Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

När kroppen går in i krisläge

28 maj, 2015

Bild av utbrändhet
Foto: TT (bilden är färgförändrad och beskuren. Personen på bilden är inte samma som har skrivit artikeln)

Gästkrönika Det smyger sig på utan att du märker det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att du förstår går kroppen in i krisläge och när utmattningen är ett faktum är det för sent att kämpa emot.

Dina sinnen känns ständigt på bristningsgränsen och gör ljud, ljus och lukter till rena tortyren. Varje liten uppgift känns som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger dig.

Kroppen lyder dig inte längre. Någon har hällt bly i ditt blodomlopp och du orkar knappt lyfta dina kroppsdelar. Varje steg, varje rörelse och bara det att hålla kroppen upprätt känns som ett marathon.

Sen kommer smärtan. Ont i lederna, ryggen känns stel men samtidigt ostabil, magen krånglar och huvudvärken går mellan spänning från nacken till migränens ihärdiga dunkande.

På jobbet undrar de hur du mår. Hemma är de trötta på dina ständiga humörsutbrott. Vännerna undrar varför du alltid ställer in i sista minuten och din fritid förminskas sakta men säkert till sömn framför TV:n, på bussen eller i bilkön – men allt sämre på nätterna.

Du kanske saknar din tidigare kreativitet, lusten att förändra och ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du är sen med allt. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Böckerna blir halvlästa, en tidningsartikel är plötsligt för lång för att läsas och TV-serierna har du för länge sedan somnat ifrån.

Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. För många korta sjukperioder. Du skärper till dig och går till jobbet hur dåligt du än mår. Din kropp svarar med yrsel, dimsyn, smärta och du gömmer dig för att slippa fler arbetsuppgifter. Skam, skam, skam – du klarar ju ingenting, du kanske inte är så himla smart som du trott, alla andra levererar, du har tagit dig vatten över huvudet, hur kunde du tro att du skulle klara det här, looser, patetiskt, vad är det egentligen för mening med livet?

Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vaddå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra.

Och nu kommer alla förstå vilken förlorare jag är. Sjukskriven för utmattning? Ja, det vet man ju hur det är med dem. Svaga men fanatiska duktiga flickor som tror att de skulle klara tempot på arbetsmarknaden. Curlar sina barn och maken. Patetiskt. De kommer aldrig tillbaka till jobb på riktigt.

Skam, skam, skam. Skönt att vara i fred men svårt att vara ensam i tystnaden. Vad är vila? Hur återhämtar du dig när tankarna bara mal på om hur det ska bli? Vården är tafatt och rehabilitering är ett fint ord som aldrig känns på riktigt. Sitt i solen. Krama ett träd. Djupandas. Rör på dig. Fundera på dina livsval. Ingen ångrar att de jobbat för lite när det är dags för att dö.

Nähä, men pengarna ska ju in. Barnen måste ju äta. Och lånen ska betalas, även om räntan är lika låg som sjukskrivningstalen är höga.

Världen brinner – och du orkar knappt gå ur sängen. Folk flyr för sina liv – och du undrar vad det är för mening med att leva. Folk svälter – och du har ingen matlust.

Halva ditt arbetsliv återstår men det är ingen som tror att du på allvar ska komma tillbaka.

Författaren till denna krönika söker nu nya jobb och vill därför vara anonym.

64 kommentarer till “När kroppen går in i krisläge

  • En utomordentligt skicklig beskrivning av den gradvisa nedbrytningsprocessens skam och smärta.

  • Såå bra beskrivet! Jag diagnosen bipolär. Jag lider inte så mycket av värk under mina ”episoder”, men annars gick texten rakt in i mitt hjärta. Jag hade kunnat skrivet det själv, men inte funnit orden. Jag behövde det! TACK!

  • Tårarna rinner medans jag läser texten, det handlar ju om mitt liv! Hur kunde det bli så här, jag som alltid jobbat och hjälpt till? Alltid ställt upp när det behövts. Idag orkar jag ingentin. Kram

  • Om klass och psykisk hälsa

    Varför är människor så psykiskt anfrätta i dagens moderna Sverige? Är problemet så enkelt, att de förslits på sina tungrodda arbetsplatser (på sjukhus, inom äldrevården, i industrilokalerna, i klassrummen)? Har det inte också att göra med det den gamle Marx kallade alienation och främlingskap? Eller med varufetischismen – att människor blivit varor bland andra på varumarknaden; att de till och med förväntas bygga sina ”varumärken”? Att människan har förlorat sin ursprunglighet som fri och skapande individ i kollektiv, och i genuint solidarisk gemenskap med andra?

    Det finns en destruktiv tendens till likformighetsideal i dagens samhälle. Denna gäller beteende, värderingar, behov och sätt att tillfredsställa behov. Den likformiga tillfredsställelsen av behov underlättas vidare av en industri som massproducerar varor. Något som skänker falsk samhörighet och skenbar trygghet. Vi har en förvriden individualism – en egoism – som en sorts övergripande samhällsnorm.

    Det finns grundläggande behov, som är gemensamma för alla mänskliga individer. Fr. då primära, mänskliga behov. Men människan har avlägsnat sig från sitt animaliska tillstånd (åtminstone delvis); ett tillstånd kännetecknat av naturnära harmoni. Den mänskliga utvecklingen har därför och därmed skapat en situation, där människan fått ett självmedvetande, och där hennes kunskaper om sig själv, naturen och samhället har blivit (eller borde ha blivit) större och större.

    Dessa ökade kunskaper innebär att människans situation framstår som mer och mer problematisk jämfört med hur det var när hon hade färre kunskaper. Detta i sin tur framkallar känslor av osäkerhet och ett behov av en ny sorts jämvikt. Detta tillstånd stör av människors ofullkomlighet. En tillvaro som hindrar att dessa behov tillfredsställs, hindrar människor från att leva ett ur mental synpunkt hälsosamt liv.

    Denna tillvaro skapar istället problem och patologiska symptom. Men eftersom det är samhällets organisation och struktur som är orsaken till att tillfredsställelsen hotas, måste förändringar sökas där – och speciellt förändringar av grundläggande ekonomiska (och massmediala) förhållanden. Ett samhälle som hindrar tillfredsställelsen av dessa behov skapar individer som uppvisar psykiska problem. I stor utsträckning, hävdar jag, är dessa psykiska störningar en direkt funktion av ett sjukt samhälle.

    Psykiatrin är sedan länge känd för att vara ganska ensidigt biologiskt inriktad – i synnerhet före 1980 och efter 2005 eller så (neuropsykiatrin) – med föga förståelse för samband mellan individ och kollektiv. Även somatiska läkare – men detta tycker jag är mer naturligt – är väl mest kända för att i metodologiskt och paradigmatiskt avseende snarare vara positivister än – låt oss säga – hermeneutiker, alternativorienterade, multidisciplinära.

    Men den viktigaste tesen är trots allt, för att ånyo knyta an till Marx, att arbetarrörelsens befrielse måste vara dess eget verk, eller, på ett mer modernt och alltmer adekvat språk: människornas befrielse måste vara människornas eget verk. Arenan är här för övrigt inte alls bara arbetsplatsen. Den innefattar och fritidsplatsen, bostadsplatsen och klassrummet.

    WHO:s definition på hälsa lyder:

    ”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej endast frånvaro av sjukdom eller svaghet.”

    Var finns det samhälle där individer kan få uppleva detta utopiska tillstånd? Vad säger ni i regeringen – och oppositionen? Ni – med er förvrängda individualism, som stigmatiserar människor i ”utanförskap” (denna ohyggliga term) och förväntar er att såväl invandrarstadsdelarna som ”white trash-områdena” skall fortsätta att tvingas leva med mainstreamsvenssons begabbande. Och så har vi ju numera även ett raskt framväxande prekariat samt en segregation som strax – ja, redan! – sprängt alla gränser. Det hela är naturligtvis, för den nyktre och empatiska iakttagaren, absurt.

    Alexis de Tocqueville skrev på 1800-talet (1835), i boken ”Om folkväldet i Amerika”: ”Tror man att demokratin, som har störtat individualismen och kuvat kungar, skall göra reträtt för affärsmännen och kapitalisterna?”. Fick Tocqueville rätt eller fel i sin fråga som samtidigt var en spådom? Vad har egentligen hänt sedan 1835?

    Frekvensen psykisk sjukdom har ökat. I Sverige – och USA – men inte i Nigeria eller på Papua Nya Guinea. Låt mig här, helt kort, nämna Hogie Wyckoffs bok ”Kvinnor löser problem”. En nu lite äldre bok som handlar om ”radikalpsykiatri”. W. Skildrar hur kvinnorna i gruppen själva brukar radikalpsykiatriska redskap för att lösa egna och varandra problem. Ingen expert tilldelar deltagarna diagnoser. De skriver istället så kallade Kontrakt med sig själva och gruppen, om vad de vill ändra på i sina liv. På detta sätt blir psykiatrin ett redskap för frigörelse, istället för ett instrument för samhällelig kontroll. Den här boken vänder sig till dem, som vill ta makten över sina egna liv. Eller: vände sig. För en modernare presentation av åtminstone relativt alternativa tekniker vill jag här hänvisa till några böcker av mig själv (där jag bl.a. presenterar de ”stora” på fältet): exv. Schale & Toll (2008).

    Låt mig så ställa några måhända provokativa frågor till Sveriges samtida psykiatriker och politiker: I vilken mån är ni psykiatriker engagerade på kapitalets sida för att med psykofarmakans hjälp vara ett instrument i härskarelitens tjänst? Har vi en politisk psykiatri i Sverige? Var står regeringen i dessa frågor? Var står oppositionen?

    Under senare år har, utöver vad som redan påpekats, en ny typ av själsliga och psykiska tillkortakommande flutit upp till ytan. Det började med det numera en aning statusbringande ”utbrändhet”. Nu har vi nervösa vrak inom den inte lika tjusiga gruppen ”prekariatet”.

