"Vi slår värmerekord – men vem bryr sig?"Krönika, Malena Ernman.

"Hur ska det gå för dem som inte kvalar in i den svenska modellen?"Jeanette Herulf har tittat närmare på Per Molanders senaste rapport.

”Finns det inte plats för människor som pappa i arbetslivet i dag?” frågar sig yngsta dottern Lina, till vänster, som var 15 år när pappa dog. Hon var hemma den morgonen när Maria Lundquist Persson, Lasses fru, fann honom död i garderoben. Lovisa, till höger, gick på gymnasiet inne i Östersund. När mobilen ringde den morgonen visste hon. Foto: Jørn H.Moen
Maria är socionom precis som Lasse var. De träffades under utbildningen i Östersund 1980. Ibland pratade de om hur jobbet förändrats, hur allt fler socialsekreterare blev sittande inne på kontor, hur lite de hade att erbjuda och hur utrymmet för egna initiativ hela tiden krympte. Foto: Jørn H.Moen
Lasse i Krokom orkade inte mer. DA:s Elinor Torp har skrivit en bok om självmordet som väckte Sverige när det gäller mobbning i arbetslivet. Den har redan väckt stor uppmärksamhet, och sätter nytt fokus på den psykosociala arbetsmiljön. Foto: Jörgen Appelgren.

Lasse orkade inte mer

Elinor Torp läser ur inledningen på boken Jag orkar inte mer – självmordet som väckte Sverige

 

Socialsekreteraren Lasse Persson i Krokom tog sitt liv och två chefer åtalades för att ha drivit honom i döden.

Läs eller lyssna på Elinor Torps berättelse om självmordet som väckte Sverige.

Krokomfallet i korthet:

 24 maj 2010 vädjar socialsekreteraren Lars Persson om att få bli omplacerad.

26 maj 2010 får Lars Persson en underrättelse om avskedande.

10 juni 2010 är Visions ombudsman är på väg till Krokoms kommun för överläggning om avskedandet. Samma morgon tar Lars Persson sitt liv.

27 september 2010 polisanmäler änkan Maria Lundquist Persson fem chefer vid Krokoms kommun för brott mot arbetsmiljölagen genom vållande till annans död.

21 mars 2013 åtalas två av cheferna i kommunen för arbetsmiljöbrott.

19 februari 2014 fälls cheferna för grov vårdslöshet till villkorlig dom och dagsböter av Östersunds tingsrätt. Domen överklagas av båda parter.

20 januari 2015 inleds rättegången i Sundsvall, hovrätten för nedre Norrland.

3 mars 2015 frias cheferna. Beslutet överklagas till Högsta domstolen av Riksåklagaren.

11 juni 2015 meddelar HD att man inte ger prövningstillstånd.

OVIKEN, 10 JUNI 2010

Oskarp står han i sovrummet framför henne. Han viskar för att inte väcka Lina i sängen bredvid. Han vågar inte, viskar han. Det luktade så skarpt av målarfärg i Linas rum att hon inte kunde sova där.

I går kväll fick han för sig att spika fast lister och stryka på färg. Väggarna i hallen skulle tvättas, kläder vikas och ett överbelamrat köksskåp städas ur. Maria känner kroppens tyngd mot madrassen. Lina som slutar nian, kakor och bullar, avslutningsfest på jobbet, Lovisa och Simon som flyttat in till Östersund, semestern som närmar sig och den kittlande känslan av sommar som brukar kasta henne ur sängen så här års om det inte vore för allt obegripligt som sker på Lasses jobb.

Som en spillra av sitt forna jag står han där, tio kilo magrare och luktar dystert av cigarettrök. Ingenting hos honom är längre sig likt. Ältandet håller honom vaken om nätterna. Sedan en vecka tillbaka vill han vara i ett eget sovrum på övervåningen för att inte störa henne.

Han har gjort något, säger han. Han har gjort något fruktansvärt. Om och om igen säger han samma sak, men när de frågar kan han inte förklara. Delar av en akt som skickats fel. Ett brott så hemskt att de kommer förlora hus och hem. Snart har de mist allt, och det är hans fel.

Pappret som kom med posten, ombudsmannen som Maria ska möta i kommunhuset om bara några timmar. Hon borde gå upp, långt bak i huvudet vet hon det, men kroppen lyder inte, och hon blir kvar i sängen. Hon förmår inte ens lyfta handen och röra vid hans arm.

