”Den rörigaste avtalsrörelsen på länge”

Den rörigaste avtalsrörelsen på länge. Så betecknar IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe den gångna avtalsrörelsen. Här förklarar han när man måste göra eftergifter till arbetsgivarna och hur strejkkassan används i varje avtalsrörelse.

Ni får beröm på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Hur känns det?

– Det har jag inte ens sett. Jag har inte hunnit läsa några tidningar idag.  Istället har jag deltagit i gruvförhandlingarna.

Är de klara nu?

– Ja.

Därmed är alla sju avtalsområden klara som ni har förhandlat på?

– Ja, nu är alla på plats.

Varför dröjde gruv?

– Det handlade att få tillstånd en betalningsregel i de nya arbetstidsbestämmelserna i samband med helg- och veckovila.  Där har det varit lite kinkigt hos motparten som inte tycker att man ska ha full ersättning när man har full veckovila med helgersättning. Men det har vi nu.

Varje avtalsrörelse har ju sina särdrag. Vad är det som utmärker den här tycker du?

– Den har varit mer rörig än någon av de tidigare avtalsrörelser som jag kan överblicka.

Vad beror röran på?

– En förklaring är att så många avtal löper ut vid samma tillfälle. Men sedan fick vi ju väldigt tidigt varsel på elektrikerområdet. Detta störde diskussionerna med våra motparter eftersom de skulle drabbas. Vi hade ett vilande Byggnads-varsel. Vi hade och har en väldig fajt om krontalspåslag och lägstalönerna. Jag är fortfarande förvånad att motparten flaggade upp för ett sånt enormt motstånd mot krontalspåslagen. Det förvånade och det gjorde att de bet sig fast vid en ståndpunkt som inte gjorde det lätt.

– Sedan har det frestat på sammanhållningen inom Facken inom industrin att Sveriges ingenjörer haft problem att komma fram på teknikavtalets område med ett avtal som de är tillfredställda med. Det finns motsättningar inom tjänstemannarörelsen, de har alltid funnits.

– Det handlar inte om var sak för sig, utan sammantaget får vi en komplex bild.

Som gjorde avtalsrörelsen ovanligt rörig?

– Ja, och utöver detta hade vi försäkringsförhandlingar mellan LO och Svenskt Näringsliv där vi själva inte var direkt part. Men där vi hängde upp hela vår avtalsrörelse på att vi skulle kunna gå i mål med en försäkringslösning.

Själva försäkringslösningen gick i mål ganska sent?

– Den gick i mål först i går förmiddag. Förhandlingsdelegationen på LO bedömde ju att de själva inte kunde ta det förslag till överenskommelse som fanns. Beroende på att det fanns ett antal principiella frågor som de bedömde att LO:s styrelse måste ta. Det beslutet togs av LO:s styrelse först i går förmiddag. Det var sista pusselbiten.

Om inte försäkringslösningen med föräldratillägget funnits på plats – vad hade ni gjort då?

– Vänd på det och säg så här: om LO:s styrelse inte godkänt överenskommelsen om en försäkringslösning då hade vi inte kunnat svara opo på det sätt som vi gjorde. Vi hade varit tvungna att komma överens med våra motparter att försäkringsspåret är borta men att vi ska ha sex månaders föräldralön i våra kollektivavtal.  

Ni gick över tiden, kom in i avtalslöst tillstånd. Hur nära var det att ni varslade om stridsåtgärder? Fanns det överhuvudtaget på dagordningen?

– Det finns alltid på dagordningen. Vi gör, som i alla avtalsrörelser, en dryg månad innan avtalet löper ut en bedömning både om konfliktviljan, den ekonomiska situationen i företagen och hur vi ska gå tillväga om vi tvingas varsla om stridsåtgärder.

Hur pass nära var det att ni hade utlöst stridsåtgärder?

– Vi resonerade så här: vi ska inte varsla under gällande fredsplikt. Sedan har vi regler i Industriavtalet som säger att opo ska kalla till partsgemensamma överläggningar upp mot en vecka. Det innebär att vi inte var i något direkt läge att varsla. Men vi hade genomfört alla de åtgärder som var nödvändiga för att kunna varsla efter någon vecka.

Förbundet sitter på stora konfliktfonder. Hade det inte varit läge att använda sig av dem nu när ekonomin håller på att gå upp igen?

