"Vi slår värmerekord – men vem bryr sig?"Krönika, Malena Ernman.

"Hur ska det gå för dem som inte kvalar in i den svenska modellen?"Jeanette Herulf har tittat närmare på Per Molanders senaste rapport.

I februari skickade Martin ett mejl. Foto: Sofia Ernerot

Nu ska Martin bli Andrea

En 41-årig metallarbetare i en liten svensk stad kan inte ljuga längre. Martin vill berätta sin historia för er.

Den nionde februari får jag ett mejl. Det är skickat från en svetsare i Nässjö, och han ber om hjälp.

”Jag hoppas att innan jag ’come out’ till alla, att de kan läsa lite om mig och mitt liv. (…) Och förhoppningsvis så kan de ändå acceptera mig och fortsätta att arbeta tillsammans med mig.”

Några dagar senare tar jag tåget. Väntar i en tyst reception några få sekunder innan dörren till fabriken går upp. Mot mig kommer en lång människa med snälla ögon. Han hälsar på brittisk accent och leder mig genom fabriken in i det lilla rum där fackklubben brukar ha sina möten.

– Vi hade kontaktombud tidigare. Men jag tyckte klart vi ska ha en klubb så jag startade en. Och vi har lyckats få lönepåslag flera år i rad …

Vi sätter oss. Han drar efter andan och blicken glimmar till. Den historia han ska berätta för mig har han dragit flera gånger förut. Inför läkare, experter, psykologer. Ändå. Det här är annorlunda. Snart ska alla veta.

Han visar sina händer, naglarna blänker till i en nästan osynligt rosa nyans. Gör en snabb gest mot örsnibbarna med pyttesmå guldprickar i och pekar på sin bylsiga jacka.

– Jag äter hormoner sedan några månader tillbaka. Med den här jackan syns det inte att, well, jag börjar få bröst. Först band jag gaslinda om för att det inte skulle synas men det gjorde för ont. Jag vill vara ”discreet”, jag har lovat mina chefer att det här inte ska påverka mitt jobb eller min roll som klubbordförande.

Cheferna känner till beslutet. Klubbstyrelsen och några få andra arbetskamrater också. De vet vad som hände för ett år sedan, och att det var då han bestämde sig.

Förra gången vinter övergick till vår höll Martin på att dö. Det var inte första gången han utsatt sig för fara.

Andrew Martin Hayes föddes 1973 i Reading några mil väst om London. Han tog värvning direkt efter grundskolan i den närliggande staden Aldershot, även känd som ”Home of the British Army”. Där fick han lära sig att spränga broar och röja minor i det brittiska rikets tjänst. Under några febriga år var döden en ständigt närvarande kamrat. Hon fanns i Saudiarabien och Bosnien. Bland vapnen, dynamiten, sprängdegen och bomberna.

Som 17-åring följde han med för att hjälpa minröjarna under Gulfkriget, och efter elva månader höll han på att stryka med under ett uppdrag i Irak. En mina de skulle desarmera gick av i förtid. Han stod fem-tio meter från platsen men arbetskamraten stod närmare och vad som blev kvar av honom har Martin fått berättat för sig i efterhand.

Själv förlorade han bara medvetandet och halva hörseln den gången. Skadan var nog för att bli frikallad, den tvingade honom att återvända till den vardagliga världen. Men den stoppade honom inte från att leta upp nya faror: I det civila hoppade han fallskärm, klättrade på fasader och dök med tuber i djupa vatten.

Det var just dykningen som gick snett den där helgen för ett år sedan, han var med en kompis vid Vättern. 17 meter ner i sjön fick vännen panik. Martin försökte hålla honom tillbaka. En dykare som stiger för snabbt kan få gasbubblor i kroppen, dykarsjuka.  Det slutade rätt illa, båda for som ballonger till ytan, kompisen klarade sig bra, men i ambulansen mot Göteborg slutade Martin att andas.

Efter att ha satts igång av en maskin och tillbringat åtta och en halv timme i tryckkammare låg han där på sjukhuset, kände livet återvända och tänkte ”jag höll på att dö.” Och sedan:

”Jag höll på att dö i fel kropp.”

Han var 40 år fyllda vid den här tidpunkten, Martin, och hade bott tio år i Sverige. Han gillade inte sjukhus.

Inte heller gillade han sig själv, eller vad han höll på med. Han visste så väl vilket spöke det var som drev honom att balansera på existensens yttersta kant, och mot vad för sorts hat han kämpade.

