”De redan svaga pressas till det yttersta”Ledare. Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein om granskningen av Nya Samhall.

”Kläm åt fifflare i stället för funktionsnedsatta”Ledarkrönika, Jeanette Herulf.

Industrin och integrationen

Foto: Ylva Bergman

En gång var han själv en främling

Lyssna på eller ladda ner reportaget här:

 

”Det är brist på folk i hela branschen och skolorna lägger ner när de inte har tillräckligt många sökand­e till yrkes­programmen.”
säger Pia Hansson, personalchef på C&D Snickeri i Falköping, som rekryterat flera nyanlända.

Integration Under sin första tid i Sverige hade Aleksandar Srndovic inte ens råd att köpa tomater. I dag är livet helt annorlunda:

– Jag har kämpat som ett lejon, men jag har mycket att tacka många Hallstabor för att det har gått så bra för mig och min familj.

Då: Balkan Nu: Syrien

Migrationen är återigen en våra största samhällsfrågor, som skapar konfrontation men också hopp om ny tillväxt. Kan industrin på nytt bli en viktig integrationsmotor?

Kriget i Syrien …
… började 2011 och pågår fortfarande. 5,5 miljoner syrier har flytt från landet och 6,6 miljoner är på flykt inne i Syrien. I hela världen är 65,6 miljoner människor på flykt.
Källa: Unhcr

111 511 syrier…
… sökte asyl i Sverige mellan 2012 och 2016. Sverige införde i fjol gränskontroller och tuffare asylregler.

Kriget i Jugoslavien…
… i början på 90-talet (april -92 till dec -95) ledde till en flyktingström.

100 000…
… av dem som flydde från krige­t, fick uppehållstillstånd och bosatt­e sig i Sverige. Bland barne­n till Balkanflyktingarna är lika många sysselsatta som bland barn till inrikes födda.
Källa: Linnéuniversitet

Integrationsfakta

Arbetslöshet bland utrikes födda: 21,8 procent
Arbetslöshet bland inrikes födda: 3,9 procent
Källa: Arbetsförmedlingen

Brist på arbetskraft

8 av 10 jobb går till utrikes födda.
8 av 10 arbetsgivare inom industrin anser att det är brist på både yrkeserfarna och nyexaminerade.
60 procent av industriarbetarna är 45 år eller äldre. Det beräknas vara brist på arbetskraft fram till 2035.
Källa: Arbetsförmedlingen

Snabbspår till jobb

3 540 personer har påbörjat ett snabbspår sedan regeringen införde modellen för två år sedan. Det är ett sätt för snabbare matchning av nyanlända till branscher som har brist på arbetskraft, bland annat träindustrin. Snabbspåret innehåller praktik, språkträning och utbildning.
Källa: Arbetsförmedlingen

58 930 nyanlända …
… är inskrivna i Arbetsförmedlingens tvååriga etableringsuppdrag. Där finns möjligheter till undervisning i svenska, samhällsorientering samt praktik och validering.
Källa: Arbetsförmedlingen (augusti 2017)

162 877 människor…
… sökte asyl i Sverige 2015. 32 procent från Syrien. Många asylsökande kommer också från Irak, Afghanistan och Somalia.

28 939 människor…
… sökte asyl i Sverige 2016.

13 737 människor…
…har sökt asyl i Sverige 2017 (jan-juli)

Källa: Migrationsverket

11 288 människor har drunknat (eller saknas) under flykt över Medelhavet sedan januari 2015.
Källa: UNHCR

Han kom hit till det uppländska pappersbruket i Hallstavik i maj 1989 – samma månad som Ungern rev stängslet mot Österrike, halvåret innan Berlinmuren föll.
Han hade hört så mycket gott om Sverige, framför allt av en professor i nationalekonomi som han hade haft på universitetet. Dessutom hade han ett erbjudande om att praktisera på en arbetsplats utomlands – antingen i Barcelona eller Hallstavik.

Tjugosexåringen från Bosnien tvekade inte. Han valde bort La Rambla och Gaudis katedral mot en liten kusthåla i norr. Han skrattar:

– Jag tänkte att till Barcelona kommer jag förr eller senare. Men Sverige  … Nu har jag min chans, tänkte jag, Jobba på en pappersfabrik och komma in i det svenska samhället på riktigt. Jag ville se om professorn hade rätt eller inte.