    Begreppet myntades av Pierre Bourdieu i slutet av 1980-talet, men har egentligen fått skjuts under det senaste året – främst via engelska forskare. Den brittiska nationalekonomen Guy Standing utforskar exv. i sin text ”prekariatet”, som han ser som en framväxande klass i spåren av de nya regleringar av arbetet som utmärker den ekonomiska globaliseringen. Den brittiska sociologen Rosemary Cromtpon diskuterar hur samhällsvetenskapens ”kulturella vändning” har påverkat forskningens förståelse av klass och argumenterar för att klass även i dag måste analyseras utifrån yrkesstruktur. Den franske filosofen Étienne Balibar diskuterar huruvida ”klasskamp” fortfarande kan sägas vara ett relevant begrepp.

    Svaren – i korthet: Klass är mer aktuellt än på länge. Klass beror inte bara på yrkesstruktur, utan också på samhällets värderingar. Klass handlar idag mycket om makten över tiden (säg mig hur du behärskar din tid, så skall jag säga dig vem du är). Klass handlar om arbetslöshet och låglönearbeten, visstidsanställningar, bemanningsföretag. Prekariatet kan – lite löst uttryckt – sägas (Standing) bestå av tre delar: invandrare, white trash och humanister och samhällsvetare. Låg-klass – som mellanklass, men det vidgar problemet – är nedbrytande. Klass leder mer än ofta till psykiska problem.

    Carsten Palmer Schale

  • Bra skrivet! Precis så känns det. Var utbränd för snart 8 år sen. Nu är jag frisk – känner mig helt normal! Ljuva känsla! Trodde aldrig jag skulle känna så igen. Jobbar 90% och det funkar bra. Vill skänka hopp till alla som kämpar för att ”vila sig friska”. Det blir bättre!!!

  • Allt stämmer, det jag tycker är jobbigast är att man känner sig isolerad då man inte orkar träffa sina vänner.Jag saknar jobbet men ibland måste man ta det, man får vila före och efter. Det bli sakta bättre.

  • Tack !
    Så skönt att någon skriver om ( mitt liv ) så här är det verkligen. Så många år jag kämpat mig upp !
    Detta måste tas på alvar !

  • Den mest träffande beskrivningen jag har läst hittills. (Brakade ihop 2009.) Stort tack till författaren för en suverän text!

  • Fantastiskt bra skrivet och så skönt att äntligen få orden på hur det är att leva med utmattningsdepression.
    Det gick rakt in i mig och jag är så tacksam för att du delar med dig!!
    Den största utmaningen i nu acceptans och tålamod – Det tar tid att bli frisk!!!
    Tack <3

  • Säger väl mycket om arbetsklimatet i Sverige när människan som är/varit sjuk inte kan ha sitt namn i t.ex denna krönika!. Hur kunde det gå så jävla snett att en del av människosläktet ser ner på en annan individ! Finns bara ett ord för detta VIDRIGT!

  • Kändes som att läsa om sig själv. Vet hur det är, skitjobbigt, många som tror man mår toppen bara för man inte visar fullt ut hur man mår.

  • Så bra beskrivet! Allt stämde på min sjukskrivning just nu. Ständig värk, svårt att sova och koncentrationen sviker mig. Har alltid trott att man är tvungen att ge sitt yttersta i jobbet. Trodde aldrig att det skulle hända mig.

  • Tack för en träffande och beskrivande artikel om hur man förnekar sitt mående in i det sista, näst in i döden. Allt för att vi vill, kan och orkar. Vi ser inte utförsbacken förrän det är för sent och då skäms vi som hundar. Känslan späs på av omgivningen som inte förstår varför man ser frisk ut när man är sjuk. För att inte tala om den häxjakt Försäkringskassan ofta har (inte alltid tack och lov, det finns bra handledare också har jag hört) – de ökar på vår stress och skam och gör i mångt och mycket att vi blir sjukare! Vi vill ju inte vara sjuka, vi vill jobba. Men klarar det inte just nu – för vi har velat för mycket tidigare. Vi har ställt upp på orimliga krav och vi blev sjuka av det. Tack för en bra artikel. Jag ska dela sprida er visdom.

  • Precis så känner jag mig som i din text, dock är jag reumatiker och försöker jobba eftersom f-kassan slängt ut mig…

  • Den bästa beskrivning jag läst hitintills. Känner igen mig i varje ord. Är så tacksam idag för att jag mår så mycket bättre. Tacksam för läkare, kurator, arbatsterapeut, sjukgymnast och arbetsgivare som hjälpt mig inse vad som är viktigt i livet och fått mig fungera som människa igen.

  • ”Vi måste skärpa oss” säger Statsministern! Hur många har inte kört i väggen redan? Varför inte prat om orimliga krav i arbetslivet? Bostadsbristen och arbetslösheten?

  • Å så jag känner igen mig i din beskrivning. Glöm aldrig att det är symptom på att kropp o själ är i kris och visar att nu är det dags att älska och ta hand om dig. Det är ett symptom, det är inte DU. Den del av dig som mår bra, är glad och kreativ finns. Jag vet, för jag hittade tillbaka till mig själv igen! Omge dig bara med de som ger energi och använd professionell hjälp.

  • O jag försöker få mina döttrar att förstå innan det är försent. De lyssnar med ena örat. Känner så igen mig i dem, vara så duktig, få beröm o ännu mera att göra, till slut tar det stopp på det ena eller andra sättet. Många blir fysiskt sjuka innan de förstår att dra ned på tempot, som jag o många med mig. Nu behöver jag inte arbeta mera men oj vilka kommentarer jag får från både mina döttrar o andra som tycker att jag borde skärpa till mig. Jag kan väl ta o börja träna så blir allt bra. Så naivt o hänsynslöst att säga så. Var det så jag fostrade dem? Nej, men de följer med strömmen. Hoppas de klarar sig!

  • Jag känner igen allt i reportaget. Det har gått 11 år sedan jag var totalt utbränd från mitt jobb i vården. Hade då jobbat i 18 år på samma arbetsplats. Hade dessutom ett barn i missbruk och en mamma som dött i cancer. Det blev för mycket och jag blev deprimerad och slutade mitt jobb. Det blev min räddning. Började mitt nya jobb och fick tillbaka mitt liv igen. Så ett tips är,om man orkar mitt i eländet att försöka förändra nåt i sitt liv. Det behöver inte vara jobb, det kan vara miljöombyte,ny lägenhet eller nåt annat. Har lärt mej i mycket svåra tider i mitt liv att livet är kort,så jag tar tillvara dagarna och lört mej uppskatta dom små sakerna i livet. Har även fått hjälp av läkare och kurator. Mitt tips är också om man känner att man nästan brister av känslor och behöver prata så kan man ringa Nationella hjälplinjen eller Röda korset. Dom kan kan vara till stor hjälp. Detta tips har jag fått av min kurator. Idag mår jag bra,mitt barn mår bra så min tillvaro är fantastisk idag. Så det finns alltid ett ljus i mörkret. Tro mej! Ge inte upp!

  • Jag känner igen hela historien, den handlar delvis om mitt liv. Blev år 2001 sjukskriven för utmattningsdepression och läkarna sa att värken skulle ge med sig. Tre år senare så hade jag ännu mer värk och hade varit tillbaka i jobb i nästan 1,5 år när allt brakade igen. Fick då träffa en ny läkare som verkligen tog min värk på allvar, det visade sig att jag hade Fibromyalgi. Jag har nu varit sjukskriven i många år till och från för både utmattningsdepression och min fibro. Det värsta är att jag alltid känner mig skyldig och skamsen för att jag inte orkar jobba och min sjukdom. Jag får väldigt ofta höra frågan om varför jag är sjukskriven för du ser ju så frisk ut. Det är ju ett heltidsjobb att orka bråka med försäkringskassan och arbetsförmedlingen då jag inte orkar med mitt jobb som undersköterska. Jag vill inget hellre än att hitta ett jobb och kanske inte behöva arbeta heltid. Vi kvinnor måste stå på oss och försöka stötta varandra i det här. Ha det gott alla och var rädda om er! Kramar

  • Hmm, sant vad gör man, allt går i en cirkel mindre och mindre sömn mer och mer pressat känns det som…

  • Mycket bra text! Som någon skrivit ovan vill jag ge hopp! Efter lång sjukskrivning kom jag tillbaka till ett gott arbetsliv där jag är bättre på att säga hur jag behöver ha det för att fungera. Jag vet också att några av mina symptom var kroniska sjukdomar. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan är väldigt tillmötesgående. Det går att få en bra tillvaro! Sen noterar jag att de allra flesta som kommenterat här är kvinnor! Varför?

  • En bra beskrivning av utmattning. Känner så väl igen detta. Man kan undra hur det har blivit så här? Ska så många människor behöva må så här dåligt? Det är kanske dags att göra något åt det?

  • Kände precis som många andra igen mig i beskrivningen, dessvärre! Hur långt ska det behöva gå innan vi inser vad vi gör mot oss själva? Detta är inte hållbart i framtiden på något sätt, att köra slut på folk helt. Vilka har ett intresse av det? Vare sig ekonomiskt, socialt eller på något annat plan kan det finnas intresse av att köra folk i botten. Alla arbetsgivare vet ju att det finns en enorm vinst i att ta hand om sin personal som man redan investerat i. Samma borde gälla för medborgare i ett land, en värld. Har alldeles för mycket på min lott själv med studielån, huslån, ensam med äldre hus, aldrig någon möjlighet till att spara en buffert, pendlar långt och jobbar långa dagar. Bensin är otroligt dyrt och enbart 30 procent av det jag söker för i reskostnad kan fås igen via skatteavdrag. Jag har diabetes och den gör att jag ständigt påminns om min oförmåga att alltid vara 100 procent effektiv och flexibel. Att leva nu är svårt på alla plan o värre blir det. Högre krav på alla individer och än mer individualisering skapar människor som lider, skäms och kämpar i motvind alldeles ensamma.

  • Så slående lika och så skrämmande att vi nästan alla, är kvinnor. För sex månader sen jag sa upp mig från mitt ”drömjobb”, arbetsbördan var omänsklig. Fick en liten sjukskrivning, trots att kroppen sa ifrån med förhöjda värden från lever och sköldkörteln. Till råga på allt så får man karens på 90 dagar så några pengar får jag inte. Jag får skylla mig själv. Men jag hade inte fixat en dag till där, trots underbara arbetskamrater och chefer. Så nu har jag äntligen orkat börja jobba igen, i lugnare takt. Ekonomin är helt åt h-vete och något stöd från min äkta hälft får jag inte. Det är väl bara att jobba? Vore det så lätt hade jag inte hamnat i den sitsen, vilket inte var första gången heller. Kan jag ser ett mönster? Absolut! Men omöjligt att bryta själv, vården har inte tid och kuratorer/psykologer finns det så få av så man kan få vänta 1 år på tid.

