Industriarbetarnas tidning

”Arbetsgivarna måste få bestämma mer över arbetstiderna”

21 november, 2012

Skrivet av

Ett långt avtal med mera makt över arbetstiderna för arbetsgivarna. Det vill Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe ha. Här förklarar han varför LO:s krav strider mot Industriavtalet.

Hur känns det att möta ett IF Metall som är samordnat inte bara med tjänstemännen utan även med ett enigt LO?

– Hur det känns? Jag tycker IF Metall känns som vanligt. Ingen skillnad.

Den här gången är ju förbundet samordnat både med tjänstemännen och ett enigt LO. Vad innebär det?

–  Jag har inga synpunkter på hur IF Metall agerar så länge de lever upp till det som vi skrivit i Industriavtalet.

Du tycker att LO:s avtalsplattform strider mot Industriavtalet, eller hur?

–  Ja, därför att den bygger på att en majoritet av LO:s medlemmar ska ha en högre procentuell löneökning än vad löneökningstrakten ska vara inom industrin. Så står det inte i Industriavtalet.

– Om 64 procent av alla LO–medlemmar som tjänar under 25 000 kronor i månaden ska ha 700 kronor så innebär det mer än de 2,8 procent som har nämnts.Då blir inte Industriavtalet normerande.

Många förvånades att facken uppskattar löneutrymmet till bara 2,8 procent. Blev du också överraskad av ”nedväxlingen”?

– Nej. 2,8 procent är naturligtvis inte lågt. Tittar man på vad man gått ut med i avtalsplattformarna så är det något lägre än tidigare. Men å andra sidan är situationen sådan att jag uppfattat att vi är överens om att vi befinner oss i en utomordentligt allvarlig situation.

– Vi är på väg neråt men vi vet inte hur djupt vi bottnar.  Vi är överens om att det här blir långvarigt. Vi är också överens om att hitta nivåer som gör att vi kan förstärka vår relativa konkurrenskraft. Annars löper vi risken att tappa industrijobb som naturligtvis aldrig kommer tillbaka.

”Hitta nivåer” säger du.  Ska man tolka det som om det trots allt finns utrymme för lönehöjningar?

– Det betyder att vi hittar en överenskommelse. Vi går aldrig ut och säger att vi vill höja lönerna, det första vi gör. Det vore väl rätt konstigt. Å andra sidan är vi medvetna om den allvarliga situationen. Vi tror inte att vi hamnar i ett läge med fritt fall som 2008–2009.  Det kan bli så, risken finns att vi får en akut och förvärrad situation inom euroområdet. Men huvudscenariot är inte detta.

– Vi tror istället att vi får en lång period där vi pendlar kring nolltillväxt.

För Sverige eller Europa?

– För oss. Europa och Sverige hänger ihop. Den svenska hemmamarknaden är Europa. Det är vi också överens om. Vi kan inte grunda vår lönebildning på vad de svenska företagen gör i utländska anläggningar. Vi förhandlar utifrån de svenska anläggningarna och hur de är belagda.

– Den europeiska situationen blir långvarig och det kommer att gå en väldigt lång tid där efterfrågan är dålig.

IMF, Internationella valutafonden, bedömer att eurozonen växer med 0,2 procent nästa år, jämfört med minus 0,4 i år. Det är snarare en vändning i sikte.

– Vi tror att det minskar även nästa år, enligt vår bedömning.

Vad vet ni som inte Internationella valutafonden vet?

– Vår bedömning gäller ju de svenska anläggningarna. Om du nu säger 0,2 och jag säger att det kommer att pendla kring noll så undrar jag om vi säger olika saker.

Men det här snittet dras ju ner av Sydeuropa dit ni har väldigt lite export jämfört med de marknader som är viktigare för er.

– Vi tror att det finns en överoptimism på sina håll. Till exempel går Tyskland sämre nu än vad tyskarna själva trodde. Vi vet inte hur djup botten på den här nedgången är. Vad det handlar om är att anpassa arbetskraften till efterfrågan.