Fast särskilt imponerad blev han inte. Jo, arbetet i sig var väl okej, men det var svårt att få kontakt med folk och fem månader senare – när han var hemma i Sarajevo igen – trodde han att han hade lagt Hallstavik och Sverige bakom sig för alltid.

Men ödet ville annorlunda. Några månader senare ringde personalchefen på bruket och frågade om han inte kunde komma tillbaka igen och  … ja, på den vägen är det.

– Strax innan hade jag dessutom förälskat mig i en tjej, Dragica, som senare skulle bli min fru, och efter ett tag kom även hon hit.

”Farsan grät varje gång han eldade upp en bok”

Året senare, 1992, vände dock lyckan. Med besked. Inte nog med att krig brutit ut hemma i Bosnien och utvecklats till ett veritabelt helvete. Aleksandars arbetstillstånd hade dessutom gått ut. Det innebar att han nu blev tvungen att panta burkar och ta alla möjliga påhugg för att överleva – måla staket, vika pizzakartonger, baka och sälja bröd. Svart, han hade inget annat val. Med tankarna ständigt svävande över Sarajevo.

Hans yngre bror hade visserligen lyckats fly med det sista planet som lyfte från Sarajevo – ”sista flighten!” – men hans far och mor var alltjämt kvar. Mitt bland prickskyttarna.

Han minns tv-sändningarna, oron han kände. Likaså matpaketen han skickade varje månad. D-mark ibland. Att föräldrarna var tvungna att elda upp parkettgolv, möbler och till och med böcker och vinylskivor för att hålla sig varma om vintrarna.
– Skivsamlingen gav fin värme. Men farsan grät varje gång han eldade upp en bok.

”Han var min stora idol”, säger Aleksandar Srndovic, om sin farfar Rajko. Foto: Ylva Bergman

Krig har drabbat familjen Srndovic förr och låt oss för en stund backa ännu längre tillbaka, till en vinterdag under andra världskriget, till ett hus och en bro i den lilla staden Goražde i östra Bosnien. Det var där – i det huset – som den unge småbarnspappan och affärsmannen Rajko såg sin mor och styvfar huggas ihjäl. Och det var där – på den bron – som Rajko stod i ett led med bakbundna händer och väntade på sin egen avrättning.

En efter en sköts de, man efter man, varefter de slängdes ner i floden Drina.
Pang, pang, pang.

Ledet glesnade, snart var det Rajkos tur att kliva fram.

Men, som genom ett mirakel skonades han i sista sekund. Likaså lyckades han fly staden, ja, överleva hela kriget faktiskt, för att åren senare börja om på nytt och öppna en skräddarbutik drygt sex mil därifrån, i centrala Sarajevo.

Aleksandar Srndovic tar fram sin plånbok och fingrar fram ett litet svartvitt fotografi ur ett fack.

Han ser på det. På farfar Rajko. Smalt ansikte, vemodig blick. En enligt Aleksandar mycket lugn, varm och alltid välklädd man som kallade honom Saša, och som till slut lyckades återfå sitt gamla föräldrahus i Goražde och som renoverade det och bytte ut allt – utom just den lilla blodfläck på golvet som återstod av hans mor.

– Hon betydde väldigt mycket för honom. Och farfar betydde väldigt mycket för mig. Han var min stora idol. Är min stora idol. Jag kommer fortfarande ihåg doften av hans lite fräna rakvatten, Pitralon. En smal liten flask  …

– Ursäkta!

Telefonen ringer, det gör den ofta. Ja, han är ju ändå ordförande för Pappers avdelning 68, tillika en känd personlighet – här på Holmens bruk liksom i samhället i övrigt. Är det inte en medlem som är i trubbel, så kan samtalet handla om en stundande förhandling, ett inställt möte eller ett kommunalt spörsmål av något slag. Eller – som nu – en förfrågan från Radio Roslagen om han har lust att vara sommarpratare.

Borde passa honom perfekt, tänker jag. Som han gillar att prata, och om allt möjligt som det verkar; hans mun och händer är ständigt i rörelse.

Men nej, han har inte tid, förklarar han.

