"Orättvisorna finns någon annanstans"Jeanette Herulf i en ledare om debatten kring premiepensionen.

"Vi har vant oss vid en ideologisk empatistörning"Krönika, Kristian Lundberg.

I februari skickade Martin ett mejl. Foto: Sofia Ernerot

Nu ska Martin bli Andrea

En 41-årig metallarbetare i en liten svensk stad kan inte ljuga längre. Martin vill berätta sin historia för er.

Den nionde februari får jag ett mejl. Det är skickat från en svetsare i Nässjö, och han ber om hjälp.

”Jag hoppas att innan jag ’come out’ till alla, att de kan läsa lite om mig och mitt liv. (…) Och förhoppningsvis så kan de ändå acceptera mig och fortsätta att arbeta tillsammans med mig.”

Några dagar senare tar jag tåget. Väntar i en tyst reception några få sekunder innan dörren till fabriken går upp. Mot mig kommer en lång människa med snälla ögon. Han hälsar på brittisk accent och leder mig genom fabriken in i det lilla rum där fackklubben brukar ha sina möten.

– Vi hade kontaktombud tidigare. Men jag tyckte klart vi ska ha en klubb så jag startade en. Och vi har lyckats få lönepåslag flera år i rad …

Vi sätter oss. Han drar efter andan och blicken glimmar till. Den historia han ska berätta för mig har han dragit flera gånger förut. Inför läkare, experter, psykologer. Ändå. Det här är annorlunda. Snart ska alla veta.

Han visar sina händer, naglarna blänker till i en nästan osynligt rosa nyans. Gör en snabb gest mot örsnibbarna med pyttesmå guldprickar i och pekar på sin bylsiga jacka.

– Jag äter hormoner sedan några månader tillbaka. Med den här jackan syns det inte att, well, jag börjar få bröst. Först band jag gaslinda om för att det inte skulle synas men det gjorde för ont. Jag vill vara ”discreet”, jag har lovat mina chefer att det här inte ska påverka mitt jobb eller min roll som klubbordförande.

Cheferna känner till beslutet. Klubbstyrelsen och några få andra arbetskamrater också. De vet vad som hände för ett år sedan, och att det var då han bestämde sig.

Förra gången vinter övergick till vår höll Martin på att dö. Det var inte första gången han utsatt sig för fara.

Andrew Martin Hayes föddes 1973 i Reading några mil väst om London. Han tog värvning direkt efter grundskolan i den närliggande staden Aldershot, även känd som ”Home of the British Army”. Där fick han lära sig att spränga broar och röja minor i det brittiska rikets tjänst. Under några febriga år var döden en ständigt närvarande kamrat. Hon fanns i Saudiarabien och Bosnien. Bland vapnen, dynamiten, sprängdegen och bomberna.

Som 17-åring följde han med för att hjälpa minröjarna under Gulfkriget, och efter elva månader höll han på att stryka med under ett uppdrag i Irak. En mina de skulle desarmera gick av i förtid. Han stod fem-tio meter från platsen men arbetskamraten stod närmare och vad som blev kvar av honom har Martin fått berättat för sig i efterhand.

Själv förlorade han bara medvetandet och halva hörseln den gången. Skadan var nog för att bli frikallad, den tvingade honom att återvända till den vardagliga världen. Men den stoppade honom inte från att leta upp nya faror: I det civila hoppade han fallskärm, klättrade på fasader och dök med tuber i djupa vatten.

Det var just dykningen som gick snett den där helgen för ett år sedan, han var med en kompis vid Vättern. 17 meter ner i sjön fick vännen panik. Martin försökte hålla honom tillbaka. En dykare som stiger för snabbt kan få gasbubblor i kroppen, dykarsjuka.  Det slutade rätt illa, båda for som ballonger till ytan, kompisen klarade sig bra, men i ambulansen mot Göteborg slutade Martin att andas.

Efter att ha satts igång av en maskin och tillbringat åtta och en halv timme i tryckkammare låg han där på sjukhuset, kände livet återvända och tänkte ”jag höll på att dö.” Och sedan:

”Jag höll på att dö i fel kropp.”

Han var 40 år fyllda vid den här tidpunkten, Martin, och hade bott tio år i Sverige. Han gillade inte sjukhus.

Inte heller gillade han sig själv, eller vad han höll på med. Han visste så väl vilket spöke det var som drev honom att balansera på existensens yttersta kant, och mot vad för sorts hat han kämpade.

Martin låg i sin säng på Sahlgrenska universitetssjukhuset medan tankarna började cirkla bakåt. De rörde sig runt ett helt annat uppvaknande, ett helt annat sjukhus och en helt annan stad. Och han kände att han inte ville ljuga mer. Han var fruktansvärt trött på att försöka visa att han var en man.

martin-rep-gammalt

Martin är 15 år gammal och ska snart fly hemifrån.