    Att jag sen tappar gnistan och orken är väl inte så konstigt? Men att inte få något stöd från nåt håll är ännu värre. Stå på er, kräv hjälp. Gör inte som jag.

  • Jag blev väldigt sjuk förra sommaren. Men mår fint nu. Det var så tufft att vara dålig. Först nu under våren har jag långsamt blivit bättre. Mycket långsamt. Vet dock att för många tar det ännu längre tid. Vill bara säga att det går över. Även om det inte känns så när man är mitt i det. Man måste dock vila helt väldigt länge. Kram till alla som kämpar med detta just nu. Tänk att ni allteftersom blir lite friskare!

  • Wow kunde inte skrivit det bättre själv.. Stämmer precis…Jättebra och fint skrivet. Som sagt mitt liv i ett nötskal nu tyvärr.

  • Jag var 30 år, skilsmässa, heltidsjobb med liten hemma, ökad arbetsbelastning på jobbet, utan att ha förstått kroppens signaler, alltid trött, ledsen, att kände mig otillräcklig. Idag 40 år och kan läsa min kropp, har inget fast arbete på gott och ont, men fortfarande svårt att säga nej och vill alltid vara till lags. Det är lätt att alltid tacka ja fast man borde tacka nej.

  • Wow! Så bra beskrivet! Jag blev sjukskriven för 1.5 år sedan och är inte helt på benen ännu. Slutade mitt jobb och började studera, det hjälpte på vägen.
    Jag känner igen mig precis i texten. Det känns som någon beskrivit mig o mitt liv…
    Kram till dig!

  • Människan är den enda art på denna planet som måste betala för sin existens. Vi är ekonomiskt förslavade av företag och stater för att berika deras liv och skänka dem den frihet ekonomiskt oberoende ger. Ta en ordentlig titt på hur samhället ser ut idag och säg att företagen inte styr landet med statens godtycke.
    Ta bara a-kassan som exempel, den bildades för att vanliga arbetare inte skulle behöva sälja sina tjänster till företag för löner som inte ens täcker deras överlevnadsbehov eller som behandlar sina anställda illa.
    Idag är du inte berättigad a-kassa om du inte tar vilket jobb som helst var som helst i landet och oavsett hur dom behandlar sina anställda, samtidigt som det enorma överskott av ”öronmärkta” pengar som går till a-kassan används av regeringen för skattesänkningar för dem som redan har ett arbete och säkerligen till andra statliga ändamål… Det är ju inte annat än ytterligare en skatteintäkt. Människosläktet har funnits i runt 400.000 år och under större delen av vår existens har vi bytt varor och tjänster med varann, helt enkelt hjälps åt. De senaste 120 åren har vi bara hjälpts åt att berika ett fåtal individer på bekostnad av vår fysiska och psykiska hälsa och frihet.

  • Det ni beskriver är precis så jag kände för 1 år sedan och är nu lite smått tillbaka på samma jobb. Har fått med mej verktyg av min kurator,mediterar och gör det mesta extra långsamt. Minnet har tagit värst stryk för mej. Men är över ytan och på gång. Skönt!

  • 10 år behövdes för att sänka mig själv djupt ner i avgrunden. 10 år tog det att göra mig arbetsför igen.
    Sen 4 år tillbaka är jag åter i arbete.
    …och alltid farligt nära att trilla dit igen.

  • Apropå att det är mest kvinnor som skriver här!. Min handläggare på försäkringskassan har berättat att kvinnor i större utsträckning blir nekad sjukpenning, svaret var att det bara var så. Seriöst!

  • Klockrent om mig, blev sjuk för drygt 15 år sedan. Före: hade koll på allt både hemma (barn i skolåldern med allt vad det innebär) och på jobbet (hemtjänsten ). Jag hade stenkoll, och jag trivdes med att ha koll! Sen plötsligt rasade allt, låg och stirrade på trädtopparna ett år, sambon fick ta över allt (en lång historia i korta drag). 15 år senare kämpar jag fortfarande för att ”komma tillbaka” Det går sådär, tål ingen stress, har jättestora problem med minnet, sover dåligt på natten och sover på dagen nästan varje dag, och tycker fortfarande livet är skit!! 🙁

  • Så fantastiskt bra beskrivning! Känns som ni skriver om mig… (förutom att jag inte ser ner på andra som kört på för hårt)

  • Tack! Texten gör det lite lättare för mig att ”sätta igång” min dag (klockan är 15.15 och jag har sovit bort 1 ½ dygn). Diagnosen är bipolär och befinner mig nästan konstant under de tankar som författaren till texten beskriver. Korta stunder då jag är produktiv (då kanske lite mer än ”normalt”) men oftast i ett töcken av tankar där jag nedvärderar mig själv. Är snart 50 år och har brottats med det här sedan tonåren, med perioder av sjukskrivningar. Har mycket svårt att visa detta utåt. Inte många vet (lever ensam, lättast så). Jag har ett bra jobb (där ingen vet), kämpar på, är skojfrisk och populär, har eget vackert hus, hundar, katter och häst. Ingenting hjälper. Jag är SÄMST! Vill inte ha besök då hemmet börjar gro igen (fixar det under den lite gladare perioden, vilket innebär att den tiden går åt till att röja o städa) Jag skäms för att jag inte kan njuta av mitt liv som egentligen är fantastiskt, jag vill bara somna från det. Jag försöker sova så mycket som möjligt för att slippa tänka. Nu har mina muskler börjat försvinna pga inaktivitet. Känner av instabiliteten i ryggen som du beskriver. Lite värk i leder har börjat dyka upp (kanske åldern?) Men som sagt TACK! för att jag fick läsa dina rader idag. Jag ska försöka göra nåt lite bra av denna dagen. En promenad, mysa med hästen (rida orkar jag inte, dåligt samvete såklart över detta) Tog semester några dagar för att hinna ikapp härhemma, men det blev skit med det. Tillbaka till jobbet och ljuga ihop att man gjort så mycket kul, och fått i ordning trädgård hus o bil. Fan vad dum jag är! Förlåt för min långa text!

  • Mitt i prick beskriver på ett fruktansvärt tillstånd, som känns som ett fängelse och där du har tvångströjan på 24/7.
    Har själv varit där och är på väg tillbaka men det tar tid. Till alla er som kämpar, det blir bättre ha bara tålamod med er själva. Samt stäng av för skitprat!! <3

  • Precis så var det. Kunde inte beskrivit det bättre själv. Det värsta är att seriemobbaren vann med hjälp av dem som har betalt för att hjälpa.

  • Oj vad tårarna rullar när jag läste detta. Jag som trodde att jag inte kunde gråta längre. Känner igen mig så väl precis som många andra här. Och skammen.. Denna skam att inte klara sånt man ”borde” och skammen över att inte vara glad, ”normal” och för att man är trött jämt. Att bli irriterad när någon frågar hur man mår för man är så trött på att låtsas att det är okej. Eller trött på bryta ihop och säga att man mår skit. Båda två är jobbigt.
    Tack för en underbar krönika som verkligen berörde

  • Hög igenkänningsfaktor. Jag kraschade för ungefär 10 år sedan. Efter sjukskrivning och sjutusan till envishet under ytterligare ett antal år blev min räddning att omskola mig trots en ålder av 50+ att helt börja om, omskola mig och byta jobb och bostadsort. Samt att omfamna en bestående stresskänslighet, glömska och andra skador jag kan tacka kraschen för.

  • En mycket bra beskrivande text. Men vad gör man utmattningen inte beror på jobbet utan situationen på det privata planet? Att vara sjukskriven från jobbet går ju bra, men det är svårt sjukskriva sig från familjen ?

  • Mycket bra skrivet,det gick rakt in som en blixt blev ledsen för det är en så hemsk känsla att vara utsatt i det. För att inte tala om all ångest det för med sig.

  • Så tacksam över att detta uppmärksammas. Tack du som delade med dig. Precis som alla ni andra skriver känner jag igen mig. Men jag har tur. Min chef och vår företagshälsovård stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Vet inte vad som hänt om de inte gjort det.

  • Här kommer en kommentar till av en man, inte bara ett problem för kvinnor som sagt, mer kanske typen av människa man är istället? :-/

    Har ett sjukligt behov av att vara till lags och har svårt med att vara ärlig då jag vid så många tillfällen aldrig fått gehör eller förståelse själv. Cykeln har blivit att jag istället för att få hjälp som jag behövt, har fortsatt att axla för att bli ”accepterad”, även då jag varit den som behövt att få hjälp. Hemskt mönster att växa upp i och få uppleva. Försöker få hjälp idag. Klockren text, den ”skam” man har, för att man för en gång skull ber om hjälp. Vad har hänt med en själv?

  • Tack för dina ord, igenkänningsfaktorn hjälper mig att förstå att det är ej mig det är fel på. Tack. Tårarna trillar nerför kinderna. ❤️

  • Din text betydde så otroligt mycket för mig idag. Känns både häftigt och läskigt att en annan människa kan känna exakt likadant som jag själv… Kunde lika gärna varit jag som skrivit den 😮 <3

  • Tack för att du säger det som det är.
    Så hög igenkänningsfaktor…

    Ena prestationen efter den andra. Stjärnkarriär innan 30, och vad fick man utav det?

    + 15 kg
    + kräkningar vid fysisk ansträngning
    + magkatarr
    + panikångestattacker
    + hejdå sammanhängande sömn
    + hejdå muskelminne
    + hejdå arbetsminne
    + hejdå sambo
    + hejdå vänner
    + hejdå fritidsintressen
    + hejdå själsro
    + hej gråmlig hud och insjunkna ögon
    + hej spontana gråtattacker
    + hej ändlösa skam
    + hej irritation
    + hej ätstörningar
    + hej klaustrofobi
    + hej små instanser av dödslängtan

    … men det är inte över förrän det är över.
    Jag vägrar tro på att jag är ”en defekt arbetsrobot”.
    Jag är människa.