Ännu sover huset och Lasse syns bara som en suddig figur i utkanten.

”Jag orkar inte mer.”

Så många gånger har hon hört honom säga de fyra orden att innehållet tappat sin betydelse.

Solen strilar in i rummet och ger väggarna en klarare färg. Efter en blöt grå vår kanske sommaren äntligen kommit. Figuren som ännu inte tagit form har nu satt sig på sängkanten, alldeles nära. Hon ser att det är Lasse och vill sträcka ut en hand.

”Jag vågar inte”, säger han.

”Sluta nu. Prata inte sådär”, svarar hon lugnt.

Så försvinner hon in i sömnen igen. Lasse reser sig upp. Han rör sig långsamt ut ur rummet. I halvvaket tillstånd kraftsamlar hon för att säga något som får honom att fatta att hon är på väg.

”Vad är klockan?”

Vägguret sitter ovanför dörren i köket och syns från den position där han nu står. Halv åtta. Hon tycker att han säger halv åtta och hon vet att hon då måste gå upp. Strax ska hon få ordning på musklerna. Om bara några minuter är hon hos honom. De ska ta sig igenom den här dagen tillsammans. Kommunen kan inte mena allvar. Det kan inte stämma att Lasse har gjort något så fruktansvärt som cheferna påstår, för att sedan uttrycka sig så otydligt att inte ens facket begriper. Hon ska prata med kommunen.

Allt kommer att bli bra igen. Hon ska ringa ombudsmannen också, som säkert redan är på väg.

”Kan du sätta på tevatten?” ropar hon efter Lasse.

Lina sover fortfarande stilla i sängen bredvid. I morgon slutar hon nian och efter sommaren börjar hon gymnasiet inne i Östersund. Hon har sett fram emot förändringen, friheten.

Maria hör att Lasse knäpper på vattenkokaren, hör honom röra sig i huset, slappnar av vid tanken på att han gör någonting. Så sugs hon åter in i sömnen och vaknar först efter en halvtimme.

EN DECIMETER LUFT

Sängen är tom. Rummet där Lasse sovit och ältat är märkvärdigt tyst. Hela huset tiger. Ett dovt muller i magen leder henne ner till källaren. De vedeldar huset så Lasse kan ha fått för sig att han måste fixa något med pannan. Men källaren är släckt. Hon trevar runt ett varv i mörkret, snubblar över prylar men hittar honom inte.

Kanske har han gått ut. Under de senaste veckornas förvirring har han smitit i väg ibland, till en skog eller en sjö eller bara ut på fälten i Oviken, men då brukar han ta med sig deras storpudel Ängla och nu sover hon på fårskinnspälsen på golvet.

Ytterdörren är låst. Magen mullrar oroligt. Ett åskväder drar fram inom henne, det blixtrar och skär som stygn i den stickande varma försommarsolen. Hon går upp igen, till rummet där han sov i natt. Tystnaden skrämmer. Huset har aldrig känts så ilande tomt och ödsligt förut. Hon skyndar på stegen uppför trappan, undersöker sängen noga som om Lasse ändå gömde sig under de trassliga lakanen.

Så ser hon den lilla garderoben i snedväggen.
I en mikrodels sekund lugnar magen ner sig för Lasse är i garderoben.

”Men sitter du här?” säger en len röst som är hennes.

Orden fastnar. I mungipan, en sträng saliv, och mellan Lasse och golvet:

En decimeter luft.

Ur munnen kommer i stället ett skrik som omöjligt kan tillhöra henne. Skriket formas djupt nere i magen, väller upp och slungas mellan väggarna i huset som en egen vanvettig organism.

Sax, tänker hon. Telefon, tänker hon. Upp och ner för trappan. Sax, telefon, sax, telefon. Sax! Sax! Sax! Hon kastar upp ytterdörren och vrålar ut i bygden, tänker att hela Oviken ska komma.

