”De redan svaga pressas till det yttersta”Ledare. Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein om granskningen av Nya Samhall.

”Kläm åt fifflare i stället för funktionsnedsatta”Ledarkrönika, Jeanette Herulf.

I februari skickade Martin ett mejl. Foto: Sofia Ernerot

Nu ska Martin bli Andrea

En 41-årig metallarbetare i en liten svensk stad kan inte ljuga längre. Martin vill berätta sin historia för er.

Den nionde februari får jag ett mejl. Det är skickat från en svetsare i Nässjö, och han ber om hjälp.

”Jag hoppas att innan jag ’come out’ till alla, att de kan läsa lite om mig och mitt liv. (…) Och förhoppningsvis så kan de ändå acceptera mig och fortsätta att arbeta tillsammans med mig.”

Några dagar senare tar jag tåget. Väntar i en tyst reception några få sekunder innan dörren till fabriken går upp. Mot mig kommer en lång människa med snälla ögon. Han hälsar på brittisk accent och leder mig genom fabriken in i det lilla rum där fackklubben brukar ha sina möten.

– Vi hade kontaktombud tidigare. Men jag tyckte klart vi ska ha en klubb så jag startade en. Och vi har lyckats få lönepåslag flera år i rad …

Vi sätter oss. Han drar efter andan och blicken glimmar till. Den historia han ska berätta för mig har han dragit flera gånger förut. Inför läkare, experter, psykologer. Ändå. Det här är annorlunda. Snart ska alla veta.

Han visar sina händer, naglarna blänker till i en nästan osynligt rosa nyans. Gör en snabb gest mot örsnibbarna med pyttesmå guldprickar i och pekar på sin bylsiga jacka.

– Jag äter hormoner sedan några månader tillbaka. Med den här jackan syns det inte att, well, jag börjar få bröst. Först band jag gaslinda om för att det inte skulle synas men det gjorde för ont. Jag vill vara ”discreet”, jag har lovat mina chefer att det här inte ska påverka mitt jobb eller min roll som klubbordförande.

Cheferna känner till beslutet. Klubbstyrelsen och några få andra arbetskamrater också. De vet vad som hände för ett år sedan, och att det var då han bestämde sig.

Förra gången vinter övergick till vår höll Martin på att dö. Det var inte första gången han utsatt sig för fara.

Andrew Martin Hayes föddes 1973 i Reading några mil väst om London. Han tog värvning direkt efter grundskolan i den närliggande staden Aldershot, även känd som ”Home of the British Army”. Där fick han lära sig att spränga broar och röja minor i det brittiska rikets tjänst. Under några febriga år var döden en ständigt närvarande kamrat. Hon fanns i Saudiarabien och Bosnien. Bland vapnen, dynamiten, sprängdegen och bomberna.

Som 17-åring följde han med för att hjälpa minröjarna under Gulfkriget, och efter elva månader höll han på att stryka med under ett uppdrag i Irak. En mina de skulle desarmera gick av i förtid. Han stod fem-tio meter från platsen men arbetskamraten stod närmare och vad som blev kvar av honom har Martin fått berättat för sig i efterhand.

Själv förlorade han bara medvetandet och halva hörseln den gången. Skadan var nog för att bli frikallad, den tvingade honom att återvända till den vardagliga världen. Men den stoppade honom inte från att leta upp nya faror: I det civila hoppade han fallskärm, klättrade på fasader och dök med tuber i djupa vatten.

Det var just dykningen som gick snett den där helgen för ett år sedan, han var med en kompis vid Vättern. 17 meter ner i sjön fick vännen panik. Martin försökte hålla honom tillbaka. En dykare som stiger för snabbt kan få gasbubblor i kroppen, dykarsjuka.  Det slutade rätt illa, båda for som ballonger till ytan, kompisen klarade sig bra, men i ambulansen mot Göteborg slutade Martin att andas.

