Industriarbetarnas tidning

Arbetsförmedlingen stöder svarta tvätterier

9 september, 2008

Skrivet av

Lågbetalt svartarbete. Slavliknande förhållanden. Ändå skickade flera arbetsförmedlingar gratis arbetskraft till tvätterierna.

Ett tvätteri i Järfälla som utnyttjade papperslös arbetskraft behövde bara betala drygt halva lönen till Ernesto Saaverda som skulle jobba på lönebidrag. Resten stod skattebetalarna för.

Arbetsförmedlingen brydde sig inte om att undersöka hans arbetsplats.

Stureplansgruppens tvätteri försågs i sin tur med gratis praktikanter.

I ett samarbete mellan Botkyrka kommun och arbetsförmedlingen skulle åtta arbetslösa få erfarenhet och chans till ett jobb. Praktikplatserna på tvätterierna hade vaskats fram av arbetsförmedlingen.

Men redan efter en vecka på tvätten protesterade två kvinnor mot arbetsmiljön, berättar Oili Mononen, som var ansvarig för yrkesintroduktionen på kommunen.

– Det saknades varmvatten och det sprang kackerlackor över väggarna. De andra blev ju rädda när de hörde det. Jag beslutade att vi inte skulle använda oss av den tvätten.

Hon gjorde själv ett besök på tvätten.

– Fikarummet liknade ett gammalt förråd och korridoren var belamrad med gammal bråte. Jag skulle inte vilja jobba där.
Kent Almqvist, sektionschef för arbetsförmedlingen i Haninge, säger att arbetsgivare ska kontrolleras bland annat genom arbetsplatsbesök, att rådfråga det lokala facket och Skatteverket. Men om något av detta gjordes med Tegnertvätten kan han inte svara på.

Vad säger du om att arbetsförmedlingen med skattemedel subventionerat en verksamhet där anställda tjänat 35 kronor i timmen svart?

– Ja, vad ska jag säga, jag kan ju bara hålla med dig om att det låter förfärligt. Men samtidigt måste också du förstå att när man går ut till en arbetsgivare med en arbetssökande, och kontrollerar på det sätt jag tidigare nämnde, då går vi in med en praktik.

Men du säger ju att du inte vet om ni har gjort någon kontroll?

– Nej, det vet jag inte.

Om myndigheten sedan Tegnertvätten startade år 1993 försett tvätteriet med ytterligare gratis arbetskraft vill arbetsförmedlingen inte berätta.

Enligt en tidigare dom i Regeringsrätten är sådana uppgifter sekretessbelagda.

Detta gör att allmänheten har mycket liten chans att kontrollera hur mycket skattepengar arbetsförmedlingar ger bort till oseriösa arbetsgivare, eller hur många arbetssökande som hänvisas till en arbetsplats med förfärliga villkor. Arbetssökande som säger nej kan straffas med sänkt a-kassa.

Arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö tycker att sekretessen är anmärkningsvärt eftersom demokratin bygger på en offentlig kontroll av hur skattefinansierade verksamheter bedrivs.

– Arbetsförmedlingen hanterar stora summor pengar helt utan kontroll.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 2 av 4 på temat Vita dukar – svart tvätt

VITA DUKAR – SVART TVÄTT

9 september, 2008

Skrivet av Text och research: MARIE EDHOLM, MIKAEL FÄRNBO, ANNA TIBERG Research: MARCUS JOHANSSON

Guldspade 2008. De rika köpte champagne för 75 000 kronor flaskan på Stureplans nattklubbar. Svartarbetarna tvättade deras dukar för 35 kronor i timmen. Dagens Arbete har granskat tvätteribranschen i Stockholm.

”Ursäkta, det här bordet är bokat”, ropar servitrisen genom musiken och tränger sig fram med en tung metallskål. Blickarna dras mot flaskhalsen inuti. Champagnen finns i olika prisklasser. Den här sortens klubbar har Dom Pérignon till salu för 3 195, 75 000 och ända upp till 150 000 kronor. Nerkörda i krossad is.

Pengarna ska drickas upp den närmsta timmen. Bubblorna kittla gommen och alkoholen sinnet. Få en klunga rödkindade bland höga glas att känna sig … utvalda? Mäktiga? Fria?

– Ursäkta, det är bokat som sagt!

Bokat blev det i samma stund som mannen där borta i ljus skjorta drog fram sitt kort. De andra gästerna har småsmulor att sätta emot. Hundra spänn i inträde och några drinkar för 106 kronor stycket. De kliver åt sidan medan champagnen med sällskap tar plats.