Tittar man på andra marknader som är viktiga för er så växer Norge med 2,3 procent nästa år, USA 2,1, Danmark 1,2, Kina 8 procent och hela världsekonomin med 3,6 procent enligt IMF. 

– Som är väldigt lågt jämfört med tidigare.

Som är lågt javisst, men siffrorna visar väl knappast att vi står inför en avgrund?

– Nej, men det är därför vi säger att man kan träffa ett långt avtal. Det som hindrar långa avtal är ju om parterna tror att det ska bli kraftiga förändringar i en eller andra riktningen. Och det tror inte vi.

– Jag uppfattar att vi har ungefär samma bild som motparten. Det är skillnad mot förra gången då vi hade diametralt skilda uppfattningar.

Det är i alla fall ingen avgrundsdjup kris som skulle motivera nya krisavtal?

– Nej vi har inte tagit upp diskussionen om krisavtal med IF Metall och de har inte tagit upp det med oss. Däremot förekommer det sådana diskussioner på företagsnivå.

– Skälet till att vi träffade krisavtal 2009 var att många företag befann sig i en akut situation. Dessutom var det många klubbar som ville ha överenskommelser.

– IF Metall gick ut med en rådgivning om vad avtalet innehåller som vi anser är felaktig. Vi var överens om att de skilda uppfattningarna står kvar och det krisavtal vi träffade påverkade inte vår tolkning av kollektivavtalet på något sätt.

Anders Weihe och Teknikföretagen anser att det redan idag finns möjlighet att sänka den enskildes lön inom ramen för kollektivavtalet. Vilket man påtalade för IF Metall i samband med att det tillfälliga krisavtalet tecknades i början på 2009. IF Metall ansåg att avtalet inte ger den möjligheten. Det blev ett tillfälligt krisavtal istället.

– Skälet från vår sida var ju inte att skapa en juridisk möjlighet som annars inte fanns. Skälet var att få tillstånd en överenskommelse som innebar att motståndet från förbundet försvann. Kan man komma överens om en rimlig lösning är det alltid bättre än att hamna i tvister.

– Det finns företag där sådana här diskussioner nu pågår och vår uppfattning är att sådana förhandlingar är fullt möjliga att föra och det är fullt möjligt att träffa sådana avtal enligt kollektivavtalet.

– Men vi ser inte någon anledning att nu gå in i en diskussion om att undanröja de här tvistigheterna.

Möjligheten att sänka lönen finns enligt Weihe reglerad i Teknikavtalets tionde paragraf, om löneskyddet. Så här säger han:

– På arbetaravtalet följer lönen arbetet.  Rättsligt sett har du ingen individuell lön. Det innebär att om jag omplacerar en arbetare till ett annat arbete – det här går tillbaka till domar på 1950–talet som handlar om omplaceringar från yrkesarbete till tempoarbete – då blir lönen omedelbart den som gäller för det nya arbetet.

– Den här omplaceringen är ett rent arbetsledningsbeslut som inte kräver någon omreglering av anställningsavtalet eller något sådant.

– Därför finns löneskyddsbestämmelser som vi gjorde om för åtta år sedan. Där tog vi också in en gammal bestämmelse som innebär att vid oförändrade eller likvärdiga arbetsuppgifter, då kan arbetsgivaren inte utan frivillig överenskommelse förändra lön.

Weihe kallar paragraf 10 för en ”bestämmelse med gamla anor”. Till tiden före kollektiavtalslagen 1928.

– Då gav inte kollektivavtalet automatiskt fredsplikt.  Då strejkade arbetare då och då för att få högre löner. Och det förekom också att arbetsgivbare lockoutade arbetare för att få dem att sänka sina löner.

– Parterna kom fram till att det där inte var bra. Man skulle inte kunna framtvinga löneökningar eller lönesänkningar genom stridsåtgärder. Därav ordet frivillig.

– Att komma överens om att höja lönerna – det är en frivillig överenskommelse som inte har tillkommit genom strejk eller annan stridsåtgärd. Men man kan naturligtvis också genom en frivillig överenskommelse sänka lönen. Om inte sänkningen kommit till genom att lockouta eller vidtagit andra stridsåtgärder. Så är vårt avtal konstruerat.