Efter att ha satts igång av en maskin och tillbringat åtta och en halv timme i tryckkammare låg han där på sjukhuset, kände livet återvända och tänkte ”jag höll på att dö.” Och sedan:

”Jag höll på att dö i fel kropp.”

Han var 40 år fyllda vid den här tidpunkten, Martin, och hade bott tio år i Sverige. Han gillade inte sjukhus.

Inte heller gillade han sig själv, eller vad han höll på med. Han visste så väl vilket spöke det var som drev honom att balansera på existensens yttersta kant, och mot vad för sorts hat han kämpade.

Martin låg i sin säng på Sahlgrenska universitetssjukhuset medan tankarna började cirkla bakåt. De rörde sig runt ett helt annat uppvaknande, ett helt annat sjukhus och en helt annan stad. Och han kände att han inte ville ljuga mer. Han var fruktansvärt trött på att försöka visa att han var en man.

martin-rep-gammalt

Martin är 15 år gammal och ska snart fly hemifrån.

Bilden är fastfrusen i minnet: 30 år tidigare, en liknande sjuksal i barndomens Reading. Mamma stel på en stol bredvid honom och pappa stående en bit från fotändan med blicken hårt fäst vid hans egen. Ögonen som kräver: ”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det hade börjat tidigare samma dag, med Jane. Hon var en kompis i skolan, de åt ofta lunch ihop, och hon hade sagt: ”Det är konstigt, när man pratar med dig känns det som att prata med en tjej”. Jane satte igång någonting med de orden. Något han själv tänkt men viftat undan. När han kom hem efter skoldagens slut blev han liggande på sin säng med vidöppen blick.

Javisst. Man kunde födas med en kropp som inte stämde med hur man egentligen var. Han hade hört om det. Läst, sett på tv. Allt som gjorde honom till kille tyckte Martin illa om, det skavde, det kändes fel. Det hade känts fel så länge han kunde minnas. I pojkrummet i Reading steg insikten klar och enkel, han förstod plötsligt sig själv, och eftersom hela sammanhanget framstod med så tydlig skärpa sprang han ner till köket.

”Mamma, jag tror jag är i fel kropp”. När han förklarat färdigt började hon att gråta. ”Gå upp på ditt rum och gör läxorna.”

”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det tog ett tag innan han hörde slamret som betydde att pappa kom hem. Mamma pratade i köket, och pappa började skrika. Hon skrek tillbaka, de gapade på varandra en stund. Sedan pappas steg uppför trappan, dörren som öppnades. Martin kröp ihop på sängen. Över honom ett ansikte, svarta ögon, knutna nävar. Slag och sparkar tills medvetslösheten tog över och han fördes till den där sjukhussalen.

”Du säger ingenting för då jävlar.”

martin-rep-militaren

Från tiden i armén. Martin 17 år, i mitten på raden näst längst bak.

Även om han vågat trotsa sin pappas blick på sjukhuset i Reading skulle han inte ha kunnat berätta något för käkbenet var av. Han var elva år gammal. Kunde inte forma ett enda ord, kunde knappt röra sig ens, kunde bara tänka. Varför pappa. Vad har jag gjort fel?

Två veckor blev han inlagd den gången och han litade inte längre på någon. Pappa sa ”du har ett fel i huvudet” och skickade honom till en läkare som talade lite om puberteten och sände hem honom igen. Under de kommande fyra åren blev livet bara en fråga om att klara den ena dagen efter den andra. ”I will knock the woman out of you.” ”Jag ska slå kvinnan ur din kropp.” Pappa gav honom stryk varje vecka och till sin fru sa han: ”Om du lämnar mig tar jag barnen, jag är polis och du vet vem de kommer att lyssna på.”