  • Alla har nog sin alldeles egna berättelse, men oj vad man känner igen sig! Jag kraschade för exakt två veckor sedan, hade då knappt sovit alls de senaste veckorna. Vi får se vart detta leder….ärligt talat är det som skrämmer mig mest att hitta alternativ om det inte funkar. Har jobbat med försäljning i hela min karriär, ett härligt arbete när allt flyter, kunden är nöjd och målen fixas. Men om man inte kan prestera under stress och har energin att vara övertygande och förtroendeingivande, vad händer då……
    Och, jag är man 50+

  • Hittade krönikan när jag sökte på nätet efter information om vad man kan vänta sig när man återgår till jobbet. Har tyvärr inte hittat någon info så om någon därute vet, gör gärna ett inlägg.
    Efter att ha fått flera utbrott på jobbet, flimmer framför ögonen bad jag om läkartid på företagshälsan för att vara ute i god tid, jo tja.
    På läkarbesöket visade det sig att jag låg på ett värde av 37, där 20 är nivån då man bör oroa sig.
    Det var illa och jag blev sjukskriven. Det följde även psykologsamtal där jag fick bra stöd. Tyvärr var mina sjukskrivningsperioder korta så jag hann aldrig varva ner. Efter 2 mån konstaterade min läkare att jag inte ens var i återhämtningsfasen. Suck.. men det fattade jag även själv för jag mådde sämre än när jag gick hem från jobbet.
    En månad senare, ett nytt läkarbesök där läkaren bestämde att jag skulle testa på att jobba 25%.
    Har nu jobbat 4 dagar och är totalt slut.
    Jag känner mig helt apatisk och sorgsen. På jobbet har jag redan blivit riktigt irriterad över att kollegor står utanför nin dörr och för samtal. Jag orkar inte med ljud och det är asjobbigt.
    Någon frågade om inte läkaren hade förberett mig på hur det kan bli när man börjar jobba. Men tyvärr saknar jag den infon. En kollega till mig hade fått väldigt bra hjälp vid återgången. Bara att veta att det kommer komma många bakslag och att den tuffaste tiden är då man går från 50 till 75% i arbetstid ger bra förberedelse. Men varför får inte alla samma hjälp?
    Nu jobbar jag alltså igen, men, jag har fortf tjut i öronen, svårt att fokusera, glömmer, får hjärtklappning, konstigt ljust flimmer framför ögonen, känns som hjärnan snurrar. Hur mycket är acceptabelt innan man bör bryta eller backa tillbaka till 100% sjukskrivning?

  • Alltså allt det där känner jag igen, nu dras jag med magproblem och trots att jag ska göra endoskopi så skämtar chefen, om att det finns risk att bli homosexuell.. kommer att göra gastroskopi också, jag har haft blödningar och varit på akuten ett par ggr, nu skruvades tempot upp igen. Söker andra jobb men hur ska jag ta mig igenom detta? Trött på att bråka på jobbet, de hör mig men lyssnar inte. PS hjärtklappning,minnesförlust,trötthet, är vardagsmat

  • Också enorm igenkänning från min sida 🙁 fick diagnosen bipolär och det var som en smäll rakt i magen. Var sängliggande i flera veckor efteråt av chocken och omställningen, men fick åtminstone en förklaring av min problematik. Äter litium regelbundet nu och det har fungerat mycket bra för mig, men vet att det inte gör det för alla. Tack för din fina artikel <3

  • Det är jag och alla andra som har drabbats, och kom aldrig tillbaka på samma sätt som förr,,, eller på väg att drabbas, lyssna noga på era kroppsdignaler! Våga säga ifrån till arbetsgivaren att du orkar inte jobba på det sättet, SNÄLLA bort med delade turer, till vårdpersonal, förskollärare, barnskötare mera resurser mera personal! Man lever bara en gång, har vi inte rätt till det?

  • Vi är människor som skall slängas och sortera i olika miljö bingar när företaget har sugit ut det sista av oss. Bingar för utmattningssyndrom, ledvärk, utbränd, cancer och även folk med förslitningsskador. Hoppas att nya människor inte väljer att stanna kvar på sådana skit företag för det kan aldrig vara värt att sätta sin fot på sådana företag där även facket sitter i knät på företagsledning sådana arbetsplatser kan lika gärna gå i konkurs,

  • En väldigt väl skriven beskrivning av förloppet. Har varit delvis, hel, eller i perioder sjukskriven hela mitt vuxna liv men senast på heltid sedan september 2018 för utmattningssyndrom. Idag pratar de om arbetsträning och hur jag ska tillbaka till jobbet men är fortfarande så trött att jag är sjuk oftare än frisk, orkar knappt ur sängen flesta dagarna, och mediciner hjälper inte mer än att få bort de värsta ångestkänslorna.

    Har fortfarande ingen arbetsterapeut och jobbet är på mig om en plan, undrar när jag ska tillbaka, vill att jag återkopplar… orkar inte. Vill inte existera just nu, vill bara sova men sova hjälper inte. Ska jobba i över 30 år till men känns som det aldrig kommer bli av, att detta är hur det kommer vara resten av mitt liv. Denna text visar att fler känner det jag gör, att min mammas klagande på min ’lathet’ och ’ovilja att kämpa’ kanske inte är helt sann, och vissa kommentarer får mig att tro att det kanske, en dag, finns en väg ur. Får bara hoppas jag orkar fram tills dess.

  • Hej,jag har värk nervsmärtor,blev ofta sjuk och utmattad,jag blev uppsagd från fast tjänst i 19 år i kommunen,för att jag var sjuk,nu går jag på program,för att komma ut och arbetsträna,det känns skönt att slippa stressen

  • Känner igen allt,har kämpat länge,bra skrivet,svårt på arbetsmarknaden,när man inte fungerar som vanligt

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 2 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Förr eller senare brister det”

20 maj, 2015

Skrivet av Hans Strandberg, Anna Tiberg

Dagens Arbete har vänt på stenarna i den slimmade industrin. Huvudskyddsombuden på svenska storföretag larmar om stressen som en tickande bomb. Men vi fann också en vilja att börja göra något.

För psykologen Agneta Sandström är det nära mellan hennes egen hjärnforskning och politik: ”De stressrelaterade sjukdomarna går ner i åldrarna, många unga familjer orkar inte med. Kanske det krävs mer deltid för att man ska hålla ett helt arbetsliv?”
För psykologen Agneta Sandström är det nära mellan hennes egen hjärnforskning och politik: ”De stressrelaterade sjukdomarna går ner i åldrarna, många unga familjer orkar inte med. Kanske det krävs mer deltid för att man ska hålla ett helt arbetsliv?” Foto: Johan Axelsson

Vi människor är faktiskt gjorda för att stressa, säger psykologen och forskaren Agneta Sandström på Östersunds rehabcentrum, fast man hör att det kommer att komma ett ”men”.
Tänk bara på, fortsätter hon, hur våra förfäder kunde jaga antiloper i dagar, hur våra föräldrar kunde jobba livet ur sig med att ta in höet. Vi kan ta oss samman och arbeta som bara den i korta perioder, det är inga som helst problem.

Men?
– Sen ska vi vila, det gör vi inte i dag. Folks huvuden hänger inte med.

Agneta Sandström har i magnetröntgenbilder visat att utbrända människor får mätbara skador i hjärnan. Ärren uppstår i pannloben, och förklarar några typiska symptom – sämre minne, sämre planeringsförmåga, sämre koncentration, sömnsvårigheter.

Hennes undersökning av högpresterande kvinnor med utmattningssyndrom för drygt fyra år sedan, var ett hårt slag mot läkare som såg utbrändhet som depression och tyckare som menade att det väl bara var att bita ihop och ta nya tag.

Men hur går det till när man bränner ut sig? Och hur nära väggen är industrin?

”Det saknas metoder för hur man ska arbeta med psykosociala problem.”

Vi börjar i Småland, på ett fabrikslager, det är våren 2013. Då hade framtiden kommit till Hultsfred – och hon bar garderoben Pax i sina armar.
Truckföraren Stefan Nygren och hans arbetskamrater fick veta att nu skulle det supersatsas. I framtiden körde man inte truck, man övervakade truckar. På en informationsfilm såg de hur avancerade autotruckar kvickt och stötfritt kunde frakta tonvis med delar ut från fabriken, via lagret till utlastningen. Allt var noga uträknat. Allt skötte sig själv. Det var bara att trycka på en knapp och hålla ett öga på en skärm. I princip.

Stefan Nygren, då 57, minns att han var fascinerad. Förarlösa truckar. Vilken grej.
– Jag tänkte: ”Det här vill jag lära mig”.

Naturen, och framför allt fåglar, har alltid varit ett stort intresse för Stefan Nygren. När utmattningen tog över hans hjärna blev skogen en plats för att samla kraft. Foto: Maria Grandelius Lindor
Naturen, och framför allt fåglar, har alltid varit ett stort intresse för Stefan Nygren. När utmattningen tog över hans hjärna blev skogen en plats för att samla kraft. Foto: Maria Grandelius Lindor

Två andra från skiftet skulle ha gjort detsamma, men de sögs upp i produktionen – och Stefan blev ensam kvar.

Han hade fullt upp, dagarna flög förbi. Om en autotruck stannade bromsades systemet för att slutligen proppa igen hela produktionen. Det gällde att snabbt ta reda på anledningen till stoppet. Antingen åtgärda och sätta autotrucken i arbete, eller ställa av den.
Att ”inte hitta felet” låg inte för Stefan:
– Jag vill förstå, ger mig den på att begripa. Varför funkar det inte?

Men truckarna var avancerade. Lyckades han knäcka en gåta uppstod genast en ny. Han kunde ringa till en support – i Italien. Då skulle han framställa problemet på engelska, och sedan i bästa fall få en instruktion som gick att tyda.

Dessutom återstod manuella truckmoment. Varje paket som kom ut från produktionen förseddes med en etikett, och en del etiketter kunde autotruckarna inte läsa av. Detta gods levererades till ett ställe som helst skulle vara tömt när nästa skift gick på. Ibland satt Stefan och körde manuell truck, så mycket som 25 ton kunde behöva flyttas. Plötsligt larm – en autotruck hade fått problem. Avbryta och åtgärda. Tillbaka till manuella trucken. Larm igen. Svårare problem denna gång. Ställa av. Tillbaka. Nu höll tiden på att rinna ut samtidigt som han inte kunde släppa den avställda truckens problem.

