Industriarbetarnas tidning

Företagen kräver större frihet

9 januari, 2004

Skrivet av

På måndag går Metall till arbetsgivarna i Teknikföretagen för att ta emot en mer detaljerad kravlista. Budskapet är kärvt: nej till låglönesatsningar och fortsatt arbetstidförkortning. Men ja till lördagsarbete utan övertidsersättning.

– Vi har inte råd, det är dags att växla ner och inse att vi lever i en värld med helt nya aktörer, säger Karl-Olof Stenqvist, förhandlingschef på Teknikföretagen, före detta Verkstadsföreningen och den största arbetsgivarorganisationen i det privata näringslivet.

De nya aktörerna finns i hög grad i Baltikum och i östeuropeiska länder som Polen, Ungern och Tjeckien. Länder med betydligt lägre lönekostnader.

– Jag har jobbat en del inom tekoindustrin och sett hur den till stor del försvunnit österut. Risken finns att delar av verkstadsindustrin går samma väg.

Det är därför arbetsgivarna säger nej till fackets krav på låglönesatsningar. Men arbetsgivarnas nej till låglönesatsningar har en lång historia. Låglönesatsningar trycker upp hela lönenivån. Helst vill arbetsgivarna använda pengarna till att ge mest till nyckelpersoner.

– Om du höjer lägstlönerna och inför individgarantier så minskar utrymmet att göra de nödvändiga anpassningarna i fördelningen av lönerna. Då blir det svårare att stimulera kompetensutveckling och att man tar på sig större ansvar och fler arbetsuppgifter.

Företagen vill alltså vara friare att belöna bara vissa?

– Ja just det. Vi vill ha större fördelningsmöjligheter.

Vad tror du de lågavlönade tänker när de hör talas om alla frikostiga bonusar och pensionsvillkor som direktörer i näringslivet roffat åt sig?

– Det underlättar inte när vi träffar avtal på företagen. Samtidigt rår vi inte över den frågan. Den ryms inte i våra avtal.

En besvärande diskussion för arbetsgivarna?

– Den försvårar förhandlingarna och skapar onödiga mentala låsningar. Problemet har alltid funnits men har fokuserats extra hårt under det senaste året. Diskussionen dyker upp inför varje avtalsrörelse.

Vi har aldrig haft direktörer som fått uppåt en miljard i pensionsuppgörelser.

– Sådana där fall kommer med jämna mellanrum.

Är du irriterad över sådana här exempel?

– Det blir väl inte bättre av att jag blir irriterad. Men det underlättar inte avtalsförhandlingarna.

Ni anser att vi måste växla ner därför att Tyskland växlar ner. Hur vet du det?

– Allt tyder ju på det. Det här året har man gjort det, det ser man på utfallet. I Tyskland görs en tydlig uppbromsning. Samtidigt är inflationen är mycket låg både i Europa och i Sverige. Då är det en nödvändighet att vi växlar ner. Inte minst i Sverige med den besvärliga arbetsmarknad vi har.

Men det finns ju inget avtal ännu mellan IG Metall och arbetsgivarna.

– Avtal finns för det gångna året och det löper ut i mars. Allt tyder på att det nya blir ett lågt avtal. Hela stämningen i Tyskland är sådan.

IG Metall har ju krävt mer än svenska Metall. 4 procent. Hur kan du då prata om nedväxling?

– Vår bedömning är att det blir så.

Hur mycket större är lönekostnaden för en tysk metallarbetare?

– Den ligger högre än i Sverige.

20 procent.

– Är det så? Där finns det olika undersökningar att gå på. Om det är total arbetskraftskostnad så vet jag inte om det är så mycket.

Enligt US Department of Labor rör det sig om 20 procent.

– Så mycket? Men de har också uppenbara problem, tyskarna.

Men är det då farligt för svensk industris konkurrenskraft om tyskarna då växlar ner något från en betydligt högre kostnadsnivå? Varför måste det påverka oss som är 20 procent billigare?

– Vi måste se till att vi skapar attraktiva förhållanden så att vi kan behålla företagen och att de gör investeringar i Sverige. Där är arbetskraftskostnader en mycket viktig del. Även arbetstidsfrågan är väldigt viktig. Där är en av våra fördelar att vi relativt tyskarna haft arbetstidsregler som varit bättre. Vi har behållit 40-timmarsveckan med kompensationsledighet och inte haft en generell arbetstidsförkortning. Där har vi nått vägs ände och måste göra halt i Sverige nu.

– Nu måste vi se hur vi kan skapa förhållanden som är bättre än andra länders vad gäller flexibilitet. I de länderna pågår mycket arbete med att skapa flexibla arbetstider.

När det gäller arbetstiderna vill ni fritt förfoga över 50 timmar, som ni kan lägga på lördagar utan övertidsersättning. Varför?

