”Här är orden som vridit om vårt samhälle”
Författaren Kristian Lundberg läser boken ”En nyliberal ordlista” och förfasas över hur orden har förvridit vårt sätt att tänka.
Kapitalets största seger
Publicerad 2015-03-26, 10:29 Uppdaterad 2020-08-25, 14:00
Vi har en helt ny samhällsklass som är ofrivilliga brickor på en osäker arbetsmarknad.
I boken Prekariatet analyserar och diskuterar Guy Standing den nya egendomslösa och rättslösa klass som vi nu ser växa fram i Europa. Det är just den grupp som han benämner som prekariatet.
I en intervju förklarar Standing vad han menar med det här begreppet. Han säger att det bland annat består av: ”Den gamla arbetarklassens barn, vars föräldrar hade jobb och en yrkesidentitet, men som själva inte tar sig in på arbetsmarknaden och vars frustration får dem att rösta på högerpopulistiska partier. Och migranterna, som ofta har de sämsta arbetsförhållandena och får bära skulden för problemen.”
Guy Standing är professor i ekonomi. Prekariatet är inte den första boken i ämnet. Den är däremot den mest komplexa. Standing visar tydligt att vi nu har en helt ny samhällsklass. Den består av en snabbt växande skara människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor, grupper som måste stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten. De blir ofrivilliga brickor på en osäker arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja hos arbetstagaren har upphöjts till en informell lag – eller laglöshet. Det finns numera ett outtalat krav om konstant flexibilitet, en rörlighet som i själva verket är en total arbetsrättslig osäkerhet.
Kapitalet kräver, prekariatet verkställer. Bemanningsföretagen går i spetsen för denna omvandling.
En intressant slutsats som Standing presenterar i sin forskning är att arbetslivets fortlöpande fragmentisering gör det svårt för den här klassen att förbättra sina villkor på arbetarklassens traditionella vis, genom klassmedveten solidaritet och politisk pragmatism. Det är kapitalets stora seger, den totala söndringen och splittringen av arbetarklassen. Klassresan som en gång var kollektiv är nu en egoistisk klättring. I intervjun förklarar Standing: ”Prekariatet är en framväxande klass som håller på att förlora allt fler grundläggande rättigheter. Men det är en klass som krigar med sig själv och vars delar har olika agendor.”
Den enda lösningen, den enda vägen för en radikal lösning på orättvisorna i yrkeslivet – och i det sociala livet bortom arbetsplatsen – är att ställa sig över olikheterna och sluta sig samman i kollektiva rörelser som fackförbund. Ensam är inte stark. Fattigdom och otrygghet ser likadan ut för oss alla.
Kristian Lundberg är författare. Det här är inte mitt land är hans senaste bok.
Den ”nya” klassen är proletariatet. Eller arbetarklassen om man så vill. Lanseringen av ”prekariatet” bygger på att vänsterintellektuella numera inte gärna läser Marx. Och framför allt inte något så tungt som Kapitalet. Där finns annars ett helt kapitel om Den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé. Och en grundlig genomgång av de prekära villkor som är vad kapitalistklassen har att ge oss övriga. Samt varför kapitalistklassen gör detta.
Problemet är att fackledarna tillhör överklassen och har glömt sina medlemmar. Tröttsamt att höra hur kvinnoförbund upplever orättvisor när deras egna ledare har miljonårslöner.