"Regional ojämlikhet hotar demokratin"Helle Klein, chefredaktör.

"Jag blev svensk – och en miljömupp"Zinat Pirzadeh i en gästkrönika om kulturkrockar.

Jenny Wrangborg trivs med den raka attityden i köket. ”Jag gillar den tillåtande atmosfär som uppstår när olika människor, ofta egensinniga, jobbar tillsammmans.” ANN-SOFI ROSENKVIST

”Vill man förändra något får man inte vara rädd”

Dikter, kallskuret och facklig kamp. Där har ni Dagens Arbetes nya krönikör Jenny Wrangborg.

Diktande kallskänka från Kristianstad

  • Namn: Jenny Wrangborg.
  • Ålder: 27 år.
  • Bor: Bagarmossen, Stockholm.
  • Familj: Mamma och pappa, två systrar och en bror.
  • Yrke: Kallskänka, poet och krönikör. Skriver dikter på hemsidan jennywrangborg.se. Gav ut diktsamlingen Kallskänken 2010.
  • Bakgrund: Uppvuxen i Kristianstad, flyttade till Göteborg efter gymnasiet där hon började arbeta på ett kafé. Utbildade sig till kallskänka 2005.
  • Favoritpoeter: Stig Sjödin, Pablo Neruda, Carolyn Forché.
  • Favoritkrönikörer: Åsa Linderborg,, Susanna Alakoski, Elin Grelsson.
  • Tycker om: Att få umgås med syskonen och att lära känna nya människor. Och att spela fotboll, men inte titta på fotboll.

 

Här hittar du Jenny Wrangborgs krönika:

Vi lärde oss att kamp lönar sig

Hon är som vanligt ensam i köket innan lunchen när hon lyfter av 20-literskastrullen med pasta. Det är inget långt lyft, bara ett par steg mellan spisen och diskhon, men golvet är blött och plötsligt halkar hon på en trasig klinkerplatta. Det kokande vattnet skvimpar över och träffar handen. Jenny skriker rakt ut och tänker att någon från muffinsbutiken intill kommer att höra henne och springa in. Men ingen kommer. Hon stoppar in handen i ismaskinen ett tag, men sen ställer hon sig och gör färdigt räkmackorna. Handen får vänta tills efter lunch.

När Jenny senare ville göra en tillbudsanmälan om olyckan skrattade chefen bara åt henne.

– Det var en riktigt dålig arbetsgivare, jag sa upp mig sen.

Men hon upptäckte snart att de andra kaféerna inte var särskilt mycket bättre. På hennes senaste jobb i Norge fick en praktikant löksoppa över sig och brände ena benet svårt. Han fortsatte jobba efter olyckan och först flera dagar senare, när såren blivit infekterade och han hade så ont att han inte kunde få på sig arbetsskorna, gick chefen med på att skicka honom till läkaren.

Jenny började skriva om olyckorna, stressen och den obetalda övertiden. Först som en vanlig blogg, men senare i diktform på bloggen Tio  meter över havet. Genom dikterna om jobbet vill hon beskriva samhället i dag, som hon ser det. Fullt av orättvisor och ojämlikhet.

– I arbetslivet har det alltid varit någon annan som bestämmer, när jag ska gå på toaletten, i vilken ordning jag ska göra mina arbetsuppgifter oavsett om jag har en bättre ordning själv. Så är det i samhället i stort också.

Bloggen blev snabbt populär och numera kan hon försörja sig helt på poesin. Hon har flera föreställningar i veckan där hon läser sina dikter högt, tillsammans med kör och orkester eller ensam.

– Det känns bisarrt när man tänker på det. Om någon hade sagt till mig tidigare att det skulle gå så bra, då hade jag svarat: sluta, sånt skämtar man inte om.

Det är fullt i den lilla teatern Reflexen i Kärrtorp i södra Stockholm. Publiken applåderar och busvisslar efter nästan varje dikt när Jenny läser melodiskt, nästan mässande, ur Kallskänken. Först när hon glömmer bort ett ord märks det att hon inte är så säker som hon verkar.

– Jag tycker fortfarande det är väldigt jobbigt att läsa mina dikter. Jag är så nervös att jag ibland får minnesluckor.

De första dikterna skrev hon när hon var 14 år. Hon frågade sig varför några få bestämde över alla och varför vissa hade råd med saker men inte andra.

Jennys föräldrar är båda högutbildade, men hennes pappa var arbetslös under hela hennes barndom. Det fick henne att tidigt förstå vad det innebär att sakna pengar till sådant som andra tar för givet.

– Vi gjorde en klassresa nedåt. De historierna berättas aldrig i medier, där handlar det bara om dem som lyckats ta sig upp.