Så kan det vara på nattklubben Sturecompagniet en torsdag. Så går det till i Sverige, runt det område i Stockholm som kallas Stureplan.

När solen stiger upp över ett hyreshus i samma stad har klibbig champagne för åtskilliga tusenlappar torkat in och stelnat i dukarna vid det övergivna dansgolvet.

Inklämda i ett rum bor Ana Mammadov, 37 år gammal, med sin man och barnen på 11, 9 och 3 år.

Ana Mammadov slår upp ögonen till livet som papperslös invandrare. Hon har varken personnummer, arbets- eller uppehållstillstånd.

Enligt sin egen berättelse lämnade hon Azerbajdzjan av politiska skäl. Hon vill inget hellre än betala skatt och följa regler, men har från och till jobbat svart på svensk arbetsmarknad i fyra år nu.

Det var utländska svartarbetare som hon som tvättade bort champagnefläckarna från Stureplanklubbarnas dukar. I en lokal tre mil från musik, värme, exklusiva handväskor och immande glas. I en miljö där kackerlackorna frodades i skåpen, matrester låg på golvet och bara iskallt vatten fanns att försöka göra sig ren med.

För det fick de i bästa fall 35 kronor i timmen.

De är inte ensamma. Efter att ha talat med papperslösa i Stockholm står det klart att många tvätterier utnyttjar svart arbetskraft till låga löner. Av dem som utnyttjas är det de gömda papperslösa utan arbets- och uppe-hållstillstånd som är särskilt utsatta. De saknar alla rättigheter, utlämnas helt till arbetsgivares godtycke. Hur utbrett problemet är kan ingen svara på.

– Vi misstänker att det förekommer omfattande svart arbete inom tvättbranschen, förklarar Lennart Berg, projektledare för brottsförebyggande frågor på Ekobrottsmyndigheten.

– Det är en bransch där det är lätt att få tag på svart personal eftersom arbetsuppgifterna inte ställer så stora formella krav. Man behöver inte tala språket eller ha någon utbildning. Det gör att man lätt kan utnyttja den här gruppen av utsatta människor.

Men att granska branschen är snårigt. Över hälften av alla tvätterier i Stockholm saknar kollektivavtal, vilket gör det svårt för facket att kontrollera dem. Arbetskraft kan kallas in när som helst. Många får jobba bara några timmar i månaden, när det är extra mycket att göra.

Oseriösa tvätterier försöker också gömma den svarta verksamheten genom att driva en del vitt. Att tvätteriet är stort och har offentliga kunder är ingen garanti för vit tvätt.

– Tvätterier som vill ha offentliga uppdrag och seriösa kunder visar upp en prydlig fasad, säger Lennart Berg.

– De undviker att fuska själva, men anlitar underleverantörer med svart arbetskraft. På så sätt kan de köpa tjänster till ett pris som är mycket billigare än deras eget självkostnadspris.

Det finns gömda papperslösa som trots allt lyckats skaffa ett samordningsnummer från Skatteverket och får möjlighet att skatta. Men de och andra anställda kan ändå bli lurade av oseriösa arbetsgivare som säger att de drar skatt innan lönen betalas ut, men aldrig betalar in den.

Stureplansgruppen har skickat smutstvätt från restauranger och nattklubbar till Tegnertvätten kommanditbolag i Tumba i flera år. Dagens Arbete har gått tillbaka i tiden och granskat en lång period av tvätteriets verksamhet. För en tid sedan bytte tvätteriet ägare, och bolaget avslutades. Den nya ägaren har vi inte granskat, eftersom de uppgifter vi behöver för att genomföra granskningen ännu inte är offentliga.

Genom att kartlägga tidigare vattenfakturor får vi en bra bild av den gamle ägarens verksamhet. Vattenförbrukningen visar hur mycket tvätt som passerat genom lokalerna. Uppskattningsvis tvättades mellan ett halvt och närmare ett ton tvätt varje dag.

I jämförbara tvättverksamheter jobbar sju till tio personer med att klara av det arbetet. Men enligt de sociala avgifter som arbetsgivaren betalat in till Skatteverket, betalades lön för mellan två och tre och en halv tjänst, om vi utgår från att ägaren betalat så lite som de lägsta minimilönerna i avtalet. Flera jobbade alltså svart.

– Det var vidrigt att arbeta där, berättar Ulla Westerlund, 58 år.

Under några veckor förra året fungerade hon som gratis arbetskraft åt tvätteriet. Arbetsförmedlingen skickade dit henne på praktik.