Men ingen kommer och i badrummet hittar hon en nagelsax. Medan hon klipper loss spännbandet trycker hon på telefonens knappar. Lasse rasar ner. En bild från en livräddningskurs för många år sedan. En, två, tre gånger pressar hon händerna och hela sin tyngd mot Lasses bröstkorg samtidigt som hennes eget avgrundsvrål suger upp allt syre i rummet. En röst ropar i luren:

”Lugna ner dig! Du måste lugna ner dig!” Maria ser in i Lasses ögon. Hon ser in i Lasses ögon och vet att han inte är kvar.

”ALLA DESSA KALLDUSCHAR”

Med Lina tätt intill sig stöter hon fram en adress åt 112-kvinnan i luren. Oviken sover och Lasse är död.

Polisen kommer. Ambulansen kommer. Huset fylls av myndighetsmänniskor som kokar kaffe och sluter ögon. Då ringer hon ombudsmannen.

Roger Fält startade tidigt från Näsviken.
Fem timmar behöver han på sig till Krokom har han räknat ut. Då hinner han förbi regionkontoret i Sundsvall och kan innan överläggningarna prata med Helen Wikner som representerar fackförbundet Vision lokalt.

”Så många vändningar.” Först ville man varna Lars. Mitt under ett möte som egentligen skulle ha handlat om någonting helt annat drog man fram vaga anklagelser om att Lars hade gjort något allvarligt fel. Kort därefter skulle man säga upp honom för något som arbetsgivaren inte ville specificera, och på sittande möte med facket ändrade sig kommunen igen och talade om avskedande.

”Så många kallduschar.” Roger Fält har pratat med Lars på eftermiddagarna, långa förfärliga telefonsamtal. Alldeles förtvivlad har han låtit på rösten. Han hade försökt förklara för Lars att kommunen inte har tillräckligt på fötterna. Det finns ingen saklig grund för avsked.

Samtidigt kan han inte ge Lars några löften. Skulle det visa sig att kommunen faktiskt har för avsikt att göra sig av med honom blir fallet för hårt, resonerar Roger Fält. Där agerar fackets ombudsmän olika. En del lovar och bedyrar att allt ordnar sig. Själv är han realist. Han tror på samförståndslösningar. Att prata sig fram till vad som är rätt och riktigt. I undantagsfall kan man ta till åtgärder mot arbetsgivaren, bara i undantagsfall.

Gentemot medlemmen försöker han vara så ärlig som det bara går. Till Lars i telefonen har han sagt: ”Det finns sex eller sju möjliga scenarier. Detta kan hända på mötet: 1. De drar tillbaka varslet om avsked och varnar igen. 2. De kör vidare på avskedandet och då tvistar vi … 3. De kör på uppsägning av personliga skäl …

Tillsammans på telefonen hade de lagt upp strategier, utifrån vart och ett av de olika scenarierna. I Lars förtvivlan kunde Roger Fält utläsa att alternativ två skrämde mest. ”Det handlar ju om försörjning”, hade han upprepat. ”Hur skulle det se ut om jag kom tillbaka till min egen arbetsplats som socialbidragstagare?”

När personalchefen en vecka efter det förvirrande mötet meddelade att man tänkte varsla om avsked hade Roger Fält fått ringa till Lars och ge honom beskedet.

”Att man kan gå den vägen, bedrövligt. Att enspårigt köra på det arbetsrättsliga …” muttrar Roger Fält tyst för sig själv när han kör ut på raksträckan mellan Sundsvall och Ånge. Han vrider upp volymen på radion, knäpper över till en kommersiell kanal.

I’m walking on sunshine … wooah!

Regnmolnen som i veckor legat tunga över Sverige har äntligen blåst bort och himlen öppnat sig, klart blå med små lätta tussar som släpper igenom sommaren. Solen värmer händerna på ratten.

En långfärdsbuss tar av vid Ånge. Ombudsmannen fortsätter rakt fram mot den lilla kommunen med 14 000 invånare. Strax efter avfarten mot Ånge vibrerar mobilen. Ombudsmannen lägger sig till rätta i högerfilen, trycker fram samtalet och hör Marias spruckna röst:

”Lasse har hängt sig.”

•••

Ombudsmannen sitter tyst med händerna på ratten. Han fryser. Frågan som Lars upprepade gång på gång när de pratade med varandra i telefonen: ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?”

Sedan hade han sagt att överläggningarna var som en dödsdom, som att åka till sin egen avrättning. Roger Fält ser ner i den torra ljusa asfalten som i detta nu värms upp för en ny semester. Sommarens första soliga dag. Den 10 juni 2010.

