Striden om kalkbrottet

En öken? Eller förutsättningen för liv? En konflikt om ett kalkbrott på norra Gotland hamnade på löpsedlarna och delade ön i två läger.

Det är som om en jätte tagit ett enormt spadtag och skyfflat ut en hel socken i havet. Husen, kyrkan, den omgivande skogen – allt har följt med ut i den blå-gnistrande Östersjön. Under marken breder kalköknen ut sig. En gul hjullastare, som ser ut som en leksak, drar upp en plym av rök när den gnetar sig fram över vidderna.

Trots att han inte sovit på tre dygn får blåsten huvudskyddsombudet Jörgen Pettersson att piggna till. Ett tiotal meter ifrån oss seglar en havsörn majestätiskt på uppvindarna som bildas när havsbrisen möter den högsta grushögen i Klinthagen – Nordkalks kalkstensbrott på norra Gotland.

– Visst är det fantastiskt, tjoar Jörgen Pettersson.

Runt oss breder norra Gotland ut sig – platt, kargt och flankerat av två betongslott som tornar upp sig vid varsin kust: Cementas fabrik i Slite i öster och Nordkalks fabrik i Storugns i väster.

– Vore det inte för stenen skulle allt det här vara dött, säger Jörgen Pettersson och pekar ut över byarna och stenkyrkorna som sticker upp som små befästningsverk ur tallskogen.

– Men blir det inget är det ändå tack och hej och hem och packa väskorna. Vi lever av stenen, den sätter mat på bordet. Utan den är vi ingenting, säger han.

Kalkstenen, som genom seklen förenat människorna här uppe, är nu den som splittrar. Den gula hjullastaren är en av de sista som rullar här i Klinthagen. Den brytbara stenen är snart slut. I stället vill Nordkalk öppna en ny täkt på fastigheten Ducker i Bunge en mil österut. Eller som den andra sidan föredrar att kalla området: Ojnareskogen. Två olika namn beroende på var ens lojalitet ligger. På norra Gotland är ingen neutral, här är man antingen för eller emot.

När Jörgen Pettersson talar om saken säger han Bunge. Men om det har han varit tyst i sju års tid – tills nu. Det är därför han inte sovit på tre nätter. Vad säger man efter sju års tystnad?

Vi slirar upp längs den uråldriga skogsvägen, Ojnarevägen, i en lite för lågt gående Ford Focus. Rötter och stenar skrapar i underredet men Olov Söderdahl bara skrattar och säger att vägen är så mycket bättre nu. Annat var det veckan innan då kravallpoliser från Stockholm hade spärrat av väg 148 och ett helt koppel med bilar fick trotsa lervällingen för att få upp demonstranter i skogen och försöka stoppa avverkningen.

Vi skumpar fram genom kulturhistorisk mark med lämningar från gravar och gårdsmiljöer från järnåldern. En tid då flockar av gotlandsruss fortfarande strövade fritt bland kalkhällar och vätar. Olov Söderdahl pekar först till vänster och sedan till höger.

– På den sidan är naturen skyddad. På den andra sidan kommer allting skövlas för kalkbrottet. Är inte det obegripligt? säger han.

Om vårarna brukar Olov och hustrun Kristina ströva runt här och spana efter sällsynta orkidéer. Om höstarna plockas brandgul trumpetsvamp. Och om det varit fest är det den här vägen de följer hem till Fleringe i skymningen. Faktum är att paret flyttade just hit på grund av den speciella naturen.

– Vi slutade gå i fjällen och började gå här i skogarna i stället, säger Olov.

När vi kommer upp på myren ligger trädstockar i stora högar. Larvfötter från skogsmaskinerna har tryckt ihop vegetationen till en brun massa. En tredjedel av det 120 fotbollsplaner stora området är redan avverkat. Det tog fyra dagar. Sen valde Mellanskog att avbryta arbetet i väntan på Högsta domstolens utlåtande.

Olov klappar sorgset stubben han sitter på.

– En del av de här träden var 300 år gamla, säger han.

Det började med ett informationsmöte i Fleringe skola år 2005. Jörgen var där liksom Olov och Kristina. Redan då höjdes gälla röster. Jörgen minns tydligt Olov ”och hans fjärilar och blommor”. Företaget framhöll tryggade jobb för ett åttiotal anställda i 25 år. De försäkrade också att tekniken gjorde brottet miljösäkert.

Jörgen minns hur företaget fick stöd från oväntat håll. En gammal dam hade plötsligt ställt sig upp.

– Hur kan ni vara emot? Om inte Nordkalk finns, hur ska jag ta mig till mataffären om vintern? Det är ju de som gör att vägarna fortfarande är öppna, hade hon sagt.

Efter mötet bestämde sig Nordkalk för en tyst policy. Diskussionerna skulle begränsas till förhandlingsrummen i miljödomstolarna.

– Vi ville inte ha en svartvit konflikt mellan jobb och natur. Vi ville inte hamna i den sandlådan. Naturen och industrin måste gå att kombinera, säger Jörgen Pettersson.