När Jenny Wrangborg var liten spelade hon och hennes syster i fotbollslaget KFF hemma i Kristianstad. Under en träning berättar tränarna att laget ska slås ihop med Wä IF, ett fotbollslag för damer. Bra, tänker Jenny. Då slipper de slåss om bättre träningstider och bättre planer, en kamp som killarna alltid vinner.

I omklädningsrummet efter träningen pratar alla om det nya laget, och en av tjejerna kommer på att de borde byta träningsoveraller.

– Varför måste vi skaffa nya, vi har ju nyss köpt de här? säger Jenny.

Men de overaller de har är blå med vita ränder, det andra laget har blå med röda ränder, påpekar de andra tjejerna. ”Det går ju inte, vi måste ju ha samma, det förstår du väl?”

När Jenny cyklar hem tänker hon på hur hon ska kunna fråga sina föräldrar om pengar som hon vet inte finns.

Det blir inga nya träningsoveraller till Jenny och hennes syster. På träningarna märks det inte så mycket, men när laget senare det året tävlar i Gothia Cup får systrarna låna overaller av tränarna till det obligatoriska gruppfotot. I storlek XL.

Efter cupen beställer tränarna hem gruppfotot till alla spelare. Jenny blir skitarg. Hur kan de bara ta för givet att alla kan – och vill – köpa fotot?

Det hela slutar med att Jenny och hennes syster får sina foton utan att betala. Men det är nästan ännu värre, tycker hon.

– Jag vill inte stå i tacksamhetsskuld till någon.

Känslan av orättvisa och viljan att förändra gick senare över i ett politiskt och fackligt engagemang. När hon flyttade till Göteborg och började jobba som kallskänka gick hon med i Hotell- och restaurangfacket.

På sitt andra kaféjobb startade hon och arbetskamraterna en fackklubb för att få ut ersättning för övertiden. De fick kämpa ett tag för att få hålla sitt första klubbmöte, men när det till slut blev av valdes Jenny till platsombud. De hade kommit ett steg närmare målet och Jenny var hoppfull, den här arbetsgivaren var ju mycket bättre än den förra.

Efter lunchen en dag haffar chefen Jenny och ber henne följa med till hans rum. Hon har tankarna på städningen som måste göras och hinner inte fundera över vad han vill, men hon antar att det handlar om den information som alla ska få om nästa säsong. När hon sätter sig framför skrivbordet berättar chefen att hon fått sparken. Hon sprider negativ stämning, säger han.

Jenny blir så chockad att hon först tror att det hela är ett dåligt skämt. När hon förstår att han menar allvar blir hon så arg att hon börjar gråta.

– Du kan inte sparka ett platsombud, säger hon.

Men det är precis vad han kan och kommer att göra, förklarar chefen. Jenny är ju trots allt bara säsongsanställd. Kroppen skakar av ilska när hon går ut från chefens rum, förbi köket och ut på lastkajen. Diskaren kommer ut med en kopp te till henne, säger att det kommer att ordna sig. De står bakom henne.

Med kollegornas stöd tog Jenny frågan vidare till facket. Men den ombudsman som fick ansvar för ärendet trodde inte att hon skulle vinna, och frågan drevs inte vidare. Att arbetskamraterna i samlad trupp tågade in till chefen och begärde att Jenny skulle få stanna hjälpte inte heller.

– Det är det finaste någon har gjort för mig. Och vi fick faktiskt vår övertidsersättning sen, så vi vann, säger hon stolt.

Men efter det blev det plötsligt svårt för Jenny att få jobb som kallskänka i Göteborg. Hon flyttade till Vancouver i Kanada och jobbade där under ett år i stället. Samtidigt fortsatte hon att skriva och ett tag efter att ha kommit tillbaka till Sverige gav hon ut diktsamlingen Kallskänken. Boken fick fina recensioner i både tidningar och tv.

Hon tror att det är det fackliga arbetet, inte skrivandet, som gjort henne impopulär bland arbetsgivarna. Men hon ångrar sig inte och hon tänker inte ge upp.

– I vissa situationer kan man inte backa. Vill man förändra något kan man inte vara så rädd som jag är egentligen.

Trots att hon just nu inte behöver vill hon fortfarande jobba som kallskänka. Det finns mängder av problem i yrket men de där dagarna då allt stämmer, då gästerna är lagom många och hon lyckas göra god och vacker mat, då är det det bästa jobb som finns.

Nu är hon tillbaka i köket, på en restaurang. Och den här gången får hon övertidsersättning.

Här kan du läsa tre av Jenny Wrangborgs dikter

Läs också Jenny Wrangborgs första krönika här.

