”Förr eller senare brister det”
20 maj, 2015
Skrivet av Hans Strandberg, Anna Tiberg
Dagens Arbete har vänt på stenarna i den slimmade industrin. Huvudskyddsombuden på svenska storföretag larmar om stressen som en tickande bomb. Men vi fann också en vilja att börja göra något.
Vi människor är faktiskt gjorda för att stressa, säger psykologen och forskaren Agneta Sandström på Östersunds rehabcentrum, fast man hör att det kommer att komma ett ”men”.
Tänk bara på, fortsätter hon, hur våra förfäder kunde jaga antiloper i dagar, hur våra föräldrar kunde jobba livet ur sig med att ta in höet. Vi kan ta oss samman och arbeta som bara den i korta perioder, det är inga som helst problem.
Men?
– Sen ska vi vila, det gör vi inte i dag. Folks huvuden hänger inte med.
Agneta Sandström har i magnetröntgenbilder visat att utbrända människor får mätbara skador i hjärnan. Ärren uppstår i pannloben, och förklarar några typiska symptom – sämre minne, sämre planeringsförmåga, sämre koncentration, sömnsvårigheter.
Hennes undersökning av högpresterande kvinnor med utmattningssyndrom för drygt fyra år sedan, var ett hårt slag mot läkare som såg utbrändhet som depression och tyckare som menade att det väl bara var att bita ihop och ta nya tag.
Men hur går det till när man bränner ut sig? Och hur nära väggen är industrin?
”Det saknas metoder för hur man ska arbeta med psykosociala problem.”
Vi börjar i Småland, på ett fabrikslager, det är våren 2013. Då hade framtiden kommit till Hultsfred – och hon bar garderoben Pax i sina armar.
Truckföraren Stefan Nygren och hans arbetskamrater fick veta att nu skulle det supersatsas. I framtiden körde man inte truck, man övervakade truckar. På en informationsfilm såg de hur avancerade autotruckar kvickt och stötfritt kunde frakta tonvis med delar ut från fabriken, via lagret till utlastningen. Allt var noga uträknat. Allt skötte sig själv. Det var bara att trycka på en knapp och hålla ett öga på en skärm. I princip.
Stefan Nygren, då 57, minns att han var fascinerad. Förarlösa truckar. Vilken grej.
– Jag tänkte: ”Det här vill jag lära mig”.
Två andra från skiftet skulle ha gjort detsamma, men de sögs upp i produktionen – och Stefan blev ensam kvar.
Han hade fullt upp, dagarna flög förbi. Om en autotruck stannade bromsades systemet för att slutligen proppa igen hela produktionen. Det gällde att snabbt ta reda på anledningen till stoppet. Antingen åtgärda och sätta autotrucken i arbete, eller ställa av den.
Att ”inte hitta felet” låg inte för Stefan:
– Jag vill förstå, ger mig den på att begripa. Varför funkar det inte?
Men truckarna var avancerade. Lyckades han knäcka en gåta uppstod genast en ny. Han kunde ringa till en support – i Italien. Då skulle han framställa problemet på engelska, och sedan i bästa fall få en instruktion som gick att tyda.
Dessutom återstod manuella truckmoment. Varje paket som kom ut från produktionen förseddes med en etikett, och en del etiketter kunde autotruckarna inte läsa av. Detta gods levererades till ett ställe som helst skulle vara tömt när nästa skift gick på. Ibland satt Stefan och körde manuell truck, så mycket som 25 ton kunde behöva flyttas. Plötsligt larm – en autotruck hade fått problem. Avbryta och åtgärda. Tillbaka till manuella trucken. Larm igen. Svårare problem denna gång. Ställa av. Tillbaka. Nu höll tiden på att rinna ut samtidigt som han inte kunde släppa den avställda truckens problem.
”Starkt styrt arbete där man inte kan påverka sin arbetssituation.”
Stefan kände sig jagad och det blev bara värre. Maktlösheten slog till varje gång han inte hade kunskapen att angripa ett problem. Han hann aldrig riktigt med det han föresatt sig. For nog mest illa av det: Att inte leva upp till sin egen standard.