”Starkt styrt arbete där man inte kan påverka sin arbetssituation.”

Stefan kände sig jagad och det blev bara värre. Maktlösheten slog till varje gång han inte hade kunskapen att angripa ett problem. Han hann aldrig riktigt med det han föresatt sig. For nog mest illa av det: Att inte leva upp till sin egen standard.
– Hjärtklappningen kom först. Den var som en hammare i bröstet. Jag pratade med min produktionsledare, jag sa att vi skulle behöva vara en till på skiftet som kunde sköta autotruckarna. ”Det blir för mycket på en person. Vi är för slimmade. Jag behöver någon att bolla med.”
Visst, sa chefen. Frågan är bara vem vi ska ta. Det finns ingen just nu.

Efteråt har Stefan undrat om han var sin egen värsta fiende. Chefen såg ”det funkar ju”. Stefan åt sin lunchmacka i trucken, försökte vara överallt samtidigt, lät hjärnan jobba på högvarv med varje nytt problem. Och det funkade. Produktionen rullade och lastbilarna for.

grafik-stressVi ska återvända till Stefan men först tittar vi på siffrorna. Psykisk ohälsa, där utbrändhet är en av de viktigaste diagnoserna, är i dag den snabbast ökande sjukskrivningsorsaken. Den är numera också den vanligaste orsaken, vanligare än skador på armar och ben. Försäkringskassan konstaterar i en rapport från i fjol att psykisk ohälsa spelar en ”stor roll” för ökningen av svenskarnas sjukskrivningar sedan 2010.

Men här finns stora skillnader. En är att kvinnor sjukskrivs mer än tre gånger så ofta för utbrändhet som män (se grafik). Å andra sidan är mörkertalet större hos män, och de som till slut tar sig till stresskliniken är ofta i sämre skick. En annan skillnad är att genomsnittssvensken sjukskrivs för psykisk ohälsa mycket oftare än industriarbetaren.

”Stor okunskap om psykosociala problem, även bland oss fackliga.”

49 av 65 huvudskyddsombud i Dagens Arbetes undersökning tycker att stressen har ökat de senaste åren. illustration: Graham Samuels
59 av 65 huvudskyddsombud i Dagens Arbetes undersökning tycker att stressen har ökat de senaste åren. Illustration: Graham Samuels

Bara 5 procent av arbetssjukdomsfallen i industrin 2013 orsakades enligt Arbetsmiljöverket av ”organistoriska eller sociala faktorer”, där utbrändhet och stress ingår. Och det syns ingen ökning under de senaste fem åren.

Det är alltså svårt att bevisa att den allmänna trenden gäller även för industriarbetare. Ändå höjs allt fler röster om att psykisk ohälsa på grund av stress är ett klart växande problem.

Dagens Arbetes egen enkät ger en tydlig fingervisning. 65 huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industriarbetsplatser har svarat på våra frågor om stress och psykosocial arbetsmiljö.
Alla utom 6 tycker att stressen på jobbet har ökat de senaste åren. 30 anser att stressen ökat betydligt.

Skyddsombuden lyfter fram de alltmer slimmade organisationerna som ett allvarligt problem . Så här kan det låta:

”Det finns en dold stress som inte syns direkt men ökar efter hand. Jag är rädd för att det blir en bombexplosion till slut.”

”I industrin är vi jätteduktiga på att laga trasiga maskiner. Det här med själen är svårare.”
”Bemanningen minskar medan belastningen ökar. Vi har ju yrkesstolthet, vi vill inte göra ett dåligt jobb. Vi biter ihop men förr eller senare brister det.”

Precis det hände truckföraren Stefan. Efter några månader i sin nya roll var det inte bara hjärtat som stördes, utan också sömnen. Han kunde komma hem efter ett nattskift, ta med sig Vimmerby tidning till sängen, läsa några sidor och slockna. En timme senare vaknade han igen. Kroppen ville sova men hjärnan tillät det inte. Stefan stirrade i taket och försökte lösa arbetspassets problem om och om igen.
Sömnbristen höll i, och den påverkade humöret.
– Jag satte på mig en mask när jag gick till jobbet. Jag vill inte vara en gnällspik. Efteråt har jag ju fått höra att folk ändå såg. De tyckte att jag slutit mig. Det var inte samma gamla Stefan, sa de.
I oktober 2014 drog en ljus sjungande ton i gång i örat, en varningssignal som han brukar jämföra med det sirliga ljud som uppstår när en grupp sidensvansar möter våren. Samtidigt blev han superkänslig för ljud på lagret och hade hörselkåporna på så mycket som möjligt.

Man går till jobbet när man är sjuk för att bemanningen är så snål.

Kvällsskiftet den 17 november dog varningssignalen ut och ersattes av ett växande brus. Stefan lyfte på hörselskydden, var kom ljudet ifrån? Han jobbade mekaniskt sina timmar till slut och när han kom ut i det fria insåg han att dånet fanns inne i hans eget huvud.
Han tog sig hem, öppnade dörren och gick till soffan i vardagsrummet. Där blev han sittande i arbetsbyxor, mössa och skor. Lägenheten var tyst men i Stefans huvud dånade det som av en hel bisvärm.
– Jag tänkte, vad händer med mig? Är det något som håller på att sprängas?

Han undrade om han borde ringa någon men förmådde inte. Satt bara där. Armarna runt om det nedåtböjda huvudet, bisvärmen inuti det.
Han minns inte att han klädde av sig och lade sig i sängen, när han vaknade var surret kvar. Han ringde till sköterskan på vårdcentralen och kämpade för att få ur sig orden. Hon sa: Gå inte till jobbet. Jag ordnar en tid.

Stefan Nygren är ett undantag. Han vill prata öppet om det han har varit med om, vilket få av alla dem vi sökt kontakt med i vår undersökning velat. Men han är långt ifrån ensam. Fler än hälften av de 65 huvudskyddsombuden uppger att en eller flera av deras arbetskamrater det senaste året har sjukskrivits av psykosociala skäl.

”
”Det är inte längre fult att prata om vad stressen gör med folk, man räknas inte som en klenis.” Tommy Keijser, huvudskyddsombud på Bombardier i Västerås. Foto: Tony Lundin

Problemen visar sig också i LO:s senaste rapport från de regionala skyddsombuden, som jobbar mot små och mindre företag. Där är svaret tydligt, den typ av arbetsmiljöproblem som ökar är ”kränkningar, slimmade organisationer, stress”.

– Man känner klart behovet ute på företagen av att prata om den psykosociala arbetsmiljön, våra utbildningar för skyddsombuden är smockfulla varje gång.

Det säger Tommy Keijser, arbetsmiljöansvarig för IF Metall avdelning 16 Mälardalen men också huvudskyddsombud på Bombardier i Västerås.

– Det har hänt saker det senaste året, det är inte längre fult att prata om vad stressen gör med folk, man räknas inte som en klenis. När du vänder på stenen så märks det att många känner igen sig.

Att ständigt vara tillgänglig, exempelvis via mejl och på telefon.

Vad finns där under stenen?
– Mycket övertid, mycket stress, alltmer slimmade organisationer där du förväntas göra ännu mer jobb. Man tajtar till arbetet, du hinner inte vara sjuk eller vågar inte om du är inhyrd, man ska vara till lags.

– Det är helt klart ett växande problem, och nu jobbar vi med att försöka få i gång screeningar med enkäter på de företag som har skyddskommittéer.

Hans eget företag, Bombardier, har bestämt sig för att lägga extra fokus på dessa frågor i år, en särskild grupp ska kartlägga vilka problem som finns och vad man kan göra åt dem. Samma beslut har tagits på Stora Enso i Hylte, där antalet anställda halverats på bara några år – en stressfaktor i sig. Linda Mars är personalchef:

– Tänk om det hade varit som med till exempel buller, att man köpte en konsulttjänst och så blev problemet fixat. Detta är helt annorlunda, här finns inga enkla mätetal.

Hon säger att det är svårt att slå fast om de psykosociala problemen ökar eller om de har blivit synligare genom att det talas mer om det.

– Vi får höra att det är för stressigt, att vi har blivit för tajta i omorganisationen. Signalerna kommer till oss och till facket och vi har samma målsättning, ingen ska behöva bli sjuk av att jobba.

I Hylte kommer man i den årliga enkätundersökningen denna gång att titta mer noga på frågor som rör stress, relationer till kolleger och chefer och möjligheten att växa i jobbet.
– Men det vi också gör i år är att prata, prata – i mindre grupper för att få upp problemen på bordet. Sedan handlar det också om att våga be om hjälp.

stress-siffraHur krockar kraven på lägre stress med företagets lönsamhetsmål?
– Det kan de ju göra. Om en grupp upplever att vi har för högt tempo och vi säger att vi inte kan bli fler, då måste vi jobba smartare, hitta lösningar tillsammans. Ingen ska bli utbränd.

Efter flera tidigare misslyckanden att reglera den psykosociala arbetsmiljön tyder mycket på att Arbetsmiljöverket nu verkligen kommer med tvingande föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö. Arbetet har försenats, det senaste beskedet är att den träder i kraft nästa vår.

– Vi inför tydliga regler som ska minska risken för att den anställde till exempel ska drabbas av stressrelaterade sjukdomar, sammanfattar Torsten Heinberg, en av dem som jobbat fram föreskrifterna.

Arbetsgivaren blir med dessa skyldig att till exempel se till att arbetstagaren vet sina arbetsuppgifter, hur arbetet ska prioriteras och vart man ska vända sig när man behöver hjälp. Den anställde ska också ha chans till att variera sitt jobb och få chans till återhämtning efter en arbetstopp.

– Det handlar om att det ska finnas en balans mellan de resurser som finns och kraven som ställs på arbetstagaren. I dag finns det tecken på lägre tolerans mot dem som inte hänger med, då ökar också risken för kränkande särbehandling.

Oklara beslutsvägar utan tydlig information.

80 remissinstanser har svarat på förslaget. Arbetsgivarorganisationerna är i grunden negativa till att införa en särskild föreskrift, den inkräktar på rätten att leda och fördela arbetet. Svenskt Näringsliv, till exempel, menar att man i stället borde utveckla den befintliga föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete. Organisationen hävdar också att Arbetsmiljöverket alltför förenklat kopplar psykosociala problem till arbetsplatsen.