Det var efter de fyra åren som Martin, 15 år gammal, flydde hemmet genom att bli rekryt i den brittiska armén. På militärbasen kände han gemenskap för första gången i sitt liv. En ny familj bland skjutvapen, pansar och dynamit. Han träffade sin pappa, men bara en enda gång till. Det var direkt efter de sex veckornas grundträning, veckor där han byggde muskler genom att rasa runt i hinderbanor, lyfta vikter, springa längre och snabbare än någonsin förut. Efter de veckorna tog han tåget hem till Reading med en väska full av tvätt. I soffan satt pappa, och Martin kände igen minen, blicken, ansatsen, spänningen i axlar och ansikte som visade att nu var det på tiden, nu var det dags att bli slagen sönder och samman.

Då ställde han ner väskan och slog först. Med all den kraft som en grundutbildning i the Home of the British Army kunde uppbåda gav han igen. Sedan lämnade han hemmet med siktet på minfälten.

– Nu tror jag att jag har berättat det mesta som är viktigt, säger Martin.

Arbetsdagen är slut, vi har förflyttat oss till ett café i staden.

Hans pappa är död men spåren av misshandeln finns kvar. En bit av en framtand är avslagen och han för handen mot skallbenet och berättar att där finns ett jack.

– Det här är varför beslutet har tagit så lång tid för mig. Om min pappa hade förstått, om han försökt hjälpa mig i stället, då hade jag påbörjat behandling för att bli kvinna så fort jag fyllt 18 år. Hans svek har påverkat mig mycket, under hela mitt liv. Men inte nu längre.

Efter åren i armén träffade han sitt ex, en svensktalande finsk tjej och hamnade så småningom i Nässjö.

– Jag hade lärt mig svetsa i armén, utbildningen gick snabbt att klara. Jag har jobbat som svetsare och robottekniker på företaget i 8 år nu.

martin-rep5

Foto: Sofia Ernerot

Martin lutar sig tillbaka i fåtöljen, stryker över hakan. Säger att han har köpt en maskin med laser så att han kan behandla bort skäggväxten själv. Berättar att jeansen han har på sig är av tjejmodell, men att folk kanske inte tänker på skillnaden och kanske ser de inte guldprickarna i örsnibbarna.

Han är vid gränsen, på väg att gå över. Utredd och konstaterat transsexuell av Jönköpings läns landsting. Nu återstår det kanske svåraste. Att komma ut, byta namn och visa vem han är. Andrea Martine. Han måste leva i identiteten som kvinna under ett år innan han kan få tillstånd för operation och bli henne fullt ut.

Han tycker att jobbarkompisarna borde börja ana. Men de arbetskamrater som redan vet säger att det inte är så.

Oron han skrev om i mejlet den nionde februari handlar om hur arbetsplatsen ska reagera nu, när den här texten publiceras. Hela stan förresten, den är ju ganska liten. Sittande på caféet ser Martin ändå lättad ut, blicken är lugn och nervositeten borta.

– Det kanske blir jobbigt, men det känns rätt för mig. Jag mår bättre av hormonerna, jag kan tänka bättre, känner mig lugnare. Jag kan fortfarande bli arg men det är på ett helt annat sätt.

Dykningen fortsätter han nog med, som hobby. Men han ska sluta utsätta sig för fara och känner inget behov av att kasta sig ut i galenskap. Han förklarar det som att östrogenet som skickats in i kroppens kanaler ger hjärnan en sorts balans. En känsla av att närma sig jämvikt.

– Jag vill inte att folk ska känna sig lurade. Jag är inte den där hypermannen. Jag är inte han. Men jag tänker att om jag kan förklara varför det här har tagit så lång tid för mig så hoppas jag de förstår. Jag hoppas att de inte glömmer att jag fortfarande är samma person.

Fotnot: Vid det tillfälle som den här texten skrevs och publicerades ville Martine (tidigare Martin) beskrivas med pronomenet ”han”.

Läs också.

Vår. Då ska Louise Andersson ut på vägarna. Hon har lagt många timmar på att fixa till den röda Cadillacen. På den tiden när Louise fortfarande hette Bosse var mekandet i garaget en flykt från verkligheten i fel kropp. Numera mekar hon för att skapa. Foto: MAGNUS BERGSTRÖMNär Bosse blev Louise


at@da.se

Läs mer från Dagens Arbete:

Hovrätten friar Vallviks bruk för dödsolycka

Dödsolyckan vid Vallviks bruk för fem år sedan var inget brott. Det slår Hovrätten för Nedre Norrland fast.

