”Vad ska man tycka om ett armband som kan övervaka dig men också förebygga förslitning?”Krönika, Darja Isaksson.

”Bakom varje klädesplagg finns en livshistoria som alltför ofta handlar om rena slavarbetet”Helle Klein, chefredaktör.

Plantans pris

Det var 18-årige Adrian Ojocs första resa utanför hemlandet Rumänien. Han drömde om pengarna han skulle tjäna på att plantera tall och gran åt det statliga bolaget Sveaskog. Men mellan Gällivare och Överkalix tog allting slut. (Bilden är ett montage.) Foto: SCANPIX och ANDREI ASTEFANESEI

Adrians död – ingens ansvar

Guldspadenominerad 2012 Fem män från Umbraresti i Rumänien kom till 
Sverige med en dröm. 18-årige Adrian Ojoc var 
en av dem.

I ett litet hus i byn Umbraresti i Rumänien sitter en bruten man. Han heter Anghel Ojoc och är 50 år gammal. Anledningen till att vi sitter mitt emot honom är att vi har hittat hans namn i en svensk polisrapport. Tio bokstäver som tog oss via gropiga landsvägar, förbi hästkärror, vinodlingar och blommande äppelträd, och fram till denna by där sorg och förtvivlan bor.

Om du skulle se oss från ovan, i en utslätad kartbild, behöver du bara höja blicken några centimeter för att få syn på den välkända konturen av Sverige i norr. Det var där uppe, i Norrbotten, som Anghel mötte vårt land. Kvar efter sig lämnade han minst fyrtiosex tusen tallar och granar som i denna stund suger näring och växer till sig i den svenska myllan.

Dessa träd bytte sommaren 2011 boplats från växthus till skogsmark, och då bytte också pengar ägare. Entreprenören som ansvarade för planteringen fick betalt av Sveaskog. Han i sin tur betalade ett tredje bolag. Och det var detta tredje som betalade den som utförde arbetet; Anghel Ojoc.

För Sveaskog kommer värdet av träden som Anghel satt ner i runda slängar vara 23 miljoner kronor när de vuxit upp. Det är en uppskattning i dagens penningvärde. Själv är Anghel tillbaka i Umbraresti som en skuldsatt man.

Hur kunde det gå så snett? För att förstå det ska vi lyssna till Anghel Ojoc och höra hans historia från början.

En marsdag nådde rekryterarna byn. De äldre männen följde de yngre, tog adjö av sina fruar och småttingar, sina mödrar och syskon. Lämnade leriga gårdar och spartanskt inredda rum. De gick förbi husens grindar och staket, hönor och kaninburar, ut på landsvägen till en plats inte långt från borgmästarens hus.

Anghel och hans son Adrian var två av dem som stod där och lyssnade till löftena. De lät som musik, värmde som solsken och sköt 
i väg tankarna i ett färgsprakande fyrverkeri.

Nu är det vår tur. Vi kan få det bättre.

Sommaren i Sverige skulle ge minst elva tusen svenska kronor i månaden. Jobbade man bara bra – mycket mer. En bit över arton tusen var ingen omöjlighet. Och jobbet var lätt, plantera skog kunde alla lära sig.

Det krävdes förstås att man hade lite att investera. Rumänsk reseförsäkring var obligatorisk och den måste man stå för själv. Resan till och från Sverige likaså. Många tvingades tacka nej, kunde inte betala.

Men Anghel och Adrian trodde att de kunde låna ihop den summa som krävdes.
Anghel hade rest förr, svetsat på byggen 
i Spanien. Det var inget ovanligt, en tredjedel av byns befolkning befann sig i andra länder.

Men för sonen, Adrian, skulle resan bli den första i livet. Han var 18 år och världen låg öppen.