– Hjärtklappningen kom först. Den var som en hammare i bröstet. Jag pratade med min produktionsledare, jag sa att vi skulle behöva vara en till på skiftet som kunde sköta autotruckarna. ”Det blir för mycket på en person. Vi är för slimmade. Jag behöver någon att bolla med.”
Visst, sa chefen. Frågan är bara vem vi ska ta. Det finns ingen just nu.
Efteråt har Stefan undrat om han var sin egen värsta fiende. Chefen såg ”det funkar ju”. Stefan åt sin lunchmacka i trucken, försökte vara överallt samtidigt, lät hjärnan jobba på högvarv med varje nytt problem. Och det funkade. Produktionen rullade och lastbilarna for.
Vi ska återvända till Stefan men först tittar vi på siffrorna. Psykisk ohälsa, där utbrändhet är en av de viktigaste diagnoserna, är i dag den snabbast ökande sjukskrivningsorsaken. Den är numera också den vanligaste orsaken, vanligare än skador på armar och ben. Försäkringskassan konstaterar i en rapport från i fjol att psykisk ohälsa spelar en ”stor roll” för ökningen av svenskarnas sjukskrivningar sedan 2010.
Men här finns stora skillnader. En är att kvinnor sjukskrivs mer än tre gånger så ofta för utbrändhet som män (se grafik). Å andra sidan är mörkertalet större hos män, och de som till slut tar sig till stresskliniken är ofta i sämre skick. En annan skillnad är att genomsnittssvensken sjukskrivs för psykisk ohälsa mycket oftare än industriarbetaren.
”Stor okunskap om psykosociala problem, även bland oss fackliga.”
Bara 5 procent av arbetssjukdomsfallen i industrin 2013 orsakades enligt Arbetsmiljöverket av ”organistoriska eller sociala faktorer”, där utbrändhet och stress ingår. Och det syns ingen ökning under de senaste fem åren.
Det är alltså svårt att bevisa att den allmänna trenden gäller även för industriarbetare. Ändå höjs allt fler röster om att psykisk ohälsa på grund av stress är ett klart växande problem.
Dagens Arbetes egen enkät ger en tydlig fingervisning. 65 huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industriarbetsplatser har svarat på våra frågor om stress och psykosocial arbetsmiljö.
Alla utom 6 tycker att stressen på jobbet har ökat de senaste åren. 30 anser att stressen ökat betydligt.
Skyddsombuden lyfter fram de alltmer slimmade organisationerna som ett allvarligt problem . Så här kan det låta:
”Det finns en dold stress som inte syns direkt men ökar efter hand. Jag är rädd för att det blir en bombexplosion till slut.”
”I industrin är vi jätteduktiga på att laga trasiga maskiner. Det här med själen är svårare.”
”Bemanningen minskar medan belastningen ökar. Vi har ju yrkesstolthet, vi vill inte göra ett dåligt jobb. Vi biter ihop men förr eller senare brister det.”
Precis det hände truckföraren Stefan. Efter några månader i sin nya roll var det inte bara hjärtat som stördes, utan också sömnen. Han kunde komma hem efter ett nattskift, ta med sig Vimmerby tidning till sängen, läsa några sidor och slockna. En timme senare vaknade han igen. Kroppen ville sova men hjärnan tillät det inte. Stefan stirrade i taket och försökte lösa arbetspassets problem om och om igen.
Sömnbristen höll i, och den påverkade humöret.
– Jag satte på mig en mask när jag gick till jobbet. Jag vill inte vara en gnällspik. Efteråt har jag ju fått höra att folk ändå såg. De tyckte att jag slutit mig. Det var inte samma gamla Stefan, sa de.
I oktober 2014 drog en ljus sjungande ton i gång i örat, en varningssignal som han brukar jämföra med det sirliga ljud som uppstår när en grupp sidensvansar möter våren. Samtidigt blev han superkänslig för ljud på lagret och hade hörselkåporna på så mycket som möjligt.
