Katastrofen blev en väckarklocka

Ett år efter Rana Plaza-katastrofenFör ett år sedan dog 1 138 människor i Bangladesh värsta industriolycka någonsin. Katastrofen blev en väckarklocka för industrin men löner som inte går att leva på och trakasserier av fackligt aktiva är fortfarande vardag för textilarbetarna.

– Olyckan skedde inte i ett vakuum, det handlar om en hel industri med mycket dåliga arbetsvillkor, säger Malin Kjellqvist, kampanjansvarig på organisationen Fair Trade Center som i många år bevakat villkoren för textilarbetarna i Bangladesh.

Kollapsen av Rana Plaza var varken den första eller sista dödskatastrofen i Bangladesh textilindustri. Enligt statistik från Bangladesh brandskyddsmyndighet sker ett par hundra fabriksbränder årligen. Men Malin Kjellqvist menar att katastrofens omfattning en väckarklocka – minst 1 138 människor omkom och 2 515 skadades i rasmassorna.

Sedan katastrofen har över 150 stora klädföretag skrivit på ett avtal för att förbättra brand- och byggsäkerheten på fabrikerna. Genom avtalet förbinder sig företagen att finansiera inspektioner och renoveringar av byggnader, samt avbryta samarbete med de leverantörer som inte lever upp till kraven. Bland de första att skriva på var H&M och Lindex.

De oberoende inspektörerna har som mål att besöka 1 500 fabriker fram till augusti och hittills har åtta fabriker fått stänga ned efter att allvarliga säkerhetsbrister upptäckts.

Men inspektörerna kommer inte in överallt. Flera stora klädkedjor har fortfarande vägrat eller avvaktat med att skriva på avtalet – bland dem flera svenska företag som Ikea, Intersport och Fristads, som alla tillverkar kläder i Bangladesh.

– Det är anmärkningsvärt att inte fler har skrivit på. Avtalet är unikt eftersom det ger både lokala och internationella fackförbund möjlighet att förbättra säkerheten, säger Malin Kjellqvist på Fair Trade Center.

Avtalet ses som ett viktigt steg i rätt riktning men Malin Kjellqvist tycker även att de företag som har skrivit på skulle kunna göra mer.

– De borde de ha inköpsstrategier som premierar schysta leverantörer i stället för att hela tiden pressa priserna, säger hon.

Bangladesh är fortfarande det land i världen där lönerna för textilarbetare är allra lägst. Regeringen höjde minimilönen i november förra året från 255 till 450 kronor i månaden. Men en stor del av pengarna äts upp av de hyreshöjningar som brukar följa direkt på höjningar av minimilönen. Dessutom är den nya minimilönen på knappt en femtedel av den så kallade levnadslönen som i Bangladesh ligger på 2 321 kronor.

– Det handlar oftast om unga kvinnor som ensamma försörjer hela familjer på den här lilla lönen. För att få det att gå ihop tvingas många jobba tolv till sexton timmar om dagen, och det påverkar förstås säkerheten, säger Malin Kjellqvist.

Fair Trade Center har i en ny rapport granskat hur de stora textilföretagen arbetar för att höja löner och stärka fackliga rättigheter hos sina underleverantörer i låglöneländer. Till exempel fann de att varken Lindex eller KappAhl har något systematiskt arbete för att stärka arbetarnas fackliga rättigheter.

H&M får något bättre betyg. Företaget har antagit en strategi för att på sikt höja arbetarnas löner, men får kritik för att inte definiera hur hög en skälig lön ska vara. Istället hänvisar H&M till att lönerna ska bestämmas i förhandling mellan arbetsgivarna och de anställda själva. Malin Kjellqvist tror inte att lönerna går att höja tillräckligt genom bara förhandling på fabriksnivå.

– I den bästa av världar skulle det förstås finnas oberoende starka fackföreningar som kunde förhandla upp lönerna på fabrikerna, men facken i Bangladesh är fortfarande svaga och det skulle bli en väldigt ojämn maktrelation, säger hon.

Sedan Rana Plaza-katastrofen förra året har fler och fler textilarbetare organiserat sig fackligt. Efter påtryckningar gick Bangladesh regering i juli förra året med på att göra det lättare för fackföreningar att registrera sig och bara under 2013 registrerades 96 nya förbund i textilindustrin.

Men textilarbetare som organiserar sig riskerar både att avskedas, trakasseras och misshandlas. Det visar en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch från februari i år. Arbetare som intervjuas i rapporten vittnar om hur arbetsgivarna hyrt in kriminella gäng för att misshandla och hota medlemmar i facket både på deras arbetsplatser och i deras hem.

Eftersom de fackliga rättigheterna i Bangladesh är så eftersatta måste enligt Malin Kjellqvist företagen gå före. Ett första steg skulle kunna vara att skriva på ett globalt fackligt ramavtal, vilket hittills endast den spanska klädjätten Inditex som äger Zara har gjort.  Dessutom skulle de kunna skriva på avtal med sina leverantörer i Bangladesh om att garantera att fackföreningar får tillträde till deras fabriker och att arbetarna ska kunna organisera sig utan risk för uppsägning eller trakasserier.

– Lagen som ska skydda arbetarnas rättigheter följs oftast inte. Därför måste de stora klädmärkena gå före och låta arbetarna hos deras underleverantörer veta att det är okej att organisera sig fackligt, säger Malin Kjellqvist.

Artikeln är uppdaterad den 25 maj.

Ville Henrik-Klemens