LO anser å andra sidan att förslaget i huvudsak är bra: Med föreskriften blir det ordning och reda, det blir i lag sanktionerat att tala om påfrestande arbete, högt tempo och konflikter på arbetsplatsen. Nu går det att göra konkreta checklistor för att förebygga sociala och organisatoriska problem, därmed avmystifieras begreppet ”psykosocial ohälsa”, menar LO.

Vad talar för att det blir en föreskrift denna gång?
– Forskningen visar både att dessa frågor är ett ökande problem och att tydligare regler behövs – och så har vi stöd från den ansvarige ministern, säger Torsten Heinberg.

Truckföraren Stefan Nygren försökte börja jobba igen efter några veckor när surret lagt sig. Men orken fanns inte. Han sjukskrevs på nytt och blev borta från jobbet i ungefär tre och en halv månad. När vi ses i Mariannelund i april mår han bättre. Bisvärmen har krympt till ett hanterbart sus i ena örat. Tinnitus. Ett ganska vanligt symptom på för mycket och utdragen stress.

– Jag kan ju inte veta; kanske hade jag fått tinnitus även utan utmattningssyndromet. Men för mig känns det som om min kropp ville skicka en signal som jag inte kunde undgå att lyssna till.

Sömnlösheten räckte inte, han gick bara på. Utan dånet i huvudet hade han inte stannat upp. Och nu har han precis börjat jobba igen, det blir halvtid några månader framöver.
– Jag tycker att det går ganska bra. Det hände en del efter att jag försvann.

De hårda ordvalen blir fler.

Två till på skiftet har lärt sig autotruckarna. Och nu gäller arbetsrotation, alla ska kunna tre olika arbetsmoment. Stefan går runt mellan autotruck, manuell truck och packen.
– Det blir mycket lättare så. Jag känner inte att allt står och faller med mig. Och framför allt: när det blir problem har jag någon att bolla med.

Han tycker förstås att någon borde ha lyssnat när han bad om avlastning. Efter att ha läst på om utmattningssyndrom känner han också igen sin personlighet som en med förhöjd risk att drabbas. Ihärdig och envis, en sån som tror att ”tar jag bara i lite till så går det”. Detta till trots: Hade de varit två som kunde ta hand om autotruckarna tillsammans tror han inte att han hade blivit sjuk.

Samtidigt tycker han att både företaget och facket har ställt upp på bästa sätt när han väl bröt igenom.
– Jag minns att HR-chefen sa: ”Nu går du hem och gör bara vad du känner för. Glöm bort det här jobbet.” Det kändes skönt att möta förståelse, jag blev inte ifrågasatt av någon.

– Många har kommit fram både från produktionen och kontoret. Vissa har gjort samma resa som jag, andra känner någon. Man inser hur vanligt det är med utmattningssyndrom. Men det är först när man drabbas som folk berättar.

Han försöker också jobba med sig själv. ”Du måste inte vara noga med allt”, tycker de på jobbet. Och flera gånger innan han brakade igenom skällde fackordföranden på honom: ”Åk inte truck med en smörgås i munnen. Du ska ta lunchrast!” Nu vill han lyssna.

– Jag har gett mig den på att ta det försiktigt. Kanske har jag kommit till insikt, jag hoppas det. Att hälsan får gå i första hand.

Dålig balans mellan ansvar och befogenheter.

Det är förstås också det självklara budskapet från Aleksander Perski, docent i psykologi och grundare av Stressmottagningen i Solna norr om Stockholm, som tar emot 150–200 patienter årligen. Han beskriver trendskiftena sedan starten för 15 år sedan:

– Då var det mest folk från offentliga sektorn, i dag är patienterna fler, de är yngre och de kommer numera från alla yrken.
Han och kolleger på Karolinska Institutet har med sin forskning gett oss ännu en pusselbit om hur våra huvuden reagerar på överdriven stress.

De har visat att utbrända personers mellanhjärna, reptilhjärnan, inte fun-
gerar som den ska. Reptilhjärnan ska reagera på rädsla, fara, snabba förändringar och förmedla detta till storhjärnans pannlober, där signalen ska tolkas och bli till ett beslut.

– När vi stressas under mycket lång tid, slutar mellanhjärnan att kommunicera, och då förstår inte storhjärnan att det är dags att varva ned, man kör på hela tiden.

Fysisk arbetsmiljö handlar om att skydda våra kroppar, den psykiska om att skydda vårt förstånd, våra huvuden. Aleksander Perski säger att en positiv trend är att hans patienter söker hjälp allt tidigare – och han ger hopp för den som har jobbat sig sjuk.

– De flesta av dem kan få orken tillbaka ganska snabbt, men det kan ta flera år att läka hjärnan. Men den kan återhämta sig helt, det tyder våra nya studier på.
Det är över tio år sedan industriarbetaren Örjan Kullh, i dag 55 år, kraschade. Han säger att han höll på att jobba ihjäl sig.

Uppdrivet tempo med kortare ledtider.

Örjan Kullh fann vägen tillbaka via Stjernans bilverkstad i Örebro. Han är i dag ”attitydambassadör” för organisationen Hjärnkoll, som bland annat utbildar skyddsombud om psykosocial arbetsmiljö. Foto: Ulla-Carin Ekblom
Örjan Kullh fann vägen tillbaka via Stjernans bilverkstad i Örebro.
Han är i dag ”attitydambassadör” för organisationen Hjärnkoll, som bland annat utbildar skyddsombud om psykosocial arbetsmiljö.
Foto: Ulla-Carin Ekblom

Vi möts på dagverksamheten Stjernan i Örebro, som är till för människor med psykisk ohälsa och där Örjan är halvtidsanställd. Han står bland annat för den lilla bilverkstaden där medlemmar som vill kan meka. Örjan har återigen ett liv som funkar, men han vet inte själv om han når full arbetsförmåga igen.

– Jag mår fysiskt dåligt bara av att se min förra arbetsplats. Behöver bara åka förbi med bilen för att obehaget ska komma krypande.

Örjan beskriver en gränslös plikt- och ansvarskänsla. Han kunde vara på jobbet klockan fem för att hinna med, han kunde lämna klockan sju. Allt cheferna sa såg han som en nödvändighet att leva upp till. ”Vi måste fixa det här” blev för Örjan ”Du måste fixa det här”.
– Cheferna visste nog att jag stressade för mycket och ville för mycket, men de visste också att pratade de med mig så blev det gjort, och det var ju en trygghet för dem.

Åren gick, de liknade varandra, och Örjan mådde allt sämre. Han kunde få korta blackouter på jobbet, kroppen skakade när han stod på toaletten. På fritiden sprang han flera mil i veckan för att hålla stressen i schack.

Örjan sjukskrevs i två omgångar med några års mellanrum, och efter den tredje gången kom han inte igen. Han sa upp sig själv och krävde att få bli inlagd på psyket.

– Folk har svårt att prata om psykisk ohälsa. Skadar du ryggen på jobbet får du gå igenom en ryggoperation och när du är tillbaka säger alla: ”Välkommen, hur är det med ryggen?” Kommer man tillbaka efter att ha gått in i väggen kan det vara tyst, folk vet inte vad de ska säga.

Örjan skrevs ut från psyket sista gången 2005 och trodde inte att han skulle kunna jobba igen. Men när han kom i kontakt med verksamheten på Stjernan kände han att han var för frisk för att delta som medlem.

– Jag frågade om jag inte kunde få jobba här i stället, och på den vägen är det. Det är jag glad och tacksam för.

Fotnot: Citaten som är insprängda i texten kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombuden på 50 av Sveriges största industrier.

9 kommentarer till “Förr eller senare brister det

  • Så bra att detta sprids. Har varit sjukskriven i 5 månader för utmattningsdepression. Hade problem redan med sömn, hjärtklappning, mardrömmar m.m förra våren dvs.från årsskiftet 2013-2014! Till slut spydde jag varje morgon jag skulle till jobbet och klarade inte att kliva upp. Allt blev bara en stor tomhet.

  • Intressant artikel som tar upp ett mycket viktigt ämne. Jag tycker bara att det är synd att på den tecknade bilden av arbetsplatsen så är det bara män som syns på ”golvet”. Den enda kvinnan på bilden har en administrativ tjänst. Det är inte så det ser ut längre på ”golven” ute på företagen.

  • Arbetsgivarna är ertappade med att de gör människor sjuka och nu har de likt alkoholister vaknat upp ur sin pengastinna dvala och inser hur illa det står till med de anställda, då är det dags att vakna tydligen.
    Hade inte frågan tack vare dig/er och andra som skrivit om det, alla visselblåsare och fackföreningar, så hade arbetsgivarna fortfarande befunnit sig i den pengastinna dvalan och knaprat i sig en tusenlapp till till tre-kaffet.

  • Therese: Tack för din synpunkt om könsfördelningen på illustrationen. Vi pratade mycket om vad den skulle innehålla och uttrycka, men missade tyvärr den aspekten. Ska tänka på det i fortsättningen!
    / Isak Krantz, redigeringsansvarig

  • Vänta lite nu, har inte facket något ansvar här? Är det inte facket som kan strejka för våra rättigheter? Detta har pågått länge, men har påpekar utveckling länge och facket sitter bara och tittat på…

  • Instämmer i StevO: s inlägg, vad gör facket tror ni? Då jag drabbades fick jag klart med att mitt lokala fack inte vågar utmana företaget med 130 anställda, med motiveringen att ägaren (1 ensam ägare) kan kasta ut folk och ta in inhyrd personal som inte gnäller!

  • Jag har samma erfarenheter, maskinskötare, truckförare, massaberedare, kontaktombud, skyddsombud och ibland skulle jag vara på alla ställen samtidigt. Till slut snurrade karusellen allt fortare, jag gick in i väggen och fick epilepsi på kuppen. Jag skulle kunna skriva en hel del om det här, det ryser i kroppen på mej och jag får tårar i ögonen!

  • Ingen ”normal” arbetare kan gå in i väggen, man måste lämna jobbet bakom sig när man stämplar ut efter arbetspasset och bara tänka på sig själv och familjen.
    Att som i Jan-Eriks fall ha alldeles för mycket att göra så att han säkert fick med sig en hel del efter arbetspassets slut, det funkar inte för hälsan.