Det innebär att ni anser att instrumenten i kollektivavtalet räcker för att parera krisen på det sätt ni vill?

– Ja, det tycker jag. Där har IF Metall en annan uppfattning av vad avtalet innebär. Men det kan ändras. Det kan hända att om ett par veckor så kommer tunga företrädare och vill undanröja de oklarheter som finns.

Varför används inte paragraf 10 fullt ut på lokal nivå? Om ni nu vill ha möjlighet att sänka löner på grund av en krissituation – varför använder ni den inte?

– Det ena svaret är: sådana diskussioner pågår. Det andra är att utgångspunkten från företaget är att när man har höjt lönen till en viss nivå så har man gjort det för att man tror sig klara av det.

– Vår utgångspunkt är att en sådan här ventil ska finnas om man behöver överbryggning för att vara kvar.

Om detta redan enligt din mening finns i kollektivavtalet, varför använde ni er inte av det under krisen 2008–09?

–  IF Metall påstår att jag har fel om paragraf 10. Under krisen fick jag samtal från klubbar som berättade att IF Metall sa att detta var olagligt och de hade också sagt till någon klubbordförande att hanriskerade att bli personligt betalningsansvarig om han träffade ett sådant avtal. Om man får höra det från sitt förbund är man inte särskilt pigg på att träffa en sådan överenskommelse.

– Det blev så att klubbar och företag manade oss: ni måste lösa det! 

– Jag tycker det alltid är bättre att komma överens än göra något som motparten påstår är otillåtet. Det var skälet.  Så länge IF Metall säger att det här inte går, att en klubbordförande kan göra någotolagligt – då blir det heller inga överenskommelser.

– Man kan också se det här ur ett annat perspektiv. Säg att ett företag vill göra en stor investering. Men det kan inte bli några löneökningar i år. Företaget för ett resonemang med klubben som tycker att det verkar rimligt. Varför skulle man inte få göra så?

–Bedömningen måste ske på företagsnivå. Krisavtalen till sin natur är ju sådana att de ska vara tidsbegränsade. På en generell nivå tror vi att det är en långvarig situation av dålig efterfrågan och den generella situationen kan inte lösas med krisavtal. Den ska vi hantera i kollektivavtalsförhandlingarna.

Allmännt finns en bild att de svenska företagen ändå står rustade inför den här nedgången. Enligt Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport ligger kapitalavkastningen sedan 2010 över snittet för hela perioden 1998–2011. Visar inte det på att svensk industri trots allt är i rätt bra form?

– Vi har tittat på hur avkastningen av de svenska anläggningarna varit. 2011 halverades den. Vi har en fallande efterfrågan och man kan inte höja priserna. Det har spätts på att kronan varit stark under senare tid. Det har inneburit att vinsterna i svenska anläggningar gått ner.

Hur menar du löneutrymmet påverkas av den starka kronan?

– Utgångspunkten är att vi inte ska förhandla utifrån valutan. Vi kan ju inte hålla på att jaga kronan för den påverkas ju inte enbart av lönebildningen utan av en mängd andra omständigheter som vi har svårt att styra över. 

– Dels kan man inte utgå från att valutan är en ventil som räddar oss. Som att tillåta oss för höga löneavtal som gör att kronan sjunker och räddar oss. Å andra sidan kan vi inte säga att om kronan blir superstark och att kostandsnivåerna blir hopplösa för företagen så kan vi inte vi strunta i det.

– Om kronan blir så stark att man inte kan bortse från effekten. Men det är inte så att vi säger att vi måste göra det ena eller det andra bara för att kronan är stark.

Vi är inte där nu?

– Nej det är inte så att kronan i sig är ett självständigt argument.

Dyr krona pressar vinsterna, heter det. Men samtidigt är ju exportindustrins importandel stigande. Nära 40 procent för några år sedan, enligt OECD. Betyder egentligen kronkursen så mycket då?