Så blev det bestämt. De valdes ut och skulle anställas av det rumänskregistrerade bolaget med namnet de inte kunde uttala: ”Skogstjanst”. Skogstjanst skulle hyras in av den svenska entreprenören Kalix Skogstjänst, som i sin tur skulle hyras in av Sveriges största skogsägare, det statliga bolaget Sveaskog.

Anghel, Adrian och de andra visste ingenting om bolaget och i ärlighetens namn brydde de sig inte om vem som hyrde in vem. Det viktiga var att de blivit utvalda och kunde tjäna pengar. De skrev på något sorts avtal. I Sverige skulle de få en kopia, sa männen.

Kopian dök aldrig upp i stugorna de hänvisades till i Lansjärv fem mil utanför Överkalix. Tvärtom skulle den nu skickas till deras hemadresser i Rumänien. De fick brickor med Sveaskogs logga att visa upp om någon skulle fråga. De fick också veta ackordet på de små plantor de skulle trycka ner i den svenska myllan. 10 rumänska bani, 21 svenska öre.

Var det möjligt att tjäna så mycket med ett sådant ackord? Ja, om man jobbade bra. Jobbade bra, och jobbade mycket.

De delades in i arbetslag på runt tio personer som klockan sex om mornarna klev upp och dunkade sömnen ur ögonen. Slog upp kartan och satte sig i en minibuss. Visades var plantorna skulle hämtas och körde i väg. De skulle själva köra, trots att det på förhand sagts att en chaufför skulle ta hand om transporterna. Det hade låtit smidigt och bekvämt. Nu var det mer ”sköt er själva, gör hur ni vill men få jobbet gjort”. Ibland åkte de två timmar, ibland mer. Sedan återstod att vandra några kilometer med plantorna packade på kroppen, ofta i svår terräng. De passerade höjder och träskmark. Det hände att någon sjönk ner, och då använde de planteringsrören som räddningslina.

Flera dagar föll regndropparna över dem som eländiga omen. Anghel och Adrian hade inga regnkläder och blev blöta in på bara kroppen. När regnet öst i två timmar var det svårt att fortsätta, de tog paus och försökte torka upp.

Ofta blev de tillsagda att hämta upp ett till arbetslag på hemvägen. Det var när bilar var upptagna med att köra plantor eller material. Då fick de klämma ihop sig, 15–20 personer i minibussen som var gjord för nio.

De jobbade sena kvällar, lördagar och ibland söndagar. Men det var aldrig tal om något extra. 10 bani per planta. Oavsett arbetstid. När maten hemifrån tog slut fick de matpengar, runt en tusenlapp per person. Vid något tillfälle blev de tillsagda att stanna i stugorna. De kunde inte jobba eftersom ”inspektionen” var ute och då blev det inget betalt. Vad ”inspektionen” innebar fick de inga svar på.

Anghel var ingen ungdom längre och arbetet tungt. Så smått började han förstå, och de andra med honom, att det aldrig skulle gå att nå upp till de storslagna summor som fångat dem hemma i byn.

Lördagen den 18 juni drog de som vanligt i gång klockan sex. Efter tio timmars arbete satte de sig i bilen och påbörjade den två timmar långa resan tillbaka till Lansjärv. Vad som sedan hände finns det olika teorier om.

Polisens tekniker hittade inget fel på bilen. Vissa tror ändå att den var trasig. Andra säger att chauffören körde åt helvete för fort, att det var ett problem han hade. Åter andra att han somnade till på vägen, och att det var naturligt med tanke på de långa dagarna, det hårda arbetet.

Sanningen känner nog bara chauffören själv, och han finns i Italien och har inte gått att nå.

Säkert är att utanför samhället Markitta i Gällivare kommun, med tio mil kvar till stugorna i Lansjärv, gick minibussen åt fel håll efter en kurva. Flera av dem som var med minns Petrus vrål ”Försöker du ta livet av oss!” Därefter slets deras kroppar av den fasansfulla kraft som uppstår när två ton plåtmassa voltar i hög hastighet.
Anghel krälade ur bilvraket i vägrenen med de andra. Han kände inte smärtan i sin brutna arm, skadade rygg eller sina spruckna revben. Han slöt sig omkring sitt artonåriga barn. Adrian. Kände och såg honom dö.