– Vi vill skapa fördelar för vår industri så att vi kan utnyttja våra maskinutrustningar på ett så effektivt som möjligt. Det enda sättet att göra det är att maskinerna snurrar och går när det finns en marknad för produkterna. Kan vi vara snabba på tiden från order till leverans så har vi en fördel framför dem som inte är lika snabba.

– Hur löser vid det problemet? Givetvis ska vi göra effektiva investeringar och göra en bra planering och sånt. Men sedan gäller det arbetstiderna för den befintliga produktionspersonalen. Och kunna använda den så effektivt som möjligt.

– Den här processen började egentligen på 80-talet. Innan dess jobbade verkstadsindustrin mest dagtid och tvåskift. Treskift var extremt ovanligt.

– Sedan kom de ökade kapitalinvesteringarna. Både Metall och företagen har varit duktiga och kreativa i att hitta nya arbetstidsformer. Hela 1980- och 90-talen har vi försökt hitta mera nytänkande i arbetstidsfrågorna. Inte för att företagen vill ha det så utan för att marknaden kräver det.

– Det där bara fortsätter. Det går bara snabbare och snabbare. Två saker har vi föreslagit. Vi har en regel idag. Kommer vi överens då är allt gott och väl. Inga problem. Då kan parterna göra i princip göra vad de vill, så är våra avtal skrivna.

Så vad är problemet?

– Problemet är när man inte kommer överens. Då har vi en regel sedan några år att man kan flytta 24 minuter per arbetspass. Det där skulle vi vilja ändra så att man skulle kunna göra en zon där man flyttar arbetstid. Arbetsgivaren ska kunna flytta arbetstid inom ordinarie arbetstid. Tar du mera tid måste du korta någon annanstans.

– Det andra är att vi vill ha möjlighet att kunna utnyttja 50 timmar och lägga ut exempelvis på lördagar. Det här ska man kunna göra om det kinkar ihop sig och inte kommer överens. Det skulle ge en kraftigt positiv effekt, och ger det större möjlighet att komma överens om andra arbetstider. Idag är de flesta uppgörelser alldeles för dyra därför att facket och företag måste komma överens och då kan facket sätta sig på röven och säga ”om vi inte kommer överens så får ni gå på stupstockarna”.

Kul för metallarbetarna att se sin arbetstid flyttad till en lördag…

– Det här är en ventil för företaget. Vi förstår ju också att det innebär en viss belastning på de anställda. Men vi ser det som nödvändigt att ha en sådan möjlighet.

Säg att vi måste jobba fyra lördagar, sex timmar. Då går 24 timmar bort från de 50. Då utgår ob och då måste vi korta 24 timmar någon annanstans under året. Kanske korta fredagarna. De gamla arbetstidsbankerna ligger kvar.

Fungerar tidbankerna dåligt?

– Det som uppfattas som problem är att det gäller så mycket tid. Det blir svårt att lägga ut arbetstidsförkortningen. Ett förslag som vi har är att allt som överstiger 100 timmar vid årets slut går in i en pensionspremie. Nu är det frivilligt.

Varför dispositiva ob- och övertidsersättningar?

– Vi har nu en modell med klockslag och låsta tal. Lokalt ska man kunna komma överens att flytta klockslag och ändra ersättningsnivåerna. Du har en nivå på kvällar, en på nätter och en på helger. Balansen stämmer inte överens med folks uppfattning om när det är mest besvärligt att jobba. Det finns inget som är så svårt som att få folk att jobba en fredag eftermiddag eller kväll. Det har blivit den nya heliga söndagen. Däremot är det inte många som har något emot att jobba på en söndag. Då är vår tanke att parterna på lokal nivå får frihet att balansera om efter eget huvud. Man kan höja ersättningarna, eller sänka dem.

Ni vill att den lokale arbetsgivaren ska kunna pressa en klubb att skriva bort de här ersättningarna. ”Skriv bort dem, annars…”

– Ja, man ska även kunna göra allmänna anställningsvillkor dispositiva. Men det förutsätter idag godkännande av de centrala parterna. Skälet till att vi vill ändra på de reglerna är att det varit några koncerner som jobbat med de här frågorna. Sedan har det tyvärr blivit låsningar i godkännandefasen. Vill de ha ett lokalt avtal anpassade till egna huvud är det okej, men då är det inte längre vårt avtal.

Villkor som är sämre. Är det okej?

– Det har jag ingen synpunkt på.

Du tycker det är okej att företag konkurrerar på olika villkor. Innebär inte det risk för underbudskonkurrens?

– Vi abdikerar från ställningen där vi kan bedöma om en uppgörelse är upp eller ner. Den bedömningen får de lokala parterna göra. Vi ger en teknisk möjlighet att teckna ett sånt avtal utan att de centrala parterna kommer och spärrar det.

