Återvinnarna är förlorarna

Guldspade 2009. Sverige är världsbäst på återvinning. Företagsledarna tjänar mångmiljonbelopp. Men samhällets svaga betalar priset för vårt rena samvete. Funktionshindrade från Samhall sorterar skräp vid livsfarliga maskiner, i giftig dieselrök. Oskyddade. Utnyttjade. Osynliga. Återvinnarna är förlorarna.

Bröderna Bengt och Hans-Eric Andersson tillhör vinnarna i återvinningens Sverige. På några år har koncernen Hans Andersson Group fördubblat sin omsättning från en miljard kronor till två miljarder. De senaste fyra åren har bröderna plockat ut 28 miljoner i aktieutdelning. En gladlynt och slipsprydd ung man slår på webbplatsen fast: ”Det är bra business med återvinning – det hörs ju på namnet: åter-vinning.”

Klockan närmar sig fyra. Arbetsdagen är så gott som slut. Instängda i en containerliknande barack i Spånga i västra Stockholm har inhyrda sorteringsarbetare från Samhall fullt upp vid löpande bandet. Returpapperet som kommer åkande är uppblandat med allt från matrester och metallskrot till döda djur.

Några bär munskydd, andra inte.

Från löpande bandet hörs ett malande gnissel och under baracken skyfflar en hjullastare wellpapp. Avgaser letar sig upp genom meterbreda hål i golvet. Arbetarna har påpekat bristerna många gånger men inget händer. När det sticker för mycket i ögon och näsor tar de några steg tillbaka från den giftiga dieselröken.

En eftermiddag i januari svider det extra mycket i gruppledaren Lars-Erik Sköngårds ögon. Han öppnar bakdörren och möts av en eldpelare. Det brinner i papperskvarnen. Det är inte första gången. Vid fem tillfällen på lite drygt ett år har brandkåren fått rycka ut till Hans Anderssons anläggning. Lågorna är vildare den här eftermiddagen och baracken rökfylls på några minuter. De funktionshindrade grips av panik. Lars-Erik Sköngård försöker lugna ner arbetskamraterna och sätta dem i säkerhet nedför den branta ståltrappan. Men Jeppe vänder om och springer upp igen. Han ska prompt ha sina hemnycklar. Lars-Erik Sköngård skriker. Det hjälper inte. Han får springa efter och mer eller mindre släpa ut Jeppe. Efteråt är Lars-Erik själv i chocktillstånd.

Han ringer chefen på Samhall, men får inget svar. Han skriver en rapport, som ingen vill läsa.

Lars-Erik Sköngård är vid den här tiden skyddsombud. Men varken hans fackförbund IF Metall eller arbetsgivaren Samhall lyssnar.

– Samhall satte munkavle på mig. Min dåvarande chef sa åt mig att inte ställa några krav eller kritisera arbetsmiljön. Då skulle vi förlora kontraktet med H.A.

Morgonen därpå går de till jobbet som om inget hänt. Det luktar fortfarande brandrök och det kliar i ögonen. Svarta flagor flyger omkring i luften. Hela baracken är svart. Kolsvart. Mobilen som Lars-Erik Sköngård glömt kvar är bara att slänga. Han fyller hinkar med vatten och tillsammans sanerar de arbetsplatsen.

Brandmästare Rikard Holmberg som ledde släckningsarbetet minns händelsen väl. Där-emot hade han då ingen aning om att det jobbade människor uppe i taket, intill papperskvarnen. Brandmännen släckte elden och sanerade sedan kontorslokalerna så att inte datorer skulle komma till skada. Även truckförarnas arbetsplats gicks igenom så att det inte fanns farliga partiklar kvar.

– När vi jobbar i brandrök använder vi andningsskydd och när vi sanerar har vi filtermasker. Det är mycket partiklar i luften efter en brand. Det låter inte alls bra att de fick sanera sin egen arbetsplats, säger Rikard Holmberg.

Han tycker att det borde finnas rutiner med tanke på hur ofta det brinner inom pappersåtervinningen.

– Ägaren ska ha välutbildad personal och rutiner så att bränder minimeras, det står i lagen. Det ska också finnas automatlarm och sprinklersystem. Vad jag minns så fanns det inga sprinklar i Spånga, fortsätter Rikard Holmberg.

Lars-Erik Sköngård uppmanas av sin närmaste chef att glömma branden. Han avsäger sig då det fackliga uppdraget och byter arbetsplats, till H.A. i Västberga i södra Stockholm. Bara för att upptäcka att det ser likadant ut här.