Martin låg i sin säng på Sahlgrenska universitetssjukhuset medan tankarna började cirkla bakåt. De rörde sig runt ett helt annat uppvaknande, ett helt annat sjukhus och en helt annan stad. Och han kände att han inte ville ljuga mer. Han var fruktansvärt trött på att försöka visa att han var en man.

martin-rep-gammalt

Martin är 15 år gammal och ska snart fly hemifrån.

Bilden är fastfrusen i minnet: 30 år tidigare, en liknande sjuksal i barndomens Reading. Mamma stel på en stol bredvid honom och pappa stående en bit från fotändan med blicken hårt fäst vid hans egen. Ögonen som kräver: ”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det hade börjat tidigare samma dag, med Jane. Hon var en kompis i skolan, de åt ofta lunch ihop, och hon hade sagt: ”Det är konstigt, när man pratar med dig känns det som att prata med en tjej”. Jane satte igång någonting med de orden. Något han själv tänkt men viftat undan. När han kom hem efter skoldagens slut blev han liggande på sin säng med vidöppen blick.

Javisst. Man kunde födas med en kropp som inte stämde med hur man egentligen var. Han hade hört om det. Läst, sett på tv. Allt som gjorde honom till kille tyckte Martin illa om, det skavde, det kändes fel. Det hade känts fel så länge han kunde minnas. I pojkrummet i Reading steg insikten klar och enkel, han förstod plötsligt sig själv, och eftersom hela sammanhanget framstod med så tydlig skärpa sprang han ner till köket.

”Mamma, jag tror jag är i fel kropp”. När han förklarat färdigt började hon att gråta. ”Gå upp på ditt rum och gör läxorna.”

”Du säger ingenting för då jävlar.”

Det tog ett tag innan han hörde slamret som betydde att pappa kom hem. Mamma pratade i köket, och pappa började skrika. Hon skrek tillbaka, de gapade på varandra en stund. Sedan pappas steg uppför trappan, dörren som öppnades. Martin kröp ihop på sängen. Över honom ett ansikte, svarta ögon, knutna nävar. Slag och sparkar tills medvetslösheten tog över och han fördes till den där sjukhussalen.

”Du säger ingenting för då jävlar.”

martin-rep-militaren

Från tiden i armén. Martin 17 år, i mitten på raden näst längst bak.

Även om han vågat trotsa sin pappas blick på sjukhuset i Reading skulle han inte ha kunnat berätta något för käkbenet var av. Han var elva år gammal. Kunde inte forma ett enda ord, kunde knappt röra sig ens, kunde bara tänka. Varför pappa. Vad har jag gjort fel?

Två veckor blev han inlagd den gången och han litade inte längre på någon. Pappa sa ”du har ett fel i huvudet” och skickade honom till en läkare som talade lite om puberteten och sände hem honom igen. Under de kommande fyra åren blev livet bara en fråga om att klara den ena dagen efter den andra. ”I will knock the woman out of you.” ”Jag ska slå kvinnan ur din kropp.” Pappa gav honom stryk varje vecka och till sin fru sa han: ”Om du lämnar mig tar jag barnen, jag är polis och du vet vem de kommer att lyssna på.”

Det var efter de fyra åren som Martin, 15 år gammal, flydde hemmet genom att bli rekryt i den brittiska armén. På militärbasen kände han gemenskap för första gången i sitt liv. En ny familj bland skjutvapen, pansar och dynamit. Han träffade sin pappa, men bara en enda gång till. Det var direkt efter de sex veckornas grundträning, veckor där han byggde muskler genom att rasa runt i hinderbanor, lyfta vikter, springa längre och snabbare än någonsin förut. Efter de veckorna tog han tåget hem till Reading med en väska full av tvätt. I soffan satt pappa, och Martin kände igen minen, blicken, ansatsen, spänningen i axlar och ansikte som visade att nu var det på tiden, nu var det dags att bli slagen sönder och samman.

Då ställde han ner väskan och slog först. Med all den kraft som en grundutbildning i the Home of the British Army kunde uppbåda gav han igen. Sedan lämnade han hemmet med siktet på minfälten.

– Nu tror jag att jag har berättat det mesta som är viktigt, säger Martin.

Arbetsdagen är slut, vi har förflyttat oss till ett café i staden.

Hans pappa är död men spåren av misshandeln finns kvar. En bit av en framtand är avslagen och han för handen mot skallbenet och berättar att där finns ett jack.

– Det här är varför beslutet har tagit så lång tid för mig. Om min pappa hade förstått, om han försökt hjälpa mig i stället, då hade jag påbörjat behandling för att bli kvinna så fort jag fyllt 18 år. Hans svek har påverkat mig mycket, under hela mitt liv. Men inte nu längre.

Efter åren i armén träffade han sitt ex, en svensktalande finsk tjej och hamnade så småningom i Nässjö.

