”Jag vill inte knapra på dem som har det sämre”Jeanette Herulf om sjuktaxi.

”Vår liberala demokrati håller på att förgiftas. Det är allvar nu”Helle Klein, chefredaktör.

Isolatorerna ska tillverkas i Öjebyn även i fortsättningen. Lorenz Karlsson och Niclas Nilsson är metallarbetarna som kan berätta om betydelsen av att få kontakt med dem som verkligen bestämmer i en global jättekoncern som ABB. Foto: Ylva Bergman

Så fick de ABB-ledningen att lyssna

Från nedläggningshot till fulla orderböcker. ABB har lovat att fabriken i Öjebyn ska få fortsätta tillverka koncernens isolatorer. Foto: Ylva Bergman

Kampen gav resultat. Beslutet i Schweiz var att fabriken i Öjebyn skulle läggas ned – isolatorerna skulle göras på annan ort. Men de anställda var av en annan åsikt.

Om det tuffa beskedet kommer – ABB-klubben tipsar:

Gör inget förhastat. När det händer en sådan här grej så är man i chock. Sam­tidigt säger ­företaget att vi måste förhandla nu på en sekund. ”Om du skriver på papper här lite snabbt så blir det skitbra.” Men du är i chock och du kan skriva på ­väldigt ­dåliga grejer för dina med­lemmar. Sov på saken.

Samarbeta med de andra facken på ­arbetsplatsen. Prata igenom situationen och fundera på vad som är viktigast just nu. Alla är berörda, alla kan bidra med sitt. Ibland hör man talas om räv- och rackarspel där en grupp kan få erbjudande om en egen uppgörelse.

Man kan inte klara allt själv. Var inte rädd att
kontakta av­delningen eller för­bundet för hjälp. Man är ingen stålman. Att leva med det här 24 timmar om dygnet hela veckan ­nöter och när det väl har nött igenom då är det svårt att komma ­tillbaka.

Allt började den dag för två år sedan när Lorenz Karlsson och Niclas Nilsson, verkstadsklubbens förhandlare, plötsligt kallades till information.

Niclas: Vi kom gående i gången och då ser jag hur de kommer som på ett led, tre–fyra backslickade pojkar, blötkammade gubbar och då sa jag till Lorentz att ”du, nu är det kört”.

Lorenz: De där hade aldrig varit här tidigare, samtidigt.

Niclas: Vi satt oss ner och förstod att det var allvar. De var ju alldeles svettiga och sedan släppte de bomben. De sa att de hade tittat på olika lösningar men till slut bestämt att lägga ner här i Öjebyn och flytta delar till Polen. Jag tänkte bara: Lycka till. Det kommer aldrig att gå! Jag skrattade, kanske för att jag befann mig i chock.

Nedläggningen låg ett och ett halvt år framåt i tiden. Fram till dess skulle produktionen gå för fullt.

Niclas: Då tänkte vi: Är ni dum eller? Hur ska ni kunna behålla full produktion? Det måste lösas, svarade de.

Lorentz: Tanken från deras sida var att om man går ut i god tid så ger man kollektivet chans att hitta något annat. Det kan man ju tycka vara storstilat. Problemet var ju att om man nu släpper en bomb och sedan tror att man i ett och ett halvt år ska kunna ha full produktion med alla gubbar och samtidigt lära upp polackerna … jag menar, det finns ju inte på kartan. Vilken verklighet fungerar det i?

Niclas: Vi sa att vi kommer att tappa folk. Men det trodde de inte på. Nej, nej. Nu skulle vi komma överens om ett bra avtal för att få folk att stanna.

Ett 30-tal nyckelpersoner försvann direkt, de hade inga problem att hitta nya jobb. Sju trotjänare gick hem med avtalspension. I ett slag försvann massor av kompetens och erfarenhet. Inhyrda täckte upp vakanserna efter dem som slutat. Samtidigt började de olika facken på fabriken att samarbeta.

Lorentz: Nu satt vi på pottkanten allihop och det gällde att jobba ihop och bidra med det man kunde. Jag och Niclas fungerade lite som murbräckor, vi är ju kända för att nypa lite grann.

Jag levde som i en bubbla, säger Lorentz Karlsson som plötsligt fick psoriasis under tiden de förhandlade. Foto: Ylva Bergman

Unionens klubbordförande åkte på koncernträff i Ludvika. Där fanns också delar av koncernledningen. Bland dem en global chef för de elva enheterna inom samma affärsområde som Öjebyn. Den chefen hade inget emot att träffa det lokala facket i Öjebyn. Han utlovade 20 minuter.