– Det fanns inga riktiga omklädningsrum och inga skåp. I köket låg matrester och snus överallt. Allt slängdes på golvet. Och när man öppnade skåpluckorna så ljuset kom in började kackerlackorna springa runt.

Mycket av tvätten måste vikas för hand. Arbetskläder och handskar fanns inte. I kranarna saknades varmvatten att tvätta sig med. Det var vinter, och kallt.

Ulla Westerlund (bilden) fick ont av jobbet. Ändå arbetade de utländska unga kvinnorna så mycket hårdare än hon.

– De mådde nog inte så bra.

– Nej, det gjorde de inte, berättar en annan källa som vill vara anonym.

– De slet som djur.

Under perioder var det många som kom och gick, kanske femton personer som jobbade någon eller några timmar och bara försvann.

– De gjorde ett riktigt slavjobb. Ofta blev de utskällda av chefen, öppet och inför alla andra. De jobbade som hundar.

Svartarbetaren Ana Mammadov vet att hon utnyttjas. Hon vill inte avslöja sina arbetsgivare, men berättar att hon både har arbetat, och arbetar på flera tvätterier i och runt Stockholm. Ibland många timmar, ibland några få. Ibland för 25, ibland 30, men aldrig över 35 kronor i timmen efter att mellanhanden tagit sitt. Mellanhanden är han som fixar jobben åt henne, och han tar en del av lönen. De flesta hon arbetar med är kvinnor, och papperslösa liksom hon.

– Vi har inga raster. När vi dricker vatten står vi upp och jobbar samtidigt. Vi kan inte klaga. Du förstår, om jag stannar upp bara för att prata med någon pekar chefen på dörren: ”Om du inte vill göra det här, om du inte gillar det, så är dörren där. Det finns många andra som vill jobba.”

– Vi kan inte säga något. De vet att vi inte har en chans.

Ana Mammadov är rädd att åka fast varje dag, nästan hela tiden. Hon visar med handen hur hjärtat klappar i bröstet.

Hennes elvaåring tar hand om småsyskonen när båda föräldrarna arbetar samtidigt. Är Ana Mammadov hemma tar hon barnen och stannar ute hela dagen för att de inte ska föra liv i huset. Hon hyschar åt dem hela tiden och säger till dem att inte leka inomhus, fast hon vill att de ska få vara barn och ha roligt. Grannarna kan ju anmäla.

Att återvända till Azerbajdzjan ser Ana Mammadov inte som ett alternativ. Inte heller att leva som hon gör nu. Det enda hon hoppas på är att bli legaliserad av det svenska samhället. Under tiden har hon inget annat val än att bidra till en svart marknad där hotell och restauranger är fria att pressa priserna.

När Stureplansgruppen för flera år sedan valde tvätteriet tog de det billigaste de kunde hitta.

I sin senaste årsredovisning kunde Sturecompagniet stoltsera med en vinst på nära tio miljoner kronor före skatt. Koncernen Stureplansgruppen som nattklubben ingår i omsatte en kvarts miljard.

Koncernen anlitar även andra tvätterier men minst fem av deras Stureplanskrogar har använt Tegnertvätten.

De och alla de andra restaurangägarna som skickade sin tvätt till samma tvätteri, hade mer än råd att betala för godtagbara villkor och riktiga löner.
Stureplansgruppens vd Vimal Kovac vägrar uttala sig för Dagens Arbete, och hänvisar till företagens pressansvariga, Stephanie af Klercker. Hon säger att företaget inte känt till några missförhållanden vid tvätteriet.

På vilket sätt kontrollerade ni tvätteriet?

– De kontroller vi gjorde visade att vi kunde anlita dom.

Besökte ni tvätteriet och såg hur kackerlackorna sprang över golvet eller vilka arbetsvillkor de anställda hade?

– Nej, det har vi självklart inte gjort.

På vilket sätt kontrollerade ni då?

– Det kan jag tyvärr inte svara på.

Skatteverket är villigt att skärpa kontrollen av tvättbranschen. De stora förlorarna blir varken snåla kunder eller oseriösa tvätterier. Som vanligt är det människorna längst ner på samhällsstegen som får lida mest.

Om Sturecompagniet och alla andra hotell- och restaurangföretag i Stockholm hade tvättat vitt hade det inte hjälpt papperslösa som Ana Mammadov. Tvärtom. Restaurangbranschen har blivit vitare och det har gjort det svårare för papperslösa att jobba där. De är oroliga att samma sak ska hända på tvätterierna.