DET NYA SAMHALL

Bosse sa nej till stressen

DA GRANSKAR.Samhall ska öka de anställdas effektivitet, färre ska göra samma jobb. Samtidigt ökar sjukskrivningarna bland arbetarna. Bosse blev ett offer för det uppdrivna tempot och stressen. Ekonomin rasade när han felaktigt skickades hem utan lön.

1

Samhall vill ha effektivare medarbetare

Nästan en person mindre på varje uppdrag, i snitt. Så ska Samhall komma tillrätta med den pressade ekonomiska situationen.

1

Forskare: Det måste finnas marginaler i arbetsmiljön

Nya miljöer och många intryck kan skapa problem för anställda med autism och adhd, enligt forskaren Tatja Hirvikoski. "Om individen inte har marginaler, så måste arbetsmiljön ha det."

”Jag var såld direkt” Carol Dahlberg ställer sina steelpans i rätt ordning inför en repetition med Panoply Steelband. Efter att en provapåkväll är hon helt såld på instrumentet och den västindiska musiken. Foto: David Lundmark

Carol är såld på slagverk

BAS PÅ FRITIDENOnsdagarna är heliga för Scaniamontören Carol Dahlberg. Då ställer hon upp sina basoljefat för repetition med The Panoply Steelband, vars västindiska rytmer omfamnar såväl Rihanna som Ack värmeland, du sköna.

#metoo

Regeringen mötte parterna om #metoo

Ministrarna Ylva Johansson och Åsa Regnér mötte i dag bland annat LO och Svenskt Näringsliv för att diskutera hur #metoo-kampanjen kan leda till praktiskt arbete ute på arbetsplatserna. "Ett överväldigande gensvar från parterna", kommenterar Johansson.

1

”Det måste bli en väckarklocka för industrin”

”Ovälkomna sexuella anspelningar”, ”könsord, pornografiska bilder, nedsättande skämt”. 34 procent av kvinnorna i IF Metall har senaste året utsatts för någon typ av sexuella trakasserier på jobbet. Siffran är 59 procent för yngre kvinnor, visar en ny undersökning.

4

Fackkvinnor går ihop mot sexkultur

Svenska fackföreningskvinnor har samlats i uppropet #inteförhandlingsbart mot sextrakasserier. "Det kommer att ruska om", säger initiativtagaren Jenny Bengtsson. En av undertecknarna är IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

"Vi måste fortsätta lära oss nytt"

Dagens Arbete knyter nu en av Sveriges viktigaste opinionsbildare till sig. Darja Isaksson är en flitig debattör och bland annat med i det nationella innovationsrådet: "Jag vill bidra till att minska rädslan med digitaliseringen."

SSAB döms för dödsolycka

SSAB döms till en företagsbot på 1,5 miljoner för dödsolyckan i Luleå 2014. Då omkom en arbetare hos en entreprenör när hans gaffeltruck kolliderade med ett lok.

”Vi vill inte skada våra egna lösningar”

KRÖNIKAInnan vi tar fram nya avtal för nyanlända och långtidsarbetslösa behöver vi ge de alternativ som redan finns en chans.

”Blåbärsölen blev väldigt god”

Ett av Sveriges hundratals mikrobryggerier finns på gamla bruksområdet i Frövi. Här gör Billerudselektrikern Urban Åhlgren lager, IPA och ibland en öl med blåbärssmak.

Den självutskrivande bron i Amsterdam. Ett projekt av det Nederländska företaget 3DMX. Foto: Pressbild

Här skrivs framtiden ut

Da reder utEn bro, mänskliga broskceller, en portion lasagne. Det tycks inte finnas några gränser för vad den snabbt växande 3D-tekniken klarar. DA reder ut hur det går till och besöker Siemens i Finspång, ett av exemplen på att Sverige tagit klivet in i framtiden.