Bilden är fastfrusen i minnet: 30 år tidigare, en liknande sjuksal i barndomens Reading. Mamma stel på en stol bredvid honom och pappa stående en bit från fotändan med blicken hårt fäst vid hans egen. Ögonen som kräver: ”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det hade börjat tidigare samma dag, med Jane. Hon var en kompis i skolan, de åt ofta lunch ihop, och hon hade sagt: ”Det är konstigt, när man pratar med dig känns det som att prata med en tjej”. Jane satte igång någonting med de orden. Något han själv tänkt men viftat undan. När han kom hem efter skoldagens slut blev han liggande på sin säng med vidöppen blick.

Javisst. Man kunde födas med en kropp som inte stämde med hur man egentligen var. Han hade hört om det. Läst, sett på tv. Allt som gjorde honom till kille tyckte Martin illa om, det skavde, det kändes fel. Det hade känts fel så länge han kunde minnas. I pojkrummet i Reading steg insikten klar och enkel, han förstod plötsligt sig själv, och eftersom hela sammanhanget framstod med så tydlig skärpa sprang han ner till köket.

”Mamma, jag tror jag är i fel kropp”. När han förklarat färdigt började hon att gråta. ”Gå upp på ditt rum och gör läxorna.”

”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det tog ett tag innan han hörde slamret som betydde att pappa kom hem. Mamma pratade i köket, och pappa började skrika. Hon skrek tillbaka, de gapade på varandra en stund. Sedan pappas steg uppför trappan, dörren som öppnades. Martin kröp ihop på sängen. Över honom ett ansikte, svarta ögon, knutna nävar. Slag och sparkar tills medvetslösheten tog över och han fördes till den där sjukhussalen.

”Du säger ingenting för då jävlar.”

martin-rep-militaren

Från tiden i armén. Martin 17 år, i mitten på raden näst längst bak.

Även om han vågat trotsa sin pappas blick på sjukhuset i Reading skulle han inte ha kunnat berätta något för käkbenet var av. Han var elva år gammal. Kunde inte forma ett enda ord, kunde knappt röra sig ens, kunde bara tänka. Varför pappa. Vad har jag gjort fel?

Två veckor blev han inlagd den gången och han litade inte längre på någon. Pappa sa ”du har ett fel i huvudet” och skickade honom till en läkare som talade lite om puberteten och sände hem honom igen. Under de kommande fyra åren blev livet bara en fråga om att klara den ena dagen efter den andra. ”I will knock the woman out of you.” ”Jag ska slå kvinnan ur din kropp.” Pappa gav honom stryk varje vecka och till sin fru sa han: ”Om du lämnar mig tar jag barnen, jag är polis och du vet vem de kommer att lyssna på.”

Det var efter de fyra åren som Martin, 15 år gammal, flydde hemmet genom att bli rekryt i den brittiska armén. På militärbasen kände han gemenskap för första gången i sitt liv. En ny familj bland skjutvapen, pansar och dynamit. Han träffade sin pappa, men bara en enda gång till. Det var direkt efter de sex veckornas grundträning, veckor där han byggde muskler genom att rasa runt i hinderbanor, lyfta vikter, springa längre och snabbare än någonsin förut. Efter de veckorna tog han tåget hem till Reading med en väska full av tvätt. I soffan satt pappa, och Martin kände igen minen, blicken, ansatsen, spänningen i axlar och ansikte som visade att nu var det på tiden, nu var det dags att bli slagen sönder och samman.

Då ställde han ner väskan och slog först. Med all den kraft som en grundutbildning i the Home of the British Army kunde uppbåda gav han igen. Sedan lämnade han hemmet med siktet på minfälten.

– Nu tror jag att jag har berättat det mesta som är viktigt, säger Martin.

Arbetsdagen är slut, vi har förflyttat oss till ett café i staden.

Hans pappa är död men spåren av misshandeln finns kvar. En bit av en framtand är avslagen och han för handen mot skallbenet och berättar att där finns ett jack.

– Det här är varför beslutet har tagit så lång tid för mig. Om min pappa hade förstått, om han försökt hjälpa mig i stället, då hade jag påbörjat behandling för att bli kvinna så fort jag fyllt 18 år. Hans svek har påverkat mig mycket, under hela mitt liv. Men inte nu längre.

Efter åren i armén träffade han sitt ex, en svensktalande finsk tjej och hamnade så småningom i Nässjö.

– Jag hade lärt mig svetsa i armén, utbildningen gick snabbt att klara. Jag har jobbat som svetsare och robottekniker på företaget i 8 år nu.

martin-rep5

Foto: Sofia Ernerot

Martin lutar sig tillbaka i fåtöljen, stryker över hakan. Säger att han har köpt en maskin med laser så att han kan behandla bort skäggväxten själv. Berättar att jeansen han har på sig är av tjejmodell, men att folk kanske inte tänker på skillnaden och kanske ser de inte guldprickarna i örsnibbarna.

