”Fortsätt med PIA-rapportering så att arbetsmiljöarbetet kan förbättras”Helle Klein, chefredaktör.

Från blomstrande radhus till brinnande höghusDagens Arbetes Jeanette Herulf om hur Josef Franks visionära byggande står i kontrast till dagens kostnadsjakt.

Mormors hemlighet

De stod så nära varandra. Men varje gång Helena frågade mormor om när hon var liten blev det bara tyst. Här är berättelsen om ett barnbarn som bestämmer sig för att inte ge upp. Och som reser 150 mil från Malmö till Ukraina för att få svar på frågan: Hur gör man upp med Stalin?

Fyra generationer

  • Alexandra (Sofia) Lawrischin, född 1915 i Tjechivka, Ukraina. Kom 1958 till Sverige där hon jobbat som industriarbetare, bland annat på textilfabriken Jute och Tojos plastfabrik i Malmö.
  • Sandra Thornqvist, född 1944 i flyktingläger i Österrike. Före pensionen lärare på Rosengårdsskolan i Malmö. Dotter till Alexandra.
  • Helena Thornqvist, född 1978 i Malmö. Skådespelare, dotter till Sandra och mamma till …
  • Sasha Thornqvist Perski, född 2013 i Stockholm.

År av svält
År 1933 kulminerade en fruktansvärd massvält i Ukraina. Miljontals människor dog. Svälten kom i kölvattnet av Stalins första femårsplan (1929–1933). Den ukrainska landsbygden tvångskollektiviserades och födan samlades in. Att gömma mat belades med dödsstraff.

Helena Thornqvist, Ukraina, oktober 2012

Hon känner sig lugn när flyget går in för landning. Hon brukar vara lite flygrädd, men inte nu. Trots att hon bär på något. Hemligheten. Hon tänker att hon kanske ska berätta om den för mamma sedan. På vägen hem, efter att alltihop är gjort. Nu finns nog av känslor. Mamma har efter månader av velande bestämt sig för att följa med till Ukraina. Helena har ingen aning om hur hon ska reagera på sina intryck. Hur som helst kan det gå.

När Helena var liten kunde hon undra varför de andra mammorna i Malmöförorten var så lågmälda när hennes egen var så känslosam. Varför de var annorlunda, hela familjen. Mormor kunde ju inte språket och lagade mat som kompisarna aldrig smakat. Den var jättegod, men ändå. Hon kände sig pinsam, hon bar en sorts skamkänsla. På senare år har det där förändrats. Hon har velat säga något annat. ”Min mormor är faktisk skitcool.” Min mormor ledde oss hit.

Nu är det Helena som leder. Hon vecklar upp historien baklänges och tar dem tillbaka igen, till Ukraina. Kanske var det förutbestämt. Hon har läst böcker och artiklar, hon vet att tredje generationen efter katastrofen ofta forskar i den första generationens liv. De ställer frågor som den andra generationen inte vågat ställa.

Den första resan gjorde hon med sin syster redan för några år sedan. Det kunde väl vara spännande att se Ukraina, sa de till mamma och mormor då. Det kunde väl vara fantastiskt att besöka landet som alla hela tiden hänvisade till utan att verka inse att det gick att åka dit?

”Absolut inte”, blev svaret och sedan exploderade alla paranoiori känslolagren. Tänk om de registrerades? Togs in till förhör! Helena kunde bara skaka på huvudet. ”Herregud. Av vem då? Och varför?”

När de återvände sa så mormor i en bisats att hon kan ha hetat något annat på den tiden. Något om Sofia.

Helena blev rätt paff. Här hade de släpat sig genom städer och byar, sprungit runt som idioter med tusen frågor om sin mormor Alexandra. ”Sofia” skulle ha förenklat sökandet avsevärt. Och var mormor ens glad för bilderna och maten de kommit hem med?

Inte särskilt, verkade det som. Senare under kvällen sa hon förstås försiktigt att hon ville se filmen igen. Då hade de redan suttit igenom hela materialet tillsammans, fem timmars skakig handkamera, och Helena skulle ut och träffa kompisar. Men om babusja som aldrig bad om något ville se om alltihop? Hon stannade och satt igenom natten.

Kanske var det de där bilderna som fick mormor att berätta mer. Kanske var det åldern.