Den lilla lådan till arbetsplats sitter uppe i taket, precis som i Spånga. Nedanför kör truckar och traktorer i ett hav av tidningar.

Gubbarna härnere har skyddsvästar och hörselkåpor för öronen. På fikarasten dricker de kaffe och röker ute på lastkajen. Tommy Hermundstad, som jobbat med återvinning hela livet, berättar mer än gärna om sitt arbete. Det är bra. Inget görs manuellt nuförtiden, säger han och drar ett halsbloss. Han dricker upp kaffet och ställer ner koppen på en pappersbal.

– Eller förresten, Samhall, dem glömde jag, de håller till därborta.
Han viftar med handen.

Baracken uppe vid taket syns inte från lastkajen. Inne i sorteringsbaracken luktar det surt och påträngande. Som i ett kylskåp som inte tömts på länge. ”Affärsmässig” står det på en t-shirt som i morse var svart. Pappersdammet har gjort tröjan grå. Håret är också grått. Partiklar virvlar runt som pudersnö i lysrörsskenet. Mannen med t-shirten står böjd över returpapperet. Han är egentligen för lång för bandet, och han är blind på ena ögat och dövstum sedan födseln. Tröjan är från Samhall. Alla som sorterar manuellt är från Samhall, precis som i Spånga. En del har varit här i tjugo år. För arbetsgivarna är de den perfekta arbetskraften. De är nöjda och glada och ställer inga krav. En arbetsuppgift har de. Allt som inte är papper ska bort. Det är en hel del. Vad som helst kan dyka upp på banden: döda och levande råttor, mögliga frallor, byggmaterial, glas, sprutor, blodpåsar – allt, konstaterar Lars-Erik Sköngård.

Samhall är helägt av svenska staten. Uppdraget är att utveckla personer med funktionshinder. Företaget har tydliga visioner, och en etikpolicy. Där står bland annat:

”Vi ska ha en sund och säker arbetsmiljö där ohälsa förebyggs.”

Kunden Hans Andersson Group lovar:

”Vi är öppna, långsiktiga och pålitliga i allt vi gör.”

Lars-Erik Sköngård tittar bekymrat på personalen som fokuserad och utan att röra en min rotar runt bland returpapperet. Ingen har munskydd. En del har inte ens handskar. Klart man skär sig, men man får inget grepp med handskar, mumlar en man i keps som inte vill bli störd.

– Egentligen ska de ha rast tio minuter varje timme, men jag får inte ut dem. De vill inte. De vill stå vid banden, från sju till fyra, helst hela tiden. Det är en trygghet för dem, säger Lars-Erik Sköngård.

Enligt Arbetsmiljöverkets regler ska ingen jobba längre än fyra timmar med ensidiga arbetsuppgifter. Niklas, som har Downs syndrom, har jobbat åtta timmar om dagen i 25 år. Niklas vill stå där tidningarna kommer upp, just där och ingen annanstans, säger han.

– Tyvärr ser det ut så här, säger Magnus Svartengren, professor och överläkare på Karolinska Institutet. Samhällets svaga får göra de här jobben. Det innebär risker.

Var fjärde person som jobbar med pappersåtervinning har astma. Forskare räknar med att det kommer att dyka upp fall av gamla yrkessjukdomar i de nya jobb som kretsloppssamhället skapat. Magnus Svartengren konstaterar att allergisk alveolit, som förstör lungorna, är på väg tillbaka.

– Det är inte bara pappersdamm som kan vara skadligt för luftvägarna. Blir tidningarna fuktiga börjar det växa bakterier som kan ge allvarliga lungsjukdomar, förklarar han.

Att dammet kan vara skadligt att andas in är det ingen som informerat Samhallarbetarna om. De går inte, till skillnad från H.A:s ordinarie personal, till någon företagshälsovård. Lars-Erik Sköngård, som har en belastningsskada, vände sig till husläkaren med sin onda axel.

När han råkade ut för en olycka på arbetsplatsen i Spånga fick han också sköta det själv. Bandet svämmade över med papper och annan bråte. En medarbetare slängde en kartong som träffade honom i ansiktet, så olyckligt att tänder slogs lösa. Eftersom han var skyddsombud skrev han en rapport. Men precis som efter branden blev han tillsagd att inte anmäla händelsen. Han gick till tandläkaren på egen hand och fick ingen ersättning från företaget. Allt som allt har det kostat honom omkring 50 000 kronor.