– Om man jämför med tidigare så utgör insatsvarorna en större andel, så är det. Men det här digitala synsättet att ”kronan ska vi inte alls bry oss om eller inflationen ska vi inte alls bry oss om”…  Utgångspunkterna i vår förhandling är valutakursen och att vi har ett inflationsmål på 2 procent. Men det går inte att säga att det bara är utgångspunkter och att vi skiter i vad som händer.

Enligt SCB är såväl tillverkningsindustrins avkastning på eget kapital, nettomarginal och rörelsemarginal uppe på samma procentuella nivå som 2004. Och det var inget krisår direkt.

– Oavsett hur man vrider och vänder på det så kan ett företag ha

jättedålig avkastning här och jättebra utomlands. Ska lönekraven då utgå från den avkastning som inte har skett i Sverige? Naturligtvis inte. Det intressanta för svenska arbetare och svenska företag och för hela samhället är att vi utgår från de svenska anläggningarna konkurrenskraft. 

Facket brukar säga att man ska se löneutvecklingen på lång sikt. Är det ett felaktigt resonemang?

– Om det innebär att man ska rita en bana, en rak linje och så struntar vi i allt annat, då är det kommunism. Ett planekonomiskt tänkande som inte hör hemma på svensk arbetsmarknad. Samtidigt ska avtalsförhandlingarna innebära att en förutsägbarhet, att vi är långsiktiga. Vi har ett gemensamt intresse av att företagen långsiktigt är konkurrenskraftiga.

– Men det innebär inte att vi kan följa en bana oavsett om ekonomin är dålig och företagens intjänandeförmåga är svag, då är det nonsens.

Noll i dåliga tider alltså?

– Man komma i ett läge där företagen är väl strukturerade men efterfrågan i hela världen är sådan att om vi höjer kostnaderna och andra länder inte gör det så slås industrijobb ut här. Ja men vem tjänar på det? I alla fall inte Sverige.

Om vi tittar tillbaka – har de genomsnittliga löneökningarna varit för höga under industriavtalet?

– I alla fall sedan 2007 har vi haft reallöneökningar som inte kunnat backats upp med resonemang om produktivitet och höjd konkurrenskraft. Då minskar sysselsättningen. 

– Det har skett en förskjutning hur parterna har sett på det här, delvis beroende på den kritik omvärlden har haft på Industriavtalet.

– När Industriavtalet kom tillvar utgångspunkten att reallöneökningarna i huvudsak skulle ske i de lokala förhandlingarna .  Där kunde man förutse företagets produktivitet och fördela dem på individer som så att säga hade presterat.

– Sedan har man då försvarat Industriavtalet med reallöneresonemangent. De centrala avtalen ska alltid garantera reallöneökningar.  Då diskonterar du en produktivitet som du riskerar att överskatta. Och som inte finns överallt. Det kostar jobb att avtalet alltid ska garantera reallöneökningar oavsett ekonomiskt läge.

Industriavtalet tillkom ju precis när globaliseringen fördjupades efter avregleringarna, murens fall och sedan Kinas inträde i WTO. Under den här tiden har avtal slutits flera gånger i kristider när framtiden varit högst osäker. Som 1998 efter Asienkrisen, 2001 efter telekomkraschen, 2010 i efterdyningarna till finanskrisen – alltid har det blivit löneökningar trots att ni sagt att inget utrymme finns och sedan knorrar ni när avtalen är klara. Nu kör ni samma visa igen. Hur pass trovärdigt är det?

– Asienkrisen kom upp till diskussion och vi sa att den var ett skäl till att växla ned. Men vi sa inte att det var noll. 2001 var centrerad till telekomsektorn och det var klart att vi måste ta hänsyn till den.

Men ni kommer ju alltid rätt bra ur de här situationerna.  2010 muttrade ni mycket över avtalet. Men något år senare sa ni själva att avtalet var en del av förklaringen till att svensk industri hade kommit tillbaka så starkt som den gjorde.  Svartmålar ni inte medvetet i inför förhandlingarna och sedan går det rätt bra för er i alla fall?