Ungefär en timme tog det för gänget på Sturecompagniet att dricka upp sina tusenlappar och lämna en solkig duk efter sig. Under samma tidsrymd kan Ana Mammadov tjäna mellan två och tre tior.

Om hon har tur. Blir hon av med jobben får hon ingenting.

När nattens champagne har druckits upp väntar nya fester. Stekheta gator fylls av människor och musik. Det är Sveriges nationaldag. Och när solen står som högst över ballonger och musikkårer sitter Ana Mammadov på ett kvalmigt café och torkar sig nervöst i ansiktet med en pappersnäsduk.

I Azerbajdzjan hade hon läst och hört om ”det bästa landet i världen”. Ett land där alla var högutbildade, där en kvinna var lika mycket värd som en man.

Hon säger att hon har fantiserat om att hennes barn ska gå där ute i larmet, och vifta med de små blågula flaggorna av papper.

– Drömmen jag hade om Sverige, den stämde inte. Vi hade tänkt att skapa en framtid här. Vilken framtid finns det för oss?

Fotnot: Ana Mammadov är ett fingerat namn.
Dagens Arbete har pratat med Tegnertvättens tidigare ägare Saad Ablahad, som förnekar att han anlitat svart arbetskraft.
– Är du säker på de uppgifter du har, gå på dem då, säger han och vill inte ge ytterligare kommentarer.

En kommentar till “VITA DUKAR – SVART TVÄTT

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 3 av 4 på temat Vita dukar – svart tvätt

”Det var slavjobb”

9 september, 2008

Skrivet av

DA GRANSKAR

Matrester från direktörerna på Svenskt Näringsliv tvättades av papperslösa Carlos Miguel för en svältlön. Dagarna var minst tio timmar långa och arbetsveckan slutade aldrig. Klagade han hotade chefen med polisen.

Tidig gryning bromsade Ernesto Saavedra in med skåpbilen framför Svenskt Näringslivs huvudkontor på Östermalm i Stockholm. Han lassade ur några säckar ren tvätt och hivade in några säckar smutstvätt innan han rullade vidare ner mot Stureplan. Efter flera stopp utanför lyxkrogar som Restaurang Tures i Sturegallerian bar det iväg ut på motorvägen mot Järfälla.

Ungefär samtidigt vaknade Carlos Miguel i en sliten lokal ute i Järfälla. Längs väggarna stod tvättmaskiner, torktumlare, manglar och strykbrädor uppradade. Han hade jobbat till sent kvällen innan och natten hade varit kort. Men när det fanns jobb var det bara att jobba, oavsett hur trött han var. Annars kunde han bli av med jobbet, eller bli överlämnad till polisen, som chefen hotat med.

– Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Även om det var tungt och mycket jobb, så var det bättre än ingenting, säger Carlos Miguel.

När Ernesto Saavedra (bilden) parkerade skåpbilen utanför tvätteriet började arbetsdagen. Tillsammans hjälptes de åt att sortera den stinkande smutstvätten och stuva in den i maskinerna. Men medan Ernesto Saavedra var anställd och gick hem efter åtta timmar, fortsatte Carlos Miguels arbetsdag till sent på kvällen. Och så upprepade sig dagarna, tio till tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan, för 5 000 kronor i månaden – en timlön på runt tjugolappen.

– Det var inte värdigt arbete, det var slavjobb. Det är inte rätt att utnyttja människor på det där sättet. Det gjorde mig förbannad, säger Ernesto Saavedra.

Under sina första elva månader i Sverige, från november 2006 till oktober 2007, såg inte Carlos Miguel mycket av det här landet. Förutom en kort visit till släktingar i en annan stad – som chefen genast bestraffade med 1 500 kronors avdrag på lönen – så begränsades hans utsikt till den slitna industrilokalen ute i Järfälla.

– Jag jobbade allt längre pass och blev tröttare och tröttare. Chefen lovade mig mer pengar, men i slutet av månaden fick jag lika lite. Jag mådde dåligt. Det var en hopplös situation, säger Carlos Miguel.

Bak i Ernestos skåpbil färdades samtidigt dukarna, servetterna och kockkläderna runt i ett kretslopp som skar rakt igenom det svenska klassamhället. Matrester från näringslivets mäktigaste direktörer i Näringslivets hus tvättades bort av en papperslös invandrare för en svältlön. Fettfläckar från den halstrade gösen med vitvinssås på Restaurang Tures tvättades och ströks av en person som bara skulle kunna drömma om en sådan måltid.

