”Vuxenutbildningen borde bli en av valets viktigaste frågor”Chefredaktör Helle Klein om utbildningarna i bristyrken som inte leder till jobb.

”Förnekelsen svider för klassresenären”Anneli Jordahl om att förneka sitt ursprung, förakt för kroppsarbete och en fransk författar­e som fått nog.

Strejkerna i Kina

De betalar mobilens pris

Nitton nattskift på raken utan en enda ledig dag. 
Personalbostäder med tolv personer i varje sovrum. Så lever de som tillverkar våra mobiler och surfplattor. Men de börjar säga ifrån.

En Ipad? Jag? Han tittade på mig som om jag just hade sagt ett dåligt skämt. Han stod lutad mot biljardbordet och höll på att måtta en ny stöt. Precis då kom vi att prata om Ipad, den där surfplattan som sägs tillhöra framtiden.
Den unge mannen vid biljardbordet ute på torget heter Liao Jia Man och är 24 år. En av alla bondpojkar från landet som har flyttat till jättestaden Shenzhen i södra Kina bara för att sätta ihop ipads.

Om denne Liao så skulle sluta äta, bo på gatan och inte ha en enda utgift så skulle han ändå behöva arbeta fyra, fem månader för att ha råd att köpa den där surfplattan. Där som här kostar den ungefär runt femtusen.
Men nej, det är inte den låga lönen som får honom att fnysa inför tanken på en ipad.
Det handlar om andra saker.
– Du såg väl näten, undrade han.

Näten. Jovisst, man ser dem från långt håll.
Vänta nu. Var är vi egentligen? Kan det verkligen finnas en enda fabrik som rymmer, håll i er nu, 320 000 arbetare?

Och detta är ändå bara en av Foxconns två fabriker i Shenzhen, denna tjugomiljonersstad som på bara några årtionden växt från Malmös storlek och som idag har en enda fabrik av just Malmös storlek.
Shenzhen, här finns vad som brukar beskrivas som ”världens verkstadsgolv”. Inte det enda, men det största.

Står man uppe på Meilong Road är det lätt att blicken dröjer. Foxconn så långt ögat når. Foxconn som en vidsträckt belägrad fästning. Foxconn med ett fabriksområde breder ut sig på tre kvadratkilometer.
Fabrik på fabrik. Bostadshus, kaserner stora som miljonprograms-kolosser där tusentals och åter tusentals arbetare är inhysta i sovsalar. Tolv personer i samma rum. Trevåningssängar.
I ett av rummen bodde nittonåriga Rong Bo.

Den åttonde januari i fjol hoppade hon från åttonde våningen.
Ytterligare sjutton arbetare mellan 17 och 24 år valde samma väg.
Det var på grund av självmorden som företaget satte upp näten. Nät för fönstren, nät för loftgångarna, nät för trapporna på utsidan. Tremetershöga taggtråds-toppade stängsel på taken.

Kina-Foxconn-naten

Nät överallt. Nät som ska förhindra anställda att ta livet av sig och säkerställa produktionen av mobiler och surfplattor.

Till och med nedre delen av fabriksbyggnaderna har försetts med nät som spänts ut sex, sju meter vågrätt från väggen. Här ska de fångas innan kroppen slår mot marken, de som mot all förmodan lyckas hoppa.

Personliga problem? Olyckliga kärleksaffärer? Svaga karaktärer? Det var så företaget först förklarade självmorden.
Andra talade om högt tempo, långa arbetsdagar, omänsklig arbetsledning.
Liao vet hur det är att jobba på Foxconn.

Innan vi hamnade vid biljarden hade vi suttit alldeles intill själva Foxconn-fabriken på ett hak som doftade chili och ingefära och som serverade den sortens mat som sliter i inälvorna.
Vi satt i ett slutet rum eftersom kvarteren runt fabriken kryllar av vakter, angivare, övervakningskameror, misstänksamma.

Var och en av de anställda har skriftligen förbundit sig att inte tala med journalister. Vid varje möte med förmännen upprepas arbetsledningens motto: total lydnad. Som om fabriken vore en kasern under militär disciplin.
En tyst fabrik.
De anställda får inte ens tala med varandra när de jobbar, trots att de står tätt intill varandra vid monteringslinorna.