Hans Finn, skyddsombud i Spånga i dag, bekräftar Lars-Eriks beskrivning. I somras var det över 30 grader varmt i sorteringsbaracken. Chefen köpte in två bordsfläktar. Dammet yrde än värre.

– Det händer inte så mycket när jag klagar på ventilation och belysning och annat som inte fungerar, suckar Hans Finn.

Arbetsmiljöverket har varit på Hans Andersson Groups anläggningar vid flera tillfällen och ställt krav. Efter en olycka då en över 700 kilo tung bur med papper tippade och föll över en arbetare gick det så långt som till vite. Olyckan kunde ha fått en dödlig utgång, men mannen klarade sig. Flera maskiner saknade skydd och nödstopp när myndigheten inspekterade H.A. i Spånga. Öppningarna var så stora att en person lätt kunde falla ner i pressar och rivare. En cellplastkvarn fick företaget i höstas göra sig av med då den var fullkomligt livsfarlig. Samhallarbetare, som vistades vid den, riskerade att ramla rakt ner i kvarnen och malas sönder.

– Jag tror inte vanliga Svensson kan föreställa sig hur det ser ut på en sån här anläggning, säger arbetsmiljöinspektören Christina Asplund efter ett besök på H.A. i Spånga.

Myndigheten har också gjort mätningar som visar på för höga halter av pappersdamm. Vid en annan inspektion anmärkte Arbetsmiljöverket på de böjda, vridna arbetsställningarna vid sorteringsbanden och krävde att H.A. skulle anlita företagshälsovård. Sedan dess har inte mycket hänt. Och det är flera år sedan nu. Den här delen av återvinningskedjan är inte längre ett prioriterat område för Arbetsmiljöverket. Att Christina Asplund hamnade på H.A. i Spånga var en tillfällighet. Inspektörer runt om i landet har under året besökt arbetsplatser som har kontrakt med Samhall.

– Det som upprörde mig mest, förutom alla skydd som saknades på maskinerna, var att Samhall och H.A. jobbar som i skilda världar. De går inga gemensamma skyddsronder. De samverkar inte alls kring arbetsmiljön.

H.A. kan inte svära sig fria från ansvar, betonar Christina Asplund. Samhall jobbar på samma arbetsplats, hur isolerade de än är uppe i sorteringsbaracken.

Besöket i Spånga mynnade ut i en mängd krav, mot bägge företagen. Christina Asplund kan också konstatera att Samhall inte bedömer arbetsmiljön ordentligt hos de företag dit de skickar sin personal.

– Riskbedömningar ska göras redan innan de tar ett uppdrag. Samhall måste gå igenom arbetsmiljöarbetet tillsammans med företaget och få in det i kontraktet, säger hon.

I Västberga jobbar Samhallarbetarna på som vanligt. De har inte haft besök av Arbetsmiljöverket, och Lars-Erik Sköngård har ännu inte lyckats få sorterarna att använda handskar. Lars-Erik får ett par hundralappar extra i månaden för att leda arbetet vid banden. Han fungerar i praktiken som chef. Men han är ingen chef, och han har inget ansvar för personalen och arbetsmiljön. Samhall har i höst, efter inspektionen i Spånga, tvingats reda ut de otydliga rollerna. Men inget av den här informationen har nått Lars-Erik Sköngård.

Han går in i ett litet fikarum som sitter ihop med sorteringsbaracken. Här äter Samhall-arbetarna lunch. De får inte äta i samma matsal som H.A:s ”riktiga” personal.

Lars-Erik Sköngård drar med pekfingret över en pappershållare på väggen.
Fingret blir svart.

– Så ser man ut när man kommer hem på kvällarna. Jag badar varje dag efter jobbet och borstar mig ren under naglarna. Alla gör inte det, jag brukar få säga åt dem att tvätta händerna inför varje lunch.

Han snyter sig för att ytterligare understryka hur dammigt det är. Papperet blir svart.

Lars-Erik Sköngård byter om till en ren skjorta och nytvättade jeans. Klockan är fyra. Han säger åt arbetskamraterna att sluta sortera. De upphör med ens. Några minuter senare är baracken tom.

Ute på gatan står en sprillans ny Toyota Prius och glänser i höstsolen. Loggan gör klart att den tillhör Hans Andersson Group. Företagets lastbilar kör förbi, den ena efter den andra. Med stora svarta bokstäver, intill fotot av en skogsbrand, står: ”När röken lagt sig kommer kapitalismen stå som segrare.”