”Jag har aldrig själv sökt något uppdrag, bara blivit erbjuden.” Men Aleksandar Srndovic säger att han  alltid frågar familjen först innan han tackar ja. Foto: Ylva Bergman.

Tillbaka till farfar Rajko igen, skräddaren i Sarajevo. Det var i hans tvårummare på Hajduk Veljko – en långsmal gata intill stadens gamla katedral – som Aleksandar, hans föräldrar och yngre bror bodde under 60- och 70-talen. En barndom, mitt i Titos Jugoslavien, som han beskriver som både lycklig och trygg.

– Gatan och innergårdarna där har präglat hela mitt liv. Barn överallt och grannar som alltid ställde upp för varandra. Solidariteten var enorm. Alla kände alla.
Familjen disponerade ett rum, farfar det andra.

– Fast de flesta nätter sov jag hos farfar. Och ibland hjälpte jag honom i hans butik också, klippte bort små trådar som blev över efter kostymerna som han hade sytt. Under tiden pratade vi om allt möjligt.

”Rädsla, det är det som gör att det ibland inte funkar mellan folk.”

Senare på kvällen, när vi sitter hemma i hans villa som är full av tavlor och orkidéer, säger han att han ser samma mönster nu som då, under Balkankriget och för all del även under andra världskriget. Krig, stora flyktingströmmar, politiska partier som grundar sin ideologi på att det är skillnad på folk och folk. Hat.

– Jag som är socialdemokrat trodde ju aldrig att jag skulle bli orolig över att höra att moderaterna är i kris, men det är jag. Väldigt orolig. Det öppnar ju för andra  …
Han stänger av telefonen, fortsätter:

– Rädsla, det är det som gör att det ibland inte funkar mellan folk. Ömsesidig rädsla. Men jag har kämpat som ett lejon, samtidigt som jag har mycket att tacka många Hallstabor för att det har gått så bra för mig och min familj.

”Har du någonsin hört någon prata så mycket som han?! Han är ju som en enda lång monolog.”

Flyktingar har Aleksandar hjälpt och engagerat sig i på olika sätt, både nu och tidigare. Han vet ju hur det känns – att vara ny i ett samhälle, att inte känna någon, att inte kunna språket, att inte kunna läsa av alla koder. Då behöver man all hjälp man kan få, menar han. Men lika viktigt är det att ta saken i egna händer. Som till exempel när han själv knackade på hos en liten frimärksklubb på orten med ett startpaket à 99 kronor i ena handen och presenterade sig på engelska:

– Hej! Jag heter Aleksandar och jag är totalt ointresserad av frimärken, men jag är jävligt intresserad av er, hur ni tänker!
– De bara skrattade och sa: ”välkommen!”

Hur är han då, Aleksandar Srndovic? Social, pragmatisk och väldigt driven, om man frågar honom själv, och efter att ha pratat med personer i hans omgivning – samt umgåtts med honom i nästan ett dygn – kan jag också konstatera att han är det.

Engagerad så till den grad att man nästan blir trött, dessutom. Särskilt i det egna närområdet. Ja, om det så handlar om omplaceringar på bruket, att en skola riskerar att läggas ner eller att asylsökande inte kan ta sig till fotbollsträningarna utan krångel – han är där. Protesterar, snackar, skriver, ringer.

Som hans fru säger:

– Har du någonsin hört någon prata så mycket som han?! Han är ju som en enda lång monolog!

Förutom uppdraget som avdelningsordförande för Pappers, sitter han inte oväntat med i en rad olika styrelser också. Arbetsutskott hit och fastighetsbolag dit.

– Jag har aldrig själv sökt något uppdrag, bara blivit erbjuden. Men jag frågar alltid min familj först, innan jag tackar ja.

Varför tackar du ja, tror du?

– Vet inte  … Jo, jag vill vara med och bestämma, inte bara sitta i baksätet och se på.

Är det det som driver dig?

– Ja. Viljan att påverka. Att alltid vara i det främre sätet, påverka min omgivning och inte trampa på någon. Dessutom är jag väldigt nyfiken och har ett visst sinne för affärer, det har jag i generna – efter både farsan och farfar.

Och så pratar du mycket.

– Precis som farsan, ja! Och dessutom säger jag alltid vad jag tycker. Jag kan inte vara tyst, det bara är så. Tyvärr, den egenskapen har jag inte ärvt efter farfar.

