Industriarbetarnas tidning

”Facket måste börja längta”

16 januari, 2014

Skrivet av Malin Timan

SpaningDe är hyllade, aktuella och rörande överens. Båda författare och båda nya krönikörer i Dagens Arbete. Tillsammans med chefredaktör Helle Klein pratar Lena Sundström och Kristian Lundberg om viljan att förändra.

Läs Kristian Lundbergs och Lena Sundströms första DA-krönikor:

Släpp inte rätten till kunskap

Verkligheten förvirrar mig

Spaning 2014

Helle Klein: Om ni tänker på hur det ser ut nu i samhället. Vilka är de mest angelägna frågorna att skriva och berätta om? 

Lena Sundström: Det som är allra viktigast är nog att skapa förståelse. När man skriver vill man förvalta den tid man fått och för en stund dra ner tempot. Men det jag är mest rädd för är den växande rasismen. När jag växte upp fanns det inte på kartan att man skulle ha den inställningen att nazister till exempel skulle kunna gå i tåg på årsdagen av kristallnatten.

Kristian Lundberg: Att det till och med sitter en nazist i en kommun i Sverige och har hand om barn- och ungdomsfrågor. Hade någon sagt det till mig för tio år sedan hade jag sagt att det aldrig kommer att hända.

Lena: Det är inte heller lätt för enskilda reportrar som ska rapportera om det här. När man ser extremt rasistiska uttalanden från politiska toppar och så säger man att man måste vara opartisk mot det här. Som att man ska vara opartisk mot rasism och nazism? Nej, när det handlar om det här ska man ta ställning.

Helle: Vi återkommer strax till den här frågan, men Kristian vilka frågor ser du som angelägna?

Kristian: Det som jag tycker blir allt mer angeläget är hur den nyliberala kantringen har naggat så många saker i kanten att det som för väldigt kort tid sen var helt osannolikt plötsligt har blivit sannolikt. När till exempel framgången för en teater mäts i hur många biljetter som säljs. Hur vi hela tiden mäter vad vi tycker att människor ska ha. Jag tror också att vi allt mer kommer se att bemanningsfrågorna lyfts till ytan. Vi kommer prata mer om den arbetsmarknad som vi nu ser havererar.

Lena: Den fackliga frågan kommer också att utvecklas. Som det är nu fungerar det inte längre.

Kristian: Ja, och att fackförbunden inser att det inte är farligt att ha en konflikt. Det behövs tydliga ledare och fackförbund som vill värna om det gemensamma.

Fackförbunden måste sluta vara nostalgiska. Sluta sakna och börja längta.

Lena: Fackförbunden måste sluta vara nostalgiska. Sluta sakna och börja längta.

Kristian: Ja, facket måste börja längta.

Skildringar av arbetare

Helle: Det här är ju industriarbetarnas tidning, men det skrivs annars väldigt lite om arbetare och arbetarklassen i litteraturen och i journalistiken. Varför finns det så få skildringar?

Lena: Jag tror att vi har gått vilse någonstans på vägen för att det hänt så mycket med klassbegreppet. Det är svårt att prata om arbetarklass. På min mormor och morfars tid var det självklart att säga att ja, jag är arbetarklass och i det fanns det då både en politisk och en privat hemvist. I dag har vi en arbetarklass som har samma villkor, men som inte vill vara arbetarklass eller inte känner sig hemma i det facket.

Helle: Är det medelklassifieringen det beror på?

Lena: Vi har väl alla blivit itutade att det är den inkomst som vi har just nu som räknas. Då kan du vara medelklass om du har råd att åka på semester utomlands. Men det är andra saker som räknas i dag. Det handlar om de som har jobb, de som inte har jobb, de som aldrig kommer få jobb och de som är anställda via bemanningsföretag. Och då kan du ju träffa en reporter som har jobbat jättelänge för ett stort mediehus i Stockholm som lever under samma osäkra arbetsförhållanden som vilken arbetare som helst.

Helle: Vad tror du Kristian? Varför är arbetarklassen så osynliggjord?

Kristian: Jag tycker att man ska vara försiktig med att definiera den som osynliggjord, för det är möjligt att den finns på platser där vi inte är. Men i offentligheten så är den ju allt mer bortraderad. En sak som jag tänkt på är att den kollektiva klassresa som våra mor- och farföräldrar gjorde var just kollektiv men nu har det i stället blivit till en individfråga. Det är inte längre vi som stiger fram. Det är jag som lämnar något för något annat. Jag definierar min egen klass.

Helle: Det finns också något intressant med att Gabriella Pichlers film Äta sova dö, dina böcker Kristian, det ni gör på Kalla Fakta och vår bok Döden på jobbet alla fått så stort genomslag. Jag vet inte vad ni tror, men kanske att det finns en grogrund för det här reportaget ändå?