– Nej jag tycker inte vi gör det. Sedan finns det ju en viss retorik i förhandlandet. Våra prognoser har visat sig stämma, de blir inte mindre träffsäkra inför förhandlingarna.

– Parterna har ett gemesamtintresse om förstärkt konkurrenskraft. Men de (facket) har ett intresse att ta ut så mycket som de kan med bibehållen eller förstärkt konkurrenskraft.

Har ni lyckats med konkurrenskraften då? 

– Nej jag tycker inte det. Gentemot det viktigaste konkurrentlandet Tyskland har vi försvagat vår konkurrenskraft.

Men generellt när det gäller de vikltigaste konkurrentländerna, har vi stärkt konkurrenskraft menar du?

– Nej vi har inte stärkt den mot de viktigaste konkurrentländerna.

Hur ska man då tolka den gynnsamma utvecklingen av konkurrenskraft mätt som relativ arbetskraftskostnad per producerad enhet (rulc) den visar ju att svensk industris konkurrenskraft stärkt med 40 procent sedan Industriavtalets tillblivelse.

– Vilka nämner du då? Tittar man på länder med liknande struktur som oss, Finland och Tyskland så har vi stärkt vår konkurrenskraft mot dem. Tyskland har vi tappt konkurrenskraft gentemot.

Ska vi jämföra oss med Tyskland?

– Ja jag ser inget skäl till att vi inte ska göra det.

Där de anställda i verkstadsindustrin senast fick ett avtal på 4,3 procent…

–  Samtidigt som de under den här perioden på grund av avtalens konstruktion legat 1 procent lägre i arbetskraftskostnad än vad vi har gjort. I de faktiska utfallen, och det är det som är viktigt.

–  Vi räknar inte heller med att utfallet kommer att bli 4,3 procent.

Vi vet ju ännu inte vad utfallet blir.

–  Nej men vi besökte dem ganska nyligen. Bedömningen är att man kanske landar på 3 procent.

Vad vi däremot med säkerhet vet är att arbetskraftskostnaderna i tysk tillverkningsindustri i fjol steg med 3,6 procent och i svensk 2,8?

– Det är oomstritt att vi legat klart högre och tappat i konkurrenskraft under en 10–årsperiod. I Tyskland har man kunnat avtala om säg 3 procent men inte låtit de utgående lönerna stiga så mycket.

–  Vi ska inte kopiera alla delar av Tyskland. Vi ska…

Frågan är när vi ska jämföra oss med Tyskland? När löneökningstakten var lägre i Tyskland än i Sverige, då talade nu mycket om Tyskland? Men inte nu när lönerna ökar snabbare i Tyskland

– Nej det stämmer inte. Vad är det det står i Industriavtaket? Att kollektivavtalet på varje område kan bidra till att stärka konkurrenskraften. Vi ska alltid jämföra oss med våra konkurrentländer, inte bara då och då.

Om nu lönerna stiger snabbare i Tyskland än hos oss, betyder det någonting för vår avtalsrörelse?

– Ja teoretiskt skulle det kunna göra det. Facken skulle kunna åberopa detta, men nu är det så att de inte gör det.

– Men vi ska inte heller jaga ett enskilt land. Utan vi ska förstärka vår konkurrenskraft gentemot alla.

Det är ju ni som vanligtvis drar upp Tyskland eftersom merparten av exporten går dit.

– Ja men det har varit så väldigt tydligt att Tyskland förstärkt sin konkurrenskraft mot oss. Då har vi inte lyckats.

– Ingen strävar efter att vi ska bli ett låglöneland. Men man kan heller inte säga att en viss konkurrensfaktor inte gäller för oss.

Ni vill sätta märket för resten av arbetsmarknaden. Hur pass viktigt är det att det avtal som blir märket också upplevs som legitimt för resten av arbetsmarknaden?

–  Det viktigaste är att övertyga om de bakomliggande skälen, varför vi är övertygade att långsiktigt kan någon annan modell inte fungera. Om vi vill ha jobb, en stark industri och ha råd med andra saker.