Man går till jobbet när man är sjuk för att bemanningen är så snål.
Kvällsskiftet den 17 november dog varningssignalen ut och ersattes av ett växande brus. Stefan lyfte på hörselskydden, var kom ljudet ifrån? Han jobbade mekaniskt sina timmar till slut och när han kom ut i det fria insåg han att dånet fanns inne i hans eget huvud.
Han tog sig hem, öppnade dörren och gick till soffan i vardagsrummet. Där blev han sittande i arbetsbyxor, mössa och skor. Lägenheten var tyst men i Stefans huvud dånade det som av en hel bisvärm.
– Jag tänkte, vad händer med mig? Är det något som håller på att sprängas?
Han undrade om han borde ringa någon men förmådde inte. Satt bara där. Armarna runt om det nedåtböjda huvudet, bisvärmen inuti det.
Han minns inte att han klädde av sig och lade sig i sängen, när han vaknade var surret kvar. Han ringde till sköterskan på vårdcentralen och kämpade för att få ur sig orden. Hon sa: Gå inte till jobbet. Jag ordnar en tid.
Stefan Nygren är ett undantag. Han vill prata öppet om det han har varit med om, vilket få av alla dem vi sökt kontakt med i vår undersökning velat. Men han är långt ifrån ensam. Fler än hälften av de 65 huvudskyddsombuden uppger att en eller flera av deras arbetskamrater det senaste året har sjukskrivits av psykosociala skäl.
Problemen visar sig också i LO:s senaste rapport från de regionala skyddsombuden, som jobbar mot små och mindre företag. Där är svaret tydligt, den typ av arbetsmiljöproblem som ökar är ”kränkningar, slimmade organisationer, stress”.
– Man känner klart behovet ute på företagen av att prata om den psykosociala arbetsmiljön, våra utbildningar för skyddsombuden är smockfulla varje gång.
Det säger Tommy Keijser, arbetsmiljöansvarig för IF Metall avdelning 16 Mälardalen men också huvudskyddsombud på Bombardier i Västerås.
– Det har hänt saker det senaste året, det är inte längre fult att prata om vad stressen gör med folk, man räknas inte som en klenis. När du vänder på stenen så märks det att många känner igen sig.
Att ständigt vara tillgänglig, exempelvis via mejl och på telefon.
Vad finns där under stenen?
– Mycket övertid, mycket stress, alltmer slimmade organisationer där du förväntas göra ännu mer jobb. Man tajtar till arbetet, du hinner inte vara sjuk eller vågar inte om du är inhyrd, man ska vara till lags.
– Det är helt klart ett växande problem, och nu jobbar vi med att försöka få i gång screeningar med enkäter på de företag som har skyddskommittéer.
Hans eget företag, Bombardier, har bestämt sig för att lägga extra fokus på dessa frågor i år, en särskild grupp ska kartlägga vilka problem som finns och vad man kan göra åt dem. Samma beslut har tagits på Stora Enso i Hylte, där antalet anställda halverats på bara några år – en stressfaktor i sig. Linda Mars är personalchef:
– Tänk om det hade varit som med till exempel buller, att man köpte en konsulttjänst och så blev problemet fixat. Detta är helt annorlunda, här finns inga enkla mätetal.
Hon säger att det är svårt att slå fast om de psykosociala problemen ökar eller om de har blivit synligare genom att det talas mer om det.
– Vi får höra att det är för stressigt, att vi har blivit för tajta i omorganisationen. Signalerna kommer till oss och till facket och vi har samma målsättning, ingen ska behöva bli sjuk av att jobba.
I Hylte kommer man i den årliga enkätundersökningen denna gång att titta mer noga på frågor som rör stress, relationer till kolleger och chefer och möjligheten att växa i jobbet.
– Men det vi också gör i år är att prata, prata – i mindre grupper för att få upp problemen på bordet. Sedan handlar det också om att våga be om hjälp.
Hur krockar kraven på lägre stress med företagets lönsamhetsmål?
