Jesus i olika skepnader

Jul igen. Jesus födelse igen. Krubba, Lukasevangelium, grandoft, glögg och Kalle Anka. Den mixen känns bekant.

Och nånstans i sorlet bland hejtomtegubbar och mellandagsreor finns alltid någon som ofint påminner om varför vi firar jul.

Det kan vara Jackson Browne. I Rebel Jesus sjunger han om hur budskapet från rebellen Jesus kidnappats av elektronikkedjor och andra månglare som ”förvandlat templen till rövarnästen”.

I musiktexterna står slaget om den ”riktige” Jesus. I den gamla traditionella countrymusiken stod Jesus för de konservativa värderingar och normer med vilka landet skulle byggas. Men i rockmusikens andra byggsten – gospeln – representerade Jesus något annat. En utmaning. Ett löfte om befrielse.

När gospelsångerskan Mahalia Jackson på 1950-talet fick ha sin egen radioshow var det första gången som en vit amerikansk medelklasspublik drogs in i de svarta frikyrkor som kokade av hängiven längtan efter att få vandra uppför berget mot befrielsen, hand i hand med Jesus.

Mahalia Jacksons Jesus-budskap var dubbelbottnat. Befrielsen handlade inte om ett liv efter detta utan om ett värdigt liv här och nu. Om rätten att få sitta i bussen och bli respekterad som fullvärdig medborgare.

Woody Guthrie, den radikale folksångaren gjorde Jesus till arbetarnas befriare, en fackföre-ningsorganisatör i Jesus Christ. Och bland många efterlämnade manus efter Guthrie fanns en text som Billy Bragg och Wilco tonsatte häromåret: Christ for President: ”Skicka in snickaren i Vita huset och kör ut månglarna.”

Just Wilco åberopar Jesus i en av deras starkaste låtar, Jesus Etc, skriven i domedagsstämningen efter den 11 september 2001.

Bruce Springsteens Jesus Was an Only Son är som hämtad från evangeliernas passionsberättelser. Men samtidigt gör han låten som den kunde vara hämtad från hans eget persongalleri där människor söker hopp och förtröstan. Springsteen, som fick en katolsk uppfostran, använder religiösa bilder som ett andra språk. Ungefär som Bob Dylan länge gjorde. Men när Dylan i slutet av 70-talet flirtade med den kristna fundamentalismen handlade det om någon annans budskap, ett färdigpaketerad, dogmatisk förkunnelse. Några år senare bekände han: ”De där sångerna skrämde mig. Jag ville inte skriva dem, ville inte spela in dem.”

Den bästa religiösa musiken fångar den icke-troende. Som en gospel från Sam Cooke & the Soul Stirrers. Då är det som om Jesus står där, vad vi än tror om honom.