Nytt hopp efter lång tid av trubbel

ReportageRottneros har rest sig ur formsvackan. Nya produktkvaliteter och nya kunder ska vända en tioårig ökenvandring. ”Vi ser ljuset i tunneln”, säger mekanikern Alf Johansson som varit med 
sedan 1976.

Det värmländska bruket strax söder om Sunne har varit inne i en allt snabbare nedgångsspiral de senaste åren.

Uteblivna vinster. Ständiga personalbantningar och varsel. Så sent som 2006 fick 140 pappersarbetare sin inkomst från bruket. I dag är de runt 80.

Bruket tillverkar två sorters mekanisk massa – slip och CTMP. I fjol tappade man en storkund på slipmassa-sidan och situationen blev ohållbar. Beslutet att sliplinjen skulle läggas ner och femtio personer sägas upp kom därför inte som någon större överraskning. Ett dråpslag för de anställda, men också för bygden.

Men under året som gått har något hänt. Bruket har skakat av sig den negativa trenden. Nya produktkvaliteter har tagits fram, nya kunder runnit till och för några veckor sedan kom beskedet;

Sliplinjen får vara kvar! Ingen behöver sägas upp!

I stället börjar snacket gå om ett sjätte skift. Om att köra året om. Pappers ordförande på bruket, Mikael Lilja, drar till med en liknelse.

– Fabriken är som en kackerlacka. Du kan klappa till den med skon, men när du sen tar bort skon kilar den bara iväg igen …

Det verkar som om belackarna på orten skulle få fel än en gång. Alf Johansson, 61 år, menar att det inte funnits någon arbetsro de senaste åren, men trots den oväntade vändningen vill varken han eller arbetskamraterna i verkstaden ropa hej riktigt ännu.

– Det är roligt att det vänt, men vi vet ju inte än hur det blir.

Alf Johansson känner sin fabrik. Han har jobbat som skiftreparatör, vänt stockar i sliperiet och numera går han dagtid på verkstaden efter år av skiftarbete.

– Om det inte händer något drastiskt blir man väl nu kvar till pensionen.

Hade bruket överlevt utan sitt sliperi?

– Det tvivlar jag på. Vi har två ben att stå på och behöver båda.

Arbetskompisen Sven Nyström, 60 år, är rena ungdomen på bruket. Han började så sent som 2002, efter att ha jobbat på sågverk och metallföretag dessförinnan.Med sin korta anställningstid hade han fått gå hem den 1 augusti.

– En får väl tro på framtiden och att det rättar till sig, säger han, väl medveten om att jobbet på Rottneros kunde blivit hans absolut sista.

För vem anställer en sextioåring i dag? I dessa trakter? Det hade blivit till att ägna sig åt hönsen och odla ”joläpplen” (potatis) hemmavid.

Lars-Göran Lindberg (bilden övan), 57 år, sköter underhållet på den nedläggningshotade sliplinjen. Han började på bruket 1979 och har tillhört verkstadsgänget sen tidigt åttiotal.

– Det är en gammal lina, men jag försöker hålla liv i den så gott det går.

Lars-Göran berättar att funderingarna på att lägga ner sliperiet funnits många gånger genom åren.

– Men CTMP:n bär sig inte utan slipen, säger han.

Det senaste året har fyllts med snack om turordning och annat.

– Ovissheten om vad som skulle hända har varit stor.

Precis som flera andra vi talar med pekar han på den kluvenhet som uppstår på en arbetsplats när varslet går. Det är inte bara de som vet med sig att de får sluta som mår dåligt.

– Det är djävligt jobbigt även för alla som blir kvar, säger han.

Plågade av ”dåligt samvete” när kompisen får lämna. Lars-Göran älskar sitt jobb, det är fritt och han får tänka själv.  Plus att det är bra arbetskamrater. Det sämsta har varit just ovissheten om brukets framtid.

I sliperiet står Raymond Arvidsson och övervakar så att stockarna på bandet inte lägger sig fel, innan de faller ner i sliptråget. Raymond är 43 år och har jobbat sen millennieskiftet på Rottneros. Han var en av dem som varslades i första omgången och hann vara hemma i sex veckor innan han fick komma tillbaka.

– Jag hade hela tiden känslan att man inte skulle lägga ner sliplinjen, säger han.