– Jag känner mig utnyttjad och lurad. Jag hoppas att ingen annan ska behöva vara med om någonting liknande, säger Carlos Miguel.

Restaurang Tures i Sturegallerian tvättade kockkläder på Järfälla Tvätteri AB (bilden) i många år. De har sedan några månader bytt tvätteri, men inte på grund av missförhållandena utan för att man var missnöjd med kvaliteten. Chefen Robert Baydono säger att han inte känt till förhållandena på Järfälla Tvätteri AB.

– Det låter inte bra. Vi är ett seriöst företag och ett starkt varumärke. Vi vill inte bli förknippade med sådant här, säger han.

Robert Baydono anser inte heller att han borde ha kontrollerat före-taget närmare.

– Om det är en stor leverantör så tycker jag definitivt att man ska kolla hur det ser ut och ha en nära relation till företaget. Men när det är en liten leverantör så vet jag inte. Jag har knappt träffat de här så jag känner dem inte. Det är personalen som haft de kontakterna. Jag menar, det är ingen stor grej för mig.

Ägaren till Järfälla Tvätteri AB, Oscar Perez Puentes, säger att ingen av hans kunder har velat kontrollera hur arbetsförhållandena och lönerna sett ut för hans anställda.

– Mina kunder jobbar själva. De har inte tid att komma hit och kolla. De vill bara veta att de får det jag lovat, säger han

Han förnekar också att tvätteriet skulle ha använt sig av svart arbetskraft eller att arbetare ska ha bott på tvätteriet.

– Man ska inte bo på arbetsplatsen, då blir man sjuk direkt, säger han.

Både Ernesto Saavedra och Carlos Miguel slutade arbeta på Järfälla Tvätteri AB i slutet av förra året. Sista månaden fick Carlos ingen lön.

– Han ville bli av med mig och brydde sig inte om vad som hände med mig. Jag var bara en i raden av arbetare han utnyttjat, säger han.

– Innan Carlos var det en annan, och innan den en annan. Jag vet inte hur många som utnyttjats genom åren. Nu får det vara nog, säger Ernesto Saavedra.

Även Ernesto Saavedra känner sig lurad. Han menar att han inte fått ut tillräckligt med semesterersättning och kräver tillsammans med IF Metall ägaren Oscar Perez Puentes på drygt 25 000 kronor.

Om han inte betalar planerar IF Metall en stämning i Arbetsdomstolen.

Fotnot: Carlos Miguel är ett fingerat namn. Han vill vara anonym eftersom han ansöker om att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 4 av 4 på temat Vita dukar – svart tvätt

”Vi är arbetare utan rättigheter”

9 september, 2008

Skrivet av

All industritvätt når inte ens tvätterierna. En gång i veckan släpar Chinbat Najmne, 43 år, restaurangens säckar genom stan till en kompis tvättstuga. Proceduren tar minst fyra timmar. I gengäld får han en hundring och lite tvättmedel.

Chinbat Najmne går genom Stockholms gator släpande på två säckar tvätt. Han är en av de tiotusentals papperslösa som försöker överleva i det Sverige där han vistas illegalt.

Han vet att han utnyttjas. Han vet också att han inte har något val. Chinbat Najmne är inte arg på restaurangägaren, för hundra kronor i veckan är bra pengar för den som inte är i position att kräva någonting alls. Chinbat Najmne kan bara konstatera faktum:

– Varor i en butik har en prislapp, ett fast värde. Vi papperslösa är också varor. Men vi har mindre rättigheter än en butiksvara, för vi saknar prislapp. Vi kan vara värda en tia en dag, ett mål mat nästa, och vi kan vara värda ingenting alls.

Månaden är snart slut. Hittills har Chinbat Najmne tjänat ihop 1100 kronor på sina olika jobb. Februari var värst, då hade han inte mer än 700 kronor att överleva på.

Att återvända till Bangladesh som han har flytt ifrån är uteslutet för honom. I ett och ett halvt år har han levt som papperslös i Stockholm. Han flyttar ofta, bor hos vänner. Han vet inte i dag hur han ska få mat i morgon. Den enda lösning han ser på sin situation är att få uppehållstillstånd.

Chinbat Najmne tycker att fackets nyöppnade center för papperslösa är ett steg i rätt riktning.

– Jag har stort hopp om att facket kan hjälpa oss. För vi är också arbetare, arbetare utan rättigheter. Men det är fortfarande så att det enda som verkligen hjälper oss är att facket driver att vi ska legaliseras.

– Legalisering är det enda sättet att få arbetsgivare att sluta utnyttja papperslösa.