”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”
Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till alltsom skulle göras.
Sommaren kommer mellan två andetag. Mina gamla arbetsplatser värker i mig. Jag lägger mig raklång på sängen och sträcker ut ryggen. Framför mig när jag sluter ögonen; ett löpande band av latte och smörgåsar där människan alltid var den svagaste länken. Någonting som enkelt kunde bytas ut och ersättas när handlederna svek eller tempot knäckte psyket.
Tankarna flimrar, minnena från tio års köksarbete bakom mig. En rad av beställningar upphängda ovanför kallskänksbänken med bångmaskinens smattrande som kulspruteeld och händerna dansande över tallrikarnas landskap. Min arbetskamrat bredvid mig som sträcker sig efter läskglaset spetsat med vodka. Drogerna i blodomloppet för att klara tempot. Hur vi en kväll hittade honom i trappan ner mot omklädningsrummet, skakandes med musklerna låsta i kramp och ögonvitorna riktade ut mot oss. Ambulansen som fraktade bort honom medan en ny arbetskamrat tog hans plats bredvid oss veckan senare.
Flimret igen, tidens dova snabbhet, åren som gick medan vi på något sätt klarade oss igenom en ständig schemalagd underbemanning. Vanan som en fiende vi lärt känna alldeles för väl, någonting som gjorde det möjligt för oss att acceptera underordningen. Minnet av de flesta dagarna bara som tempot tatuerat in i våra armar, förslitningsskador i ryggar och knän, priset vi betalade för någon annans vinst.
Så somnar jag. Jag är 18 år igen och sitter i städpatrullen ut mot Kungsbacka med mikrosömnen mellan hemtjänstpassen och överklassens hem i Örgryte. Omöjligheten att tacka nej till arbete i rädslan för att aldrig bli inringd igen. Sekunderna jagandes oss med moppen över kontorsgolv, trasan över toalettsitsar och speglar. En hastig blick mot klockan innan nästa hem magiskt ska bli skinande rent.
Jag vaknar när solen faller in över mina väggar, omsprungen av ett minne som återkommer; bilden av oss i kallskänken de första dagarna efter att vi insett att vi var många som inte orkade, kunde, vara tysta längre. Hur rädslan för konsekvenserna förlorade över möjligheten, nödvändigheten, av förändring. Hur man till sist kan bli så trött att man helt enkelt inte orkar mer.
Det är minnet av vår underordning, men allra mest; de tillfällen då det blev tydligt att vi tillsammans har styrka nog att förändra detta. Det är en kollektiv vägran att höja tempot efter en nedskärning, mina arbetskamrater som tågar in på chefens kontor, upptäckten av rörelsen på de första fackkurserna. Men också de små tecknen före; något så enkelt som en blick utbytt när chefen gled förbi och sa åt oss att jobba fortare, svordomarna mellan oss i produktionen, hur vi började prata med varandra och plötsligt såg att vi delade villkor.
Tillfällen då föreställningen om att vi skulle vara svaga, ensamma eller utbytbara så tydligt fick ge vika för minnet av att tillsammans kan den svagaste länken bli den allra starkaste.