Han är vid gränsen, på väg att gå över. Utredd och konstaterat transsexuell av Jönköpings läns landsting. Nu återstår det kanske svåraste. Att komma ut, byta namn och visa vem han är. Andrea Martine. Han måste leva i identiteten som kvinna under ett år innan han kan få tillstånd för operation och bli henne fullt ut.

Han tycker att jobbarkompisarna borde börja ana. Men de arbetskamrater som redan vet säger att det inte är så.

Oron han skrev om i mejlet den nionde februari handlar om hur arbetsplatsen ska reagera nu, när den här texten publiceras. Hela stan förresten, den är ju ganska liten. Sittande på caféet ser Martin ändå lättad ut, blicken är lugn och nervositeten borta.

– Det kanske blir jobbigt, men det känns rätt för mig. Jag mår bättre av hormonerna, jag kan tänka bättre, känner mig lugnare. Jag kan fortfarande bli arg men det är på ett helt annat sätt.

Dykningen fortsätter han nog med, som hobby. Men han ska sluta utsätta sig för fara och känner inget behov av att kasta sig ut i galenskap. Han förklarar det som att östrogenet som skickats in i kroppens kanaler ger hjärnan en sorts balans. En känsla av att närma sig jämvikt.

– Jag vill inte att folk ska känna sig lurade. Jag är inte den där hypermannen. Jag är inte han. Men jag tänker att om jag kan förklara varför det här har tagit så lång tid för mig så hoppas jag de förstår. Jag hoppas att de inte glömmer att jag fortfarande är samma person.

Fotnot: Vid det tillfälle som den här texten skrevs och publicerades ville Martine (tidigare Martin) beskrivas med pronomenet ”han”.

Läs också.

Vår. Då ska Louise Andersson ut på vägarna. Hon har lagt många timmar på att fixa till den röda Cadillacen. På den tiden när Louise fortfarande hette Bosse var mekandet i garaget en flykt från verkligheten i fel kropp. Numera mekar hon för att skapa. Foto: MAGNUS BERGSTRÖMNär Bosse blev Louise


at@da.se

Läs mer från Dagens Arbete:

Följa John – mitt i naturen

SKOGSTURMan behöver inte åka till Abisko, Fårö eller Ramsvikslandet för att uppleva naturen. I Sverige finns den ju överallt. DA hänger med John Holm, pappers­arbetaren som sadlat om till vildmarksguide.

"Ibland ser jag mina tryck på folks kläder"

DET HÄR GÖR JAG Christoffer Berntsson är tryckare på Hot Screen i Fjärås.

Det nya arbetslivet

Scanias kamp mot belastningsskador

På Scania har man på ett år minskat andelen inhyrda från 80 till 8 procent och jobbar aktivt mot belastningsskador: "Det kan går på tre veckor, en månad att bygga upp en skada", säger Christian Lindström på de inhyrdas egna fackklubb.

Bemanningens baksida

Gillar du att arbeta i högt tempo under extrema förhållanden? Bemannings­företag söker dig som är stark och snabb. Dagens Arbete och Handelsnytt granskar en bransch med rädda unga som blir av med jobbet när de slits ut.

1

Pappers lämnade förhandlingarna

Avtal 2017Pappers och tjänstemännens gemensamma avtal om allmänna anställningsvillkor är i gungning. Torsdagens förhandlingar slutade med att facken lämnade förhandlingsbordet.

Rättegången mot Nordkalk

Nordkalk överklagar Gustaf-domen

Nordkalk överklagar domen för kalkolyckan i Luleå för drygt fem år sedan. Företaget går emot tingsrättens bedömning att de drabbade var inhyrda och att arbetsmiljöansvaret låg hos Nordkalk.

1

Viktigt att hålla balansen i avtalet

KRÖNIKAAvtalen ska hantera arbetsgivarnas behov av flexibel produktion – men det måste gå att förena med de anställdas möjlighet att planera sin fritid.

Engagemanget börjar i det lilla

KRÖNIKAOrättvisorna på jobbet finns kvar. Fler behöver kliva fram och aktivera sig.

Dagens Arbetes AFA-granskning nominerad till grävpris

Dagens Arbetes granskning av försäkringsbolaget Afa har nominerats för bästa avslöjande till Fackföreningspressens dag i nästa månad.

Avtal 2017

Pappers vill ha ny modell för lönebildningen

Pappers ordförande Matts Jutterström säger att det tjugo år gamla Industriavtalet måste göras om: – Ibland undrar man varför inte Pappers och Gruv får sätta "märket". Vi är ju lika mycket exportberoende basindustri som verkstadsindustrin.