Niclas: Du, det blev en och en halv timme! Han satt bara och titta på oss, gubben. Alltså, en sådan ocensurerad information har han nog aldrig fått i hela sitt liv.

Lorenz: Vi var ju uppsagda. Vi sket fullständigt i vad vi sa. Vi berättade allt. Allt!

Niclas: Samtidigt kom det i gång stora infrastrukturinvesteringar i Kina vilket var bra för oss. Vad vi förstår så fick de ganska bråttom nere i Zürich. Efter det där första mötet ville han träffa oss regelbundet. Var tredje månad flög han upp.

Lorentz: Mötena blev bara längre och längre. Och det kan jag säga. Vi klickade i varandra direkt. Vi är ganska raka och vi säger vad vi tycker. Vi står inte i givakt.

Niclas: Jag sa att ni aldrig kommer att fixa det här i Polen. Hur ska de som aldrig har jobbat med det här tidigare plötsligt kunna ta över? Det är ju inga kaffekoppar vi gör.

Niclas Nilsson: ”Kommer de tillbaka och lägger ner oss en gång till då säger jag tack och adjö och går hem. Jag går inte igenom det där igen.”  Foto: Ylva Bergman

Att få förtroende hos någon ur koncernledningen är en sak. Att gjuta mod i arbetskamraterna något annat. Visserligen skulle alla få en bonus på 4 500 kronor extra i månaden, förutsatt att leveransmålen hölls. Men nedläggningen låg ju runt hörnet.

Lorentz: Vi kallade till ett medlemsmöte som blev ganska stökigt. Folk var förtvivlade, förbannade, andra nästan likgiltiga. Vi ställde frågan på sin spets. Rakt av. Vi kan skita i det här, låta dem fixa sina isolatorer bäst de kan. Vi var ju redan uppsagda och de kan ju inte sparka oss igen, eller hur? Eller så gör vi precis tvärtom. Vi kör på, jobbar över, tjänar så mycket pengar vi kan.

Niclas: Vi sa att vi biter ihop och försöker få så bra siffror som möjligt.

Lorentz: Inte för att vi trodde på att vi skulle få vara kvar. För det vore ju som en saga. Vi ville att alla medlemmar skulle ha någon form av heder och att de senare kunde gå härifrån med rak rygg den dag fabriken stängde.

Niclas: Månad efter månad slog vi produktionsrekord. Låg på 100 procent i servicegrad!

Servicegrad innebär att kunden får sina grejer just den dag som är sagt. Inte en dag före, inte en dag efter.

Niclas: Vi levererade som aldrig förr. Självklart gav väl det ringar på vattnet. Hade vi i stället haft 30 i servicegrad och folk suttit av tiden … inte fan hade vi suttit här nu.

Lorentz: Det viktiga var att inte kunderna skulle få lida. Gamla kunder vi har haft i alla år. Du förstår vad som händer om vi säger att vi ska lägga ner om ett år. Vad händer då? Jo, de beställer tio gånger mer än normalt.

Niclas: En kund försökte beställa tre årsproduktioner. Förstår du? På ett bräde. De sa bara ”leverera allt ni kan”. De hade ju ingen annan som kunde tillverka våra grejer.

Lorentz: Att lägga ner oss är en sak. Men att flytta och tro att det går att bygga upp … jag menar här har vi hållit på sedan 60-talet. Det är inte bara att bygga upp och trycka på en knapp. Bara det att kalibrera maskinerna. Jag kommer ihåg när de kom upp från fabriken i Slovakien när de skulle ta över vår bearbetningsavdelning. De hade bara typ tumstock med sig. Och vi hade toleranser på två tiondelar – som max!

Fabriken gick nu för högtryck – men många for illa.

Niclas: Framför allt de som hade jobbat här sedan de gått ut skolan och nu kanske hade fem sex år kvar till pension.

Mellan förhandlingarna drog Niclas Nilsson iväg och byggde en egen ­trapper camp med grillkåta och bastu. ”Här ute kunde jag släppa alla tankar.” Foto: Ylva Bergman

I den nionde förhandlingsmånaden kom ­sittningen som inte liknade någon annan. Lorentz och Niclas gick in till platschefen – för vilken gång i ordningen?