 


po@da.se

Läs mer på samma tema:

De pluggar svenska på jobbet

Obos husfabriker ville anställa ­nyanlända men orkade inte vänta på att de skulle lära sig ­svenska. Så de tog in en egen lärare. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

De tar skogsvägen till jobben

Ett pilotprojekt i Småland som blandar teori, praktik och svenskundervisning för invandrare har blivit en stor framgång. Nu sprids arbetssättet över Sverige.

"Facken måste kliva fram"

DEBATT"Den flyktingkris som varken marknaden eller det politiska systemet idag förmår hantera skulle kunna vara ett tillfälle för facken att kliva fram i ljuset och återta positionen som hoppingivande samhällsbyggare", skriver skribenten och IF Metallaren Lars Henriksson i ett debattinlägg.

1

Den nya folkrörelsen

Välkomna hit! Nyfikna industriarbetare runt om i landet har tagit ordet integration och knådat det till praktisk handling. Till möten där alla vinner och lär sig nytt. DA har varit på gympa i Västerås, flugit drake i Skillingaryd och övningskört i Edsbyn.

"Solidariteten gör det lättare att andas"

LedarePolitiken måste syresättas igen. Och hoppet finns i folkrörelse-Sverige bland de många frivilligarbetare som ser till att det myckna talet om vikten av integration blir verklighet.

Vägen till jobbet

Två behov ska mötas. En industri som har svårt att hitta yrkeskunnig arbetskraft – och nyanlända som inte får jobb trots erfarenhet. Det talas om snabbspår och validering. Hur går det egentligen till att kliva över tröskeln till det svenska arbetslivet?

Länken mellan behoven

Arbetsförmedlingen har arbetslösa och pengar för stöd till dem som vill anställa. Företagen letar rätt kompetens. Matchningen mellan behoven är lättare att göra för den som känner båda parter.

Bristyrken prioriteras

Det tar mellan sju och tio år innan hälften av de nyanlända är etablerade på arbetsmarknaden. Snabbspår och validering ska korta tiden till jobb för de som har erfarenhet inom bristyrken.

De kom in i landet genom jobbet

INTEGRATIONHur får man in en fot på arbetsmarknaden i ett nytt hemland? Vi träffade fem industriarbetare som vet.

Världen möts på fabriken

Debatten handlar mycket om siffror, kvoter och gränser. Men bakom politiken finns människor. Nu kan du också lyssna på reportaget om Liibaan Mohamod och Lars Piirhonen. En var ett ensamt flyktingbarn, en kallades för skitig finnunge. Allt började vid en kaffeautomat – idag hjälper båda till på flyktingförläggningen.

Flest utlandsfödda i låglöneyrken

Nästan hälften av medlemmarna i förbund som organiserar låglönebranscher är födda utomlands.

"Industrin står för integration"

LedareIndustrin har historiskt fungerat som den största integrationskraften i samhället. Ändå förs debatten ofta som en kulturdebatt helt utanför arbetslivet.

3

Läs mer från Dagens Arbete:

Fackledaren valde kryddstark tillvaro

Vad hände sen?Niklas Starow var GS-fackets ordförande på Tetra Pak i Lund, kämpade mot nedläggningen, men blev en av 250 som fick gå. Tre år senare är han bemanningsanställd, men planen är att bli chiliodlare på heltid.

Linda fortsatte ­ skiftet – tio mil bort

VAD HÄNDE SEN? Dagens Arbete berättade 2012 om hur processoperatören Linda Haglund och hennes man slet med skiftpusslet för att få ihop arbete och småbarn. Fem år senare fortsätter de som förut - fast ändå inte.

Saab-kvinnorna lade i en ny växel

Vad hände sen?Dagens Arbete firar 20 år med ett fullmatat jubileumsnummer. Möt bland andra Pia, Pia och Sylvia som med flera tusen andra förlorade jobben vid Saabs jättekonkurs. Sen dess har det gått sex år.

Det finns alltid nåt att fira!

Tjugo år – är det något att fira egentligen? Japp! Jubileer stärker känslan av kollektiv gemenskap, säger forskarna. Och dessutom är folk helt besatta av att minnas. Så även vi på Dagens Arbete!