ANNA DE LIMA FAGERLIND

Läs mer från Dagens Arbete:

Foto: Pavel Koubek

Svingar klot efter jobbet

När barnen bodde hemma fanns varken tid eller pengar. Men så fick Elisabeth Ringqvist jobb inom industrin, barnen flyttade ut och hon köpte klot och skor igen. Nu spelar hon i klubb och den 21 maj är det hennes tur i bowling-SM för metallare.

Foto: David Lundmark

Gäddfiske och pissväder

FiskeMontören Conny Lekmyr älskar att fiska, men avskyr fisk. DA följde honom på jakt efter gäddan, den "svenska sötvattenskrokodilen". Det är lugnt och varmt - "svenneväder", fnyser Conny.

Pierre Kronberg, 25, är en av bara fyra under 30 år på Hallstavik. Foto: David Lundmark.

Att vara ung på jobbet

Reportage"När det snackas politik på rasterna, märks det helt klart att man är yngst", säger 25-årige Pierre Kronberg på Holmen Hallstavik.

Carina Johansson granskar utlåningen. Foto: David Lundmark

När kommer Zlatan tillbaka?

EGET BIBLIOTEKSå fick eldsjälen Carina Johansson fart på läsningen på Nobia i Tidaholm.

Foto: Viktor Fremling

Modets drottning abdikerar

Som H&M:s chefsdesigner har Margareta van den Bosch klätt både Madonna och stora delar av svenska folket.

Foto: Sören Håkandlind

Vad ska vi leva av?

REPORTAGENu är avtalsrörelsen igång på allvar igen, det kommer att som vanligt att bli ett manglande om löner, övertidsersättning, pensioner. Men det finns också en bakomliggande, molande fråga: vad ska vi jobba med i framtiden? Harald Gatu ställde den under en resa genom industrisverige 2014. Nu kan du lyssna på reportaget.

De är världens 10 rikaste personer. Se bildspel här.

Hur mycket pengar är nog?

ReportageDu är pank och tärningen styr din spelpjäs till ett hotell på Norrmalmstorg. Game over! I Monopolvärlden är spelet slut när en person sitter med alla pengar. I verkligheten har 85 superrika personer lika mycket pengar som de 3,5 miljarder fattigaste har tillsammans. Hur länge till kan vi spela?

Rally. Foto: Jan Nordström

Fritiden går i hundra knyck

MotorfrälstAllt började med en Volvo Duett när Uffe Eriksson var tio år. I fjol blev han svensk mästare i rallycross – nu tar han sats i en ny sits.

Rockhammar har 46 anställda varav 40 är pappers­­arbetare. Foto: David Lundmark

"Vi bygger faktiskt en helt ny fabrik"

Det sjuder av optimism i Rockhammar. Nu byggs en ny produktionslinje - en del av ägaren BillerudKorsnäs 900-miljonerssatsning.

Foto: David Lundmark

Hon älskar att ta sig vatten över huvudet

Resan till andra sidan jorden blev starten för något som nu slukar hennes fritid. Camilla Sånebo Hellman är såld på dykning – DA följde med henne under vattnet.

Sebastian Kallionpää har spelat boule så länge han kan minnas. Första gången han tävlade var han sju år. Foto: David Lundmark.

Träffar bakom bruket

Sebastian Kallionpää spänner blicken i grusplanen bakom farsans jobb. Armen svingar framåt och fingrarna släpper klotet. Klang! Stål möter stål i en klockren träff. Välkommen till Oppboga Boulesällskap.

Foto: TT

Holmes, Poirot, Bond - och Lisbeth Salander

Den fjärde delen i den hyllade Millenniumserien har skapat mediehysteri över hela världen.DA:s Lennart Lund visar att det är ett gammalt trick att återuppliva gamla hjältar, även om författaren är död.

Michael Gustafsson

Stålmannen som gillar motvind

KitesurfningDet går inte en dag utan att han tittar ut och noggrant noterar vad vädergudarna har att erbjuda. Michael Gustafsson är Scanias egen stålman vars enda kryptonit är vindstilla dagar.

Ojnareskogen

Foto: Karl Melander

Striden om kalkbrottet

ReportageEn öken? Eller förutsättningen för liv? 
En konflikt om ett kalkbrott på norra Gotland 
hamnade på löpsedlarna och delade ön i två läger.

Maya Westman provkör en skotare på visningsdagen i Kalix. Jakob Pessa från skogsmaskinsinriktningen hjälper till. Målet med dagen är att locka elever till skolan. FOTO: DAVID LUNDMARK

Succéskolan lockar inte

Hotad utbildningNästan alla som lämnar utbildningen får jobb. Ändå ligger hot om nedläggning över Kalix naturbruksgymnasium. Ska skolan finnas kvar behöver den fler elever.

Foto: Sofia Ernerot

Nu ska Martin bli Andrea

LivsbeslutEn 41-årig metallarbetare i en liten svensk stad kan inte ljuga längre. Martin vill berätta sin historia för er.