Liao hade stämt träff med två tjejkompisar som just skulle gå på nattskiftet som sträcker sig mellan åtta på kvällen och sju på morgonen.
I regel kör man natt tretton skift på raken, sedan ett friskift och så tretton nätter igen. Elva timmar per skift där övertidsersättning betalas för de två sista timmarna.

Tjejerna steg in lätt försenade, såg lite nymornade och mosiga ut med legbrickan knuten kring ena handleden.
De ville inte ha nåt att äta utan beställde i stället in var sin burk av nån slags kokosläsk. Jag undrade hur många nätter de hade kört.
Men sånt höll de inte riktigt ordning på. Som om de ändå räknade med att schemat skulle kastas om.

För några månader sedan, när det var extra bråttom med nya Ipaden beordrades Chiang att jobba nitton nätter i rad.
Nitton nätter i rad?
– Man får tänka på annat. Som att shoppa, sa hon.

Chiang är 19 år, kommer från landsbygden uppe i Hunan-provinsen och drogs till Shenzhen för att tjäna pengar, träffa nya människor, kunna shoppa. 130 miljoner unga kineser lär ha gjort som Liao och Chiang – lockats till storstäderna.

Kvarteren kring fabrikens norra port är som ett land i sig. Man åker in genom bommar där vakter granskar vem som passerar och då är man ändå inte inne på själva fabriksområdet. Mellan gränderna trängs det ena fjortonvåningshuset efter det andra med bevakade sovsalar. I varje fönster hänger kläder bakom gallren.

Längst ner i största byggnaden närmast själva fabriksporten ser det ut som vilket tonårsfixerat köpcentrum som helst med butiker för skor, jeans, kosmetika, väskor, mobiler. Och från var och en av butikerna dunkar musiken, högt, hypnotiskt.

Var det detta hon drömde om?
– Stan är okej, lite stor bara, men Foxconn … nej, inte för mig.

”Oftast vet vi inte vad vi håller på med. Allting ser lika ut. Ingen säger exakt vad vi tillverkar.”

Efter fjorton månader tänker hon säga upp sig. Det är därför hon tar risken att tala med oss.
Hon tittar på mobilerna som ligger på bordet framför henne. Vi undrar om hon kanske tillverkat någon av dem. Hon tar två av dem och säger:
– Oftast vet vi inte vad vi håller på med. Allting ser lika ut. Ingen säger exakt vad vi tillverkar.

Om det är en Nokia eller en Sony Ericsson eller nån annan? Nej, det går inte att säga.
Chiang och hennes kompis tömde kokosläsken. Sedan gick de till nattskiftet och vi till biljarden.

Terry Gou var 23 år när han fick låna några tusen dollar av morsan sin. Detta hände sig i början på 1970-talet på Taiwan som just då hade börjat tillverka egna tv-apparater.
För pengarna köpte Terry en formpress. Han kom på att han kunde gjuta tv-apparaternas plastknoppar, såna där man bytte kanal med innan fjärrkontrollerna fanns.

Affärerna gick rätt bra. Terry Gou fick vittring på business med amerikanerna och på 1980-talet begav han sig till USA, hyrde en Lincoln, sov i baksätet om nätterna och körde under elva månader runt i 32 delstater, snackade in sig hos data- och elektronikindustrin och utlovade, just det, billig produktion.

I dag äger han det Foxconn som har en miljon anställda i Kina.
Han etablerade sig i Shenzhen i rätt tid. Ungefär samtidigt som Kinas dåvarande ledare Deng Xiao-Ping satte fingret på kartan och sa: där! Där ska Kinas marsch mot modernisering och rikedom börja. Nära Hongkong med dess kapital. Nära en av världens största hamnar.

I Shenzhen tog Kina språnget mot framtiden, som egentligen återkallade det förgångna.
Att Kina är en ekonomisk stormakt ser vi som någonting nytt. Men i själva verket har Kina i årtusenden varit den ledande ekonomiska världsmakten.