– Om exporten står för över 50 procent av BNP borde det vara självklart och enkelt att förstå det, men uppenbarligen är det inte det. Krisen 2008–09 drabbade egentligen bara industrin. Den hann aldrig sprida sig. Ändå tappade svensk BNP över 5 procent.

Det är kanske en sak att argumentera för industrins tyngd i samhällsekonomin, men något helt annat att teckna ett avtal som får acceptans som riktmärke även för andra?

–  Vi måste ju förhandla oss fram med våra motparter om något vi kan komma överens om.

Men om man ser de senaste avtalsrörelserna då ni krävt att man lokalt ska kunna åsidosätta riksavtalet, öka arbetsgivarens inflytande över arbetstidens förläggning med mera. Om du skulle få igenom det i teknikavtalet tror du verkligen att det skulle kunna tjäna som riktmärke?

– Ja jag tror att det blir normerande. Ju större acceptans ett avtal har på arbetsmarknaden, desto lättare blir naturligtvis normeringen. Hela normeringstanken bygger på att vi och våra motparter ska bedöma vad som är förenligt med industrins konkurrenskraft. Det är vi bäst att bedöma. Och det måste då utgöra en slags ram för övriga arbetsmarknaden.

Är det då realistiskt att komma med ett avtalsförslag utan några centralt avtalade höjningar?

– Nej men vi har aldrig sagt så. Ställningstagandet från vår styrelse är att vi ska träffa ett centralt löneavtal. Sedan behöver vi möjligheter att på ett tydligt och begripligt sätt kunna göra avsteg genom lokala överenskommelser.

Och det tror du man kan sälja in?

–  Många andra likartade länder har detta. Jag har väldigt svårt att förstå…om du tänker dig en lokal förhandling, till exempel på Volvo. Där är klubben stark och välutbildad. Skulle inte de kunna bedöma om det är till deras bästa att göra ett avsteg? Sedan är ju inte tanken att man alltid gör avsteg mer än i undantagsfall.

Vad tror du en svagare klubb kan sätta emot när arbetsgivaren kräver avsteg?

– Det här kanske inte alls fungerar på hela arbetsmarknaden, det har jag aldrig sagt. IF Metall har tillräckligt stark organisation för att kunna så att säga hjälpa sina klubbar.

Här lägger du avgörandet i den lokala klubben…

–  Ja därför att..

…men det svär mot den fackliga  grundídéen med ett förbund som befriar den lokala klubben att slippa ställas från den här typen av situation som du förespåråkar.

–  Det ligger ju inte i min roll att invändningsfritt acceptera den fackliga grundidéen. Jag är övertygad om att det här behövs för att kollektivavtalsmodellen långsiktigt ska kunna fungera. Då behövs den här möjligheten.

Möjligheten till utpressning där arbetsgivaren kan hota med att ”gör ni inga avsteg från avtalet lägger vi ner”.

–  Nej, den erfarenheten har inte jag från de här lokala förhandlingar som varit. Om en företagare sitter och kör det här som Peter och vargen, det är inte realistiskt.

Idag innebär ju avtalet att den lokala klubben slipper ställas inför den här typen av situationer.

– Jag har ju nyss förklarat för dig att det är fullt möjligt enligt avtalet.

Genom paragraf 10?

–  Ja.

Blir det fler jobb med lägre ingångslöner?

– Ja. Ju högre priset är på arbete desto lägre blir efterfrågan. Det är fullständigt självklart.

– Det där är ingen som inträffar omgående, att om man sänker lönerna så kommer jobben. Titta på Tyskland. De hade 5,5 miljoner arbetslösa.

– Regeringen Schröder, socialdemokratisk, sa att vi måste integrera de arbetslösa. De genomförde reformer som sänkte priset på arbete och nu ser man effekterna: sänkt arbetslöshet. 

– Vi har höga ingångslöner i Sverige och det skapar en undanträngningseffekt, särskilt för människor med en svag ställning på arbetsmarknaden.