Niclas: Vi satt där runt konferenstelefon på bordet. Så ploppade de upp, den ena efter den andra i telefonen. Till sist hörde vi Zürich som sa: Vi kommer inte att lägga ner. Öjebyn blir kvar.

Hörde de rätt? De hade ju själva knappt tänkt det otänkbara, att fabriken faktiskt kunde räddas. Och att deras argument faktiskt kunde slå rot i några schweiziska direktionsrum. Sagan var ju sann! Och den skulle berättas för alla 135 arbetskamrater i matsalen dagen därpå.

Niclas: Alla var inringda, alla skiftlag, ­alli­hop och ingen visste något. Förutom vi.

Lorentz: Jag satt bara och njöt. Sånt här händer ju bara på film. Jag hade ju tänderna här uppe och det kanske inte är så snyggt när alla tror att det blir nedläggning. Men sedan, när beskedet kom …

Niclas: Det var som en rockkonsert!

Lorentz: … folk kramade varandra … det var rent overkligt, som om Luleå Hockey vunnit SM-guld … ja mer än så. Folk trodde ju inte att det var sant. Förstås. Jag kan rysa när jag tänker på det där. Inte fan hade vi kunnat drömma om det här heller.

Niclas: Polackerna, som var här för att lära sig våra jobb, var med på det där mötet och när de såg våran glädje sa de att ”nu förstår vi hur ni kände”. De insåg vad fabriken betydde för oss. De gratulerade oss trots att beslutet innebar att de själva inte fick några jobb. Men det har visst löst sig för alla har vi fått veta.

Lorentz: De är ju också människor, de är ju också metallarbetare. Förstår du? Man måste ju se helheten. Det var ju inte de som fattade det här beslutet.

Segern var Öjebyns. Men alla segrar har ett pris.

Lorentz: Nog var man slut efteråt. Jag mådde dåligt efter allt förhandlande. Sitta varenda dag i mycket ältande. Dividera, diskutera, prata, vända och vrida. Det sliter hårt. Sedan vill man vara och stötta ­grabbarna och tjejerna som får dra ett tungt lass på golvet. Och fick jag fram min psoriasis. Jajamen. Den blossade bara upp, blödde om händerna. Jag har aldrig haft det förut.

Niclas: Jag går inte igenom det där igen. För min egen hälsa.

Lorentz: Det blir som ett ekorrhjul. När jag kom hem och ätit och diskat då var jag som slut. Jag slutade träna. Folk ringde hem till mig på kvällarna. Många var ledsna och hade problem. Du vet det hände att så fort folk såg mig så kom hundra frågor. Men ska jag vara ärlig så gillade jag det. Jag tycker om att vara i centrum. Jag gillar mitt fackliga uppdrag. Men jag satte inga gränser. Jag körde bara på. Hade jag inte haft Niclas hade jag inte klarat mig, det kan jag säga med en gång. Jag hade aldrig klarat det själv. Då hade det nog brakat.

Niclas: Man blir som en ventil för varandra.

Lorentz: … det tar så jävla mycket mer än man tror. Sedan var ju vi själva också uppsagda. Mitt i allt. Man skulle hjälpa alla andra och söka jobb och så fick man själv frågan: vad ska du göra då? Jag? Ja … ensamstående, med hus, förlora jobbet, ekonomin. Vad skulle man göra?

Niclas: Jag hade en plan. Starta eget. Turism. Jag och frun – hon jobbar ju också här – vi började bygga direkt. Vi hade en tioårsplan. Starta upp en base camp, som vi säger. En trapper camp. Om du har sett de där Alaskaprogrammen där de bor ute i skogen. En sån camp har vi byggt i när­heten av älven fem mil härifrån. Med grillkåta på tretti kvadrat, stugor. Utan ström. Värme i kamin. Bastu, toalett. Jag jobbade dubbelt, byggde på ledig tid och där ute kunde jag släppa förhandlingarna. Annars var frun orolig att jag skulle dräpa mig. Gå i väggen, alltså.

Lorentz: För dig blev det där en terapi. Just det där att det var lite tyst och du kunde tänka på något annat. Jag hade ju inget sånt. När man är inne i sin bubbla så ser man inte. Först ett halvår efteråt börjar man tänka vafan håller jag på med.

En fabrik hade räddats. 135 jobb skonats. Och den stora ABB-fabriken i Ludvika fortsätter att förses med isolatorerna från Öjebyn.