De senaste tvåhundra åren är bara en sorglig parentes. Kina slöt sig inåt och trodde sig kunde leva utan omvärlden.
De blev omkörda och landet förföll.
Nu är Kina på väg att återta ledartröjan.

Det här var kvällen när vi spelade biljard med Liao i en av stans lugnare delar. Skymningen hade fallit snabbt, det var kvavt och stickigt i luften, folk satt ute och vid det lilla torget stod tre biljardbord under det uppfriskande litchiträdet.

Liao berättade om hur det var på Foxconn efter självmorden. Hur företaget anlitat hundra kuratorer till något slags kriscentrum. Hur företaget krävde att alla skulle skriva på ett kontrakt där man förband sig att …inte ta livet av sig.
Liao skrattade.
– Kontraktet var så löjligt att företaget tvingades dra tillbaka det. Tidningarna skrev och Foxconn blev till ett åtlöje, faktiskt.

Han berättade hur arbetstiden minskat från tolv till elva timmar – men i gengäld skruvades tempot upp och produktionsmålet steg från 2 300 till 2 700 Ipads per skift.
Lönen höjdes till motsvarande 1 500 kronor i månaden – men höjningen var lika stor som den subvention av boende och mat som Foxconn tidigare betalat men som man nu drog in.

Vi satte oss och beställde var sin sån där tunn, läskande Tsingtao-öl.
För ett ögonblick tänkte jag berätta om mobilhysterin hemma, om ständigt nya modeller, om Iphones som säljer slut och ständigt kommer i nya modeller. Nu ska alla ha 4:an. Snart kommer 5:an. Vi lever våra nya liv med att dra fingret över displayer och letar nya funktioner som om vi inte hittade utan GPS eller stod handfallna utan WiFi och vi räknar gigabytes hit och megapixlar dit.

Mitt emot satt en av de inflyttade bondpojkarna som med elvatimmarsskift och knappt nån ledighet förser all världens elgiganter och mediemarknader med prispressade mobiltelefoner och läsplattor och laptopar.
Vi tömde våra Tsingtaos och beställde en till. Det var som sagt väldigt tryckande ute.

Liao berättade hur han tröttnat på Foxconn och sagt upp sig. Var tredje Foxconn-anställd slutar första året, visar det sig.
Det har sagts att den nya generationen, de som är födda i slutet av 1980- och början av 1990-talet, är helt annorlunda än tidigare generationer kinesiska arbetare. Självständiga, tuffa, krävande. Någon sa mig: ”De vill ha ett bra liv och är beredda att göra något för att få det.”

Om inte annat blev det tydligt efter självmordsvågen på Foxconn i fjol.
Det var då Hondas växellådefabrik i Foshan exploderade.

Kina-Honda-Foshan

Den som åker från Shenzhen och de tjugo milen västerut mot staden Foshan färdas genom ett landskap som den nya industrialismen färgat grått. Motorvägar skär genom, ändlösa nybyggda städer där varje byggnad tycks gå i ljusgrått, då och då avbrutet av ett grågrönt uppodlat fält och över allt detta ett disigt tjocktäcke av avgaser och föroreningar som bygger en grå ogenomtränglig sköld mot solen.

En bit utanför Foshan, ensam på en torr het slätt, ligger Hondas växellådefabrik. Vid den ena porten står bussarna parkerade som ska föra arbetarna hem till sina sovsalar några mil bort. Inga cyklar, inga bilar, inga gående lämnar fabriken vid skiftbytena.

Värmen är pressande, en sådan där hetta som får kroppen att sjunka in i dvala.
Vi befann oss intill en krutdurk.

Här brast det för arbetarna i fjol, samtidigt som det tolfte självmordet för året rapporterades från Foxconn,
Plötsligt, en måndag, satte sig morgonskiftet på Hondafabriken. Arbetarna krävde rejäla lönelyft.

Sedan företagsledningen lovat komma med ett bud gick de strejkande tillbaka till sina jobb.
En vecka dröjde och arbetarna erbjöds några få procent. Ny strejk. Nu med alla skift indragna, i en hel vecka.
Ledningen svarade med att avskeda fem påstådda strejkledare.