Lena: Jag hoppas det. Kanske att det är ett positivt tecken i tiden att till exempel Expressen satsar på sin serie Svenska jobb och när jag träffar en styckare på Scan blir det sex sidor i tidningen. Det tycker jag är häftigt. Men jag tror också att det fortfarande finns ett stort motstånd mot den här typen av berättelser.

Kristian: Visst gör det det, men jag kan också se ett behov av att få kliva in i det kollektiva som förklarar samtiden som den de facto ser ut. Inte som man önskar att den skulle se ut, utan där det finns en möjlighet till identifikation. Att få känslan av att inte vara ensam. För det är det som är baksidan av att vara individ i en klass, att vara ensam.

Främlingsfientlighet

Helle: För att återgå till främlingsfientligheten som vi pratade 
om innan. Fackförbunden brottas med det ökade stödet för Sverigedemokraterna. Hur ska vi klara att bekämpa normaliseringen, det vill säga göra det som blivit rimligt orimligt igen?

 Kristian: Jag tror att vi måste lyfta det till en ideologisk fråga. I uppdraget att bedriva en fackföreningsrörelse ingår också solidariteten. Att gå in och säga att nu ska vi bekämpa rasismen mot romer eller någon annan grupp fungerar inte. Då tror jag att vi tappar i hastighet. Det är bara att stiga fram och säga att vi är solidariska. Punkt slut.

Lena: Jag tror att vi måste göra flera saker. Ingen blir lycklig av att hänga upp arga tvättstugelappar. På samma sätt blir ingen glad över att vädra rasistiska åsikter hos grannar och kollegor. Det förgiftar hela samtalet. På samma sätt tror jag att vi får en positiv kraft av positivt engagemang. Men det stora problemet är att partierna hamnat i en röra i mitten, framför allt Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är ett jätteproblem. Väljare känner sig svikna och går då emot det här. Partierna måste skärpa sig. Jag är skitbesviken.

Debattklimatet

Helle: Jag tänker också på att ni båda skriver om rasism och är aktiva inom sociala medier. Då drar man också till sig hat och hot och annat. Hur ser ni på debattklimatet som är nu?

Lena: Det är samma glidning där. När jag började skriva krönikor i Metro 1999 kunde jag få 500 kommentarer på nätet efter att jag skrivit en text. Jag trodde att det var alla som skrevs tills jag en dag träffade den kvinna som satt och modererade och rensade bort rena hat och hotinlägg. På den tiden var det ingen som kallade det cencsur. Det handlade om anständighet.

Det debattklimat som vi ser inom sociala medier är så bortom sans och vett att det inte ens kan kallas för ett debatt-klimat.

Kristian: Jag kan tycka att det debattklimat som vi ser inom sociala medier är så bortom sans och vett att det inte ens kan kallas för ett debattklimat. Det jag kan tycka är riktigt obehagligt är när det börjar bli allt mer privat. Då handlar det inte längre om debatt utan om härskarteknik.

Lena: Ja det är svårt att veta hur det ska hanteras. Om du skulle sätta upp något på en fysisk anslagstavla ser vi på det på ett helt annat sätt än om vi sätter något på en anslagstavla på nätet.

Driv och engagemang

Helle: Nu har vi redan pratat länge och ni har fortfarande samma driv. Varifrån kommer det här engagemanget som ni har?

Lena: Jag tror, med risk för efterkonstruktioner, att man bara engagerar sig för olika slags saker, och att det ofta börjar redan som barn. Jag skrev en artikel när jag var liten och blev otroligt stolt när den blev publicerad i Kristanstadsbladet. Jag hade läst om Hiroshima och skrev att vi måste se människorna bakom dödstalen.

Helle: Hade du det engagemanget hemifrån då?

Lena: Nej, det kan jag inte säga. Mina föräldrar kommer från en arbetarklassbakgrund, och det där fanns kvar, att man inte skulle förhäva sig. Samtidigt var den smyglitterär. Jag är uppvuxen med jättemycket böcker och mamma läste Stig Dagerman för mig redan när jag var liten och pappa är fruktansvärt allmänbildad. Men det var ingenting man skulle skryta med och det pratades inte politik eller så. Delvis tror jag att det låg i min natur att alltid ställa många frågor på lektionerna och vara intresserad av den här typen av frågor, precis som man kan välja att vara intresserad av något helt annat. Men jag tror att de som har engagerat sig i journalistik eller samhällsfrågor har fått en uppmuntran till att engagemang gör skillnad.

Helle: Kristian, vad tror du? Så som jag upplever båda era böcker och ert skrivande är att ni drivs av ett rättspatos. Var kommer det ifrån?

Kristian: Jag har aldrig haft något stöd hemifrån. Det har gjort att jag inte har varit rädd att förlora något, för jag har inte haft något att förlora. Däremot kunde jag känna igen mig i Ivar Lo Johanssons texter. Hans känsla av vanmakt. Samtidigt slog hela punkrörelsen in över Sverige. Då kom möjligheten att man kunde skapa något själv. Vi startade tidskrifter, ockuperade hus och engagerade oss för bilfri innerstad. Plötsligt hade man mandat för något som tidigare bara varit för någon annan.