Om nu lägre ingångslöner ger fler jobb varför är det så få som jobbar på avtalets lägsta lön, bara ett par procent?

– Inom industrin har det skett en strukturomvandling. De lätta jobben är bortrationaliserade inom industrin. Vi påstår inte att det skulle tillkomma en massa industrijobb om vi sänkte ingångslönen. Det tror inte jag. Det kanske inte är lösningen för just industrin.

Men ni vill ju ha sänkta ingångslöner?

– Ja, därför att modellen fungerar.

Om det redan finns låga löner i avtalet. Den lägsta lönen, 17 000 kronor i månaden  kronor är det bara 315 personer som jobbar på. Det är väl en låg lön?

– Ja det är klart. Men den som går in på lägsta lön är relativt okvalificerade och stannar där ett kort tag. Antingen gör de en snabb lönekarriär eller också har de gått till ett annat jobb.

När det redan idag går att anställa på låga löner varför anställs då inte fler på den låga lönen?

– Det är ju det jag säger…om man sänker lägstlönen för läkare är det inte säkert att man får fler läkare för det. Men jag uppfattade att du ställde frågan: är lägstlönen ett problem för arbetslösheten i Sverige? Ja, det är den.

Varför ?

– Vissa saker man idag inte anser sig ha råd med skulle man då tycka att man ha råd med. Om vi skulle sänka vår lägsta lön till 10 000 spänn så tror jag inte att vi har 10 000 fler anställda om tre månader. Det tror inte jag heller.

– Man kan ha en diskussion om hur låg lön man ska ha i det här samhället, vad som är rimligt. Men att förneka sambandet mellan lönen och mängden arbete är fullständigt felaktigt.

Men varför är det då bara 2 procent av IF Metallarna på Teknikavtaletsom går på 19 000 kronor, lägstlönen för särskilt kvalificerade arbeten?

– Två saker.  Enkla arbetsuppgifter har flyttat ut till länder med ännu lägre löner. En strukturomvandling. Den andra förklaringen är att då uppstår naturligtvis en konkurrens om arbetskraft. Eftersom de enkla jobben, som vem som helst kan ta, inte finns. Och då uppstår en konkurrens om arbetskraft. Följden blir att då finns inte den kvalificerade arbetskraft man vill ha till de lönerna. Men det innebär ju inte att lägstlönerna inte betyder något för sysselsättningen. Det sambandet är fullständigt självklart.

– Sedan är det andra frågor som avgör vilka lönenivåer man kan acceptera i ett land. Där har fackföreningarna naturligtvis haft en avgörande betydelse som av ideologiska skäl tryckt upp lägstlönerna.

– Vi har ett samhällsproblem. Många ungdomar har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden….

Där har ni ju redan skaffat er ett instrument: avtalet om yrkesintroduktion för ungdomar med 75 procent av minimilönen. Hur många arbetsgivare har nappat på det?

– Inte särskilt många men inte heller färre än vad vi hade räknat med. Detta är inget arbetsmarknadsprogram eller lönesänkarprogram utan vår gemensamma tanke med facket är att detta är en slags utbildning. En del av den långsiktiga kompetensförsörjningen. Förr hade vi industriskolor som tyvärr avvecklades. Yrkesintroduktionen hoppas vi ska kunna ersätta detta. Det tar tid.

Det visar kanske att det inte själva ersättningen som är viktig om ungdomar ska få sysselsättning? 

– Jag vet inte om jag uttryckte mig oklart eller inte. Du har två frågeställningar. Det ena handlar om industrin som sådan. Branschen. Det andra handlar om samhällsekonomin.  Lönemässigt tjänar du inte att gå på gymnasiet.

– Det finns en massa människor som inte har utbildningsbakgrunden och man kanske heller inte kan kräva att alla ska nå upp till den kompetensnivå som krävs. Vi måste arbeta för att så många som möjligt kommer upp i kompetensnivå men vi måste också ha en arbetsmarknad för dem som inte har den kompetensnivån. Annars kommer inte samhället att hålla ihop. Där har lönenivåerna betydelse.