Några veckor senare hade samtliga återanställts och lönerna höjts med 47 procent. I dag tjänar de motsvarande
1 700 svenska kronor i månaden.

Deras strejk fick stort utrymme i medierna.
De använde sig av internet och sms för att föra ut sina krav.
De valde sina strejkledare.
De visste vad de ville och de hade en strategi, en plan.
De verkade inte rädda för nånting.

Hondastrejken fungerade som en murbräcka. Den sommaren utbröt ytterligare trettiosex större strejker i provinsen.
Visserligen har det strejkats från och till i Kina under senare år, men strejken på Honda skapade en obehaglig klåda inte bara i företaget och hos andra arbetsgivare, hos alla utländska investerare som flyttat tillverkning till Kina på grund av de låga lönerna. Hondastrejken utlöste också en påtaglig nervositet även hos det styrande kommunistpartiet i Peking.
En ängslan som tilltagit efter revolterna i Nordafrika.

Nu i mars fick de fem tusen Honda-arbetarna i Foshan ytterligare ett 47-procentigt lönelyft.
Utan att behöva gå i strejk.
Världens verkstadsgolv har börjat höja priset på sitt arbete.

Jag skakade hand med världens största industriarbetarklass.
Dess hand var tunn, fuktsvettig och lite tafatt slapp i hälsningen.

Det är alltså de här killarna som sprider skräck. Två ynglingar som mest tittade ner i backen och som gömde sina ansikten bakom framåtkammade buskiga frisyrer som annars brukar förknippas med sydkoreanska popstjärnor.
Vi träffades efter jobbet och vi satt i skuggan i en park av palmer nere vid den bruna stillastående floden inne i stan.
Så fort någon passerade sänktes deras röster.

En Honda-arbetare behöver inte vara kaxig bara för att en skrämt skiten ur såväl det styrande kommunistpartiet som de rika i Hongkong.
Pojkarna berättade att de var tjugo år och att de också kom från landsbygden. En av dem hade nyanställts medan den andre och mest blyge hade fått jobbet för över ett år sedan då Honda kommit på besök till industriskolan hemma i Shanxi-provinsen.

Han och sjuttio andra hade hängt med ner hit till Foshan, kampsportskådisen Bruce Lees hemstad, och de hade inkvarterats inne i stan ovanpå möbelaffären mitt emot den muslimska restaurangen och alla kringliggande mopedverkstäder.
Den mest blyge var med om strejken i fjol. Han berättar tyst, knappt hörbart, om förloppet. Om hur bestämda de var, alla fem tusen på fabriken. Om hur de retat sig på företagets nonchalans. Om att de kände sig starka tillsammans. Om att det kanske skulle kunna hända igen.

Men han vet inte vad som hände de påstådda strejkledarna.
– Kanske är de kvar, kanske slutade de. Vi vet inte.
När vi sedan undrade om vad de tyckte om tjejerna i stan var det som om något förlöstes i dem.

Rätten att strejka i Kina togs bort 1993. Lagom till att landet skulle bli ”en socialistisk marknadsekonomi” och tillåta privat företagsamhet. Tidigare fanns alltså strejkrätt, formellt. Men inte kunde väl arbetare strejka mot sin egen ”socialistiska arbetarstat”? Hur skulle det se ut?

I praktiken tilläts alltså inga strejker under de hårda kommuniståren då strejkrätten erkändes.
Nu är myndigheterna rådvilla.

Självmorden på Foxconn, konflikten på Honda och den efterföljande strejkvågen förra sommaren fick de styrande i Guangdong-provinsen att börja fila på ett förslag till lokal förhandlingsrätt för arbetarna. Ett omvälvande förslag i en diktatur som Kina.

Arbetarna skulle ges rätten att själva begära förhandlingar, att utse sina egna förhandlare och även inhämta förhandlingshjälp utifrån.
Allt för att undvika nya konflikter. Men ingen vet hur det blir med förhandlingsrätten. Förslaget ligger på is.