Två läsande verkstadsarbetare. Stefan Löfgren lyssnar när Anders Olofsson berättar om när han ville köpa en bok av Alice Munro: ”Expediten ville inte rekommendera någon till mig eftersom Munro uppskattas mest av kvinnor. Jag gav mig inte, men utan resultat. I stället tipsade hon om Johan Theorin för spänningens skull, ett helt okej tips. Men ändå häpnadsväckande att jag inte fick köpa Alice Munro.” Foto: Niklas Maupoix

"Det här är ingen jävla bokklubb"

Boken som BildningEn gång i månaden träffas de på puben för att 
byta böcker med varandra. Utan litteraturen vore 
vi ingenting, säger de. Absolut ingenting.

11
Carina Engman, revy, Dagens Arbete

Med uppdrag att roa

Carina Engman skiftar mellan pappersbruket och scenen och får hela bygden på gott humör.

Strejkerna i Kina

Foto: Lou Linwei

”Jag känner mig som en maskin”

Han jobbar jämt och träffar sina barn en gång om året. Men när arbetsgivaren försökte blåsa Zhu Xinhua på intjänad pension fick han nog.

Foto: EBBA OLSSON WIKDAHL

Rösten väcktes i verkstan

Inför maskinerna vågade Helen Sjöholm möta sig själv.

Helena-mormor-skratt

Mormors hemlighet

De stod så nära varandra. Men varje gång Helena frågade mormor om när hon var liten blev det bara tyst. Här är berättelsen om ett barnbarn som bestämmer sig för att inte ge upp. Och som reser 150 mil från Malmö till Ukraina för att få svar på frågan: Hur gör man upp med Stalin?

Foto: HANS PETER BLOOM

Lehån på linjen

En bunt tomtebloss och 25 amerikanska skämttecknare på en skoldans förändrade livet för Lars-Erik Håkansson. Nu får han EWK-priset för sina linjer om världens tillstånd.

da_1420723889115_skogsjobb.jpg

Hon strider för skogsarbetarna

De rumänska skogsarbetarnaKristina kunde inte tyst se på när de rumänska skogsarbetarna vände hem i vrede.

Behie har fått nytt hopp sedan hon blev kristen. Hon sjunger i kören och får undervisning i en frikyrka. Foto: JOAKIM ROOS

Lever gömd – vill bli sedd

ReportageBehie lever papperslös i Sverige sedan 14 år. Med tiden har hon lärt sig att inte synas.

Foto: SUSANNA FORSELL

Bryggare kan männskan vara

ReportageBritt Lindgren tillverkar sin egen öl.

En färdig barn- och vuxenstol. Foto: Magnus Bergström.

Ett ekonomiskt idiotprojekt i människans tjänst

ReportageDet här är berättelsen om roadracingkillen som krossade ryggen. Och aldrig slutade att drömma.

Elvira Hadzimesinovic i samtal med Tommy Ngo, montör på Skandiatransport i Malmö. Foto: JESSICA BENTSEN

Elvira lär kamraterna deras rättigheter

Efter operationen skulle hon vara hemma i en månad. Det blev ett och ett halvt år. Läkarens misstag blev en väckar­klocka för Elvira Hadzimesinovic. Hon skulle ta reda på sina rättigheter. Nu får hon andra att göra detsamma.

"Det är inte vårt fel att vi bara får otrygga anställningar"

5 frågor till Jenny WrangborgVad händer med kärleken när stämpelklockan och bostadsbristen styr livet? Med debuten Kallskänken blev DA-krönikören Jenny Wrangborg en av Sveriges mest lästa poeter. Med nya boken Vad ska vi göra med varandra vill hon ge folk kraft att orka kämpa.

Från roadracingförare till rullstolsbyggare. Jalle Jungnell, Jonas Persson och Martin Ekberg fixar med en rullstolsprototyp som ska visas på en mässa i Tyskland.  Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Ett ekonomiskt idiotprojekt i människans tjänst

Jalle Jungnell är så långt från kvartals­kapitalist man kan komma. Så tillverkar han också sina egna ben. Det här är berättelsen om roadracingkillen som krossade ryggen. Och aldrig slutade att drömma.

Hon har Europas storscener som arbetsfält, men också tics som alla andra, berättar maken Svante: ”Hon gör ackord av allt, det blir liksom en liten melodisnutt av ljuden kring oss: vinden, mikrovågsugnen, dammsugaren.” Foto: SUSANNA FORSELL

Tar ton mot falska röster

ReportageHon gick från stammande bruksortstjej till stjärna på Europas fina scener. Malena Ernman vässar sina stämband med kaffe ­– och ger hals mot främlingshatet.

Hämta mer