I tio minuter sitter han med händerna på ratten och stirrar ner i asfalten. Så ringer han sin chef på Vision i Sundsvall. Signaler går fram.

Inget svar. Han ringer förbundsjuristerna i Stockholm. De samråder och han åker vidare. Till Krokom. Till överläggningarna som aldrig blir av.

Hela tiden talar han till Lars som om han fortfarande fanns där i andra änden: ”Det här hade vi kunnat fixa! Vi hade kunnat fixa det här!”

I arbetet som ombudsman brusar han sällan upp, han höjer inte rösten, han tar inte till hårda ord, men när han kör genom Offerdals socken som på 70-talet införlivades med Krokoms kommun, när han svänger in i centrum och parkerar framför den stora bruna tegelkolossen rasar något vasst och olustigt i honom. ”Onödigt”, väser rösten, ”så jävla onödigt”.

Helen Wikner möter honom utanför kommunhuset. De pratar upprört med varandra några minuter innan de öppnar dörren till Lars arbetsplats.

”Alla dessa kallduschar”, mumlar Roger Fält när han ser tåget med chefer vika in på socialkontoret.

SOCIALKONTORET, KROKOM

Personalchefen, kommunchefen, socialchefen och chefen för individ- och familjeomsorgen tågar in på arbetsplatsen. Therese Hedman i receptionen drar ner rullgardinen och ställer sig för dörren.

”Kom inte in på mitt rum! Jag orkar inte se er.”

Tårarna smetar ut mascaran och ritar ilskna streck på kinderna. En krigsmålning. Ett ansikte som fått nog. I en glipa bakom rullgardinen ser hon chefskollektivet stå och trampa ute i korridoren.
Personalchefens strama ansikte, socialchefen som slår ut med armarna i ett vadå, kommunchefen som irrar med blicken och hennes egen chef som säckar med kroppen och inte vet vart han ska göra av sig själv.

Så många gånger pratade hon med Sverker: Ni måste göra nåt, det här kommer inte att sluta bra! Han kommer att ta livet av sig om ni inte gör nåt! Så många gånger hade hon försökt få cheferna att förstå. Hela våren ett kaos, en enda utdragen tortyr.

Två fackliga ansluter sig till chefståget. Bakom dem skymtar socialsekreterarna, utspridda, vilsna.

”JAG TYCKTE JU OM LASSE”

”Det ska hanteras på ett värdigt sätt.”

Sverker Eliasson tittar på klockan. Om några minuter börjar mötet med arbetsmarknadsenheten. Men läkaren vill veta mer, hur Lars mår, vad som ska tas upp på mötet med facket och hur han tror utgången kommer att bli. Sverker stryker bort de glesa hårstråna från pannan och pillar på de tunna glasögonbågarna:

”Jag kan inte föregå förhandlingen, men det ska hanteras på ett värdigt sätt”, svarar han läkaren.
Nu känns samtalet avlägset, som en scen ur en dålig teaterpjäs som han en gång tvingats uthärda. I själva verket var det i morse. Solen har inte ens hunnit gå ner. Han väntar på att himlen ska mörkna.

Under en tvättställning ute i trädgården på Frösön väntar Sverker Eliasson, chef för individ- och familjeomsorgen i Krokoms kommun, på natten. Men den ljusa vackra junikvällen tycks aldrig ta slut.

Årets första riktiga sommardag.

Huset är fullt av ungar som tjoar och stimmar. Han klarade inte av att vara kvar. När ingen såg på smög han sig ut i trädgården och spanade efter ett gömställe.

Tvättställningen är av den runda snurrande sorten som påminner om ett gigantiskt spindelnät. Lakan hänger på tork över linorna och bygger ett tunt rent skydd mot omvärlden.

Här inunder står han och försöker mota bort dagen. Kaoset på jobbet ekar i skallen. Stearinljusen, ringen, tårarna, medarbetarnas iskalla blickar, läkaren i telefonen som frågar hur Lars mår, integrationssamordnaren som berättar att något har hänt, någon har tagit sitt liv, chefskollegan som säger att han inget vet, men som två minuter senare bekräftar hans farhågor. Det är Lars.