Förhandlingar igång om tryckeriavtal

Nu har förhandlingarna börjat om villkoren för anställda på tidningstryckerier. GS-facket kämpar återigen för deltidspension och mot hyvlade tider. Arbetsgivaren Medieföretagen vill sänka OB-ersättningar och är emot en låglönesatsning.

Ja till treårigt avtal

De opartiska ordförandena, Opo, föreslår ett treårigt avtal för parterna inom industrin, där det sista året kan sägas upp. Både arbetsgivare och de fem industrifacken säger ja.

1

"Inget avtal under sex procent i ren lön"

Pappers kommer inte att skriva under på ett treårigt avtal som ger mindre än sex procent i ren löneökning, plus 0,8 procent till ATK:n varje år. Det säger Pontus Georgsson, avtalsansvarig på Pappers i en kommentar till dagens förslag från Opo. Han säger att de egna förhandlingarna går mycket trögt.

2

IF Metall fick nej om avsked i AD

IF Metall förlorade första ronden i Arbetsdomstolen, AD, om två medlemmar som fått sparken. Facket ville att de skulle ha kvar sina jobb till dess tvisten har lösts.

Löneläget på pappersbruken

Högsta lön för mödan: 95 845 kronor

577 pappersarbetare tjänade över 50 000 kronor brutto i månaden i oktober i fjol. Dagens Arbetes siffror visar månadslön inklusive alla tillägg. Läs hela listan här - se var man tjänade allra mest.

Matts Jutterström är förbundsordförande för Pappers.

"Arbetsgivarna ska betala för det du offrar"

KRÖNIKADet är självklart att pappersarbetare ska ha bra betalt - och rimliga arbetsscheman, skriver Pappers förbundsordförande Matts Jutterström.

Här finns arbetarna med högst löner

Unik lönelista577 pappersmedlemmar (varav 17 kvinnor) tjänade i oktober 2016 över 50 000 kronor i månaden. Det är fem procent av medlemmarna.

"Dubbelskift ska undvikas"

Arbetstidernas förläggning får aldrig tumma på hälso- och säkerhetsaspekterna. Det menar Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna.

1

"Det är lätt att dras med i skitsnacket"

ArbetsmiljöFrån stress till arbetsglädje – labbet på Stora Enso Hylte har lyckats vända trenden. Till hjälp tog de en whiteboardtavla, egentillverkade girlanger och en modig före detta polis.

Fem fack vill utreda industriavtalet

Fem LO-förbund ska nu utreda ett alternativ till industriavtalet, som i 20 år styrt löneutvecklingen för andra yrkesgrupper. Förbunden, bland annat Målarna och Byggnads vill ha en modell som ger mer jämställdhet och minskade löneklyftor.

Klockan är 10.15, Vallviks bruk

ÖgonblicketPå Vallviks bruk slår paketen in sig själva.

Striden om tiden

Illustration:Rémy Médard/Noun Project

Podd: Makten över klockan

Tidningen Arbetets senaste avtalspodd handlar om den allt hårdare kampen om arbetstiden. Deltar gör bland andra DA:s reporter Marie Edholm.

Så undviker du a-kassans fallgropar

Koll påÅttio procent av lönen upp till taket – så ska a-kassan funka. Men se upp – ibland blir det mindre. För Jan Larsson i Hjo blev det en chock när han insåg vad han skulle klara sig på.

2

"I början hade man respekt”

DET HÄR GÖR JAGCaroline Fredholm om att tämja en specialutrustad truck i Skoghall.

Avtal klart för lärlingar

IF Metall och Teknikföretagen har tecknat avtal om lärlingsutbildning för gymnaiseutbildning. Avtalet har dröjt för att parterna varit oense om ersättningen

Facken får avtalsskiss idag

Avtalsrörelsen går i dag in i ett nytt tempo. Vid lunchtid väntas parterna få en skiss till ett nytt avtal. Senast i morgon vill de opartiska ordförandena ha svar.

Lindbäcks bygger höga trähus

Trähusföretaget Lindbäcks har vunnit en upphandling åt Sveriges kommuner och landsting som gäller bostadshus på 4-6 våningar.

10.25, Docksta skor

ÖgonblicketKlockan är 10.25 på Docksta skor.

"Det blir nog inte under två procent"

Avtal 2017På Lamiflex tjänar alla lika mycket, här får ingen någon del av LO:s låglönesatsning - men man ställer sig helhjärtat bakom den.

När livet är en radiofest

RADIOKANALTre gubbar. Två frekvenser. Zingo, pepparkakor och ett gäng favoriter ur de egna gömmorna. Dags för sändning med Sunne Rock’n’roll Klubb – och det blir Elvis för hela slanten.

Hämta mer
Close