Exakt ett år senare, den 18 juni 2012, befinner vi oss på ett kalhygge strax söder om Lansjärv. Inga rumänska arbetare syns till den här dagen. I stället härjar aggressiva myggor runt ansiktena på sju svenska skolungdomar. I varsin sele runt kroppen bär de kartonger med tallplantor. Det är första dagen av fyra veckors sommarjobb på Sveaskog.

Markus Hansson är inne på fjärde sommaren som plantör. Rörelserna sitter i kroppen. Medan han kliver framåt stoppar han tallplantan i planteringsröret, kör ner det i marken och trampar på pedalen. Han ser till att tallen står rakt och tillräckligt djupt, trycker till jorden med foten, kliver vidare och stoppar nästa planta i röret.

– I början så tänkte jag som alla andra – aldrig mer. Men sen är man tillbaka nästa år igen.

Det är kanske inte det roligaste jobbet, men allt vägs upp av att lönen är bra och att han får in en fot på Sveaskog.

Bolaget storsatsar och anställer 120 ungdomar i skogen i sommar. Jobben är åtråvärda. Till de sju platserna i Överkalix hörde närmare 40 intresserade av sig.
Kurt Larsson tar hand om ungdomarna. Han har jobbat på Sveaskog i över 40 år.
För Kurt är det viktigt att allt går rätt till. Varje morgon hämtar han upp gruppen i en minibuss och kör ut dem till rätt område. Är det långt att gå från vägen till hygget eller för att hämta plantor har ungdomarna tillägg. Kurt håller koll på var de ska vara och att plantor levereras dit.

Ackordet ligger på 41 öre per planta. De får betalt för restiden och har garantilön.
Så när duggregnet övergår till ösregn tar gruppen paus utan att oroa sig för ackordet. Garantilönen ligger som ett skydd runt deras dagar.

Kurt går efter ungdomarna och kollar att plantorna sitter på rätt avstånd och har placerats på bästa möjliga plats i den kuperade marken. Högt och ljust ska de stå, så att de nås av så mycket sol som möjligt.

– Det är som med ungdomarna. Får de bara en bra start i livet, lite värme och omtanke, då växer de bra sen.

I det ögonblicket har vi svårt att inte tänka på Adrian. Han som var lika ung och utförde samma arbetsuppgifter på likadana hyggen och för samma ägare. Men medan en svensk kille som heter Markus är direktanställd av Sveaskog var rumänen Adrian anställd av en underentreprenör till en entreprenör. Kollektivavtal och garantilön kände han inte till. I stället jobbade han långa kvällar och helger för att förbättra ackordet. Hans sista lördag i livet började med ackordsjakt och slutade i ett bilvrak.

”Två döda i minibussolycka” skrev Norrbottenskuriren i nyheten om Adrians död. Tvåbarnsfadern Sandu, också från Umbraresti, hade inte heller klarat sig. Övriga åtta uppgavs skadade.

Lokalradion intervjuade Sveaskogs presschef. Minibussen gjord för nio man hade ju åkt runt med tio. Kunde det vara ett lagbrott och vems var då ansvaret? Gick det verkligen att kontrollera villkoren med flera underentreprenörer inblandade?
Ja, svarade Linda Andersson, informationschef på Sveaskog då.

– Dels genom den information vi kräver in i samband med upphandlingen och dels genom de kontroller vi gör på plats i skogen under säsongen.
Bolaget var också berett att hjälpa de drabbade, meddelade hon.

– Vi har haft en dialog med entreprenören och vi vet att de har krismöte med de drabbade och vi vet också att de har avtal med företagshälsovården. Sveaskog står också till förfogande om de behöver hjälp.