– Vi använder oss av konfliktfonden i varenda avtalsrörelse.

Hur menar du?

– Genom att den finns. Genom att våra motparter vet att vi har en konfliktfond som gör att vi ett visst läge kan ta ut hela förbundet i en ordentlig, massiv konfliktinsats. Den fungerar som en väldigt bra styrka under förhandlingarna.

– Jag tror att konfliktfonder och stridsåtgärder är allra bäst innan de löses ut. Båda parter vet att det blir sådana enorma konsekvenser gör att man får möjlighet att träffa avtal. Har du väl löst ut en konflikt så måste vi som part nå det mål vi konfliktar för. Det innebär att vi ska tvinga på motparten en uppgörelse som de inte är beredda på eller bekväma med. Vilket gör att vi under lång tid får relationsproblem.

– Det innebär inte att vi aldrig ska varsla. Det ska vi göra när så krävs. Det är vi beredda att göra och det är därför vi har en konfliktorganisation som är väl fungerande och som vidtar minutiösa förberedelser.

– Men man ska vara väldigt försiktig med att nyttja konfliktvapnet. Det ska göras när det inte finns någon möjlighet att nå framgång förhandlingsvägen. Jag är inte säker att konflikt är det bästa sättet att exempelvis höja lönenivåer.

När kan det vara motiverat med konflikt då?

– I vissa principiella frågor kan det någon gång vara nödvändigt att tillgripa konfliktåtgärder.

Fanns det den här gången några principiella frågor som ni hade kunnat gå ut i konflikt för?

– Hade motparten, framförallt teknikföretagen, kört hårt för lokalt dispositiva lönepotter – då hade det varit en konfliktfråga. Om de hade haft det som ett ultimatum för att skriva ett avtal, då hade vi aldrig kommit fram.

– Hade de stått fast vid sina krav på väldigt hög flexibilitet i kollektivavtalen – samma sak.

– Däremot när det gäller själva lönenivån, och tekniska lösningar kring delpensioner, föräldraförsäkring med mera  så tror jag de frågorna mår bäst av att förhandlas fram. Då innebär det att båda parter vårdar de överenskommelserna.

– Man vårdar överenskommelser man kommit överens om. Men tvingas man till en överenskommelse då gör man allt för att smita ifrån den.

 Vad är du mest och minst nöjd med i avtalen?

– Mest nöjd är jag med att vi träffat ett treårsavtal som ger medlemmarna förutsättningar att få reallöneökningar. Som ger våra medlemmar och medlemmar i andra LO-förbund möjlighet att få ett föräldratillägg i avtalsförsäkringen. Som ger medlemmar i flera av våra avtalsområden möjlighet att bygga upp pensionssparande för att kunna gå in i delpension.

– Men också trygghets- och flexibilitetsdelen i stål- och metallavtalet, en tidbank som kan användas vid konjunktursvängningar och undvika uppsägningar i en bransch som är så känslig, inte minst för svängningar i valutakursen.

– Jag är väldigt nöjd med hur vi har löst arbetstidsfrågorna.

Och du är missnöjd med?

– Det jag är minst nöjd med är att jag hade velat ha en högre lönenivå.

– Den utökade korridoren på teknikavtalet med tio minuter har vi varit benhårda motståndare till. Men det var det som var möjligt för att hitta lösningar på en rad andra frågor.

Ni har sagt att reallöneökningar för medlemmarna har varit det primära. Där utgår ni från att Riksbanken ska ”göra sitt jobb” och tillåta en inflation på i snitt 2 procent per år. Samtidigt blir avtalshöjningen på teknikavtalet i år 1,7 procent. Hur får du ihop det där?

– Det är väl ingen idag som tror att inflationen för i år kommer att bli speciellt hög. Vi har ju snarare deflation idag. Det innebär att det för 2013 krävs ganska låga lönepåslag för att det ska ge reallönehöjningar.

– Vi har förutsättningar för reallöneökningar för alla tre åren men det blir inte så vansinnigt stora reallöneökningar. Då får man väga det mot den stabiliserande effekt det här avtalet har på svensk ekonomi och på kostnadsutvecklingen generellt. Jag tror att medlemmarna kan läsa ett ganska bra facit efter tre år.  