  • Det känns väldigt typiskt och (sorgligt) att det ska behöva gå så långt att människor blir sjuka innan företaget reagerar och tillsätter förstärkning. Jag har varit med om det. När jag sade upp mig pga att jag inte längre ville arbeta 110% tillsattes en ny person + en assistent. Jag bad om mer hjälp, men fick det inte. Då kändes det som om de hela tiden hade velat bli av med mig och väntade ut mig. Nu förstår jag att de inte förstod bättre.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 3 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Huvudskyddsombud larmar i DA:s enkät

20 maj, 2015

Skrivet av

”Människor går på knäna och jag har flaggat för det och att det är en tickande bomb.”

Citatet ovan kommer från ett av huvudskyddsombuden som har svarat på Dagens Arbetes enkät om den psykosociala arbetsmiljön i industrin.

Frågorna är ställda till 80 huvudskyddsombud på de 50 största industriarbetsplatser inom IF Metall, GS och Pappers. Vi har fått in 65 svar, och minst ett svar från varje arbetsplats.

På frågan ”Hur har problemen med stress på ditt företag förändrats de senaste åren?” svarade en bedövande majoritet att stressen har ökat. Alla utom 6. Hela 30 svarade att stressen har ökat betydligt, och 29 att stressen har ökat en del.

De flesta av de svarande förklarar i kommentarer att den ökande stressen hänger ihop med hårdare krav och mer slimmad bemanning. ”Bemanningen minskar medan belastningen ökar. Vi har ju yrkesstolthet, vi vill inte göra ett dåligt jobb. Vi biter ihop men förr eller senare brister det” konstaterar ett av huvudskyddsombuden.

36 av de 65 (55 procent) svarade att någon eller några i den organisation/avdelning man var huvudskyddsombud för hade sjukskrivits av psykosociala skäl under det senaste året.

Att mobbning och särbehandling existerar i många arbetsorganisationer är tydligt. Men de flesta huvudskyddsombud anser att problemet är litet: 52 av de 65 har svarat det.

Mycket tycker dock på att medvetenheten om den psykosociala arbetsmiljön börjar vakna lokalt, både hos företagsledningar och i fackliga organisationer.  På frågan ”Hur mycket jobbar ditt företag med den psykosociala arbetsmiljön?” svarade 44 av huvudskyddsombuden ”En del” och 14 ”Ganska mycket”.  Bara ett huvudskyddsombud svarade ”Mycket” medan 6 svarade ”Inte alls”.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 4 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Lyssna till kroppens varningar

20 maj, 2015

Skrivet av Anna Tiberg, Hans Strandberg

Vad betyder orden?

Stress.

En slags kroppens alarmreaktion som aktiverar nervsystemet och ökar halterna av stresshormoner, till exempel kortisol och adrenalin. Om det är balans mellan de krav som ställs och vår förmåga att hantera kraven kan stress upplevas som en positiv utmaning och ”fartgivare”. Motsatsen är negativ stress, som till slut kan leda till utbrändhet.

Utmattningssyndrom.

Kallas också stresskollaps, utbrändhet, eller ”gå in i väggen”. Handlar om att till exempel långvarig stress ger flera olika fysiska och psykiska symptom.

Psykosocial arbetsmiljö.

Ett inarbetat begrepp som rör den arbetsmiljö som inte handlar om buller, farliga maskiner eller kemikalier utan om hur du mår. Det handlar om stress, ett meningsfullt och omväxlande jobb, relationer till chefer och kolleger.

Organisatorisk och social arbetsmiljö.

Det formella begreppet för psykosocial arbetsmiljö. Ska nu regleras i en egen föreskrift om bland annat ohälsosam arbetsbelastning, arbetstider, konflikter och särbehandling.

Kränkande särbehandling.

Det betyder kort och gott – mobbning.

Psykosocial skyddsrond.

Ett piggt namn som dock inte lätt går att fånga i en checklista – det finns ju inga välbefinnandemätare. Handlar om att kartlägga brister i arbetsorganisation, information, beslutsordning, samarbetsklimat, konflikthantering – faktorer som kan orsaka stress och utanförskap.

Gå in i väggen, utbrändhet, utmattningssyndrom. Många ord för samma sak – din kropp och själ hänger inte med. Kolla själv om du är i farozonen.

Vad handlar det om?
Människan är byggd för att klara stress, den kan hjälpa oss fokusera och prestera bättre. Men utdragen hög press utan återhämtning, då mäktar kroppen och själen inte med och svarar med – sjukdom. Det kan handla om ditt familjeliv, en slimmad ny organisation på jobbet, dina egna eller andras höga krav – inte sällan en kombination av flera faktorer. Alla kan drabbas, men effekterna är väldigt individuella.

Hur märks det i kroppen?
Det mest typiska är nog sömnsvårigheter – svårt att somna, vakna flera gånger per natt, aldrig känna sig utsövd. Andra tecken är allmän trötthet, mag-tarmproblem, ökad känslighet för infektioner och smärta, muskelvärk eller domningar, yrsel.

Och i knoppen?
Att läsa en vanlig artikel eller delta i ett samtal kan kännas svårt – koncentrationen och förmågan att tänka klart påverkas. Minnet kan svika, du kan bli överkänslig för ljud, ljus och lukter och ibland få ”tunnelseende”, humöret kan åka berg- och dalbana och du kan känna dig allmänt nedstämd.

Dra i handbromsen!
Du kan själv testa din stressnivå, om du är på väg mot utmattning eller redan är utbränd på Stressmottagningens hemsida, stressmottagningen.nu. Våga be om hjälp, och reagera om du ser att en arbetskamrat mår dåligt.

Läs också reportaget

41 221 personer sjukskrevs på grund av stressproblem förra året. illustration: Graham Samuels
Illustration: Graham Samuels

”Förr eller senare brister det”

En kommentar till “Lyssna till kroppens varningar

  • Att våra unga ständigt är påpassade av mobilerna och info- flödet från nätet. Påverkar ofta negativt, då dom i unga år ej lärt sig sortera och ifrågasätta ! Pappa till två ungdomar.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 5 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Vi latar oss för lite”

22 maj, 2015

Skrivet av Agneta Sandström

Foto: Johan Axelsson
Foto: Johan Axelsson

Om skribenten

Psykologen Agneta Sandström  har i magnetröntgenbilder visat att utbrända människor får mätbara skador i hjärnan. Hon medverkar också i reportaget

Förr eller senare brister det”.

Debatt. Sjukskrivningstalen ökar, välfärdssamhället knakar och hemma ligger de moderna arbetarna och gnisslar i sina bettskenor om natten. Hur hamnade vi här?

Hur kunde detta folk av mjölkdrickande framåtblickare gå under av stress och nedstämdhet? Ska vi skylla på lathet, bristande moral, glödlampan eller gluten?

Själv lutar jag åt att vi alla är vilseförda.

Ingenstans i världen arbetar så stor del av befolkningen som här. Vilket är bra. Jämlikheten mellan kvinnor och män är helt beroende av att kvinnor tjänar egna pengar, helst lika mycket som män. Det moderna projektet bygger på att vi alla bidrar, till familjekassan, till välfärden.

Hur har det gått?

Ja, inget vidare skulle jag säga. Kvinnor står fortfarande för det mesta av ansvaret över barn och hem, och kvinnor är också den grupp som är mest sjukskrivna.

När New public management svepte över organisationerna som en frälsares andedräkt omfamnade vi detta sätt att se på oss själva och våra organisationer och införde detta även i våra familjeliv. Plötsligt skulle även familjelivet präglas av effektivitet, styrning, mer värde, mål osv.

Vi gör scheman, handlar vår potatis och våra mjölklitrar genom användarvänliga appar, städar på torsdagar, försöker effektivisera städningen och hinna med lite sex med lagoma intervall. Varenda liten skitunge som spelar fotboll eller innebandy vet att prata om målsättningar och meningsfull fritid.

Vi vill att våra liv ska vara fyllda med meningsfulla sysselsättningar, ett meningsfullt arbete där vi alla gör vårt yttersta. Det är väl bra.

En normal dag för en svensk småbarnsfamilj är fylld av aktiviteter från klockan sex på morgonen till klockan elva på kvällen. Skjutsning hit och dit, skola och arbete, skjutsning igen, handla, äta, ägna sig åt meningsfull fritid, titta på tv, kolla in appar och delta i det internetbaserade nätverkandet.

För 20 år sedan tittade vi på tv om aftonen, i dag tittar vi på tv samtidigt som vi läser nyheter eller spelar Wordfeud på telefonen. Ett telefonsamtal med gamla mamma rivs av samtidigt som vi kollar in facebook på läsplattan.

Våra hjärnor klarar inte detta liv. Vi sover för lite, latar oss för lite och struntar i att det går åt pipsvängen för att vi är konkurrensutsatta av grannen som verkar klara det här bättre.

Innan stearinljuset och glödlampan sov vi när det var mörkt. Och det kunde bli många timmar. Att sova fem timmar per natt är för lite. Punkt.

Det finns föreställningar att folk förr var starka och robusta och inte gnällde för småsaker. Och om vi ser på bönderna så arbetade man väldigt intensivt i perioder, under sådd, höstskörd, slakt och så vidare. Men tiden däremellan så satt man mest och lagade räfsor, skvallrade och sov och sov och sov.

Jägare/samlare, som fortfarande har världsrekord i antalet år i människans historia, jagade en antilop tillsammans i flera dagar, tog reda på det döda djuret, samlade nötter och frukter i cirka två timmar om dagen, däremellan skvallrade man och sov och sov och sov.

Detta är våra hjärnor gjorda för, några timmars ansträngning, sedan återhämtning, vila, socialisering.

När man lekte gjorde man det för att det var roligt och för att det knöt samman gruppen, inte för ökad effektivitet.

Allt var inte bättre förr, nästan ingenting faktiskt, men glödlampan har gjort att vi överutnyttjar vår kapacitet att hålla hos alerta och vakna.

Inför en daglig latoxe-stund. Min pappa (som är same) brukar med stor glädje ägna sig åt något som han kallar ”att lappstirra”.

En stund av ingen aktivitet alls, en stund av mindlessness. Börja med det, schemalägg det gärna.