Niclas: Förklaringen vi fick var att det var för stor risk att lägga ner och att marknaden snabbt hade förändrats. Mycket av det hade ju vi berättat. Dessutom hade vi visat kämpaglöd.

Lorentz: Vi ställde frågan: Hur länge blir vi kvar då? Det här är permanent, fick vi till svar. Och permanent, det kan ju vara ett–två år i sådana här stora koncerner.

Niclas: Vi har ju enorma order in nu. Vanligtvis brukar vi kunna se några månader framöver, men nu är det fjorton månader.

Nio månaders förhandlande slet hårt. ”Vi hade inte klarat det utan den andres stöd. Man blir som en ventil för varandra.” Foto: Ylva Bergman

Månader av röra fick ett osannolikt slut. Globala storkoncerner gör som de vill. Mycket sällan, om ens någonsin, drar de tillbaka ett nedläggningsbeslut.

Niclas: Ha! Vi var väl egentligen som ett hockeylag som låg under med 0–3. Inför sista perioden gick vi ut stärkta och bara körde över dem.

Lorentz: Jo.

Niclas: Och så vann vi till slut med 6–3!


hg@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Volvos elbilssatsning

"En bomb i bilvärlden"

ANALYS”Ökat konsumenttryck, tuffare miljöregler och bättre batterier. Tre faktorer som får bilindustrin att satsa på elmotorer. Men inget bilföretag har ännu valt att gå på knockout såsom Volvo”, skriver Dagens Arbetes reporter Harald Gatu.

2

"En fruktansvärt snabb omställning"

Om två år kommer varje ny Volvobil som lanseras att ha en elmotor. En snabb omställning som kännetecknar Volvo just nu, enligt IF Metalls Marko Peltonen på Volvo Cars motorfabrik i Skövde.

Ny lärlingsutbildning i höst

Allt är klart för en helt ny lärlingsutbildning på gymnasiet till hösten. Utbildningen är treårig och ger lön från första praktikdagen.

Konflikt om föräldraledigt på Orica

Sprängämnestillverkaren Orica i Gyttorp har hamnat på kollisionskurs med IF Metall om reglerna för föräldraledighet. Facket hävdar att arbetsgivarens tolkning missgynnar skiftarbetare och nu har frågan lyfts till en central förhandling.

8

Hallå där, Peter Persson...!

49-årige Peter Persson på LK i Helsingborg får 5000 kronor i stipendium för sitt arbete mot rasism. Utdelare är IF Metall Nordvästra Skåne.

Avtal 2017

Avtal klart för tvätterier

Förra året varslades om strejk - i år blev parterna klara två veckor före deadline. Tvätteriavtalet ger 6,9 procent på tre år inklusive delpension och en låglönesatsning som gynnar 70 procent av medlemmarna. IF Metall har fått betala med flexiblare arbetstider.

"Vi är beredda att gå i konflikt"

LO:s låglönesatsning innebär särskilt mycket för tvätteriarbetarna, vars snittlön är 23 000 kronor. IF Metall och arbetsgivarna tror att de kan hitta en lösning innan avtalet löper ut vid månadsskiftet.

Tvätteriägare fick 391 miljoner

Sveriges största företag i tvätteribranschen, Berendsen, delade ut 391 miljoner kronor i aktieutdelning till sina ägare 2015. Utdelningarna bestäms i London, det är dit pengarna skickas, säger personalchefen till DA.

Fabriken som badar i ljus

ARBETSMILJÖFabriksarbetarna på Husqvarna i Åsbro kan njuta av dagsljuset och naturen på jobbet varje dag. Här går fönstren från golv till tak.

”Ju fler barn, desto mer kärlek”

Familjen annorlundaTycker du att det är svårt att få ihop semesterplaneringen? Skänk en tanke åt tiobarnsfamiljen Nikula, som Dagens Arbete följt. Hur får pappa Sami ihop vardagen med heltidsarbete, hur hinner mamma Matilda med sin lite speciella hobby?

Gör orättvisorna omoderna!

KRÖNIKAVi behöver arbeta lika systematiskt med jämställdhet som när vi jobbar med medlemsvärvning och med att teckna kollektivavtal.

”Det här är ingen one woman show”

"Jag är här nu", sa Marie Nilsson efter att ha valts till ny ordförande på IF Metalls kongress. DA möter en industri­arbetare som betonar lagarbetet men inser att hon inte kommer att bli älskad av alla.

