Från fabriksgolvet till regeringen

I Sverige beskrivs emigrationen till Amerika oftast som en enda stor bondeförflyttning. I Vilhelm Mobergs anda är det farmarnas historia som lever vidare, trots att industriarbetarna var betydligt fler. En av dem, skoarbetaren Mary Anderson värvades till regeringen.

När hon fyllde 90, fick hon telegram från både president John F. Kennedy och statsminister Tage Erlander.

När hon gick i pension, hade hon tjänstgjort under fem amerikanska presidenter.

Det handlar om Mary Anderson från Västergötland.

En vårdag år 1889 startade hon sitt livs resa. Hon var en av de 1,2 miljoner svenskar som flyttade till Amerika under den stora emigrationsvågen.

En i mängden. Samtidigt unik – eftersom hon lyckades ta sig från de vattensjuka åkrarna i byn Saleby ända till maktens korridorer i Washington DC. Och utan likheter med Vilhelm Mobergs roman-figurer.

Outstanding, konstaterade president efter president.

Mary Anderson (1872 – 1964) var den svenskamerikanska kvinna som kom att gå längst i facklig och politisk karriär i det nya landet: i Skoarbetareförbundet, på arbetsmarknadsdepartementet och som ordförande i USA:s första ILO-delegation.

Den hästälskande flickan var yngst bland sju syskon på den arrenderade gården söder om Lidköping. Bara 17 år gammal emigrerade hon och en syste-r.

Efter dåliga skördar hade pappan försökt få sitt arrende sänkt. Det misslyckades trots underdånig audiens hos kungen. Det återstod för bröderna att ta över drängarnas jobb och för döttrarna att ge sig iväg. Mary sa senare att mamman nog var en riktig feminist, eftersom hon ville att kvinnor skulle få förverkliga det de önskade och hade talang för.

Så blev det med råge för mig, kunde den hyllade 90-åringen konstatera.

Det dröjde några år innan hon valde att arbeta på fabrik. Då hade hon först slitit med att serva skogshuggarlag i Michigan och varit hemhjälp i hushåll. Trots förhållandena i fabrikerna såg hon jobben där som en väg till oberoende. Visst var individen utbytbar vid Taylors löpande band, men fabriken var också frigörande med tillfällen till samvaro med arbetskamrater. För Mary Anderson blev det facket som stod för denna frigörelse.

En önskan om frihet drev henne till ”möjligheternas land”, sedan vidare inom detta land, visar efterlämnade utsagor.

Mary arbetade på flera sko- och konfektionsfabriker under kortare perioder, kring och i Chicago. På det stora företaget Schwab´s stannade hon i sju år. Efter att ha varit lärling och nåtlerska (som sydde fast skors ovanläder) valde hon att etablera sig där. I sin muntligt berättade självbiografi ”Woman at work” (Minnesota press, 1951) förklarar hon att hon kom fram till att det inte var nödvändigt att byta jobb ideligen för att uppnå förbättringar, bättre att förhandla med arbetsgivarna; det gynnar både en själv och arbetskamraterna.

Denna grundsyn och de ihärdiga ryktena om svenskans talanger gjorde att de fackliga uppdragen kom haglande: kassör och senare ordförande i lokalavdelningen för nåtlare inom fackföreningen för skoarbetare. Medlem i den centrala styrelsen för olika lokala fackföreningar och delegat i Chicago Federation of Labor som sammanträdde varje söndagseftermiddag, medlem i styrelsen för internationella Boot and Shoe Workers union.

Kronan på verket var chefskapet för kvinnobyrån vid arbetsmarknadsdepartementet i Washington DC. Byråns uppgift var först att diskutera vilka insatser kvinnor kunde göra för att öka USA:s krigsinsatser. Men snart började byrån utfärda råd och riktlinjer för jämställdhet i arbetslivet, lika lön för lika arbete och bättre arbetsmiljö för kvinnor, både inom försvarsindustrin och i annan industri.

År 1944 gick denna arbetets ämbetskvinna i pension. I sitt tack passade presidenten Franklin D. Roosevelt på att fråga om regeringen kunde fortsätta att anlita henne.

Förutom Erlanders telegram har uppmärksamheten varit måttlig i det Sverige som inte tycks kunna minnas några andra emigranter än Karl Oskar, Kristina och möjligen Joe Hill.

Har Mary själv en förklaring till denna tystnad? Efter 35 år i USA besökte hon sitt hemland. Tillbaka på kontoret fick hon frågan vad hennes bröder hade sagt vid återseendet.

Mary svarade:

– Du vet, svenskar pratar inte särskilt mycket.