Duvungarna har grepp om drömmen

23 juni, 2016

Carl-Einar Häckner är trollkarl och artist. Just nu turnerar han
i folkparkerna med föreställningen Skärvor.

Krönika Jag matar babyduvorna med ägg. Vill bara att de ska klara sig.

Livet vänder sig om i en fågelsång. Min duva, född 1998, var tvungen att avlivas. Den hette Loopen. Det var sorgligt. Han fick cancer och tumör på magen. Den var stor som en pingisboll.
Det var inget snack. Åkte till Blå stjärnan. Först bedövades duvan, så den inte skulle känna något. Andra sprutan gjorde slut på lidandet.

Så dog en legend inom duvtrollerivärlden, en duva som också var känd från tv. En god arbetskamrat. 18 år är en lång tid. Vi har uppträtt mycket också utomlands. Om ni sett mig bita huvudet av en duva i ett nummer som blivit en klassiker, då är det den duvan. Då är det Loopen.

Sedan åkte jag direkt till en bondgård för att hämta en ny duva. Så att min andra duva får sällskap. Duvor vill inte vara ensamma. Det måste sagt ”Klick!” … direkt … eller ”Kluck…!” För samma dag börja de två att språkas vid och efter ett kort tag också tvätta varandra.

När jag kom morgonen därpå satt duvorna i frölådan och åt frukost tillsammans. Två veckor senare var det ägg. Nu är det barn. Det är otroligt. Ungarna växer så det knackar. Först stora som tändsticksaskar. En vecka senare lika stora som en kortlek

Otroligt små och så söta. Jag älskar duvorna högt. Vill bara att de ska klara sig.
Jag ser mig som en stödperson till familjen Duva. Jag är till för att hjälpa. Det ser bra ut. Duvmamman tar sitt jobb på allvar. Hon är närvarande. Hon matar dom. Med ägg. Som jag först kokar.

Det får jag aldrig se. Det sker i avskildhet när jag inte är där. Men det är kannibalistiskt. Att hon lägger ägg. Kläcker ägg. Äter ägg. Sedan spyr upp ägg som hon matar barnen med.
Heltokigt.

Duvor älskar ägg. När jag ställer en skål med nyss kokta ägg, som hackats i små, små bitar, glufsar dom i sig direkt.

Hoppas ungarna klarar sig.

”Det går bra!” säger min vän Tim Star, som har trollat hela sitt liv och fött upp duvor. Varje dag sms:ar jag bilder till honom så att han kan följa utvecklingen.

Duvungarna behöver inte trolla eller uppträda.

Bara leva.

Redan har de förutsättningar för något vi människor aldrig kan göra. Dom har vingar. Dom kan lära sig flyga. Det är stort att ta in när babyduvorna ligger där i sin låda. Så värnlösa och oskyddade, men redan med grepp om människans största dröm.