När han kom tillbaka till kontoret var kommunchefen och personalchefen och socialchefen där, arbetsledaren som fått höra att det var hennes fel, allihop.

Jobbljuden värker sönder huvudet. Tvättställningen gnisslar. Lakanen luktar parfymerad trygghet och huset avtecknas bara som en ofärdig skiss på den rena vita ytan. Inne i huset, vid köksbordet, skakade de hand. Över en kopp kaffe för fyra år sedan anställde han Lasse.

Två envisa tankar tränger sig på: Nu blir det en förändring av mitt liv, det kan jag inte göra något åt.

Och: Jag tyckte ju om Lasse.


et@da.se

11Kommentarer

Linnea Törnros:

Vem orkar att år efter år se människospillror forsa förbi och inte kunna göra något för en enda. Allt på grund av att de som har för mycket inte förstår hur det är att inte ha något!

Elisabeth Enarsson:

Hej detta är inte ovanligt, sedan 10 år har samhället blivit kallare. Dåligt med personal, utnyttjade av personalen där för få får jobba med allt. Man får ingen hjälp.

Maria:

Tack Elinor Torp. Jag har också arbetat i ett mobbingteam. Det gjorde mig till ett vrak.

Johanna:

Just nu pågår ett liknande fall i en liten kommun i Södermanland. Där inte cheferna tar sitt ansvar. Fruktansvärt. Total empatilöshet. Där dom inte bryr sej om att dom håller på att driva en människa till livets botten.

Anita Wallstedt:

Jag har pratat med 689 drabbade under 18 års tid. Många av dessa kommer aldrig tillbaka i arbetslivet igen. De har svåra psykiska skador pga vuxenmobbning! De är skadade för hela livet! Hur kan detta vara möjligt i Sverige? Vilket politiskt parti vågar lyfta frågan i riksdagshuset? Skandal att dessa psykiska brott sker i svenskt arbetsliv och i skolans värld där skolbarnen också skadas pga mobbning.
TACK ELINOR FÖR ATT DU LYFTER OCH BELYSER DESSA BROTT I DIN BOK!

Elisabet:

Så jävla bra skrivet.

Anita Wallstedt:

Jag stöttar mobbningsoffer varje vecka. Under 18 års tid har jag blivit uppringd av 689 drabbade. Många har haft självmordstankar. Det är dåliga chefer som inte stoppar mobbning som skapar dessa mobbningshärdar.

M Bernhsvege:

När mobbarna skyddas av korrupta eliter som har makten över sjukvården och myndigheterna har offren ingen chans . De drabbade blir bannlysta och utfrysta och fråntas alla mänskliga rättigheter. Det är viktigt att veta att facken ställer sig bakom dessa utslagningar från arbetslivet och blundar och allierar sig med förövarna när de drabbade söker upprättelse. Staten blir därefter nästa bödel.

Anonym:

Tack Elinor för en bra och viktig bok.
Tyvärr är trakasserier från chefer/ledning vanligare än man tror. Är själv mitt uppe i detta. Har en osäker chef som ägnar en stor del av sin tid till att kontrollera och skuldbelägga sina medarbetare. Kränkningar. Särbehandlingar. Direkta arbetsmiljöbrott. Personalen larmar men ledningen och HR-ansvariga väljer istället att stötta chefen. Fokus läggs på enskilda medarbetarna som pekas ut som skyldiga. Det spelar ingen roll att den ena efter den andra sjukskrivs för utmattningsdepression. Det är bara chefen som erbjuds stöd. En lösning kan vara arbetsmiljöutbildning, en annan att göra bättre rekryteringar av chefer från början. Men ändrade lagar krävs också för att få stopp på detta. Den enskilde medarbetaren kan tyvärr inte förvänta sig så mycket stöd från facket, här gäller det istället att säga upp sig illa kvickt och söka sig till en sundare arbetsplats.

Nettan:

Så här är det tyvärr. Mitt liv har gått sönder precis som Lasses. När man till sist lämnat arbetsplatsen och man söker nytt arbete så får man inget. Man behandlas som en pestsmitta.

