Madelene Engman, 46, vald till ny ordförande för GS-facket: ”Känslosamt”
Tar över efter Per-Olof Sjöö ”Det här är inget man gör ensam, det är något man gör tillsammans”
Publicerad 2007-07-02, 12:00 Uppdaterad 2015-02-09, 11:29
Ny forskning ger ökat hopp för dem som har ont i nacken och vill få värken godkänd som en arbetsskada.
– De här rönen slår fast det vi alltid misstänkt: att det finns en klar koppling mellan monotona arbetsuppgifter och värk i nacken, säger Rosalie Andersson, ombudsman på IF Metall.
Det är Mats Hagberg, professor vid arbets- och miljömedicinska kliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, och Jorma Styf, överläkare på Sahlgrenskas ortopedklinik, som granskat 25 större studier om nackbesvär som gjorts i flera länder under 2000-talet.
Resultatet av sammanställningen visar att det finns ett tydligt samband mellan ensidig belastning och värk i nacken.
– Vi räknar med att vår rapport kommer att ändra praxis för hur Försäkringskassan och försäkringsläkarna bedömer sådana här ärenden, säger Mats Hagberg, som själv är försäkringsläkare.
I dag är det mycket svårt att få ont i nacken godkänd som arbetsskada. Handläggarna på Försäkringskassan stödjer sig på äldre forskning, som inte funnit något klart samband mellan arbete och värk.
Men de nya studierna visar tvärt om att det finns en koppling. I sin rapport pekar Mats Hagberg och Jorma Styf på fyra riskfaktorer:
• belastande arbetsställning – den som sitter med framåtböjt huvud större delen av arbetsdagen riskerar att få ont.
• hög fysisk arbetsbelastning – många ensidiga lyft, till exempel vid montering, sliter på nacken.
• inaktivitet – arbetsuppgifter som innebär att man sitter still nästan hela dagarna ökar risken för värk.
• bristande psykosocial arbetsmiljö – övertid, höga krav i arbetet och dålig kontroll över den egna arbetssituationen innebär också större risk.
Mats Hagberg och Jorma Styf menar att den som har ont i nacken och passar in på minst två av de här riskfaktorerna, ska ha större möjlighet att få sin värk bedömd som en arbetsskada.
– Tyvärr tar det tid innan en sådan ny praxis slår igenom i hela landet, minst ett år, tror Rosalie Andersson.
JONAS HÅLLÉN