”Vi kan inte förneka rasismen”

Två nyhetshändelser i förra veckan. Belyst från två håll ser jag plötsligt beröringsskräcken i mångfaldsfrågan ur en ny vinkel.

SVT lanserar en ny granskning av styrelsesammansättningen i de tio största börsbolagen. De tittar på etnicitet. Hur många av de 90 styrelseledamöterna har vad SCB kallar ”utländsk bakgrund”, dvs är födda utomlands eller har minst en förälder som är det?

Det är ett på tok för snävt material att studera för att dra slutsatser för hela näringslivselitens räkning. Undersökningen borde förstås gjorts på alla börsnoterade bolag, eller åtminstone på alla bolagen på storbolagslistan. Men även utan SVT:s minienkät i frågan vet vi att övervikten av svenskfödda män som heter Per och Anders i övre medelåldern är förskräckande stor, inte bara i styrelserna utan även i bolagsledningarna.

Det intressanta är dock reaktionerna. En debattartikel i Expressen, av Adam Cwejman på Timbro, och runt 35 (enligt SVT) twitterkonton protesterade högljutt på #vitabolag (den hashtagg som svt lanserade för sin granskning) mot vad de upplevde som en rasifiering.

35 kritiker. Men kritiken fick stor spridning, försvarade sig SVT när de drog tillbaka materialet och aldrig sände inslaget. Endast nyhetsartikeln på webben blev kvar. Den högerliberala debattören Alice Teodorescus tweet ”Skulle vilja veta vilken särskild kompetens vi invandrade besitter på grund av våra utländska efternamn eller pigment” har i skrivande stund retweetats 142 gånger.

Att SVT drar tillbaka ett inte tillräckligt väl utfört arbete är helt i sin ordning. Men det vore synd om SVT böjer sig för kritiken att dylika undersökningar inte ska göras. Alls.

För den viktiga frågan är inte den Alice Teodorescu ställer. Utan den omvända: vad är det i människors utländska efternamn eller pigment som exkluderar dem? Vad är det i det vita skinnet, den blå ögonfärgen och förnamnen Per och Anders som meriterar dem till alla styrelseuppdrag? Det är ett faktum att verkligheten ser ut så. Och det måste vi diskutera.

Men den andra händelsen visar vad den diskussionen kan kosta enskilda individer. Och det är då den annars obegripliga strutsmentaliteten, att vägra se den strukturella rasismen, blir begriplig. Det kan kosta på i längden.

Journalisten Alexandra Pascaliduo väljer att tystna, sluta utöva sitt yrke, att lämna Sverige. Orsaken är enligt henne själv allt hat och alla hot hon fått genom alla år hon bara gjort sitt jobb. Ett jobb som programledare, journalist och krönikör, vilket onekligen innebär en hel del synlighet.

Jag vill inte säga att det finns direkt kausala samband mellan att vara invandrare enligt SCB:s definition och att bli hotad och hatad. Inte heller kan jag leda i bevis att det finns direkta samband mellan Pascalidous grekiska ursprung och de hat- och hotbrev hon fått. Men jag säger som Leif GW Persson: Hata slumpen!

Vi måste prata om detta. Det finns en åtskillnad på människor i Sverige beroende på hudfärg, namn, geografiskt och etniskt ursprung. Det går inte att acceptera det. Vi måste motarbeta detta faktum och aktivt verka för att alla människor får möjlighet att förverkliga vad de vill åstadkomma med sina liv, att alla människors kunskap erfarenhet och kreativitet kommer till nytta och bidrar till fler bolag och arbetstillfällen, till tillväxt och lönsamhet, till innovation och utveckling i samhället.

Jag är ledsen, Alice Teodorescu, Adam Cwejman, hela Timbro – det är förfärligt att rasismen kostar så mycket att människor ger upp sitt land och sitt jobb, men just därför kan vi inte nöja oss med att se tiden an och krampaktigt förneka att det finns en strukturell rasism.

Just därför måste vi ställa frågan vad det som gör att vitt skinn, blå ögon och ett efternamn som slutar på –sson är meriterade för ledande maktbefattningar i näringslivet.