Investerarna i Hongkong är rasande. De vill inte veta av några löneförhandlingar.
Det styrande kommunistpartiet är å sin sida osäkra om en öppning skulle äventyra stabiliteten i landet. För att stävja oron på arbetsplatserna skickar partiet ut det officiella fackets tjänstemän.
De kommer till företagen, tecknar avtal om oftast mycket låga minimilöner. Sedan försvinner de nästa dag. Någon lokal förhandlingsrätt är det inte fråga om.

Kina-Foxconn2

Inget är som en morgon i Shenzhen. Att se en stad vakna är alltid fascinerande. Men att se 320 000 Foxconn-arbetare byta skift är som att betrakta en regisserad filmscen. Kroppar i tyst procession. Alla i raskt promenadtempo, sammanbitna, många med frukostnudlarna i språng, andra med mobilen i sms-position. De letar sig ur gränderna, vandrar längs Mailong Road, Duanggong Road över broarna, mot norra porten, mot södra porten, en myllrande massvandring i det tysta.
Shenzhen ser ut som en gigantisk gymnasieskola på fötter.

För tio år sedan flyttade jobben från Västeuropa till Shenzhen. Nu när strejker och oro höjer lönerna vid kusten flyttar jobben inåt landet, till det andra Kina.
Foxconn har insett att de nya satsningarna ska göras i inlandet.

Efter självmorden i Shenzhen-fabriken begav sig Foxconns ägare Terry Gou till en provins i inlandet där myndigheterna utlovade billig mark, byggnader och ännu lägre löner än vid kusten.
Terry Gou krävde att fabriken skulle stå klar på dagen tre månader efter kontraktsskrivandet.

Nu är produktionen av Ipads i gång i Chengdu där en kvarts miljon människor kommer att fylla fabriken.
Pengarna styr. Och hur mycket pengar företag kan få ut av varje producerad enhet styr ofta var fabriker hamnar och vilka villkor människor tvingas jobba under.

Terry Gou vet hur kostnader pressas. Han vet vilka krav Apple har. På datorer ska 20–30 procent av priset vara ren vinst. Men för läsplattan och mobilerna är vinstkravet extremt. Hälften, 50 procent, av priset du betalar för en iPhone i butiken går till Apple i ren förtjänst.
Det fixar Foxconn.

– Därför drev jag folk så hårt, sa en man som vi träffade en kväll.
Han hette Li, kom från Henan hundratrettio mil bort. I sju år hade han jobbat som förman på Foxconn.
–Mitt jobb var att få ungdomarna att jobba hårdare, effektivare. Jag ville inte skrika och gorma, jag märkte ju att de tyckte att det var plågsamt.
–Men samtidigt kunde jag se lyckan hos många som började hos oss. De kom liksom jag från landsbygden. Ingen hade tidigare sett en storstad, de imponerades. De trodde att de skulle bli rika. Och många blir naturligtvis besvikna. Foxconn blev inte vad som de hade tänkt sig.

Landsbygden fortsätter att pumpa in sina ungdomar mot Shenzhen. Vi ser de nyanlända stå tätt uppradade som en militär trupp utanför anställningskontoret i bortre ändan av det tre kvadratkilometer stora fabriksområdet.

Vid sjutiden på morgonen står där några hundra, kanske ett tusental. Den som hunnit ställa sig först i kön har stått där länge.

Det påstås att sjutusen söker jobb på Foxconn – varje dag.
De köar, trots självmorden, trots de långa skiften, trots den hårda, ofta förödmjukande disciplinen.
Ändå lockar Foxconn.

Kom ihåg att detta är en arbetsmarknad som gått från gammaldags kommando-kommunism till vildavästern-kapitalism under kommunistisk partidiktatur där det då och då avslöjas att unga från landsbygden lurats in i rena slaveriet med uteblivna löner, oreglerade arbetstider, ingen ledighet.

I tidningen de där dagarna vi var i Shenzhen stod det att läsa om fjorton arbetare som hölls som slavar just här i Guangdongprovinsen. De hade sålts till ett tegelbruk av en privat arbetsförmedlare, bränt tegel femton timmar om dygnet och först efter tre månader kom löningen. Inte ens en svensk femtilapp.