Kanske var det de där bilderna som fick mormor att berätta mer. Kanske var det åldern. Kanske var det faktumet att Helena började fråga ut henne inför sitt teaterprojekt. Hon var färdig skådespelare och ville göra en monolog om babusjas liv. Helena var så van att nöta vid det laget. När hon tänker efter har hon alltid dragit i informationen. Försökt skaka den ut ur dess mörker.

När hon och systern var små kunde mormor pusta ut efter att mamma och pappa gått till jobbet: ”Skönt att de gick, nu får vi lugn och ro.” Hon lärde dem ukrainska visor och spelade snofsig kypare vid maten. Hon gav dem sina pensionsår, och krävde ingenting tillbaka.

Helena-laser-for-mormorDet var skönt. Medan mamma Sandra hade ett hett temperament var mormor Alexandra alltid lugn. Och medan mamma kunde vända sig in i sig själv vände mormor sig alltid mot dem. De tyckte att hon hade allt, utom svar på frågan: ”Hur var det när du var liten?” Då fanns ingenting särskilt att berätta.

Helena lyckades ändå tjata fram bilden av mormor som sjuåring till slut, hur hon vallade kor i byn. Såg henne gå barfota i lappad kjol över ängarna, hålla djuren från skogen och odlingarna, vandra i flock med andra barn med samma uppgift och liknande pinnar i näven. Mormor älskade sommaren när hon slapp skolan och fick gå på vallen hela dagen. I trädgårdarna sträckte sig solrosorna mot himlen och med hösten skulle meloner och pumpor svälla utanför fönstret, plommonen komma, äpplena och päronen.

Helena kunde tydligt se Tjechivkas fruktträdgårdar, för mormor fick en ny röst när hon talade om allt som växte. En som var len och lätt. Alla smakerna, sa hon. Så obeskrivligt ljuvliga.

Om natten sov mormor på en spis. Det var det varmaste stället i hennes värld, och där ville hon stanna när tupparna gick i gång. ”Bara lite till” bad hon. Mormors mamma var den godaste, den allra snällaste människan i hela världen. Men ändå: ”Dags att stiga upp!”

Sofia, byn Tjechivka, 1922–33

I efterhand var det svårt att säga när rädslan grep Sofia. Kanske hände det på gårdsplanen där hon stod och följde männens väg med blicken, såg hur de gick med spett genom trädgården. De hackade sig genom jorden bit för bit. De letade efter gömd mat. Den man hade grävt ner i skymningen och bett till Gud om att få behålla.

Kanske hände det när läraren fördes bort, och prästen, och familjen på andra sidan vägen. När ljuden pinade sig in i sömnen, för det var alltid på natten folk försvann. Skrik ur mörkret, klagan, spridda skott ibland.

I barndomens paradis hade hon märkligt nog först gillat tonåringarna som började dyka upp och förde liv utanför kyrkan. De kom från kommunisternas ungdomsförbund och hon tyckte att de verkade ha kul. De skrattade och skramlade, slog på trummor, hade idéer. Var man för eller mot? Alla i byn hade en åsikt och pappa var skeptisk.

Hon hade hunnit bli tolv år när borden ställdes upp. Man skulle registrera sig, skriva under på en del. Inte tro på Gud, utan på Stalin.

Hon hade hunnit bli tolv år när borden ställdes upp. Man skulle registrera sig, skriva under på en del. Inte tro på Gud, utan på Stalin. Inte äga något, jobba i det gemensamma jordbruket. Pappa hade vägrat, han var för religiös.

Och de hämtade hennes kor. Kom och ledde bort dem bara, medan familjen såg på. Det blev svårare att komma över bron till staden på andra sidan floden. Det fanns mer att äta där, i Tjerkasy, men de fattiga var inte välkomna in. Man började ställa sig frågor. Frågor om hur man skulle kunna äta sig mätt.

Så kom det sig att allt Sofia kunde tänka på var mat. Varje stund, dimmiga drömmar. Såg hon några korn efter en kärra utmanade hon ödet. Dök ner. Gömde i kjolfickan. ”Stöld” enligt reglerna och om hon blev sedd skulle hon straffas. Stalin samlade in allt större kvoter. Alla gick hungriga till slut, vare sig de skrivit in sig i kollektivet eller inte.