Hemma i byn ett år senare känner Anghel inte igen sig i den beskrivningen. När vi ses har hans skador tagit ifrån honom möjligheten att jobba. Familjen är skuldsatt.
Den rumänska försäkringen täckte bara sjukhusvistelsen och sjuktransporten hem, säger Anghel.

Trots att ett helt år har gått, har de drabbade rumänerna inte fått en enda försäkringskrona från Sverige. För biluthyraren var försäkringsfrågan löst på ett par dagar. De tre skogsbolagen har släppt ansvaret. Inget av dem har hjälpt rumänerna att få ut sina pengar. De har tvingats ta hjälp av advokater.

På kontoutdraget Anghel visar oss finns en löneutbetalning på 4 600 lei, eller 9 889 kronor. Lön för en månads arbete, med flera helgdagar och många timmar övertid. Han säger att med kostnaderna för resa och avgifter återstod drygt tre tusen kronor när han kom hem. Och efter begravningen av Adrian var familjen skuldsatt.

Anghel försökte få tag på företrädarna för Skogstjanst. Han hittade det rumänskregistrerade företagets adress i Galati och åkte dit i ren desperation. Men lägenheten var tom.

Inte heller Sandus änka Eugenia, har hört av något av de tre bolag som hennes make satte träd åt. Hon har två barn, sonen är 7 år och dottern 15. De bor ensamma i det halvfärdiga hus som Sandu börjat bygga. Sandu skulle ha färdigställt huset med pengarna från Sverige. Nu har en av tidernas hårdaste vinterstormar slitit i de öppna väggarna. Ännu en vinter kommer, och därefter ännu en. Sandu är borta för alltid.
Vi går vidare, från hus till hus i Umbraresti. Överallt får vi samma svar. Inga svenska försäkringspengar. 10 bani per planta.

Gheorghe har problem med ryggen och hans syn har blivit skadad. Petrus klarade sig bra, men ekonomiskt är han en förlorare. Den hastiga hemresan blev dyr så han gick back, säger han.

Ingen av dem vi träffar hade något kontrakt som väntade dem när de återvände från Sverige. De fick inga lönespecifikationer eller papper som kunde visa att de varit anställda.

När vi vänder oss till den lokala myndigheten i den närliggande staden Galati, finns överhuvudtaget inga uppgifter om att byborna i Umbraresti kontrakterats för att arbeta utomlands för bolaget Skogstjanst. Vi kontrollerar detta flera gånger. Enligt reglerna ska sådana kontrakt registreras på myndigheten. Finns de inte har utlandsarbetet inte ägt rum. Eller rättare sagt; det har varit en olaglig affär enligt rumänsk lagstiftning. Det kan vara så att Skogstjanst undvikit skatteinbetalningar i både Sverige och Rumänien.  Efter våra frågor har den rumänska myndigheten inlett en utredning.

Som sagt. Det här var Anghels berättelse. Hans arbetsgivare har delvis en annan bild. Antonio Filip, en av Skogstjansts ägare, säger att alla har fått sina anställningskontrakt. Men det stämmer att skogsarbetarna inte har fått några lönespecifikationer, eftersom de bara är intresserade av vad de får in på kontot.

Ackordet på 10 bani per planta stämmer, men det är efter skatt. Antonio kan inte svara på vad företaget har betalat de anställda, före skatt. För att göra det måste han få fram dokument från sin rumänska bokföringsbyrå. Vi har, trots upprepade förfrågningar i två månader, inte fått se några dokument.

Det stämmer inte att skogsarbetarna behövde vandra långa sträckor, eller att de jobbade upp till tolv timmar om dagen, säger Antonio. Om de arbetade i besvärliga områden tjänade de några öre extra per planta, men om jobbet ställdes in på grund av regn fick de inte betalt.

Han nekar till att de skulle ha hållits inomhus vid en inspektion. Likaså att de har åkt 15–20 personer i en bil.