Arbetstidskorridoren på teknikavtalet innebär ju att arbetsgivaren har rätt att variera arbettiden per arbetspass med 40 minuter om det inte finns något lokalt arbetstidsavtal. Vad ser du för risk med att korridoren förlängs?

– Risken är att om korridoren blir för lång så minskar trycket på arbetsgivaren att förhandla om lokala arbetstidsbestämmelser. Då väljer man istället att gå på stupstocken. Det vill säga utnyttja arbetstidskorridoren.

– Arbetstidskorridoren riskerar att bli en motkraft mot lokal överenskommelse. Det är den största risken.

Nu är korridoren uppe i 40 minuter. När den introducerades 1998 uppgick den till 24 minuter och då sa ni ”inte en minut till”. Sedan förlängdes den till 30 minuter och då sa ni att ”smärtgränsen är nådd”. Nu är den uppe i 40. Var går egentligen gränsen för IF Metall?

– Vi är väldigt nära den gränsen där den, som vi ser det, blir kontraproduktiv. Där den medverkar till att vi får färre arbetstidsavtal ute i företagen.

– Hittills kan vi inte påvisa att korridoren haft den effekten. Men det får vi se nu under de här tre åren.  Är det som så att intresset från företagen kraftigt minskar att göra upp om arbetstiden lokalt, då är stoppet hårdare från vår sida än om det visar sig att korridoren har en marginell effekt.

– Därför är det svårt att säga exakt var den gränsen går. Men vi är väldigt nära den yttersta gränsen för korridoren.

– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi talar om korridoren per dagtid. Vi kommer alldrig att acceptera att  – såsom arbetsgivarna krävde – lägga den på hela veckan.

Då blir frestelsen större för arbetsgivarna att teckna lokala arbetstidsavtal, menar du?

–Ja, då slår man undan benen för lokala överenskommelser. Det är därför vi har hållit emot det oerhört mycket.

Är det inte så att nu när arbetsgivarna en gång har fått in korridoren i avtalet så kan de kräva mer och mer tid i den i utbyte mot förbättringar ni vill ha?

– Så är det.

Hur ska ni kunna runda det?

–  Vi är två parter. Vi har våra krav på förbättringar på löner och villkor och arbetstider. Arbetsgivarna har krav som kan sammanfatta i att öka flexibiliteten och kunna nyttja arbetskraften på än mer fritt sätt än vad de kan idag.  Det är den traditionella motsättningen.

– Förhandlandets konst är att man ändå hitta kompromisser som vi båda kan leva med. Hade vi inte gått med på 10-minutersförändringen av korridoren så hade vi sannolikt inte haft delpensionsmöjligheten. Vi hade inte haft någon förlängning av uppbördsavtalet (som innebär att arbetsgivaren drar fackavgiften på lönen och betalar in den till facket/redaktionens kommentar).

– Då får man väga arbetstidskorridoren mot möjligheten att kunna gå i delpension. Det är de två materiella värdena. Då tror jag, utifrån ett medlemsperspektiv, att det på sikt är viktigare att få en möjlighet till delpension och få ett bättre pensionssparande än att motparten fått ytterligare tio minuter i arbetstidskorridoren. Det är så man måste väga det.  

Går vi inte mot en framtid där korridoren växer för varje viktigt krav ni får igenom?

– Teknikföretagen kommer med stor sannolikhet att fortsätta kräva utvidgad korridor. Det hänger ihop med att de kommer att fortsätta kräva lokala dispositiva lönepotter och större andel lokal lönebildning. Det ligger i deras filosofi och målinriktning. Inte för att de skulle vara elaka, utan för att de vill öka flexibiliteten på arbetsplatserna för att kunna klara kortare ledtider och snabbare svängningar. Vi måste balansera det med att få en bra trygghet för de anställda.

–  Det är i den skärningspunkten mellan våra krav på trygghet och företagens krav på flexibilitet som vi måste hitta överenskommelser.  

Ni tvingas alltså svälja beska piller för varje bra krav ni får igenom?

–  Om man ska få igenom stora förbättringar, som delspensionen, då kräver arbetsgivarna någon form av motvaluta. Då är det beska piller som gäller.

– Om vi säger att vi inte ska driva några krav på villkorsförändringar utan bara driva lönefrågor, då blir det inte så många beska piller. Det är när vi vill flytta fram våra positioner som motparten kräver framflyttning av sina positioner. Det är deras motvaluta.