Så kom det sig också att livet beskars. Lite i sänder tills bara de stora katastroferna återstod. Hennes bror gick till ungdomskollektivet och där dog han. Pappa skulle ut på isen, trolla fisk ur vintermörkret. De väntade hela natten. Irrade och grät, fann aldrig hans kropp.

Det var som det var. Bara hon och Mamma. Den snällaste mamman, den godaste i världen. Tillsammans åt de mullbär och akacieträdens blommor. Stal potatis och bad till Gud. Kanske var det för hennes skull som mamma inte gav upp.

Till slut tog hon med Sofia på en hopplös vandring mot de nordliga byarna. När de inte orkade gå mer sjönk de ner vid en flodfåra och mamma sa åt henne att samla snäckorna, krossa skalen och äta. Hon gjorde det, något så vidrigt. Mamma åt inget och blev liggande i sin säng när de kom hem.

En morgon såg Sofia att hennes fötter hade svullnat. Hon visste vad det betydde. Sprang ut i köket, tog fram tre små sparade knölar, kokade med rötter och mosade till buljong. Försökte hälla in i mammas mun. Det rann mest ur.

Hon satt vid sängen när mamma dog. I ett litet vitt hus med halmtak såg hon det hända.

Hon satt vid sängen när mamma dog. I ett litet vitt hus med halmtak såg hon det hända. Under ett år när hunger utplånade miljoner och åter miljoner ukrainare kände hon ingenting alls. Så många gånger skulle hon tänka tillbaka på den stunden. Som att hon stelnat inuti. ”Varför använde jag alla tre potatisarna”, tänkte hon vid sängen, och det var mest det. ”Varför sparade jag inte till mig själv?”

Hon var ett barn och hon bar den snällaste och godaste människan i hela världen. Ut från det lilla huset vandrade hon jordvägen fram med den lätta kroppen i famnen, hela vägen till byns begravningsplats. Ville inte lägga i massgraven utan försökte gräva med händerna en bit därifrån. Täckte över så gott det gick, reste sig, och vände ryggen till. Fingrarna blödde. Hon kände ingen sorg. Bara hunger.

När hon stod vid floden Dnepr fanns ingen kvar. Ingen som sträckte ut en hand, erbjöd mat eller tak. Om hon stannade skulle svältdöden ta henne. Om hon gick i skulle hon drunkna. Eller så skulle hon simma. Tag för tag till andra sidan. Hela vägen till staden Tjerkasy.

Helena, Malmö, maj 2011

Helena smeker sin mormors kind. En liten rynkig gestalt som åttio år efter den vågade simturen sitter i en soffa i Malmö och heter Alexandra. Den lilla kroppen har halkat på sned och ser ut att när som helst kunna välta åt sidan. Men pepparkornsögonen är skarpa och talet redogörande. Hon är inte sentimental och hon har fyllt 96.

”Jag har alltid sett framåt. Jag har varit glad för det jag har i stället för att sörja över det jag inte har. Men jag kan vara ledsen över att jag är som en sten. Jag kan vara ledsen över att jag fortfarande inte kan gråta över min mamma. Det går inte, det stoppar i mig.”

Babusja samlar på valutor. Räknar, växlar, nya högar på nya gömställen. Under potatislådan i köket vilar en förmögenhet.

Tv:n står på. Mormor gillar sport och alla program med Filip och Fredrik. Det är sånt liv runt dem så det spelar ingen roll att hon inte förstår vad de säger. Och börsnyheterna är viktiga. Babusja samlar på valutor. Räknar, växlar, nya högar på nya gömställen. Under potatislådan i köket vilar en förmögenhet.

Helena lyfter mormors hand. Där saknas ett finger. Hon säger att babusja blev av med det på Tojos plastfabrik i Malmö. ”Hon fastnade i maskinen men hon skrek inte. Bad inte om hjälp. Alltså, fattar du? Hon stod bara och stampade med foten i golvet tills någon upptäckte vad som hänt.”

Den sista tiden har andra smärtor kommit. Babusja vankar i lägenheten om nätterna, behöver ha någon hos sig. Helena ska sova över i kväll.

Några månader senare blir Alexandra sängliggande. Hon har väldigt ont. Mellan morfindoserna ropar hon på sin mamma. Och så är hon borta.

Sandra, Kiev, oktober 2012

Sandra gör korstecken och ber en bön när hon sätter sig bredvid sin dotter i en hyrbil på parkeringen utanför flygplatsen Boryspil.