Antonio förklarar att han har försökt anmäla olyckan till försäkringsbolaget, men inte lyckats.

– Jag blev skickad runt mellan olika personer och de var på semester. Och i år har jag inte haft tid att kontakta dem. Men jag vet att jag måste göra det.

Att de anställdas kontrakt inte skulle vara registrerade på den lokala myndigheten i Galati protesterar han kraftigt emot.

– Det är omöjligt. Det är omöjligt. I så fall skulle jag inte kunna ge dem någon lön.

Enligt Antonio måste det vara ett misstag att myndigheten inte hittar kontrakten.

I ett hus i byn Umbraresti biter Anghel ihop käkarna, medan hans fru börjar gråta.
– Vad ska det tjäna till att skriva om det här? Ingen kan någonsin ge mig min son tillbaka.

I Norrbotten står plantorna de körde ner i jorden och suger näring i takt med de nyplanterade från Markus och hans grupp. De svenska ungdomarna vill Sveaskog locka till sig. De rumänska arbetarna hålls på avstånd.Mellan dem och Sveaskog finns två andra bolag. Adrian och Anghel var längst ner i kedjan. Hade det inte varit för en oändligt tragisk olycka hade vi inte kunnat finna deras namn i en svensk polisrapport. Men träden de satte står kvar på Sveaskogs mark.

 

Läs mer:

Ingen lyssnade när Peter slog larm

Sveaskog trygg med sin kontroll

Anna Tiberg och Marie Edholm Researsch: Anna Tiberg, Marie Edholm, Anna de lima fagerlind, ANDREI ASTEFANESEI

Läs mer på samma tema:

DA nr 7 2012

20 000 kr efter sonens död

Ett och ett halvt år efter trafikolyckan som tog två 
rumänska skogsarbetares liv i norra Sverige har de efterlevande nu fått delar av sin försäkringsersättning.

  Sveaskog kan inte ta över entreprenörernas arbetsgivaransvar, säger Karin Ericsson, personalchef, och Anders Johansson, personalspecialist på Sveaskog.      Foto: OLA HÅKANSSON

Sveaskog trygg med sin kontroll

Statliga Sveaskogs underentreprenör bryter mot kollektivavtalet och utreds för lagbrott. Och ett år efter dödsolyckan har inget av bolagen hjälpt rumänerna att få ut sina svenska försäkringspengar. Ansvaret ligger hos underentreprenören, säger Sveaskog.

  Peter Bergström sade upp sig från jobbet som arbetsledare på ett svenskt skogsvårdsbolag. Han anser att de rumänska skogsarbetarna behandlades illa och att Sveaskog borde sluta anlita företaget.  Foto: FREDRIC ALM

Ingen lyssnade när Peter slog larm

Peter Bergström larmade om att rumäner anställda hos en annan av Sveaskogs entreprenörer lurades på pengar. Men Sveaskog 
visade inget större intresse, tycker den förre arbetsledaren. – Om så folk skulle dö skiter de i det. Bara de får sin plant i backen.

 

Läs mer från Dagens Arbete:

DA GRANSKAR VUXENUTBILDNINGEN

”Ville bli svetsare – kom till en lekstuga”

Mikael hade redan blivit erbjuden ett jobb. Han ­behövde bara komplettera sina kunskaper. Men på skolan fanns ingen som kunde lära honom svetsa. DA granskar en miljardindustri där bara fyra av tio får jobb, trots att företagen ­skriker efter arbetskraft.

5

Efter DA:s granskning: Arbetsförmedlingen granskar Lernia

Efter DA:s granskning ska Arbetsförmedlingen nu granska varför inte en enda svetselev på Lernia Halmstad fick något diplom under drygt två år.

1

”Stort behov av social kompetens”

DA MÖTERVåga fråga i stället för att låtsas att du kan. Kom i tid. Ta instruktioner från kvinnor. Carl Karam jobbar på Träcentrum Nässjö och Eksjö med att rusta blivande industri­arbetare med svensk social kompetens.