– Det kan de ju göra. Om en grupp upplever att vi har för högt tempo och vi säger att vi inte kan bli fler, då måste vi jobba smartare, hitta lösningar tillsammans. Ingen ska bli utbränd.
Efter flera tidigare misslyckanden att reglera den psykosociala arbetsmiljön tyder mycket på att Arbetsmiljöverket nu verkligen kommer med tvingande föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö. Arbetet har försenats, det senaste beskedet är att den träder i kraft nästa vår.
– Vi inför tydliga regler som ska minska risken för att den anställde till exempel ska drabbas av stressrelaterade sjukdomar, sammanfattar Torsten Heinberg, en av dem som jobbat fram föreskrifterna.
Arbetsgivaren blir med dessa skyldig att till exempel se till att arbetstagaren vet sina arbetsuppgifter, hur arbetet ska prioriteras och vart man ska vända sig när man behöver hjälp. Den anställde ska också ha chans till att variera sitt jobb och få chans till återhämtning efter en arbetstopp.
– Det handlar om att det ska finnas en balans mellan de resurser som finns och kraven som ställs på arbetstagaren. I dag finns det tecken på lägre tolerans mot dem som inte hänger med, då ökar också risken för kränkande särbehandling.
Oklara beslutsvägar utan tydlig information.
80 remissinstanser har svarat på förslaget. Arbetsgivarorganisationerna är i grunden negativa till att införa en särskild föreskrift, den inkräktar på rätten att leda och fördela arbetet. Svenskt Näringsliv, till exempel, menar att man i stället borde utveckla den befintliga föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete. Organisationen hävdar också att Arbetsmiljöverket alltför förenklat kopplar psykosociala problem till arbetsplatsen.
LO anser å andra sidan att förslaget i huvudsak är bra: Med föreskriften blir det ordning och reda, det blir i lag sanktionerat att tala om påfrestande arbete, högt tempo och konflikter på arbetsplatsen. Nu går det att göra konkreta checklistor för att förebygga sociala och organisatoriska problem, därmed avmystifieras begreppet ”psykosocial ohälsa”, menar LO.
Vad talar för att det blir en föreskrift denna gång?
– Forskningen visar både att dessa frågor är ett ökande problem och att tydligare regler behövs – och så har vi stöd från den ansvarige ministern, säger Torsten Heinberg.
Truckföraren Stefan Nygren försökte börja jobba igen efter några veckor när surret lagt sig. Men orken fanns inte. Han sjukskrevs på nytt och blev borta från jobbet i ungefär tre och en halv månad. När vi ses i Mariannelund i april mår han bättre. Bisvärmen har krympt till ett hanterbart sus i ena örat. Tinnitus. Ett ganska vanligt symptom på för mycket och utdragen stress.
– Jag kan ju inte veta; kanske hade jag fått tinnitus även utan utmattningssyndromet. Men för mig känns det som om min kropp ville skicka en signal som jag inte kunde undgå att lyssna till.
Sömnlösheten räckte inte, han gick bara på. Utan dånet i huvudet hade han inte stannat upp. Och nu har han precis börjat jobba igen, det blir halvtid några månader framöver.
– Jag tycker att det går ganska bra. Det hände en del efter att jag försvann.
De hårda ordvalen blir fler.
Två till på skiftet har lärt sig autotruckarna. Och nu gäller arbetsrotation, alla ska kunna tre olika arbetsmoment. Stefan går runt mellan autotruck, manuell truck och packen.
– Det blir mycket lättare så. Jag känner inte att allt står och faller med mig. Och framför allt: när det blir problem har jag någon att bolla med.
Han tycker förstås att någon borde ha lyssnat när han bad om avlastning. Efter att ha läst på om utmattningssyndrom känner han också igen sin personlighet som en med förhöjd risk att drabbas. Ihärdig och envis, en sån som tror att ”tar jag bara i lite till så går det”. Detta till trots: Hade de varit två som kunde ta hand om autotruckarna tillsammans tror han inte att han hade blivit sjuk.
Samtidigt tycker han att både företaget och facket har ställt upp på bästa sätt när han väl bröt igenom.