Hon har sovit två timmar i natt. I morse var det nära att hon vände på Kastrup och tog tåget hem igen. Hon är nästan 70 år gammal och för första gången i något som hon många gånger tänkt på som sitt hemland. Helena försöker köra försiktigt på de dåliga vägarna men Sandra kan inte låta bli att kvida av rädsla varje gång karossen skakar till. Däremellan håller hon hårt i sätet medan blicken förirrar sig i landskapet utanför fönstret. Tänk. Hon gick på planet. Hon vågade.

Så många gånger har Sandra drömt om att gå in i en affär och handla någonting, tala ukrainska med expediten, gå ut igen, kanske förbi ett torg, höra barn leka på hennes språk. Hon var fjorton år när hon bosatte sig i Sverige tillsammans med sin pappa, syster och mamma Alexandra. Mamma som visserligen klarat sig undan Stalin, men ställdes inför Hitler. Nazisterna tågade in på gatorna i Tjerkasy. På andra sidan floden samlades ryska trupper och sedan färgades Dnepr röd.

Mamma hade träffat Sandras pappa då, och de gifte sig hastigt för att fly som makar. Efter ett år på Europas vägar kom de till ett flyktingläger i Österrike, och där föddes Sandra, där växte hon upp utan hem. Hon var en ukrainsk flicka, född i Österrike, som vid fjorton års ålder flyttade till Sverige. Sverige, detta underbara land. Små grodorna, vilken gullig midsommarlek, och ärtsoppa på torsdagar var det finaste man kunde tänka sig. Mamma sa att studierna var viktigast och Sandra fick högsta betyg i skolan trots att språket var nytt.

Hon drömde om mostrar och kusiner, hon drömde om Ukraina, men hade aldrig varit där och kunde inte åka dit. Ukraina var en del av Sovjet, och Sovjet var mardrömmen.

Så småningom, när hon blev lärare, undervisade hon i bland annat svenska och hon kunde sitta till in på nätterna för att förbereda lektionerna väl. Ändå kände hon sig inte svensk. Hon drömde om mostrar och kusiner, hon drömde om Ukraina, men hade aldrig varit där och kunde inte åka dit. Ukraina var en del av Sovjet, och Sovjet var mardrömmen.

Som barn i lägret var hon ofta rädd. Föräldrarna berättade nästan ingenting om vad som varit. Kanske gjorde minnena för ont. Mamma slog frågor ifrån sig. Och Sandra behövde inte veta, avgrunden såg hon ju ändå. Blickar, viskningar, signaler. Känslan av att vara förföljd. En fruktan som Sandra själv faktiskt inte velat tala om med någon. Det var först den sista tiden, när Helena började dra ur babusja historien, som hon fick en mer hel bild.

De första åren arbetade Alexandra sju dagar i veckan. Hon gick som ensam kvinna på den avdelning i Jute textilfabrik där annars bara män orkade med slitet, för där fick man några öre mer. Pappa låg på sanatorium, de var fattiga, men mamma klagade aldrig, hon kände sig liksom mindervärdig. Hon vände på varje öre och höll onödigt fint. Hon lagade allt som gick sönder, till och med elektronik, hur hon nu lärde sig det. Och hon visste hur man tog hand om maten.

Själv kunde Sandra inte förmå sig att gno så där, inte ens när hon blev vuxen. Och när babusja pensionerades och barnbarnen kom, då kunde hon leka i timmar. Hon hade ett oändligt tålamod, mycket större än Sandra.

Sandra undrar ofta hur hennes mamma kunde klara så mycket. Vara så bra. ”Så bra som babusja kan jag aldrig bli. Hon som har haft det så svårt och ändå klarat så mycket”, kan hon säga till Helena. Ibland svarar Helena att Sandra nog också har haft det svårt. Att det kanske nästan är svårare att jagas av en fara man aldrig får se.

Helena, oktober 2012, byn Tjechivka

Äntligen står de utanför huset till byns äldsta invånare. Helena känner att dagen har gått bra hittills. Ett dygn har passerat sedan bilfärden från flygplatsen, de har utan större incidenter nått fram till barndomsbyn. Vädret är vänligt. Solen lyser över odlingarna i trädgården och på en bänk ligger vita bönor i en skål bredvid strimlade soltorkade tomater. De väntar och kikar mot den lilla dörröppningen. Baba Natalka, eller tant Natalka, finns där inne. Hon är född samma år som mormor. De borde ha känt varandra.

