Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

Karensdagen gör comeback som stridsfråga

12 maj, 2014

Skrivet av

ANALYSDet fanns en tid när karensdagar kunde välta regeringar. Eller näst intill. Sedan kom en djup kris och frågan sopades bort från dagordningen. Men nu ligger karensdagen på bordet igen.

Sverige stod på randen till sammanbrott några skälvande veckor hösten 1992.

Valutan skulle försvaras till varje pris mot spekulanterna. Riksbanken drev upp räntan till 500 procent och Carl Bildts regering bjöd in oppositionsledaren Ingvar Carlsson. Hårda krispaket med beska nedskärningar skulle lugna marknaden och få den att sluta spekulera mot kronan så att räntorna kunde sjunka mot mer normala nivåer.

Under de skyhöga räntorna gick företag omkull på löpande band  och arbetslösheten rakade i höjden mot nivåer som landet inte hade sett sedan 1930-talet.

I krisuppgörelsen med Socialdemokratrena krävde moderatledaren Carl Bildt flera karensdagar. Det blev en. Och den är fortfarande kvar. Det är den som den nuvarande regeringen – enligt Dagens Nyheter – själva struntar i när regeringsledamöterna är krassliga.

I april 1993 återinfördes karensdagen. Då hade den varit slopad sedan 1987. I fem, sex år levde vi alltså utan karensdag. Under de första åren dessutom med 100 procents sjukersättning från första dagen.

I dag låter det som science fiction: ingen karensdag och full ersättning från första sjukdagen.

Men karensdagen var ett rött skynke, en symbol för orättvisa som LO:s dåvarande ordförande Stig Malm kunde utlysa politisk generalstrejk emot. Han hotade i alla fall.

1987, när karensdagen slopades och den 100-procentiga ersättningsnivån infördes, befann sig Sverige i tillstånd av ekonomiskt rus. Svensk ekonomi hade dopat av fem devalveringar som sänkt kronans värde med 40 procent och ekonomin gick mot överhettning.

Arbetslösheten sjönk mot extremt låga nivåer. Och med den ”överfulla sysselsättningen” uppträdde ett känt och förutsägbart fenomen: sjukfrånvaron ökade. Alla som fick jobb orkade helt enkelt inte med att jobba.

Men det fanns också andra baksidor som blottade svagheterna i sjukförsäkringen.

Den som exempelvis jobbade tvåskift tjänade på att stanna hemma förmiddagspasset. Sjukersättningen baseras ju på hela inkomsten, inklusive de sena skiftens skiftformstillägg och OB-ersättningar. Sjukpenningen gav mer än att gå till jobbet en förmiddag.

Fuskdebatten briserade utan att fusket visade sig vara särskilt omfattande. I alla fall om man fick tro Statistiska centralbyråns stora undersökningar. 17 000 personer intervjuades från mitten av 1970-talet och fram till slutet av 1980-talet. I rapporten ”Arbetsförhållanden, ohälsa och sjukfrånvaro” gick det att läsa att bara någon promille av befolkningen fuskade och fusket inte såg ut att öka – trots generositeten i systemet.

Dessutom gick utvecklingen åt rätt håll. Sjuktalen började sjunka innan politikerna började försämra nedskärningarna i försäkringssystemet. Sjuktalen – alltså sjukpenningdagar per försäkrad – hade nått sin topp 1989 när den överhettade åttiotalskonjunkturen befann sig på sin höjdpunkt.

Sedan började sjuktalen att sjunka.

Trenden mot sjunkande sjuktal hade redan börjat när socialdemokraterna 1991 sänkte ersättningen. Nu gick det inte längre att få ut full lön längre när man stannade hemma. S-regeringen sänkte ersättningen till 75 procent de tre första dagarna och 90 procent den fjärde sjukdagen.

Med sänkt ersättning fortsatte sjuktalen att sjunka och var snart nere i samma historiskt låga nivåer som i början av 1980-talet – fortfarande utan att karensdagen hade behövts återinföras.

Sedan kom den verkliga krisen. Och med den kom karensdagen tillbaka. Svensk ekonomi bromsade in efter det tidiga 90-talets valutaexperiment. Att försöka sig på fast växelkurs (kronans värde knöts till EU-valutan ecu) i en värld med fria kapitalrörelser visade sig vara näst intill ödesdigert för ett land med brottades med en lång inflationshistoria, svag produktivitetsutveckling och en hemmagjord bankkris.

Spekulationerna dränerade landets valutareserv och Bildt kallade på Carlsson. I det krispaket som förhandlades fram för att lugna marknaderna fanns återinförd karensdag med. Bildt hade krävt flera karensdagar, kompromissen blev en.

Att karensdagen ingick i ett paket som skulle stabilisera ekonomin var märkligt av ett skäl. Korttidsfrånvaron – som karensdagens syftade till att bekämpa – var inte särskilt dyr.

1991 – alltså innan krisen gick in i en djupare fas – kunde Riksförsäkringsverket slå fast vad olika typer av sjukfrånvaro kostade.

Den korta sjukfrånvaron (upp till 6 dagar) stod visserligen för 80 procent av sjukfallen – men bara 17 procent av kostnaderna.

Det var däremot den långa sjukfrånvaron (över 90 dagar) som var dyr. Den omfattade relativt få, bara 2 procent av sjukfallen men stod för 56 procent av kostnaderna.

Av statsfinansiella skäl borde det ha funnits större anledning att angripa den långa sjukfrånvaron. Istället angreps den korta, via karensdagen.

Karensdagen återinfördes inte utan protester. Kritikerna menade att karensdagen tvingade sjuka att gå till jobbet med effekten att de dyrare långa sjukskrivningarna på sikt skulle öka.