– Jag hade lärt mig svetsa i armén, utbildningen gick snabbt att klara. Jag har jobbat som svetsare och robottekniker på företaget i 8 år nu.

martin-rep5

Foto: Sofia Ernerot

Martin lutar sig tillbaka i fåtöljen, stryker över hakan. Säger att han har köpt en maskin med laser så att han kan behandla bort skäggväxten själv. Berättar att jeansen han har på sig är av tjejmodell, men att folk kanske inte tänker på skillnaden och kanske ser de inte guldprickarna i örsnibbarna.

Han är vid gränsen, på väg att gå över. Utredd och konstaterat transsexuell av Jönköpings läns landsting. Nu återstår det kanske svåraste. Att komma ut, byta namn och visa vem han är. Andrea Martine. Han måste leva i identiteten som kvinna under ett år innan han kan få tillstånd för operation och bli henne fullt ut.

Han tycker att jobbarkompisarna borde börja ana. Men de arbetskamrater som redan vet säger att det inte är så.

Oron han skrev om i mejlet den nionde februari handlar om hur arbetsplatsen ska reagera nu, när den här texten publiceras. Hela stan förresten, den är ju ganska liten. Sittande på caféet ser Martin ändå lättad ut, blicken är lugn och nervositeten borta.

– Det kanske blir jobbigt, men det känns rätt för mig. Jag mår bättre av hormonerna, jag kan tänka bättre, känner mig lugnare. Jag kan fortfarande bli arg men det är på ett helt annat sätt.

Dykningen fortsätter han nog med, som hobby. Men han ska sluta utsätta sig för fara och känner inget behov av att kasta sig ut i galenskap. Han förklarar det som att östrogenet som skickats in i kroppens kanaler ger hjärnan en sorts balans. En känsla av att närma sig jämvikt.

– Jag vill inte att folk ska känna sig lurade. Jag är inte den där hypermannen. Jag är inte han. Men jag tänker att om jag kan förklara varför det här har tagit så lång tid för mig så hoppas jag de förstår. Jag hoppas att de inte glömmer att jag fortfarande är samma person.

Fotnot: Vid det tillfälle som den här texten skrevs och publicerades ville Martine (tidigare Martin) beskrivas med pronomenet ”han”.

Läs också.

Vår. Då ska Louise Andersson ut på vägarna. Hon har lagt många timmar på att fixa till den röda Cadillacen. På den tiden när Louise fortfarande hette Bosse var mekandet i garaget en flykt från verkligheten i fel kropp. Numera mekar hon för att skapa. Foto: MAGNUS BERGSTRÖMNär Bosse blev Louise


at@da.se

Läs mer från Dagens Arbete:

Dubbla prestigepriser till Dagens Arbete

Dagens Arbetes Anna Tiberg och Elinor Torp kammade hem varsitt pris vid Fackförbundspressens dag. De belönas för bästa avslöjande respektive berättande text.

En folklig teaterapa

Han har varit tjuvjägare, pistvakt och hushållsmixer. Gett röst åt Pettson och Mulle Meck men också spelat i Romeo och Julia. Lennart Jähkel har rötter i skogsindustrin, han skulle bli ingenjör som brorsorna men blev istället en folkkär skådis.

”Jag lär mig något nytt hela tiden”

DET HÄR GÖR JAGEva Vencel är resurslaborant på Stora Enso i Hylte.

Fikarumshatet

Efter ett terrordåd

Debatt”Våga ta ställning mot främlingsfientlighet. Kollektiv bestraffning är inte lösningen, den är en del av problemet.” Tanja Räisänen och Thomas Lindell, förtroendevalda inom GS, uppmanar alla kämpa mot rasismen i efterdyningarna av terrorattentatet i Stockholm i april.

”Handsken hjälpte mig tillbaka”

Blodkärlet sprack och en blodpropp slog ut Daniel Nilssons hand. En superavancerad servohandske gav honom en ny chans i arbetslivet.

Industrin och integrationen

De pluggar svenska på jobbet

Obos husfabriker ville anställa ­nyanlända men orkade inte vänta på att de skulle lära sig ­svenska. Så de tog in en egen lärare. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

De tar skogsvägen till jobben

Ett pilotprojekt i Småland som blandar teori, praktik och svenskundervisning för invandrare har blivit en stor framgång. Nu sprids arbetssättet över Sverige.

Förhandlingar är ingen quickfix

KrönikaKRÖNIKA I det korthuggna, snabba och uppskruvade tonläge som präglar samhällsdebatten i dag kan en avtalsförhandling verka segdragen. Men trögheten är viktig!

Matts Jutterström är förbundsordförande för Pappers.

Vad vill den oheliga alliansen?