1

Billigare att sparka än säga upp

”Han har gjort det som kollektivavtalet kräver”

Under slutanföranden i Ove Pettersson-rättegången i Arbetsdomstolen argumenterade IF Metall för att Ove hade rätt att säga nej till övertid. Arbetsgivarsidan stod fast vid att det var rätt att sparka honom eftersom hans skäll för att vägra inte var tillräckligt starka.

"Inga bärande skäl för att vägra"

Benteler i Skultuna hade lanserat en ny produkt. Därför var det viktigt att Ove Pettersson ställde upp på övertid förra hösten. I dag vittnade tre chefer mot honom i Arbetsdomstolen, AD.

Oves avsked prövas av AD

I dag inleds rättegången om Ove Pettersson som fick sparken efter att han sagt nej till övertid. Dagens Arbete följer huvudförhandlingen.

1

Vårdade familjen – fick sparken

En släkting dog, en annan behövde skjuts till sjukhuset. Ove Pettersson sa nej till övertid två ­söndagar i rad. Då blev han avskedad.

4

Här är det farligast att jobba fackligt

Hot, våld, dödsfall, polisräder. Det internationella facket ITUC har rankat 139 länder utifrån hur farligt det är att vara fackligt engagerad. Värst är det i Nordafrika och Mellanöstern, men även några europeiska länder får bottenbetyg.

"Öppna ögonen, chefer!"

DilemmatGräl, gliringar, spydigheter. Vad ska man göra när det inte går att dra jämnt med kollegan? Det är viktigt att snabbt plocka upp småtjafs innan det blir svåra konflikter, säger skyddsombuden Joacim Carlsson och Roger Johansson.

En arbetsplats för alla

”Ingen ska behöva dölja vem den är”

VärdegrundÄr det verkligen fackets uppgift att driva hbtq-frågan? Ja, svarar Emmeli Persson utan att tveka. Nu ska GS certifieras. Kommer fler fack att följa efter? Dagens Arbete gör en stor genomgång av hbtq-frågan i samarbete med RFSU:s tidskrift Ottar.

2

”Ingen medlem i GS ska bli exkluderad”

GS ordförande Per-Olof Sjöö hoppas att även han får brottas lite med sig själv under hbtq-certifieringen. På sikt vill han påverka hela samhället.

De sjukskrev sig för att bli friskförklarade

Fram till 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom av Socialstyrelsen. En sjukskrivningskampanj och ockupation ändrade på det.

Ett knivskarpt intresse

ProfilenPappersarbetaren Kimmo Liljas knivar är ett hett byte både bland jägare och samlare. Se hans arbete och hör honom berätta om sin vassa hobby.

Så gör Sverige pengar på Colombias fred

DA REDER UTColombia ser äntligen freden inom räckhåll efter femtio år av gerillakrig. Saab, Scania, Atlas Copco och Ericsson ser mer än så. För dem hägrar stora affärsmöjligheter.

Det blev inga smugglarhistorier

ÖGONBLICKETKlockan är 13.40 på Nittsjö keramik i Rättvik.

Dödsolycka i Degerfors

En lastbilschaufför avled efter att ha blivit överkörd av en truck på Outokumpu Stainless i Degerfors.

”Nu gäller det att nöta in ­systemet”

Renare, trivsammare och mer koll på grejerna. Det blev resultatet av ordning-och-reda-projektet på Stora Enso i Skutskär.

En given plats på scenen

Hon har vunnit Dansbandskampen, Körslaget och Let’s Dance och drivit det populära dansbandet Elisa's - i höst gör hon sin första musikalroll. Mångsysslaren Elisa Lindström som triggas av att gå utanför sin bekväma zon – läs eller lyssna på DA:s reportage.

Gunnars lönekaka

Gunnar Pettersson tog hjälp av kakor på IF Metalls kongress 2017. Vi frågar om receptet.

IF Metalls kongress

Marie Nilsson öppnar för storfack

IF Metalls nyvalda förbundsordförande Marie Nilsson sträcker ut handen till tjänstemannafacken. I sitt tal på kongressen sade hon att den tekniska utvecklingen öppnar för principen ”en arbetsplats – ett fack”.

1

Inget förbud mot alkohol

Kongressen valde att fortsätta på den restriktiva linjen efter en hård strid. Ulla Häikkkilä, Östbo Västbo gav de unga debattörerna sitt stöd: – Även om jag är en lågavlönad kärring från Gnosjö kan jag betala min öl själv.

Hämta mer