Ett nytt begrepp dök upp: sjuknärvaro.

Sjuknärvaron ökade enligt arbetsmiljöverkets och SCB:s undersökningar. I mitten av 90-talet gick en tredjedel till jobbet flera gånger per år trots att de borde stannat hemma på grund av sjukdom. Några år senare hade den gruppen nästan fördubblats. Samtidigt exploderade långtidssjukskrivningarna.

Sjuknärvaron var en utpräglad klassfråga.

Den som valde att gå till jobbet vid sjukdom var den som tjänade minst och den som jobbade på snålt bemannade arbetsplatser. Man ville inte svika sina arbetskamrater genom att vara hemma.

Att karensdagen gjorde comeback hade ingen större statsfinansiell betydelse. Däremot innebar karensdagen att arbetskraften disciplinerades. Folk släpade sig till jobbet oavsett om de var krassliga eller inte.

Kanske var det just det som fanns med i beräkningen när regeringen Bildt kallade till krisöverläggningar med oppositionen under några stormiga septemberdagar 1992.

Nu stormar det kring regeringen. Och måhända gör karensdagen comeback som en het politisk stridsfråga.

Du kanske också vill läsa…

”Politikerna avgör vem som kan arbeta”

”Vem som anses frisk nog att arbeta beror i slutändan på politiska beslut, inte på läkares eller myndigheters bedömningar”, skriver reportern Rasmus Lygner med anledning av den intensiva debatt som dragit igång efter DA:s granskning.

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

Det försvann 70 000 industrijobb i ett slag i Sverige – men arbetsmarknadens regler förändrades inte, skriver DA:s Harald Gatu. Inhyrningen har ökat, men de korta, otrygga jobben är inte fler och kollektivavtalen har fått extra hängslen och livrem för nästa kris.

De sjukskrev sig för att bli friskförklarade

Fram till 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom av Socialstyrelsen. En sjukskrivningskampanj och ockupation ändrade på det.

Så vill regeringen vända olyckskurvorna

Med den nya arbetsmiljöstrategin ska färre skadas eller dö av sina jobb. Första steget är fler utredningar. ”Återstår att se hur strategin förbättrar svensk arbetsmiljö”, skriver DA:s Elinor Torp.

Det skulle va husvagn …

Året är 1956. Man hade tre veckors betald semester och den kunde gärna tillbringas på en gräsplätt under skinande sol med gasoltub, parasoll, husgeråd.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

”Nu behövs en ny väg för ekonomin”

Här är ett antal frågor att hålla ögonen på, när samhället ska byggas upp efter coronakrisen, skriver tidigare finansministern Allan Larsson (S).

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

Gideon Hazard kunde knappast förutse vilken historisk betydelse han skulle spela när han krävde tre öre mer i timmen.

I dag corona – då spanska sjukan

I dag är det coronaviruset som spökar i avtalsrörelsen – för hundra år sedan var det spanska sjukan. DA:s Harald Gatu fördjupar sig i en tidigare sjukdomsspridning, som tvingade fackföreningsrörelsen till en svårbemästrad försvarsstrid.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Marcus Bolin

Pappers: Kravet på 4 procent ligger fast

Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.

Arbetsgivarna: Krympande kaka att fördela

Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.

”Våra beslut påverkar alla medlemmar”

Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.

”För många arbetare var det ingen hemester”

”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.

IF Metall: Vår utgångspunkt är 3 procent

Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.

Pontus Georgsson

Pappers: Slopa aktieutdelningarna

Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.

LO och Svenskt Näringsliv: Förläng alla avtal

LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.

Industrin skjuter upp avtalsrörelsen

Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Opinion

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

Kvar efter metoo finns något viktigare än debatten om rätten att skuldbelägga enskilda personer, skriver sex förtroendevalda i IF Metall.

Vi är på väg in i ett nytt läge

När vi i Sverige skryter lite extra säger vi att vi är världsmästare i omställning, skriver Peter Larsson.

De visste hur man landar i sig själv

Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

”Gå ut och se verkligheten, Svenskt Näringsliv”

Förra året dog nästa 50 arbetare på våra arbetsplatser och 130 000 anmälningar om skador lämnades in. Att då komma med förslag som sätter oss arbetare i en ännu sämre sits är förödande, skriver det regionala skyddsombudet Claes Thim.

”Bristerna i sjuk­försäkringen måste åtgärdas – nu”

Vi kräver nu att regeringen går vidare med de utredningsförslag som tagits fram – annars riskerar ännu fler löntagare att kastas ut i fattigdom, skriver Mattias Vepsä, riksdagsledamot (S) och Mirja Räihä, ordförande LO-distriktet i Stockholms län.

”Sjuk­försäkringen måste bli tryggare – nu!”

Alltför ofta möter jag medlemmar i IF Metall som är för sjuka för att kunna jobba. Ändå anser Försäkringskassan att de är för friska för att få sjukpenning. Så kan vi inte ha det, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

”Nu måste vi se till att kompetensutveckling också sker”

Trots att korttidsarbete används i stor omfattning sker nästan inga kompetensutvecklande insatser. Vi parter är överens om att det är viktigt – nu måste vi också se till att det blir verklighet, skriver avtalssekreterarna för Pappers, GS och IF Metall tillsammans med Industriarbetsgivarna.

”Vuxen­utbildningen kan rusta oss ur krisen”

Tillsammans måste vi både möta den akuta krisen och förbereda oss för vändningen med snabb omställning. Då är möjligheterna till utbildning otroligt viktiga, skriver Gunilla Svantorp och Tomas Kronståhl,  ledamöter (S) i riksdagens utbildningsutskott.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.