Som nån sa till mig: ”Foxconn har visserligen kommit på människans svagheter och utnyttjar dem. Men de betalar ju ändå ut löner och har reglerade arbetstider.”
Foxconn lockar och Foxconn förbrukar.

Men vill man bara ha jobb till varje pris? På en fabrik där folk hoppar från åttonde våningen?
Att avsluta sin anställning är deras sätt att säga ifrån, kanske inte särskilt iögonfallande. Andra, som på Honda, väljer i stället mer uppseendeväckande aktioner som strejk.

Liao sa nånting vid biljarden den där kvällen. Han brukade inte tala i stora ord utan var närmast försynt, stillsam och han är en sån som ler lite generat och skruvar på sig när han har sagt något. När han var tillsammans med andra tycktes han inte ta någon större plats.

Nu hade han kommit underfund med att jobbet på Foxconn inte var hans grej och att framtiden måste lova något annat.

Han sa på sitt lite förlägna sätt att ”vi, vi vill ha kul”. Så blev han tyst för ett kort ögonblick. Sedan tillade han: ”Och ett bra liv.”


hg@da.se

Läs mer på samma tema:

”Jag känner mig som en maskin”

Han jobbar jämt och träffar sina barn en gång om året. Men när arbetsgivaren försökte blåsa Zhu Xinhua på intjänad pension fick han nog.

 

Läs mer från Dagens Arbete:

Kinas unga söker sig till industrin. Varje morgon köar tusentals ungdomar för att få jobba på Foxconn i Shenzhen där Iphone och Ipad tillverkas. Med de ungas inträde på fabrikerna har Kina fått en ny ung arbetarklass som vågar ta strid.  Foto: TT NYHETSBYRÅN

Organisering pågår

Utblick KinaStrejkerna ökar, lönerna stiger och arbetarna organiserar sig på riktigt. Kina är inte längre ”världens verkstadsgolv” där arbetsgivarna kan göra hur de vill.

Efter självmorden köpte Foxconn in tre miljoner kvadratmeter nät som sattes upp för att förtvivlade arbetare inte skulle kunna hoppa ut från sovsalar eller fabriksbyggnaderna och ta livet av sig. Foto: GERHARD JÖREN

Ny kritik mot Iphones fabriker

Nu har Apples nya Iphone lanserats. Samtidigt kommer rapporter om att pressen på de kinesiska tillverkarna är så stor att elever vid yrkesutbildningar tvingas jobba i produktionen.

Ny kritik mot Apple-fabriker

Apple får återigen kritik för hur deras leverantörer behandlar sina anställda i Kina. New York-baserade China Labor Watch kallar arbetsvillkoren i fabrikerna för bedrövliga.

Globala fack sätter press på Apple

Den globala fackföreningsrörelsen trappar upp ordkriget mot Apple och deras leverantörer i Kina. I ett öppet brev till Apple kräver man att de anställda får rätt att organisera sig.

300 kinesiska arbetare hotade med självmord

När fabriksledningen på Foxconn i Kina vägrade betala det den lovat, hotade 300 arbetare att ta livet av sig.

”De får vad de vill ha – under usla villkor”

Han följer utvecklingen på de kinesiska arbetsplatserna mycket noga. Han har myndigheternas ögon på sig och kallas då och då till polisen. Men han är inte rädd.

”Apple är värst”

– Apple är värst. De struntar i människors villkor. Det säger Debby Chan Sze Wan leder Sacom, Students & Scholars Against Corporate Misbehaviour i Hongkong, en organisation som regelbundet följer arbetsvillkoren för Kinas industriarbetare.

Arbetarna på Foxconn i Shenzhen lämnar fabriken efter att den tioende medarbetaren på företaget tagit sitt liv, den 27 maj i år.   Foto: SCANPIX

Inga förbättringar på självmordsfabriken

Tidigare i år begick fjorton kinesiska arbetare vid Foxconn självmord. Företaget, som tillverkar iPhone och Sony Playstation, lovade förbättringar av löner och arbetsvillkor. Men inget har gjorts, enligt en ny rapport.