Samtidigt vill ni trycka ut lönebildningen lokalt.

– Ja. Genom att inflationen och konjunkturen gått ner har det ju varit en stramare lokal lönebildning än tidigare. Den vägen måste vi vandra vidare på. Våra företag kommer att möta den väntade konjunkturuppgången med olika förutsättningar. De som är välpositionerade och starka kommer att dra fördelar av uppgången. Men andra företag som ligger långt tillbaka i förädlingskedjan får det tungt eftersom det har kommit så många nya aktörer på marknaden. Underleverantörerna får en kämpig period framöver. Därför måste vi ha utrymme och täcka in olika löneutveckling i olika företag. Det blir svårare att hålla gänget samlat.

Det innebär att ni återknyter till krav som en gång ledde till konflikter och övertidsblockad och sedan i förlängningen till en ny förhandlingsordning i form av Industriavtalet. Är du inte rädd att ett återupptagande av kravet på lokal lönebildning äventyrar Industriavtalet?

– Den andra vägen innebär att vi bara höjer bottenplattan för högt och för många. Då får du en snabbare utslagning. Idag finns det ingen annan bransch att gå till, inte ens offentliga sektorn. Varje gång ett företag går i backen finns det inget som tar vid. Inte ens i storstäderna.

Kan det vara värt att offra Industriavtalet för att uppnå den lokala lönebildningen?

– Alltså: Industriavtalet lever ju på sina egna meriter. Det bygger på att den konkurrensutsatta industrin ska behållas stark i landet. Sedan bygger det på att resten av svensk arbetsmarknad accepter nivåerna och att vi är normbildande. Om Industriavtalet inte spelar den rollen har det ingen plats och kommer då att ramla ihop ganska snabbt. Det lever på en egennytta för alla. Om inte den nyttan finns då finns inte avtalet kvar.

Samtidigt vill ni förpassa avtalets stupstock till en bilaga. Varför?

– Så här har vi tänkt gången. Först försöker man träffa ett lokalt avtal. Kommer man inte överens lokalt gäller stupstock vi ännu inte formulerat. Men den bör handla om en viss nivå. Eller vissa fördelningsprinciper. Det centrala avtalet kan ge en viss garanti.

Men varför förpassa den nu gällande stupstocken till avtalets bilagedel?

– Det är mer en teknisk konstruktion. Det som idag står i avtalet är obegripligt och bygger på ett hopkok från 1905 och framåt. De flesta av våra medlemsföretag har månadslön även på arbetarsidan. Men vill den ena parten ha kvar det gamla systemet så gäller även den gamla stupstocken. Tanken är annars att den successivt ska försvinna. Men om en part särskilt begär att den ska vara kvar, då ska den finnas kvar.

Ni vill kunna säga upp avtalet om det kommer riksdagsbeslut som ni inte gillar. Om Metall skulle säga samma sak: det kanske kommer ett riksdagsbeslut som fördyrar för våra medlemmar. Därför vill vi ha rätt att säga upp avtalet. Vad skulle ni då säga?

– Det står Metall fritt att göra det. Vi vill tvinga lagstiftarna att bekänna färg i frågan om exempelvis sjuklön. Det en självbevarelsedrift för oss.

Skulle det vara okej om Metall också kom med den här typen av förbehåll?

– Om det har med arbetskraftskostnaden att göra, ja. Jag skulle inte vara förvånad.

I praktiken ger ni er själva vetorätt över riksdagsbeslut. ”Fattar ni politiker ett beslut som går emot oss så säger vi upp avtalen”.

– Ja, det är ju en konsekvens att det kan bli så. Men våra motparter kan ju gör samma sak. Facken ska ju också kunna ha den här möjligheten. Vi vill gardera oss mot kostnadshöjningar som går att besluta om.

Ser du inget demokratiskt problem med en sådan här hållning?

– Nej, det tycker jag inte. Alternativet är vi skriver väldigt korta avtal.

Politiska beslut får ju alltid konsekvenser – både för företag och enskilda, både för arbetsgivare och löntagare. Så har det väl alltid varit. Varför skaffa sig en vetorätt nu?

– Här vet man ju så påtagligt att den här frågan ligger i luften. Sånt vi inte vet någonting om har vi ju inte tagit ställning till. Frågan är: på vilka grunder vågar man gå in i ett långt avtal?

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Fack och arbetsgivare kan fortfarande inte enas om storleken på löneökningarna. Nu skickar industrifacken hem sina delegationer.

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Arbetsrätt Striden om las

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

Det går inte att tro att det inte ska bli någon förändring av arbetsrätten, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Blandade känslor för regeringens las-besked

Blandade känslor för regeringens las-besked

”Ett beslut i rätt riktning”, enligt GS ordförande Per-Olof Sjöö. Pappers ordförande Pontus Georgsson är däremot starkt kritisk.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.