C och M: ”Lägg ner ­Arbets­förmedlingen”

Låt andra ta över Arbets­förmedlingens uppdrag och ge mer betalt till de som lyckas få arbetslösa i jobb. Så ska resul­taten förbättras, menar Moderaterna och Centerpartiet.

Ministern: ”Rätt personer ska utbildas”

Mindre sysselsättning och mer matchning. Så ska Arbets­förmedlingen lyckas bättre med arbetsmarknadsutbildningarna, säger arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Dagens Arbete nomineras till Guldspaden

Dagens Arbete nomineras till Guldspaden för sin granskning av hur Samhall blev ett bemanningsföretag och hur de anställda lider av stress och jobbar i farliga miljöer.

2

Val 2018 | Sjukförsäkringen

Ing-Britt tar striden för din sjukpenning

När du varit sjukskriven i ett halvår kräver Försäkringskassan att du ska ta ett ”normalt förekommande arbete” på heltid. Men efter 20 år med samma lag vet fortfarande ingen vad det betyder. Ing-Britt Vikström ska tvinga fram ett svar från högsta instans.

5

Ljunghäll ska bli friskare

Regeringen vill att arbetsgivarna ska få ner sjuktalen. Gjuteriet Ljunghäll har satt i gång – för att det sparar pengar och för att kunna locka nytt folk. De anställda gillar projektet.

Finns det ett jobb åt Ing-Britt?

Vi berättade i går om halvtidsjobbande Ing-Britt Vikström som vägrats sjukpenning, men nu drivit fallet till högsta instans. Hon anses kunna ha ett heltidsarbete som varken ”ställer krav på finmotorik eller god handstryka”. Finns de jobben? DA frågade ett antal personalchefer.

”Det är så otroligt korkat”

Ruth Mannelqvist, professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet, menar att såväl Försäkringskassan som svenska domstolar helt har missförstått vad normalt förekommande arbete faktiskt betyder.

2

”Frågan är om det som regeringen gör är tillräckligt”

Moderaternas talesperson i socialförsäkringsfrågor Johan Forssell menar att en återinförd bortre gräns i sjukförsäkringen skulle vara ett stöd för de sjukskrivna.

6

”Det ska vara ett arbete som finns”

Socialminister Annika Strandhäll (S) konstaterar att sjukförsäkringen inte fungerar riktigt som hon hade hoppats.

7

”Ibland har lagar ett bäst före-datum”

Liberalernas talesperson i socialförsäkringsfrågor Emma Carlsson Löfdahl undrar om lagstiftningen verkligen tolkas rätt.

1

Viktigt att inte tappa kontakten med jobbet

Om rätt insatser gjordes på arbetsplatserna skulle få behöva nå 180-dagarsgränsen i sjukskrivningen, säger Irene Jensen, professor i företagshälsa på Karolinska institutet.

1

Företaget som blev förebild i jobbet mot sjukskrivningar

Lindab i nordvästra Skåne har jobbat med uppföljningar av sjukfrånvaron sedan 2008. Sjuktalen har gått ner, det lokala facket är aktivt i all rehabilitering.

DET NYA SAMHALL

Här tog Samhall isär granaterna

DA GRANSKAR.Anställda fick hosta, utslag och psykiska besvär. Ett orange färgpulver spreds i lokalen när granaterna plockades isär. Samhall hade inte kontrollerat innehållet innan jobbet sattes i gång.

4

”Det känns som om det inte finns något slut”

DA GRANSKARSamhall ska bygga upp människor genom att ge dem meningsfull sysselsättning. DA:s granskning visar en annan sida, där sjuka och arbetsskadade bryts ner av stress och farliga jobb.

4
Illustration:Rémy Médard/Noun Project

Lyssna på DA:s granskning av Samhall

Statliga Samhall ska bygga upp människor genom meningsfull sysselsättning. Dagens Arbete har i flera dagar visat upp en annan bild, där sjuka och arbetsskadade bryts ner av stress och farliga jobb.