 

Arbetstidskorridoren innebär att arbetsgivaren idag förfogar över 30 minuter per arbetspass om man inte kommer överens med klubben om arbetstiderna. Varför vill ni förlänga den?

– Dels för att underlätta för företagen att få mer flexibilitet vid förläggningen. Ska man vara konkurrenskraftig så måste man ha en flexibilitet som gör att man kan använda resurserna när de behövs.

Det finns ju redan idag möjlighet att teckna lokal avtal om arbetstiderna.

– Javisst, men vi vill underlätta det för arbetsgivarna.

Underlätta vad då?

– Träffa avtal.

Men det går ju redan idag.

– Jo, men beroende på utgångsläget så blir det mer eller mindre lätt att träffa.

Är det inte så att om ni ökar antalet timmar i korridoren så behöver ni inte träffa något avtal utan att kunna gå på stupstocksreglerna?

– Nej inte alls. Man kommer alltid att behöva mer flexibilitet och beroende på hur verksamheten ser ut så för att få det att fungera samtidigt så vill man ha en överenskommelse som det bygger på. Vi vill se till att det blir lättare att förbättra utgångsläget och naturligtvis också få ett så att säga konkurrenskraftigt pris på de överenskommelserna.

Att slippa behöva betala för flexibiliteten?

– Nja…”att slippa betala”… för det första: om du har väldigt rigida bestämmelser så är det många företag som inte får några överenskommelser alls. Då omöjliggörs eller försvåras verksamheten.

Vilken arbetsgivare som helst kan ju sätta sig ner med klubben och diskutera detta redan idag. Men man får ju betala för det.

– Ja, eller klubben säger nej. Vi måste ha bestämmelser som ger flexibilitet även om klubben skulle säga nej. Och vi vill naturligtvis att de här överenskommelserna träffas till ett rimligt pris. Precis som andra sidan vill ha ett så högt pris som möjligt.

Men om företaget kan driva igenom sin flexibilitet trots att klubben säger nej så är det inget pris. Eller hur?

– Nej, det finns alltid ett värde i en överenskommelse. Det är det första. Det andra är att kravet på att vara flexibel och följa kundernas behov blir bara större och större.

Nu är korridoren uppe i 30 minuter. Vad är målet?

– Vi har inget specifikt mål. För det första eftersträvar vi att få det här per vecka och inte per arbetspass. Då skulle man kunna utnyttja det bättre. Vi vill också ha en bättre förläggningsmöjlighet.

Ju fler timmar som läggs i korridoren, desto mer frestande blir det för arbetsgivarna att strunta i att göra upp med det lokala facket om arbetstiderna. Eller hur?

– Ja någonstans på skalan blir det ju så att arbetsgivaren bestämmer alldeles själv.  Men under lång tid framöver kommer det ändå bli så att man ändå träffar överenskommelser.

Arbetsgivaren behöver ju i så fall inte träffa någon överenskommelse.

– Nej men jag tror att man vill det ändå för att det blir lättare att implementera. Vi har inte sagt att det ska vara ensidig bestämmanderätt över arbetstiderna. Nu är det för lite, vi vill ha mer. Vi kanske kommer till den punkt där vi tycker att ”mer än så här är inte rimligt”.

      

Kommer ni att driva kravet på förlängd korridor nu i avtalsrörelsen?

–Ja det är ju ett av krav som vi och våra medlemsföretag har.

Hur många timmar?

– Det får du veta senare.

Arbetsrätt Striden om las

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

Det går inte att tro att det inte ska bli någon förändring av arbetsrätten, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Blandade känslor för regeringens las-besked

Blandade känslor för regeringens las-besked

”Ett beslut i rätt riktning”, enligt GS ordförande Per-Olof Sjöö. Pappers ordförande Pontus Georgsson är däremot starkt kritisk.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Fack och arbetsgivare kan fortfarande inte enas om storleken på löneökningarna. Nu skickar industrifacken hem sina delegationer.

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.