IF Metall: Industrin utbildar för lite

Nästan alla IF Metallmedlemmar vill kompetensutvecklas, men bara en av tre har fått någon form av utbildning det senaste året. Var fjärde är orolig att deras kompetens inte ska duga i framtiden.

Blåser rent

ÖGONBLICKETKlockan är 14.07 på Holmen Braviken i Norrköping.

Testpanelen. Marcus Enlund, Daniel Bäckström, Peter Östman och Jonas Eriksson vet hur ett bra multiverktyg ska vara. Foto: David Lundmark

Ett paket med mycket innehåll

DA TESTAR.Vilka multiverktyg är egentligen värda att lägga i paket under granen? Vi lät fyra proffs snabbgranska åtta olika – och den dyraste är inte bäst, visade det sig.

Han som aldrig vill sitta still

Facket som synsTiden då folk gick med i facket av sig själva är förbi. Oscar Östlund har hittat sitt sätt att väcka intresset och värva många medlemmar. Men en grupp är svårare än andra – de inhyrda.

”Viktigaste är att du är medlem i något fack”

Som inhyrd till olika arbetsplatser kan det vara svårt att veta – vilket fack ska du tillhöra? DA frågar Mats Jägbro, GS-ombudsman med ansvar för bemanningsavtalet.

Northlands gamla gruva öppnar igen

Kaunis Iron, med svenska investerare, planerar att återuppta brytningen i Northlands gamla gruva i Kaunisvaara redan nästa sommar. Det kan ge 300 nya jobb. ”En tidig julklapp”, säger Jari Törmänen ombudsman på IF Metalls avdelning 1.

Stenkoll på arken

ÖGONBLICKETKlockan är 12.30 på Stora Enso i Skene.

Ett huvudlöst tekniksprång?

Krönika”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.

2

Bläddra i magasinet

Alla Dagens Arbetes tryckta magasin finns som blädder-PDF. Här kan du välja vilken utgåva du vill läsa.

Pappers prisar kulturkämpe

Roger Berglund från Hallsta belönas med statyetten Cellulosaarbetaren för mer än 25 års arbete i Pappers kulturkommitté.

Slut på bjudsprit i Pappers

Pappers kommer inte längre att bjuda på någon form av alkohol med medlemmarnas pengar. Det beslutet togs under förbundsmötet som avslutas i dag.

”Vi är vinnare, vi gör textilier av en förnybar råvara. Mer än 60 procent av världens kläder är av polyester, som görs av olja.” säger Lars Winter, vd Domsjö.

Hallå där Lars Winter...

Lars Winter, vd på Domsjö Fabriker har varit med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht till Indien för att sälja in ett bioraffinaderi i Örnsköldsvik.

Ordlös bok ska öka säkerheten

SpråkstödHur pratar du säkerhet i skogen med kollegan som inte talar svenska? Prevent tog hjälp av en serietecknare och gjorde den ordlösa boken ”Jobba säkert i skogen”.

GS lämnar samtal om etableringsjobb

GS-facket och fyra andra förbund ställer sig utanför LO:s regeringssamtal om etableringsjobb för nyanlända. "Vi har redan fungerande lösningar på plats", förklarar ordförande Per-Olof Sjöö.

1

”Gott om jobb finns det ju”

Massa- och pappersbranschen skriker efter ny arbetskraft. Därför har tre företag och Gävle kommun gått ihop om en skräddarsydd lärlingsutbildning. DA har besökt den första klassen på Polhemsskolan.

Fackledaren valde kryddstark tillvaro

Vad hände sen?Niklas Starow var GS-fackets ordförande på Tetra Pak i Lund, kämpade mot nedläggningen, men blev en av 250 som fick gå. Tre år senare är han bemanningsanställd, men planen är att bli chiliodlare på heltid.

En bil med nya funktioner

ÖGONBLICKETKlockan är 14.41 på Anpassarna i Hedemora.

Hämta mer