För Olov och Kristina visade det sig snabbt att motståndet mot kalkbrottet stod på två ben – naturen och vattnet. Vattenfrågan, som alltid är aktuell på Gotland, hade nämligen hettat till ett par år tidigare. När kommunen provpumpade efter bättre dricksvatten sinade brunnar på upp till en och en halv kilometers avstånd. Det skedde inte långt från det planerade brottet. Vad skulle då hända med ett nästan 25 meter djupt gigantiskt kalkbrott?

– Vattnet förenade oss. Inga blommor växer heller utan vatten, säger Olov.

Föreningen Ojnareskogens vänner var ett faktum. Men trots meningsskiljaktigheter var det ändå som om både företaget och motståndarna spelade i division fem den här första tiden, minns Jörgen. Det var innan Greenpeace och framförallt Fältbiologerna blandade sig i leken.

– Nu spelar vi kvar i division fem fast vi numera möter ett division ett-lag, säger han.

När skogsmaskiner, aktivister och poliser drabbade samman blev frågan plötsligt en riksangelägenhet och förstasidesstoff. Aktivistgrupperna spred effektivt sin bild av en brutal skövling av unika naturvärden. Och så en dag, när striden stod som värst, ringde en journalist hem till Jörgen och hans hustru Kajsa. För första gången sedan mötet i Fleringe skola valde de att svara. Men vad säger man efter sju års tystnad?

– Det kokade inombords. Vi finns ju här också. Vi lever av det här och det har vi gjort i generationer. Kajsas far och bröder. Min far, farfar, bröder och farbröder, säger Jörgen Pettersson.

Artikeln blev en vattendelare. Antal kommentarer slog alla rekord på lokaltidningens hemsida. Jörgen och Kajsa fick många med sig – och många mot sig. Efter det fanns det ingen på norra Gotland som inte hade en åsikt. Och tonen blev allt mer uppskruvad. Ibland en ryggdunk, ibland brände blickarna i nacken. Stämningen var vissa gånger så tjock att den gick att skära med kniv, berättar Jörgen.

Mer eller mindre spontant drog IF Metalls avdelning ihop en demonstration för Nordkalk. Och när vi står där uppe på grushögen och spanar ut över Jörgens uppväxtbygd är det bara några timmar kvar. Jörgen har aldrig talat inför fler än tio eller tjugo. I kväll står han på scenen i Almedalen.

Efteråt minns han faktiskt inte ett ord av vad han sa.

Det hade gått att hålla sig upprätt i mediestormen om det inte varit för det där anslaget på Konsum i Lärbro. Kajsa minns att hon kände den där isande känslan av att vara utpekad. Att inte längre känna sig trygg. Då till slut brast det för henne.

– Jag fixar det inte, tänkte jag. Det är löjligt egentligen. Allt för ett sketet jävla papper. Men de ska bara veta vad en sån där lapp kan göra, säger Kajsa.

På lappen kallades alla Nordkalkare till stor fest för att fira segern hemma hos Kajsa. Adress och vägbeskrivning var utskrivet. Flera personer som uttryckt sig positivt om Nordkalk stod namngivna. I den uppiskade stämning som rådde fruktade polisen att det fejkade anslaget skulle locka fram en motdemonstration och skickade en patrull.

Den kvällen gläntade Kajsa på gardinerna så fort hon hörde något ljud.

– Jag var så arg. Jag ska inte gå och känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag är en stolt industriarbetare. Jag har inget att skämmas över. Jag gör inget olagligt när jag går till mitt jobb, säger hon.

Både Jörgen och Kajsa behövde en ventil. Båda har nu varit i väg och pratat med en psykolog. Släppt trycket, sorterat tankarna. Det känns bättre nu.

Kampen för Ojnareskogen har blivit Olov och Kristinas nya arbete efter pensionen. Hemma i den gamla stenarbetarbostaden i Fleringe har de byggt upp ett kontor för verksamheten. Rollfördelningen är klar, Olov snackar och Kristina skriver.

– När man börjar bli gammal som vi, vill man gärna utnyttja tiden till att göra något gott för framtida generationer. Det här är vårt bidrag, säger Olov.

De framhåller att de inte är emot kalkindustrin i sig. För dem handlar kampen i första hand om deras kära Ojnareskog. Men en större förändring tror de också är nödvändig.

– Vi måste börja leva verkligt förnybart. Vi har gått ifrån det så långt att vi inte längre minns hur det fungerar, säger Olov.

Att kampen stöpt om deras liv tar de med viss ro. Det har själva valt det. Men det är såklart aldrig kul när människor demonstrativt vänder sig bort, plötsligt slutar hälsa och man känner hur kylan griper tag. Olov och Kristina är faktiskt inte riktigt säkra på om de kan bo kvar även om de vinner striden. De fruktar att reaktionerna kanske blir för kraftiga.

– Det har vi sagt. Halvt på allvar. Det är en dyster tanke, men vi får avvakta och se, säger Kristina.

Mikael Färnbo