Industriarbetarnas tidning

”Vi vet vad vi ska göra i fem år”

11 mars, 2005

Skrivet av

Trollhättan har all anledning att andas optimism, enligt Paul Åkerlund, Metallklubbens ordförande vid Saab Automobile.

En vecka efter upplösningen av dragkampen mellan Trollhättan och Rüsselsheim ges han tillfälle att samla tankarna.

– Jag är betydligt lugnare än för två månader sedan, säger han.

– Visst hade det varit ännu bättre om vi fått mellanklassbilen. Men de tankar och planer som GM presenterat för oss gör mig hoppfull om tiden efter 2010. Jag är betydligt mindre orolig för fabrikens existens nu än för ett tag sedan.

Kan du säga något om GM:s tankar och planer för Trollhättan?

– Nej tyvärr, jag kan bara säga att de ser intressanta ut för vårt vidkommande.

Många tycker att garantier fram till 2010 känns lite skakigt?

– Då ska man hålla i minne att för de flesta bilfabriker i världen gäller en framförhållning på kanske två år. Vi vet vad vi ska göra i fem år. Visst skulle allt ha kunnat vara bättre, men även sämre. Vi hade kunnat vara nedlagda också.

Stämmer det att GM:s linje från början var att lägga ner den fabrik som inte fick mellanklassbilen?

– Javisst, förloraren skulle bort.

När ändrade GM ståndpunkt?

– Någon gång under processen, efter det att offerterna lämnats in. Någon gång i november måste det ha varit.

Hur tolkar du GM:s omsvängning?

– Att de överraskades av det vi presterat. För det första visade Trollhättefabriken under hösten en remarkabel förbättring och i november var vi den bästa GM-fabriken i Europa. Vi var den fabrik som bäst uppfyllde GM:s olika mål, nyckeltal. Utvecklingen gick bara uppåt, hela tiden.

– Det gav i sin tur stor trovärdighet åt den offert som Trollhättan lämnade in. Vi hade i praktiken visat vad vi kunde klara och vi visade i offerten hur vi kunde gå vidare.

– Dessutom var regeringens stödpaket avgörande. Utan det hade vi inte haft en chans, helt klart. Göran Persson träffade ledningarna för både GM Europa och USA och de träffarna var oerhört viktiga.

Om vi rullar tillbaka tiden lite, när visste du att Trollhättan skulle ställas mot Rüsselsheim?

– Någon gång i maj-juni. Då fick vi första indikationen.

Hur reagerade du?

– Vi diskuterade det i klubben och vi tänkte bara ”vad fan ska vi göra”? Det första vi gjorde var att ta kontakt med Metall centralt och med folk i regeringen. Vi tog också kontakt med tyska facket som, visade det sig, hade fått liknande indikationer. Det gällde helt enkelt att komma igång snabbt.

Kändes det inte hopplöst – lilla Trollhättan mot stora Rüsselsheim?

– Vi insåg naturligtvis inte att det skulle bli lätt, det var ju David mot Goliat. Rüsselsheim av alla ställen! Opels vagga och allt det där. Men vi tänkte: vi gör något bra av det här, vi lägger oss inte.

Samtidigt som fabrikerna tävlade mot varandra insåg ni att facken måste samarbeta över gränserna. Var inte det ett problem?

– Inte alls, det var ju självklart. Både för oss och tyskarna var det viktigt att ha en gemensam strategi. Den här frågan var så allvarlig att den inte bara handlade om Trollhättan och Rüsselsheim. Den här frågan angick faktiskt fackföreningsrörelsen i hela Europa.

– Vi tänkte att om arbetsgivarna lyckas bryta igenom och ställa oss mot varandra här då blir det potätermos av allting. Då kan vi hälsa hem.

– Därför var det viktigt för oss och tyskarna att vi enade oss över gränserna om vilka spelregler som ska gälla.

Offerterna lämnades in den 1 november. Men samtidigt fortsatte förhandlingarna mellan Opel och tyska facket med mellanklassbilen i potten.

I princip kunde alltså tyskarna efter att tiden gått ut påverka var mellanklassbilen skulle hamna. Hamnade inte ni därigenom vid sidan av händelserna?

– Tyskarnas offert lämnades in den första november, liksom den svenska. Det vet vi. Att Opel och IG Metall ansåg att mellanklassbilen skulle hamna i Rüsselsheim innebär ju inte att GM:s Europaledning i Zürich tyckte samma sak.

– Vad som hände i Tyskland var ju att de dels förhandlade om Opels åtgärdsprogram, dels om det stora varslet som kom i oktober.

Facken lovade varandra att inte dumpa villkoren och gå under de nationella kollektivavtalen. Ni höll täta kontakter med varandra under hela processen och ni uppträdde gemensamt gentemot GM. Men var det ändå inte svårt att bibehålla den fackliga sammanhållningen när de fortsatte förhandlingarna?

– Vi dolde heller inte att vi ville ha mellanklassbilen till Trollhättan, självklart. Vi ville ha den lika mycket som våra tyska kamrater ville ha den till Rüsselsheim. Ändå hittade vi en gemensam modell för fackligt samarbete som fungerade mot GM som var och är vår gemensamma motpart.

– Jag måste säga att vi tillsammans funnit en modell för hur facken kan agera i en sådan här exceptionell situation.

Så här i efterhand: hade ni kunnat göra något annorlunda?

– Svårt att säga så här tätt inpå. Jag kan inte peka på något nu i alla fall.

Det var mycket kontakter med tyska facket, europeiska facket, förbundet, regeringen, företaget – hur fungerade kommunikationen med medlemmarna?

– Det var nog det värsta av allt. Alla ville ju veta. Vi förklarade från första början att vi inte kunde gå ut och berätta allt för då står det i tidningen dagen efter och då får de reda på vad vi har sagt nere i Tyskland.

– Det var absolut inget vi önskade, men det var nödvändigt. Det där förstod de flesta, men långtifrån alla accepterade det.

Och mitt i allt kom skandalen med porrklubbsbesök och allt annat. Du var en av de utpekade. Hur reagerade du?

– Oj, oerhört tungt. Det blev några yttersta kämpiga dagar. Jag visste ju själv vad jag inte gjort. Jag hade bara en önskan: att utredningen kom igång så snabbt som möjligt så vi kunde gå till botten med frågan och skapa klarhet.

Sammantaget har det varit ett extremt hektiskt år – hur mår du själv efter en sådan här holmgång?

– Bara bra.

Fick du någon semester?

– Jajamen, jag åkte iväg med husvagnen som vanligt.

Alla helger då – kunde du koppla av?

– Inga problem, det var bara att hänga med grabben på fotbollsmatcherna så fick man annat och tänka på.

Folk ville väl snacka med dig och fråga om vad du visste?

– Jo, det är klart. Men det var bara positivt, folk är intresserade. Vi brukar åka och storhandla på torsdagarna. Det kunde ta bra många timmar. Men det var bara positivt, som sagt.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.