– Jag minns att HR-chefen sa: ”Nu går du hem och gör bara vad du känner för. Glöm bort det här jobbet.” Det kändes skönt att möta förståelse, jag blev inte ifrågasatt av någon.
– Många har kommit fram både från produktionen och kontoret. Vissa har gjort samma resa som jag, andra känner någon. Man inser hur vanligt det är med utmattningssyndrom. Men det är först när man drabbas som folk berättar.
Han försöker också jobba med sig själv. ”Du måste inte vara noga med allt”, tycker de på jobbet. Och flera gånger innan han brakade igenom skällde fackordföranden på honom: ”Åk inte truck med en smörgås i munnen. Du ska ta lunchrast!” Nu vill han lyssna.
– Jag har gett mig den på att ta det försiktigt. Kanske har jag kommit till insikt, jag hoppas det. Att hälsan får gå i första hand.
Dålig balans mellan ansvar och befogenheter.
Det är förstås också det självklara budskapet från Aleksander Perski, docent i psykologi och grundare av Stressmottagningen i Solna norr om Stockholm, som tar emot 150–200 patienter årligen. Han beskriver trendskiftena sedan starten för 15 år sedan:
– Då var det mest folk från offentliga sektorn, i dag är patienterna fler, de är yngre och de kommer numera från alla yrken.
Han och kolleger på Karolinska Institutet har med sin forskning gett oss ännu en pusselbit om hur våra huvuden reagerar på överdriven stress.
De har visat att utbrända personers mellanhjärna, reptilhjärnan, inte fungerar som den ska. Reptilhjärnan ska reagera på rädsla, fara, snabba förändringar och förmedla detta till storhjärnans pannlober, där signalen ska tolkas och bli till ett beslut.
– När vi stressas under mycket lång tid, slutar mellanhjärnan att kommunicera, och då förstår inte storhjärnan att det är dags att varva ned, man kör på hela tiden.
Fysisk arbetsmiljö handlar om att skydda våra kroppar, den psykiska om att skydda vårt förstånd, våra huvuden. Aleksander Perski säger att en positiv trend är att hans patienter söker hjälp allt tidigare – och han ger hopp för den som har jobbat sig sjuk.
– De flesta av dem kan få orken tillbaka ganska snabbt, men det kan ta flera år att läka hjärnan. Men den kan återhämta sig helt, det tyder våra nya studier på.
Det är över tio år sedan industriarbetaren Örjan Kullh, i dag 55 år, kraschade. Han säger att han höll på att jobba ihjäl sig.
Uppdrivet tempo med kortare ledtider.
Han är i dag ”attitydambassadör” för organisationen Hjärnkoll, som bland annat utbildar skyddsombud om psykosocial arbetsmiljö.
Foto: Ulla-Carin Ekblom
Vi möts på dagverksamheten Stjernan i Örebro, som är till för människor med psykisk ohälsa och där Örjan är halvtidsanställd. Han står bland annat för den lilla bilverkstaden där medlemmar som vill kan meka. Örjan har återigen ett liv som funkar, men han vet inte själv om han når full arbetsförmåga igen.
– Jag mår fysiskt dåligt bara av att se min förra arbetsplats. Behöver bara åka förbi med bilen för att obehaget ska komma krypande.
Örjan beskriver en gränslös plikt- och ansvarskänsla. Han kunde vara på jobbet klockan fem för att hinna med, han kunde lämna klockan sju. Allt cheferna sa såg han som en nödvändighet att leva upp till. ”Vi måste fixa det här” blev för Örjan ”Du måste fixa det här”.
– Cheferna visste nog att jag stressade för mycket och ville för mycket, men de visste också att pratade de med mig så blev det gjort, och det var ju en trygghet för dem.
Åren gick, de liknade varandra, och Örjan mådde allt sämre. Han kunde få korta blackouter på jobbet, kroppen skakade när han stod på toaletten. På fritiden sprang han flera mil i veckan för att hålla stressen i schack.