Annika:

Har själv blivit mobbad både i skola och på arbetet. Har jobbat 11 år som städare, men efter att ha blivit illa behandlad under alla åren och inte fått något stöd och hjälp, så orkar jag inte längre. Gick in i väggen för andra gången för 1,5 år sedan, och nu orkar jag inte jobba längre. Ska börja gå i terapi för PTSD, och se om jag kan komma tillbaka till något annat yrke istället. Är bara 36 år och vill inte bli sjukpensionär, men något behöver förändras med arbetslivet för att folk ska orka med.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Läs mer från Dagens Arbete:

Ökat tryck på själslig skyddsrond

ArbetsmiljöDen psykosociala arbetsmiljön har inte prioriterats på Bonniers stora tryckeri i Akalla. Men nu ska själen få sin egen skyddsrond.

Föreskriften om psykosocial arbetsmiljö

"Det krävs friska arbetsplatser för att nya jobb ska skapas"

DebattVåra arbetsplatser måste ”stress-saneras” för att nya jobb ska kunna skapas. Och arbetsmiljöverkets föreskrift kan bli ett viktigt hjälpmedel i detta arbete. Det skriver elva forskare i ett debattinlägg.

5
"Man ser inte människan utan fokuserar på vinst." Citatet kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industrier. Fler citat följer i texten nedan. llustration: Graham Samuels

Nu ska arbetsgivaren ha koll på jobbstressen

För första gången måste arbetsgivarna ha koll på hela arbetsmiljön. Nu har LO tagit fram en vägledning för hur skyddsombud ska jobba enligt föreskrifterna.

1

"Det lönar sig att göra något åt problemen"

Forskaren Malin Lohela Karlsson arbetar med att få arbetsgivarna att inse att stress och mobbning jobbet också kostar pengar för företagen.

DA granskar Afa Försäkring

"Försäkringen har blivit en återvändsgränd"

Debatt"Det som skapades för att underlätta möjligheten att få ersättning har nu blivit en försäkring där ansvaret trollas bort", skriver författaren Börje Eriksson och forskaren Töres Theorell i ett debattinlägg.

4

"Låt den inte ligga och samla damm"

DebattFöreskriften mot psykisk ohälsa hade kanske inte behövts om arbetsgivarna redan idag arbetat enligt Arbetsmiljölagen. Nu uppmanar jag fack och anställda att arbeta enligt den – för hälsans skull, skriver konsulten Lennart Steen.

1

Nu får själen sin egen skyddsrond

ArbetsmiljöPå SSAB i Borlänge klarar man sedan tidigare av buller och ryggont - nu ska man ta sig an stressen och mobbingen på allvar.

"Vi latar oss för lite"

KrönikaHjärnforskaren Agneta Sandström om att att utbrändheten ökar i vårt supereffektiva samhälle: "Schemalägg inaktivitet i ditt liv!"

89

När hjärnan tar stryk

"Förr eller senare brister det"

Sjuk av stressenDagens Arbetes granskning visar att stressen sprider sig på de svenska industrigolven, många klagar på en alltmer slimmad organisation. Samtidigt fokuserar allt fler företag på den psykosociala arbetsmiljön.

9

Huvudskyddsombuden larmar i DA:s enkät

Röster från golvet”Människor går på knäna – det är en tickande bomb.”

Lyssna till kroppens varningar

Sjuk av stressenGå in i väggen, utbränd, utmattad. Kropp och själ hänger inte med. Kolla om du är i farozonen.

1

Ta tempen på ditt jobb

BildspelVi har listat faktorer som avgör om jobbet ska fungera för alla - och gjort ett bildspel om stress och mobbning.

 20 år av tystnad – lång väg till skydd för själen

TidslinjeSå har de psykosociala arbetsmiljöfrågorna hanterats sedan 1994, då Sverige som första land i Europa införde regler på området.

Så gör Norge – steg för steg

UtblickI motsats till Sverige har Norge tydliga gränser för vad man får stå ut med och inte på en arbetsplats.

2

När olyckan dröjer sig kvar

DilemmatSaad Fares lurade döden på jobbet - men han fick ärr i själen, fick utbrott och hade svårt att sova. Doktorn sade post-traumatiskt stress (PTSD), men inte försäkringsbolaget. DA:s experter berättar vad PTSD är och hur man kan bota den.

Har du slangrat på sistone?

DA-läsarnas egna ordHjärnforskaren Agneta Sandströms uppmaning om att ”lappstirra” tog minst sagt skruv. Läsarna svarade med en hel ordlista.