Helena tänker att mamma verkar glad. När de följde med en av byborna hem och fick se bakugnen i familjens förrådshus blev hon alldeles ljus i ansiktet och pekade mot den uthuggna nischen ovanför ugnsluckorna: ”Nu förstår jag hur babusja sov! Hur hon än förklarade kunde jag inte begripa att hon kunde ligga på en spis!”

”Tack och lov att mormor stack”, tänker Helena och ser mot det lilla slitna huset. Hon har träffat baba Natalka förut. Men den här gången ska hon fråga efter ”Sofia” i stället för Alexandra. Hon lyckades aldrig få mormor att förklara varför hon bytte sitt namn. Trots att Helena forskat hela sitt liv har berättelsen hål och luckor. Hon har börjat tänka att det inte spelar så stor roll.

mamma-helena-havDe stannade till vid flodstranden på väg in i byn och kisade mot Tjerkasy. Föreställde sig att där vid flodbädden klev babusja upp, drypande våt och tog sig in i staden. Sökte sig fram genom gatorna till adressen hon fått av den man som kommit vandrande genom byn. Han hade sagt att han behövde ett hus.

Hon hade gett honom sitt, och fått adressen i utbyte. På adressen bodde någon som kunde ge henne jobb, det hade mannen lovat. När hon väl hittade fram visade det sig att löftet höll. Dörren öppnades, hon fick mat, och med tiden ett jobb som vårdbiträde på sjukhuset. Lönen var liten men hon klarade sig ända tills tyskarna kom.

Nu rör sig något i dörröppningen där framme. En nästan dubbelvikt varelse. Hon hasar framåt med hjälp av två stöttande träpålar och är klädd i huckle, kjol, trasig kofta och tjocka strumpor. Sandra ryggar tillbaka och Helena förstår varför. Natalka liknar babusja. Men i Tjechivka finns ingen rollator eller hemtjänst. Ja. Tack gode gud att mormor stack.

Baba Natalka tar sig hela vägen fram, faller ner i en stol, vänder upp huvudet och försöker fokusera med blicken. Hennes röst är liten och ljus.
”Alla andra är döda. Jag vet inte varför bara jag är kvar av de gamla. Jag undrar varför jag skulle sparas till sist.”

Sandra sätter handen för munnen. Hennes ögon är stora och blanka. Helena frågar om baba Natalka minns Sofia. Och Baba Natalka nickar. Ja, hon minns Sofia. Då stillnar eftermiddagen och då tar känslorna över. Då rinner tårarna. På Helena, Sandra och baba Natalka.

Hon hade det svårt, det var så synd om henne. Men jag kunde inte hjälpa. Jag hade ingen mat jag heller.

”Hon hade det svårt, det var så synd om henne. Men jag kunde inte hjälpa. Jag hade ingen mat jag heller.”
Hon pekar mot bänken.
”Man fick inte ens ta en böna som fallit till marken. De kom och sökte igenom jorden.”

”Hon bytte sitt namn sedan, men det visste vi inte”, säger Helena. ”Det var därför jag frågade efter Alexandra förra gången.”
Hon samlar sig och ler men Sandra kan inte sluta gråta. Hennes kropp skakar där i trädgården, hon tar den gamlas händer.

Då känner Helena en stor lättnad. Hon inser en del av varför hon ville få sin mamma hit. Hon vill lämna över.
”In i det, mamma. Det kommer att göra dig gott”, tänker hon. ”Det här borde du ha gått igenom för länge sedan. Du borde ha åkt hit tidigare. Det skulle ha varit du och inte jag.”
”Jag kan vara din mamma nu när Sofia är död”, tröstar Baba Natalka Sandra. ”Jag kan vara din mamma.”

Nästa morgon, på flyget hem, bestämmer sig Helena. De hittar sina platser och Sandra sitter tyst. När maskinerna drar i gång för att lyfta börjar hon gråta.

Helena känner sig lite nervös. Vet inte riktigt hur hon ska säga. Först frågar hon varför mamma gråter. Sandra kan inte svara. Då fortsätter hon med att säga att det är mycket som är tråkigt, men att en sak i alla fall är rolig.
”Du ska bli mormor i mars.”
”Va?” Säger Sandra och tittar upp.
”Jag sa att du ska bli mormor i mars.”
”Ska din syster få ett barn?”
”Nej mamma. Jag. Jag ska få ett barn i mars.”
”Och jag ska få ett barnbarn?”