KRÖNIKAAlliansen upprepar gång på gång att regeringens politik för att stötta de svaga är skadlig för Sverige. Men den egna sakpolitiken har man lämnat därhän.

Rasismen på kafferasten

Kampen om fikarummet

Rasismen har blivit ett arbetsmiljöproblem. Arbetare ställs mot arbetare i fientliga samtal under rasterna. Nu ändrar facket strategi - följ med DA på kurs i Blekinge.

4

Så ska Volvo mota rasismen

För att mota rasistisk jargong arbetar fack och ledning på Volvo Cars i Olofström förebyggande, både på arbetsgolvet och i fikarummen. Ledstjärnan är företagets uppförandekod.

Ingen strejk i hotell- och restaurangbranschen

Hotell- och restaurangfacket, HRF, har kommit överens med Visita om ett nytt kollektivavtal.

”Jag har rest runt världen med jobbet”

DET HÄR GÖR JAGLeif Ebbe Larsson är servicetekniker på Atlas Copco i Slagsta.

På randen till inbördeskrig

Gnistan tändes i Västervik under dessa dagar för 100 år sedan, och hungerkravallerna och strejkerna spreds över landet. Men i stället för ett upptrappat våld och inbördeskrig föddes - demokratin.

1

5 verk att rädda ur bokhyllan

SparasVad gör du med alla böcker som tillhört dina nära och kära? Böcker du kanske läst, men inte har hjärta att säga farväl till? DA:s Pontus Ohlin räddar fem verk ur sin mammas bokhylla, innan resten skickas vidare till Röda Korset.

Med vältränade ögon

ÖgonblicketKlockan är 11.44 på Volvo Cars Body Components

Strid om avtal kan stoppa Volvos storsäljare

Volvo Cars kan stå utan stötfångare till flera populära bilmodellr modeller från den 5 maj. IF Metallklubben hos underleverantören Plastal har sagt upp arbetstidsavtalet. Utan ett avtal blir det inget nattskift.

Rättegången mot Skogsnicke AB

Hovrätten prövar Skogsnickefallet

Sju skogsarbetere från Kamerun fick inte ut sina löner från företaget Skogsnicke. Nu ska fallet tas upp i hovrätten.

Är det okej att fråga om kriget?

DilemmatVi frågade Amr Alshami från Syrien om vad han tycker.

Tingsrätten friar alla Saab-chefer

Tingsrätten i Vänersborg friade i dag Saabs förre ägare och vd Victor Müller och sex andra personer på samtliga punkter.. Åtalen gällde bland annat svindleri och urkundsförfalskning.

Bläddra i magasinet

Alla Dagens Arbetes tryckta magasin finns som blädder-PDF. Här kan du välja utgåva du vill läsa.

"Jag använder olika tejper till olika kunder"

DET HÄR GÖR JAG Annika Svedberg är operatör på Stora Enso i Fors.

Ny teknik ska stoppa farliga vibrationer

VibrationerMutterdragarnas skakningar är mycket skadliga. Nu provas en prototyp med stötdämpare på Bilia i Västra Frölunda för att slippa problem med vita fingrar.

Avtal 2017

Så fungerar låglönesatsningen

LO-förbundens krav på låglönesatsning var en av de tuffaste punkterna i årets industriavtal. Men den klubbades igenom. DA:s Harald Gatu reder ut hur den ska fungera ute på företagen.

1

"Avtalet som bröt ett tabu"

analysI det nya avtalet har facket fått bjuda motparten på tre förutsägbara år i en högkonjunktur. Arbetsgivarna valde att svälja det beska låglönepillret. DA:s Harald Gatu skriver om en annorlunda avtalsrörelse.

Pappers sade ja till avtalet

På Pappers extra förbundsmöte vädrades rejält missnöje med det nya avtalet - men det blev ändå ett klart ja.

1

"Delpensionen är en framgång"

Pappers5,9 procent i löneökning på tre år och avsättning till delpension. Det blev Pappers lott i årets avtalsrörelse.

7

Få Dagens Arbetes nyhetsbrev

NyhetsbrevVill du få de bästa nyheterna, granskningarna, berättelserna, bilderna och debattinläggen om arbetslivet – rakt in i din mejlkorg – fyll bara i din adress här.

En död i fallolycka på Rönnskärsverken

En man omkom tidigt i morse i en fallolycka på Boliden Rönnskärsverken i Skelleftehamn.

Försnillande pappersarbetare fick villkorlig dom

Pappersarbetaren vid ett norrländskt förskingrade minst 740 000 kronor ur avdelningens handkassa. Nu har domen fallt - villkorlig dom, böter och återbetalning.

Hämta mer