Glänta inte på dörren för ”enkla jobb”

Ledarkrönika Det ska aldrig vara tillåtet att utnyttja lågutbildade människor för en struntlön, skriver Jeanette Herulf om förslaget om ”enkla jobb”.

Det låter logiskt. Arbetslinjen dragen till sin spets. Om det absolut bästa är att nyanlända flyktingar hittar ett jobb, är allt annat underordnat möjligheten att faktiskt få ett jobb. Många arbetsgivare vill betala så lite som möjligt för att anställa, alltså sänker man lönerna (vilket diskuteras nu), eller så skapar man kraftiga statliga subventioner.

Det senare är fallet för nyanlända flyktingar som kommer till Sverige. De statliga subventionerna har funnits i flera år och de är minst sagt generösa. Ett sätt är att anlita en nyanländ på instegsjobb som kan ge upp till 80 procent i kostnadsrabatt.

Få företag gör sig dock besvär, trots att det är så billigt. Det sägs vara krångligt och egentligen dyrare än 20 procent i lönekostnad. Instegsjobb kräver nämligen att löntagaren jobbar på en arbetsplats med kollektivavtal eller motsvarande. Lönerna ska vara på samma nivå som i kollektivavtalet som gäller för branschen. Numera ställs tydliga krav på dokumenterade försäkringar för de anställda (vilka ingår i avtalet). Registrering hos Skatteverket krävs och sociala avgifter ska betalas.

Men hjälp är på väg. Det måste tydligen bli ännu billigare att anlita flyktingar.
Makthavare och politiska ledare från olika läger är överens om att ”enkla jobb” är det enda receptet för att nyanlända flyktingar ska få jobb.

Men hur? I en artikel på Svenskt Näringslivs hemsida beskriver ordförande Carola Lemme sitt förslag:

Skapa en ny anställningsform för nyanlända, skriver hon. Kostnaden för de anställda bör halveras jämfört med kollektivavtalets. I en intervju i DN förtydligar hon vad det kan röra sig om. Lönen bör vara 75 procent av kollektivavtalets lägstalön (innebär i Teknikavtalet 14 250 kronor i månaden). Det ska inte finnas några krav på att företagen skrivit under ett kollektivavtal, inga krav på arbetsgivaravgifter eller utbildning under arbetstid (SFI tex.). Eventuellt ska avtalet även gälla för lågutbildade, arbetslösa inhemska svenskar.

I höstas var tanken att LO och Svenskt Näringsliv på något sätt skulle göra upp. Meningarna var olika. LO reagerade starkt på Lemmes utspel. Organisationen sa att Svenskt Näringsliv skulle skapa en ny extra utsatt underklass med etniska förtecken.
Samtidigt. LO håller dörren på glänt. Det ser ut som att man är beredd att, trots allt, föra diskussioner med motparten.

Tanken är skrämmande. Nu när opartiska ordföranden tagit över årets avtalsförhandlingar mellan de stora parterna inom industrin undrar jag om inte frågan kommer upp igen. Och vad händer centralt mellan LO och Svenskt Näringsliv?

Är det verkligheten som pockar på? Idealet om ett jämlikt samhälle som far i väg? Måste man anpassa sig? Tvingas LO svälja det sura äpplet?

Nej, säger jag. Det ska aldrig vara tillåtet att utnyttja lågutbildade människor för en struntlön på lösa villkor. Vare sig nyanlända eller inhemska svenska.