Men Raymond fick inte komma tillbaka som reparatör på torken. Det blev övervakningsjobbet vid sliprännan, en av de mest okvalificerade arbetsuppgifterna Rottneros har att erbjuda.

– Mja … jobbet är lite mindre kvalificerat än mitt förra, säger han diplomatiskt.

Under veckorna hemmavid ”kom Norge hemskt mycket närmare”, för i trakterna runt bruket växer industrijobben inte på trän.

”Det har alltid sagts att Rottne ska försvinna, men vi har levt vidare”, säger Jonas Atteblad.

Kollegan Jonas Atteblad, 38, en bit längre bort efter bandet, är egentligen försteman på CTMP-linjen.

– Jag gör bara ett inhopp för en som är sjuk, säger han.

När Jonas började 1999 hade bruket 170 anställda.

– Sen har det bara gått utför, säger han och rättar till ett par motsträviga stockar som vill fly bandet.

Jonas varslades också men det aldrig hann verkställas. Han tillhör dock den del av de anställda som har verksamheter vid sidan om som de kan falla tillbaka på. I Jonas fall handlar det om ett företag med tio anställda som han driver ihop med sin svåger.

– Vi hyr ut entreprenadmaskiner.

Andra vi pratar med har skogstillgångar, travhästar, jobbar som månskensbönder eller driver mindre sågverk. I dessa trakter sysslar folk med lite av varje vid sidan om jobbet, tycks det.

Slipskiftets tredje medlem, Jimmy Thunander (bilden ovan), fångar vi in vid vattenautomaten. Med sina 37 år är han näst yngst på bruket och med sina 15 anställningsår ingick han också bland dem som varslades – men utan att behöva gå hem.Fast han fick lämna flingtorken för sliplinjen. Med en sjukpensionerad fru och barn var a-kassan inget alternativ.

– Nej det ville jag inte ens fundera på.

Hade varslet blivit verklighet hade han troligen följt sina två bröder i spåren till Norge.

– En jobbar som snickare, den andre som ventillationstekniker.

Och grannen i väst, som tycks ha ett outsinligt behov av yrkesmän och kvinnor från Sverige, hade säkert haft plats för en utbildad hydraultekniker också.

Men nu blir han kvar på Rottne.

– Man vill ju gärna tro att bruket har en framtid.

Pappers avdelningsordförande Mikael Lilja kan se tillbaka på ett av de mest turbulenta åren i brukets historia.

I fjol skulle avdelningen ha firat sitt hundraårsjubileum medan bruket fyllde 125 år. Men allt ställdes in.

– Kombinationen rajtan tajtan och fri sprit går inte så bra ihop med varsel och folk som mår dåligt, säger Mikael Lilja.

– Vi hade just ingenting att vara glada över.

Nu stundar i stället en 101-årsfest. Och nu har man verkligen något att fira, beskedet att sliplinjen blir kvar.

– Om den lagts ner hade förutsättningarna för att driva bruket vidare varit dåliga, menar han och delar sina arbetskamraters syn.

Nu har det insmugit sig ett nytt hopp i det anrika bruket. Tillströmningen av fler kunder utifrån det nya produktsortimentet har gått över förväntan.

Åretruntdrift väntar om hörnet och kanske kommer sista raden i årsredovisningen att blinka svart framöver. Det finns bara ett mörkt moln kvar och det stavas Arctic Paper.

Bakom Arctic Paper, där de svenska bruken Grycksbo och Munkedal ingår, står norrmannen Tomas Onstad. Med sina 54 procent av aktierna är Arctic Paper största ägare i Rottneros-koncernen. Artic har precis gjort ett misslyckat försök att köpa upp hela koncernen och under den processen har Arctic klivit ur medieskuggan. Det har handlat om chefsavhopp, insideraffärer med mera, samtidigt som koncernen dras med dålig ekonomi, vilket skapat viss oro i Rottneros.

Vad kommer störste ägarens dåliga ekonomi att innebära för Rottneros och Rottneros-koncernens framtida väl och ve? Ingen vet, men vad som talar för Rottneros på sikt, det vet Mikael Lilja.

– Det är vår vilja att förändra och omstrukturera. Plus att vi nu också fått en bra produktpalett.

– Vi är tämligen unika på mekanisk massa, det finns max en handfull bruk på hela klotet, och på sikt tror jag att det är vår sliplinje som blir den mest stabila.

Det hade ingen i Rottneros vågat säga för ett år sedan.

Göran Widerberg