Ni har fått in tuffare skrivningar om övertidsuttaget, att individens krav på rekreation och familjeliv ska beaktas. Varför har den frågan varit viktig?

–  Många upplever att man väldigt okänsligt utnyttjar människor för övertidsuttag. Det här har gjort att vi nu tagit ett steg på vägen mot kongressens målsättning att människors rätt till familjeliv och rekreation ska väga minst lika tungt som företagens krav på övertid. Det måste finnas en balans mellan de intressena.

Avtalens lägsta löner höjs med samma procentsats som de utgående lönerna. Därmed tappar de i värde eftersom höjningen i kronor och ören blir lägre. Höjningen av lägstalönerna är av strategisk betydelse, brukar ni säga. Var det här en strategisk eftergift?

– Nej, ingen strategisk eftergift. Snarare en kompromiss. Nu ser det olika ut på olika avtalsområden hur man höjer lägstalönerna och vilken betydelse de har. 

– För oss har det varit viktigt att på de områden som ligger lågt att lägstalönerna höjs på ett rimligt sätt. Därför har vi exempelvis på Tekos område infört den speciella lägstalönegruppen som har betydligt högre värde än vad som skulle ha varit fallet.

– Vi har valt att fokusera frågorna om lägstalöner på de områden med lägst löneläge.

– Vi ställde krav på höjning av avtalens minimilöner, men det gick inte. Motståndet var så oerhört kompakt.

Varför tror du att motståndet är så hårt när det är så få människor som går på avtalens lägsta löner?

– Enligt arbetsgivarorganisationerna leder höjningar i botten till höjningar genom hela systemet. Höjer man lägstalönerna mer än avtalets värde så trycker man nivåhöjningen uppåt.

Men är inte ni av samma åsikt och att höjningen av lägstalöner därför är strategisk för er?

– Den kan få en sådan effekt i lönesystem. Det kan jag hålla med om. Men det som är strategiskt viktigt för oss, det är att vi inte ska ha människor i låglöneträsket. Idag har vi lägstalöner som ligger på 60-70 procent av snittlönerna. Lägre än så ska de inte vara.

Uppbördsavtalet gäller ett år till.  Arbetsgivarna kommer med andra ord att fortsätta att dra fackavgiften på lönen och skicka in den till förbundet. En gammeldags ordning, säger arbetsgivarna. ”Kan inte facket själva samla in sina medlemsavgifter”. Du måste ha mött de argumenten. Vad svarar du?

– Det här ingen administrativ kostnad för företagen. Det är inget problem för företagen utan det här är en ideologisk ståndpunkt från motpartens sida. De vill inte hjälpa till att kassera in den fackliga avgiften.

Varför är då uppbördsavtalet så viktigt för er?

– Det är viktigt för individen. Med systemet för uppbörden, där avgiften till facket och a-kassan dras, så behöver inte den enskilde fundera över om räkningen är betald eller inte. Vilket innebär att när det blir risk för arbetslöshet vet vi att våra medlemmar inte har missat att betala a-kasseavgiften. Vilket är fallet i många andra förbund som inte har det här systemet. Det underlättar för individen

– För det andra är uppbörden viktig för oss som organisation. Vi har bra koll på vilka som är våra medlemmar. Vi kan bara förhandla för våra medlemmar ute på arbetsplatsen.

– När vi har ett uppbördssystem så kan klubbordföranden gå in till lönekontoret och få en lista på vilka det dras facklig avgift på.  Alltså, vilka är medlemmarna hos mig som jag kan förhandla för. Man slipper en massa problem som att kolla om den och den verkligen har betalat sin avgiften eller inte.

– För det tredje tror jag att det är viktigt för företagen. Genom att bibehålla uppbördsavtalet kan vi vidmakthålla en hög organisationsgrad. Det innebär att när företagets vd eller personalchef möter vår klubbordförande så vet de att han eller hon har en oerhört hög legitimitet. Tack vare den höga organisationsgraden.

– Sjunker organisationsgraden minskar också legitimiteten i överenskommelserna. Och då minskar också arbetsgivarens möjlighet att kunna göra upp med klubben. Då får arbetsgivaren istället gå ut och göra upp med alla enskilda, med var och en. Det blir irrationellt.

– Därför tror jag att både den enskilde medlemmen, organisationen och företaget tjänar på uppbördsavtalet.

Harald Gatu