FACKET FÖR UNGA

Vilse i den fackliga labyrinten

SNÅRIGTPåhugg på fabrik, helgerna i butik, inhopp som servitör. DA:s Rasmus Lygner dök in i många unga svenskars vardag - ingen fast anställning och jobb i olika branscher. Slutsats: Fackförbunden har inte förändrats i takt med arbetsmarknaden. Hör eller läs reportaget här.

1

LO: Klart att vi hjälper varandra

För fyra år sedan kallade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson organiseringen av osäkert anställda för ”ett jätteproblem”. Men så värst mycket verkar inte ha förändrats.

TCO: Viktigt att vi är flexibla

TCO:s ordförande Eva Nordmark menar att de som är nya på arbetsmarknaden har ett särskilt stort behov av stöd. Därför måste facken kunna anpassa sig och samarbeta.

Rätt livränta

Snårig väg till pengarna

Johnny, Stina, Berndt, Pelle och Björn. Alla skadades i jobbet och fick en livränta som visade sig bli för låg. Slumpen, rätt kontakter och mycket slit gjorde att de fick de miljoner de har rätt till. Dagens Arbete guidar till rätt ersättning – både livränta och andra försäkringar.

1

”Livet har blivit begränsat”

Sjuk av jobbetDagens Arbete berättar gärna om arbetsplatser som blivit säkrare eller mer hälsosamma, men granskar också riskerna som finns i industrin. Ibland märks de inte förrän det är för sent. Majken Lundqvist Eriksson lider ännu av det osynliga giftet.

Färre dör men många skadas

Antalet dödsolyckor i jobbet har minskat kraftigt, men skador och sjukdomar är vanliga. Gamla problem kommer tillbaka och nya risker uppstår. Här är några av dem som vi har skrivit om.

1

Visselblåsaren som gjorde skillnad

DA GRANSKARDe Samhallanställda sorterade återvunnet papper bland farliga maskiner och giftig dieselrök. Reportaget från 2009 är ett av många under åren där DA avslöjat missförhållanden som annars förblivit dolda. Men Lars-Erik Sköngård fick betala ett pris för att han berättade om den ohälsosamma arbetsmiljön.

Det nya arbetslivet

Bemanningens baksida

Gillar du att arbeta i högt tempo under extrema förhållanden? Bemannings­företag söker dig som är stark och snabb. Dagens Arbete och Handelsnytt granskar en bransch med rädda unga som blir av med jobbet när de slits ut.

1

Arbetsförmedlingens kontroller

Allt hårdare kontroll av arbetslösa 

Dagens Arbetes granskning visar hur M- och S-ledda regeringar systematiskt stramat åt reglerna för arbetslösa. Samtidigt som fuskande företag kommer undan.

13

Skärvätskor

Sjuk av skärvätskor

I Sverige diskuteras knappt hälsoriskerna med skärvätskor. Symtomen medicineras bort medan den skadliga luften blir kvar. Nu kan Dagens Arbete visa att det faktiskt finns lösningar.

Återväxten i industrin

Sveriges industriskolor i kris

industriutbildningHälften av industriutbildningarna har fem eller färre elever, många hotas av nedläggning, visar DA:s granskning. Och villkoren är olika: I Lycksele får man snåla med plåten, i Södertälje finns 3D-skrivare och robotar.

DA granskar Afa Försäkring

Arbetssjuka lämnas utan skydd

Facket och arbetsgivarna startade försäkringsbolag för att anställda som skadats på jobbet snabbt och enkelt skulle få ersättning. I dag har bolaget blivit en jätte som betalar tillbaka miljarder till arbetsgivarna samtidigt som färre utslitna får del av pengarna. Dagens Arbete och Kommunalarbetaren har granskat sveket mot de arbetssjuka.

8
Hämta mer