Hon har ju velat vänta med barn, säger hon, inte känt sig redo, det har inte känts rätt att dra in en till i sökandet efter svar på hur allt har blivit som det är.

Helena ser ljuset bre ut sig över sin mamma och själv babblar hon på. Försöker förklara sig, konstigt nog.
Hon har ju velat vänta med barn, säger hon, inte känt sig redo, det har inte känts rätt att dra in en till i sökandet efter svar på hur allt har blivit som det är.

”Det är väl så att jag känner att tre generationer Stalin får räcka”, säger Helena till sin mamma Sandra medan det dånande flygplanet lämnar Ukraina bakom sig.
”Och jag har gjort upp med Stalin nu.”


at@da.se

Läs mer från Dagens Arbete:

Rättegången mot Nordkalk

Om Gustaf, Johan och det nya arbetslivet

Elinor Torp har skrivit en bok om det nya arbetslivet och olyckan som aldrig hade behövt hända.

DA sommar 2017

20 smultronställen i sommar

DA TIPSARSka du resa i sommar? Sverige är fullt av små pärlor – här får du några av redaktionens favoriter.

4

Pocketsommar

VÅRA FAVORITER Sommar, äntligen tid att läsa! Redaktionen tipsar dig om 16 böcker till semestern.

Vandrarna

De ska ge Kebnekaise en match

Från pub-träffar till toppbestigning. Lagledaren på Lindbäcks Bygg i Piteå fick en ingivelse som har fått hela arbetslaget på fötter.

”Ju fler barn, desto mer kärlek”

Familjen annorlundaTycker du att det är svårt att få ihop semesterplaneringen? Skänk en tanke åt tiobarnsfamiljen Nikula, som Dagens Arbete följt. Hur får pappa Sami ihop vardagen med heltidsarbete, hur hinner mamma Matilda med sin lite speciella hobby?

En given plats på scenen

Hon har vunnit Dansbandskampen, Körslaget och Let’s Dance och drivit det populära dansbandet Elisa's - i höst gör hon sin första musikalroll. Mångsysslaren Elisa Lindström som triggas av att gå utanför sin bekväma zon – läs eller lyssna på DA:s reportage.

Här är framtidens fibrer

Den nya industrinEn gång var den svenska textilindustrin dödsdömd. Men nu kan det vara här som framtidens industriarbete finns, temat för årets IF Metall-kongress. Teknisk utveckling och långsiktiga ägare ger den gamla branschen en ny chans. DA har besökt Kinna, Borås och Östersund.

En folklig teaterapa

Han har varit tjuvjägare, pistvakt och hushållsmixer. Gett röst åt Pettson och Mulle Meck men också spelat i Romeo och Julia. Lennart Jähkel har rötter i skogsindustrin, han skulle bli ingenjör som brorsorna men blev istället en folkkär skådis.

På randen till inbördeskrig

Gnistan tändes i Västervik under dessa dagar för 100 år sedan, och hungerkravallerna och strejkerna spreds över landet. Men i stället för ett upptrappat våld och inbördeskrig föddes - demokratin.

2

5 verk att rädda ur bokhyllan

SparasVad gör du med alla böcker som tillhört dina nära och kära? Böcker du kanske läst, men inte har hjärta att säga farväl till? DA:s Pontus Ohlin räddar fem verk ur sin mammas bokhylla, innan resten skickas vidare till Röda Korset.

Följa John – mitt i naturen

SKOGSTURMan behöver inte åka till Abisko, Fårö eller Ramsvikslandet för att uppleva naturen. I Sverige finns den ju överallt. DA hänger med John Holm, pappers­arbetaren som sadlat om till vildmarksguide.

När livet är en radiofest

RADIOKANALTre gubbar. Två frekvenser. Zingo, pepparkakor och ett gäng favoriter ur de egna gömmorna. Dags för sändning med Sunne Rock’n’roll Klubb – och det blir Elvis för hela slanten.