2

Läsarnas egna berättelser

Bilder av stress, oro och mobbning på arbetsplatsern.

”Jag blev den tysta musen”

Sofias berättelseSofia blev mobbad och utfryst, Clas blev utbränd, Christer sätter ned foten efter flera larm. Efter reportaget ”Förr eller senare brister det” samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.  Vill du också berätta? Hör av dig till oss. 

1

”Jag vill göra någonting bra av det hemska”

Minnas egen historia handlar om sexuella trakasserier, hot och utfrysning. Nu vill hon omvandla såren till kraft. Läs Minnas och andras berättelser här.

"De kränkta måste kunna få skadestånd"

DebattArbetsgivare måste kunna krävas på skadestånd om de inte följer reglerna för att förebygga mobbning på arbetsplatsen. Dessutom måste facket kunna driva ärendet centralt om det lokala facket inte gör något. Det skriver Maria Steinberg på Örebro universitet.

12

"Vi måste gå en rond för själen"

GästkrönikaDet kan verka svårt att göra en psykosocial skyddsrond, men det behöver det inte vara. Skyddsombudet Camilla Falk i Oxelösund ger DA:s läsare en handfast manual.

"Stoppa i tid!"

KrönikaDu är skyddsombud men vad kan du göra när arbetsplatsen skadar en anställds själshälsa? Facket får helt enkelt börja testa sig fram, skriver DA:s Elinor Torp.

Skitsnack fungerar som pysfunktion för anställda som känner sig missgynnade, säger arbetsmiljöexperten Sten Gellerstedt. Bilden är arrangerad. Foto: EBBA OLSSON WIKDAHL

När skitsnacket är i gång

ArbetsmiljöHur får ni stopp på skitsnacket? Så här säger experterna.

För Göran Andersson betydde det mycket att komma tillbaka till jobbet. Alla rutiner hjälpte honom att hantera sorgen. Här med truckföraren Berne Cederholm. Foto: Maria Steén

Att finnas där när någon krisar

KamratstödjareNär livet tyngs av oro, sorg eller annat svårt – då finns Göran Andersson där. Han är kamratstödjare på Swegon i Kvänum och har själv varit nere i det djupaste svarta.

Tony Fridh

Bloggen ger Tony ny kraft

TILLBAKA FRÅN UTBRÄNDHETTony Fridh i Mellerud är en av många som slagits ut av stressen. Han hittade ett verktyg för att hantera själens kaos: att skriva.

Napo stressar runt

FilmKolla in den tecknade filmen om den sönderstressade Napo, som används i EU:s arbetsmiljöbyrås kampanj för mer humana arbetsplatser.

Ny föreskrift

"Kommer den att hjälpa eller förvirra?"

ANALYSKommer den nya föreskriften om psykosocial arbetsmiljö att hjälpa eller förvirra när det gäller mobbning, undrar DA:s Elinor Torp. Hon hänvisar bland annat till en norsk professor som säger att de nya svenska reglerna är alldeles för vaga.

2

Föreskrift om stress och mobbning klubbad

ArbetsmiljöIdag kom beskedet från Arbetsmiljöverket: Det blir en ny föreskrift om psykosocial arbetsmiljö, den träder i kraft i mars nästa år.

10

"Det svåraste har varit att hålla distansen"

IntervjuMöt Dagens Arbetes Elinor Torp, vars nya bok om Lasse lanserades på bokmässan. Hans självmord satte nytt fokus på den psykosociala arbetsmiljön.

12
Korsnäs Arbetsmiljö psykosocial

Nu får själen sin egen skyddsrond

ArbetsmiljöIbland övergår konflikter 
i mobbning och då gäller det att agera i tid. På Korsnäs arbetar skyddsombuden med välmående.

”Det kan vara en hård jargong här, som kanske inte passar alla, säger Björn Wännman. Men stämningen är god, jättebra jämfört med en del andra arbetsplatser. Till höger arbetskamraten Ove Karlsson. Foto: REBECKA UHLIN

Anonyma enkäter rensar luften på bruket

ReportageDet gäller att inte blunda. Att våga ta itu med sociala problem innan de växer till sig. Det är en ledstjärna på Obbola pappersbruk utanför Umeå.

Hämta mer