Dagens Arbete

Helle: Och varför vill ni skriva i Dagens Arbete?

Kristian: Jag borde egentligen svara något raffinerat och intelligent som får alla att häpna, men jag måste vara ärlig och säga att det allt mer har blivit så att den skönlitteratur som intresserade mig från början nu börjar närma sig ett fält som inte längre är litterärt utan allt mer blir både fackligt och politiskt. Då blir jag också intresserad av att få en plattform där de här båda olika enheterna kan mötas i nåt slags samtal med sig själva. Verkligheten ser inte längre ut som den gjorde när jag började intresserade mig för skönlitteraturen och inte heller som den gjorde när jag började intressera mig för fackförbundspressen. Därför är det intressant att öppna upp de här båda mot varandra. Det är inte alls självklart att man som författare ska intressera sig för fackförbunden och inte heller tvärtom. Men vartefter tiden gått har jag blivit det.

Lena: Dagens Arbete är en bra tidning, en bra tidning som också ger utrymme för sina journalister. Det handlar ju inte bara om att man ska ha resurser för att göra jobb, utan det handlar också om att ge dem plats. Det tycker jag att Dagens Arbete gör. Tror på sina berättelser och att berättelserna bär. För mig är det en ära att få skriva i ett sånt sammanhang.

Namn: Lena Sundström.
• Ålder: 41 år.
• Yrke: Journalist, författare och programledare.
• Bor: Stockholm.
• Familj: Gift med musikern Bo Sundström 
och har två döttrar.
• Böcker: Debuterade som författare 2005 och har sedan dess släppt en ny bok vartannat år. 2013 kom Spår, en bok om när Sverige lämnade ut två asylsökande män till tortyr i Egypten.
• Priser:Världens lyckligaste folk kom 2009 och belönades med en Guldspade, Publicistklubbens stora pris och Gleerups litterära pris. Boken var också, precis som Spår, nominerad till Augustpriset.

Här hittar du Lena Sundströmförsta ordinarie krönika för Dagens Arbete:”Verkligheten förvirrar mig”.

  • Namn: Kristian Lundberg.

  • Ålder: 47 år.
  • Yrke: Författare, litteraturkritiker och krönikör.
  • Bor: Malmö.
  • Familj: Fru och en son.
  • Böcker: Debuterade med sin första diktsamling 1991 och har sedan dess givit ut över tjugo böcker i skilda genrer. Slog igenom med Yarden 2009 och 2013 kom biografin En hemstad – Berättelsen om att färdas 
genom klassmörkret.
  • Priser: För böckerna har Kristian Lundberg tagit emot flera pris och stipendier. Bland annat belönades han med Signe Ekblad-Eldhs pris 2013 och är 2014 års Lars Ahlin-stipendiat.
  • Här hittar du Kristian Lundbergs första ordinarie krönika för Dagens Arbete: ”Släpp inte rätten till kunskap”.


Här finns Helle Kleins
senaste veckoledare.

Du kanske också vill läsa…

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Bra att regeringen lyssnar på parterna

LEDARE Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Fortsätt förhandla

Fortsätt förhandla

Ingen vill att politiken ska rubba maktbalansen på svensk arbetsmarknad, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Första hundra åren i framtidens tjänst

Första hundra åren i framtidens tjänst

Vi har valt att visa människorna på bruken under de senaste decennierna, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Århundradets förhandling

Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Bra jobb­satsningar i höstbudgeten

Magdalena Anderssons spara i ladorna har bytts mot satsa järnet. Det är helt rätt, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Låt industrin bli det gröna navet

Med rätt satsningar kan återhämtningen efter coronakrisen bli språngbrädan som åstadkommer den nödvändiga klimatomställningen, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Vänd oron till framtidstro

Politiken, liksom parterna på arbetsmarknaden, måste nu se till att människor återfår hoppet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Gör inte upp med Moderaterna

Lagom till sommarsemestern verkar en regeringskris segla upp. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet på grund av flyktingpolitiken? Nu behöver det inte gå så illa. Men frågan om migrationen är onekligen svårlöst och har många dimensioner. Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper Socialdemokraternas agerande just nu. I januariöverenskommelsen beslutade regeringsmajoriteten om att en parlamentarisk […]

Arbetsrätt Striden om las

Bra att regeringen lyssnar på parterna

LEDARE Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Regeringen ställer sig bakom parternas las-uppgörelse

Regeringen ställer sig bakom parternas las-uppgörelse

Regeringen ställer sig bakom Svenskt näringslivs och PTK:s las-uppgörelse. Nu påbörjas arbetet med att förändra arbetsrätten.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Fack och arbetsgivare kan fortfarande inte enas om storleken på löneökningarna. Nu skickar industrifacken hem sina delegationer.

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.