Fackligt arbete i Indien

Så tog kvinnorna makten över sina jobb

INDIENSex dagar i veckan, året runt, tampas indiska kvinnor med vildhundar, giftiga sopor och vedervärdig stank på sin arbetsplats. Men de trivs. För de har organiserat sig och tagit makten över sina liv. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

1

13 Tv-serier i väntan på våren

DA TIPSARÄn är det ett tag till vår – gott om tid att stanna inne och mysa med en tv-serie. Här är redaktionens favoriter, vilka är dina?

Lyssna på DA

Nu kan du få några av våra bästa reportage rakt in i öronen. Lyssna direkt på vår sajt eller via en gratisapp för din mobil.

Agnes - den japanska skånskan

UPPKLÄDDAgnes Lindqvist jobbar med hydraulik under dagarna, men på fritiden gäller cosplay, där man klär ut sig till figurer kopplade till japansk populärkultur, typ mangaserier.

Han filmar med humor och ilska

Vid 80 års ålder gör den världsberömde filmregissören sin kanske argaste film – fast med värme och humor. Läs eller lyssna på reportaget om Ken Loach inför premiären i morgon.

1

En annorlunda pappersarbetare

KnivskarpHennes verktyg är bland annat skalpell, tång och limpistol. I papper viker hon till elefanter, krukväxter - och till med sig själv. Möt konstnären Fideli Sundqvist, och se DA:s film där hon visar hur du själv kan skapa ett löv.

Framtidslandet

Uppdrag: Rädda bygden!

ReportageAck Värmeland, du sköra. Nedlagda butiker, stängda bankkontor och ingen som tar över småföretagen när ägarna pensioneras. I Värmland har folkrörelserna bestämt sig för att vända den negativa trenden.

6

Uppåt av att åka nerför

Att cykla utför är Jonna Carlssons passion. Inte ens en sprucken njure kan ändra på det. Läs eller lyssna på artikeln om Jonna, kolla in filmen tagen under ett av hennes träningsåk - om du vågar.

”Drömmen är ett eget plan”

Fastspänd i en leksak av plast en halv kilometer upp i luften med en surrande propeller framför ansiktet. Exakt där finner pappersarbetaren Rejhan Fejzovic lugnet och njutningen.

Industrin och integrationen

Den nya folkrörelsen

Välkomna hit! Nyfikna industriarbetare runt om i landet har tagit ordet integration och knådat det till praktisk handling. Till möten där alla vinner och lär sig nytt. DA har varit på gympa i Västerås, flugit drake i Skillingaryd och övningskört i Edsbyn.

"Det handlar om att överlista fisken"

PROFILEN Patrik Forslund lägger mycket tid och en hel del pengar på sin hobby. Men så är han också med i svenska landslaget i flugfiske och ska tävla i VM i USA.

”Jag kommer aldrig att släppa pennan”

Du ser hans bilder i varje nummer av DA, själv har han förblivit en av landets mest anonyma humorister. Möt tecknaren Robert Nyberg.

Svingar klot efter jobbet

När barnen bodde hemma fanns varken tid eller pengar. Men så fick Elisabeth Ringqvist jobb inom industrin, barnen flyttade ut och hon köpte klot och skor igen. Nu spelar hon i klubb och den 21 maj är det hennes tur i bowling-SM för metallare.

Gäddfiske och pissväder

FiskeMontören Conny Lekmyr älskar att fiska, men avskyr fisk. DA följde honom på jakt efter gäddan, den "svenska sötvattenskrokodilen". Det är lugnt och varmt - "svenneväder", fnyser Conny.

Att vara ung på jobbet

Reportage"När det snackas politik på rasterna, märks det helt klart att man är yngst", säger 25-årige Pierre Kronberg på Holmen Hallstavik.

En mästare på metallmonster

ÖKENHETA UNDERVERKNär dottern önskade sig en jättedinosaurie i födelsedagspresent blev det starten på en ny karriär. I dag kallas han för stål-Picasso. Möt världsberömde Ricardo Breceda som svetsar i Kaliforniens ökenvärme och älskar rost.

Carina Johansson granskar utlåningen. Foto: David Lundmark

När kommer Zlatan tillbaka?

EGET BIBLIOTEKSå fick eldsjälen Carina Johansson fart på läsningen på Nobia i Tidaholm.

Modets drottning abdikerar

Som H&M:s chefsdesigner har Margareta van den Bosch klätt både Madonna och stora delar av svenska folket.

Hämta mer