”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”
Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till alltsom skulle göras.
Vi kallade till arbetsplatsens första fackmöte och pratade ihop oss om att inte jobba några kvällar ifall vi inte fick ut rätt lön. Snart var det i stället chefen som vred på sig och knöt näven i fickan.
Köket var en egen varelse som jag långsamt väckte när jag larmade av varje morgon klockan sex. Så fort jag tagit de sju stegen ner i tunnlarna under köksgolvet kunde jag höra det pulsera i mig och farten i mina steg förändrades när jag stämplat in och glidit i kockrocken.
Det var som en stegrande orkester när jag gick mellan lastbryggan, serveringen, köket. Tände upp och drog i gång allting. Ljudet av brödbackarna, vattnet som forsade ner i värmerierna, tickandet från vredena på ugnarna. Muskelminnet aktiverades med stämpelkorten. Det var som om det satt i arbetskläderna och den första timmen, mellan sex och sju, var alla ljuden mina.
Sen kom resten av styrkan in. Kockarna, kallskänkorna, köksbiträdena. Så småningom också chefen. Det var han som när vi skrivit på våra anställningsbevis i förbifarten sagt att det inte betalades ut någon övertidsersättning för de kvällar vi förväntades hoppa in på. Några av oss knöt näven i fickan, andra var så pass vana vid att aldrig få se röken av någon övertidsersättning att de inte ens noterade vad chefen just sagt.
En av de senare jobbade som kock vid de stora grytorna, stimkittlarna. Tusentals portioner lunch trollades varje förmiddag fram i hans dans mellan grytorna, maratonloppet mellan kylarna, stimkittlarna och ugnarna. När vi ett par veckor in i säsongen i tysthet började prata om pengarna företaget varje månad behöll, var han den som sa till oss att vi inte skulle tro att någonting gick att förändra. Han hade jobbat 20 år i restaurangbranschen och aldrig fått någon övertidsersättning. Visst hade han varit med i facket en gång men snabbt gått ur igen när ingenting hände.
Men vi kallade till arbetsplatsens första fackmöte och pratade ihop oss om att inte jobba några kvällar ifall vi inte fick ut rätt lön. Snart var det istället chefen som vred på sig och knöt näven i fickan.
Han var arg, arg för att han plötsligt inte kunde bestämma allting själv. Arg och rädd. Rädd för att han kunde höra på vårt tonfall att maktförhållandena på köksgolvet hade förändrats.
Efter några veckor fick vi vår övertidsersättning och för kockarna som jobbat i köket länge betydde det mycket pengar retroaktivt. Kocken vid stimkittlarna var en av dom och han som tidigare tänkt att han aldrig någonsin skulle bli medlem igen, kom nu på varje fackmöte. Under den hösten vi jobbade tillsammans hann vi uppleva både segrar och nederlag. Vi fick uppleva något som ofta gått förlorat i ett fackligt arbete som kommit att handla mer om hemförsäkringar och ombudsmän än den kollektiva styrkan på våra arbetsplatser. Vi lärde oss hur starka man kan vara tillsammans. Vi fick det som fackföreningsrörelsen saknar mest av allt i dag: praktiska erfarenheter av kamp. Den där känslan det skapar i kroppen, den som precis som köksarbetet sätter sig i både arbetskläder, hjärta och hjärna: övertygelsen om att kamp lönar sig.