Örjan sjukskrevs i två omgångar med några års mellanrum, och efter den tredje gången kom han inte igen. Han sa upp sig själv och krävde att få bli inlagd på psyket.
– Folk har svårt att prata om psykisk ohälsa. Skadar du ryggen på jobbet får du gå igenom en ryggoperation och när du är tillbaka säger alla: ”Välkommen, hur är det med ryggen?” Kommer man tillbaka efter att ha gått in i väggen kan det vara tyst, folk vet inte vad de ska säga.
Örjan skrevs ut från psyket sista gången 2005 och trodde inte att han skulle kunna jobba igen. Men när han kom i kontakt med verksamheten på Stjernan kände han att han var för frisk för att delta som medlem.
– Jag frågade om jag inte kunde få jobba här i stället, och på den vägen är det. Det är jag glad och tacksam för.
Fotnot: Citaten som är insprängda i texten kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombuden på 50 av Sveriges största industrier.
Så bra att detta sprids. Har varit sjukskriven i 5 månader för utmattningsdepression. Hade problem redan med sömn, hjärtklappning, mardrömmar m.m förra våren dvs.från årsskiftet 2013-2014! Till slut spydde jag varje morgon jag skulle till jobbet och klarade inte att kliva upp. Allt blev bara en stor tomhet.
Intressant artikel som tar upp ett mycket viktigt ämne. Jag tycker bara att det är synd att på den tecknade bilden av arbetsplatsen så är det bara män som syns på ”golvet”. Den enda kvinnan på bilden har en administrativ tjänst. Det är inte så det ser ut längre på ”golven” ute på företagen.
Arbetsgivarna är ertappade med att de gör människor sjuka och nu har de likt alkoholister vaknat upp ur sin pengastinna dvala och inser hur illa det står till med de anställda, då är det dags att vakna tydligen.
Hade inte frågan tack vare dig/er och andra som skrivit om det, alla visselblåsare och fackföreningar, så hade arbetsgivarna fortfarande befunnit sig i den pengastinna dvalan och knaprat i sig en tusenlapp till till tre-kaffet.
Therese: Tack för din synpunkt om könsfördelningen på illustrationen. Vi pratade mycket om vad den skulle innehålla och uttrycka, men missade tyvärr den aspekten. Ska tänka på det i fortsättningen!
/ Isak Krantz, redigeringsansvarig
Vänta lite nu, har inte facket något ansvar här? Är det inte facket som kan strejka för våra rättigheter? Detta har pågått länge, men har påpekar utveckling länge och facket sitter bara och tittat på…
Instämmer i StevO: s inlägg, vad gör facket tror ni? Då jag drabbades fick jag klart med att mitt lokala fack inte vågar utmana företaget med 130 anställda, med motiveringen att ägaren (1 ensam ägare) kan kasta ut folk och ta in inhyrd personal som inte gnäller!
Jag har samma erfarenheter, maskinskötare, truckförare, massaberedare, kontaktombud, skyddsombud och ibland skulle jag vara på alla ställen samtidigt. Till slut snurrade karusellen allt fortare, jag gick in i väggen och fick epilepsi på kuppen. Jag skulle kunna skriva en hel del om det här, det ryser i kroppen på mej och jag får tårar i ögonen!
Ingen ”normal” arbetare kan gå in i väggen, man måste lämna jobbet bakom sig när man stämplar ut efter arbetspasset och bara tänka på sig själv och familjen.
Att som i Jan-Eriks fall ha alldeles för mycket att göra så att han säkert fick med sig en hel del efter arbetspassets slut, det funkar inte för hälsan.
Det känns väldigt typiskt och (sorgligt) att det ska behöva gå så långt att människor blir sjuka innan företaget reagerar och tillsätter förstärkning. Jag har varit med om det. När jag sade upp mig pga att jag inte längre ville arbeta 110% tillsattes en ny person + en assistent. Jag bad om mer hjälp, men fick det inte. Då kändes det som om de hela tiden hade velat bli av med mig och väntade ut mig. Nu förstår jag att de inte förstod bättre.