”Livet har blivit begränsat”

Sjuk av jobbetDagens Arbete berättar gärna om arbetsplatser som blivit säkrare eller mer hälsosamma, men granskar också riskerna som finns i industrin. Ibland märks de inte förrän det är för sent. Majken Lundqvist Eriksson lider ännu av det osynliga giftet.

Färre dör men många skadas

Antalet dödsolyckor i jobbet har minskat kraftigt, men skador och sjukdomar är vanliga. Gamla problem kommer tillbaka och nya risker uppstår. Här är några av dem som vi har skrivit om.

1

Framtidens industri

Här är framtiden fossilfri

Klimatfrågan och vårt sätt att producera energi blir en ödesfråga för politiken, företagen – och därmed jobben. Det har man insett för länge sedan i Skutskär.

Skogen är en nyckel – men räcker den till?

Klimathotet har gjort skogen superhet och svensk industri satsar för att ligga i täten. Men det är många som slåss om samma råvara.

Gula bojar ska ge grön energi – och nya jobb

Seabased jobbar i en klimatsmart framtidsbransch. Men att fånga kraften i havet är ett vågspel.

Återväxten i industrin

”Jag ville få in foten i industrin”

Att unga ratar industrin har DA skrivit om många gånger. 2007 träffade vi en skolklass i Södertälje där bara tre av tioåringarna kunde då tänka sig ett jobb i fabrik. En av dem, Johan Samaan, arbetar i dag på Scania – och pluggar på högskolan.

Sökes: tusentals industriarbetare

Ungdomarna väljer bort gymnasiets praktiska program. Samtidigt skriker marknaden efter kvalificerad arbetskraft. Vinnare är de företag och skolor som arbetar tillsammans.

Nu vill Tore stötta andra

Vad hände sen?Dagens Arbete har berättat om många människor genom åren. Nu möter vi några av dem igen. En truckolycka på Nordkalk på Gotland kostade tre ungdomar livet. Det var inte föraren Tore Hägboms fel, men skammen gjorde honom så sjuk att han inte klarade att jobba.

Visselblåsaren som gjorde skillnad

DA GRANSKARDe Samhallanställda sorterade återvunnet papper bland farliga maskiner och giftig dieselrök. Reportaget från 2009 är ett av många under åren där DA avslöjat missförhållanden som annars förblivit dolda. Men Lars-Erik Sköngård fick betala ett pris för att han berättade om den ohälsosamma arbetsmiljön.

Vad hände sedan – Ortviken

Fackbasen blev teplockare

Vad hände sen?Dagens Arbete har en tradition av att berätta berörande historier. Till exempel om när hjärtinfarkten slog till på Ortvikens fackexpedition – två gånger. Nu har det gått ett par år, och allt är ­annorlunda för de tre arbetskamraterna.

Om två hjärtan som slutade slå

Den här berättelsen handlar om hur det är att leva, och om hur det är att vakna morgonen efter att döden har knackat på. Men mest handlar den om Marita. Kontoristen som vågade ringa ett samtal för att försöka rädda 
livet på sin chef.

Vad kan ni göra bättre?

ORDFÖRANDESVAR20-årsfirande DA låter företrädare för våra tre ägare reflektera bakåt och önska framåt.

2

”Nu trivs jag med mig själv”

Vad hände sen?Dagens Arbete har under åren lyft fram en lång rad starka berättelser. Många biter sig fast länge. Som till exempel historien om bilmekanikern Louise – som en gång hette Bosse.

Det nya arbetslivet

Bemanningens pris

INHYRNINGFör 20 år sedan var tanken att det skulle användas för att klara tillfälliga toppar. I dag har det blivit en permanent lösning, antalet bemanningsanställda har tiofaldigats. För många är det en väg in på arbetsmarknaden. Andra fastnar i en ­evighet av osäkra uppdrag. Som Antonio.

Dagens Arbete fyller 20!

Dagens Arbete lägger mycket tid på att gräva i orättvisor, att levande beskriva våra läsares vardag och fritid och att åka dit där andra medier inte är – där industrijobben finns. Det har vi gjort sedan 1997 och vi firar genom att välja ut det bästa från 20 år, låter det landa i nutid och blickar framåt. Här kan du bläddra digitalt i jubileumsnumret. På sajten nedan kommer vi efterhand att lägga ut de flesta av artiklarna.