Läs också reportaget Förr eller senare brister det”.

89 kommentarer till “Vi latar oss för lite

  • Vilka sanna ord. Du sätter verkligen fingret på spiken där. Dags att införliva ”lappstirrning” hemma.

  • Tusen tack för de sanna orden! Själv tränar jag mindfulness dagligen även med mina elever och jag brukar säga ”ny är det dags för andning, nu ska vi andas” då vet de precis hur det ska gå till.

  • Tack för en utmärkt artikel! Vi behöver mer av ”lappstirrande” eller som det numera heter, meditation eller mindfulness.

  • jag är bonde! Har fördelen att kunna följa årstidensljus påverkan,höst,vinter och tidig vår= många sömntimmar,sommar=många vakna timmar

  • Du är så klok Agneta, så skönt att veta att det är nyttigt att bara sitta och glo ibland.

  • Det mest optimala vore väl att lat/vilostunden ska finnas när kroppen säger att den behöver det. Att skriva in den i almenackan är för mig en stressvarning. Ge regelbundna lucker i det du planerar så slappet kan få komma in som en mer naturlig del i ditt liv. Också i umgänget med barnen är det viktigt att stanna -ofta! Lägg dig som förälder på golvet på rygg en stund när du kommer hem från jobbet. Det dröjer inte många sek tills du har någon vid din sida som gärna vill berätta om sin dag 😉
    Det finns något som kallas pacing, där man gör lite i taget. Är riktad mot vissa sjukdomstillstånd men borde nog finnas lite mer av mest överallt 🙂

  • Barn behöver inte vara helaktiva med sina surfplattor, eller i föreningar. De behöver röra på sej och få ha ”tråkigt” det vill säga kunna tänka själva vad de ska göra framöver. Vilka lekar osv.

  • Härligt, hänna sitt,n peter o tomglo å ja ligg å raal! Ord som fanns och nu finns dom igen:)

  • Skitbra skrivet! Själv vilar jag min hjärna genom att besöka loppisar…Där kan man gå å vända å vrida på prylar utan att ägna en tanke åt något. Det lustiga är att jag inte förstått varför jag längtar efter sådana besök förrän nu… Det är väl vad man kallar ”mindfulness” antar jag.att vara bara här och nu

  • Kloka ord.
    som jag förstår det skiljer mäns och kvinnors hjärnor sig bla på så vis att män har olika ”boxar” för att fokusera och en av dem är ”tomboxen”. Kvinnors hjärnor är mera ”multitasking” med förmågan att ta in många olika intryck samtidigt.
    Kan vara anledningen till att flest kvinnor är sjuka av stress. Och som du skriver, att vi alla oftare kliver in i ”tomboxen”.

  • Jag sitter och tittar på utsidan av något och försöker tänka mig hur det ser ut på insidan, mycket lugnande och ger hjärnan ro och vila.

  • Jag är också psykolog och arbetar med människor med stressproblematik och utmattning. Att tänka-tvärt-om i form av medveten frånvaro istället för medveten närvaro är vad jag tror Agneta menar, en slags visualiseringsteknik, med andra ord att dagdrömma, eller att hamna i ett lägre medvetandetillstånd såkallad självhypnos, där vi vilar från alla tankar. Vi behöver båda enligt min mening, både mindfulness och mindlessness för att årerhämta oss efter våra arbeten. Fantastisk bra artikel.

  • Åå detta önskar jag att många många läser o tar till sig! Bra artikel Agneta, så nyttig att läsa!?

  • Bravo! Nu ska jag fortsätta att följa min kropp. Du skriver så insiktsfullt. Låt oss börja tokglo även på tunnelbanan i stället för att använda smartphones och plattor. Det tänker jag göra utan dåligt samvete.

  • Själv tycker jag om att kura skymning. Speciellt nu på sommarhalvåret. Inget stearinljus, inga lampor tända vid kvällsmaten, sedan låter man timmarna gå till prat om livet i allmänhet. Till slut, när man inte längre ser annat än skuggan av personen mitt emot bryter man och går till sängs!

  • Lappstrria , mindless , Är en välbehövand stund för alla . Jag har gjort det i ett år och mår toppen. Stressen är borta !

  • Det er så sandt, så sandt, en rigtig god artikel.
    Mina mand plejer at sige: ’jeg sætter mig lige og glor huller i luften’

  • Rolig mening” ”ägna sig åt meningsfull fritid, titta på TV, kolla in appar och delta i det internetbaserade nätverkandet.” Meningsfullt? Fan trot, sa Rellingen …

  • TV:n hjärntvättar dig. Stäng av TV:n och meditera/chilla, vetja 😉 Ta hand om själen och dig själv <3

  • Att sitta och ”glo i hanfot” är nåt vi ägnade oss åt i Karlsktonatrakterna. Får väl återuppta det!

  • tack för dina ord så rätt. Jag tyckte innan som man 60 år att mindfulness var trams men nu har jag sett ljuset. Ja vi behöver mer perioder av att göra inget koncentrera oss lugn andning och no stress

  • Detta är orsaken till att jag gillar att resa. Då blir det först flera timmars tom-gloende i bil/tåg/flygplan och sen full action när man är framme.

  • Att tempot är för högt och att ingen riktigt mår väl av detta håller jag med dig om. Att lata sig är närmast en investering i hälsa i dagens läge.
    ……..Frågan är bara vad vi ska göra åt saken. Att trappa ned tycker jag personligen är mycket svårt, då allt runt omkring bara verkar snurra snabbare, och det finns så många outtalade krav på allt som vi borde/måste hinna……..och jobba heltid verkar glida från att vara en rättighet till att vara en skyldighet eller ett nödvändigt ont.
    Jag kan ofta känna mig bekymrad för alla vårs skull, och undra över hur vi kan dra i bromsen…..så att vi kan skapa ett samhälle vi faktiskt orkar leva i.

  • Som socionom som har funderat mycket över detta kan jag säga att svenska folket är besatta av att vara korrekta på alla sätt och vis. Ingen vågar sticka ut vilket leder till stor press om hur man ska vara för att passa in och absolut inte sticka ut. Sen är normen – Att klara sig själv och inte vara beroende av andra är onormalt för att människor är sociala varelser och ensamheten leder till ohälsa. Många kvinnor i världen tar mycket ansvar för familjen och arbetar långa dagar. Om ngt så är svenska män väldigt duktiga på att ta del av ansvaret i hemmet. Om man ger människor för mycket hjälp så tappar de behovet av att överleva och bli starka.

  • Ett uttryck från Roslagen var Slangra – att göra ingenting. När korna var mjölkade, sådden klar eller skörden. Detta var på 1970-talet.

  • Tack, så positivt, kanske vänder det snart, så att vi kan ta det lite lugnare, reflektera och vila mellan alla ”måsten”.

  • Del av syndromet: hela kommentarsträngen fylls av metoder att nå mindfullmess. Det var ju mer MINDLESSNESS vi behövde!

  • En kan även undra hur karensdagar påverkar långtidssjukskrivningar? Före kunde en själv reglera när det behövdes en dags paus. Mobiler och läsplattor har också verkligen förändrat livet. Hjärnan vilar aldrig. Jag har sedan jag var barn kallat det ”glotid” , det som är en slags meditativt stirrande.

  • New Public Management kallas internationellt även mer rättvisande New Psychopatic Management

    Med ett system som främjar psykopatiska chefer som missbrukar makt, fuskar med statistik, detaljstyr och skapar osäkerhet – en fifflande ruffel och båg -verksamhet verkar precis som internationella ledarskapsexperter förutspådde har blivit resultatet!

    ”Varför har svenskar så stor acceptans för psykopatiskt ledarskap?” – är bland de vanligaste frågorna jag fått internationellt. Jag har inget bra svar – mer än att Svenskar är enormt fega och vågar inte sätta sig upp mot dubbelmoralen och utopia-bluffen av rädsla för repressalier.
    Jag tror det är den ständiga rädslan för att bli nästa offer för nästa drev skapat av alla dessa psykopater vårt system driver fram och ger makt – som är den verkliga anledningen till att människor blir utbrända och sjuka!
    Systemet NPM är ABSOLUT INTE det allra minsta effektivt – tvärsom!

  • Mycket bra skrivet! Jag har också tänkt i samma banor, att ”det var bättre förr”. Jag tänker även på vilket slöseri det är med reda pengar. En del av oss arbetar och vill arbeta på ett sätt som vi blir sjuka av, och många har inget arbete. Båda kostar pengar. Det bör väl ändå vara mer ekonomi i att se till att dom som arbetar kan göra det på ett hälsosamt sätt och slippa vara sjukskriven, och de arbetslösa får jobb.

  • Intressant artikel förhållningssättet är så avgörande Dvs inte straffa sig själv om man inte hinner med allt man tänkt sig. Vara lite döv för vad andra säger Vara nöjd med det man hinner och glömma det som inte hanns med. Har alltid gjort mycket utan egentlig planering Gör det jag ser och säger att det får bli lagom bra. Nu när jag blivit utkastad efter 68 från ett roligt jobb (som jag nog gärna fortsatt med) så kan jag vara med överallt där det finns roliga människor och för mig intressanta utmaningar. Integration, särskilda behov hos ungdomar och äldre, företagande, kultur mm. Det har blivit 12 föreningar som erbjuder detta
    Dessutom har jag fått göra det jag drömde om som 10-åring. Efter 50 år föder jag upp några galopphästar, tävlar och umgås med likasinnade. Varje morgon när jag vaknar känner jag efter hur läget är och har min reflektionsstund sedan väntar stallet.
    De som idag har barn och intressanta jobb och inte så lång erfarenhet av tidsfördelning har det tufft Det är mycket större hets än när jag var i den situationen. Vi behöver alla hjälpa till att minska trycket för dem. De som liksom jag fått sluta jobbet på grund av åldern men fortfarande vill göra saker kan vara volontärer och erbjuda support. Det håller oss äldre friska och glada. Generationsöverskridande insatser är så intressanta. Det vi får tillbaka är utveckling och delaktighet i samhället.
    Tack för en mycket givande artikel

  • Har ett arbete där det rings och mailas om saker som behöver göras helst nu. Belastningen är orimlig och kön lång. Jag är noga med att gå undan 15 min fm och em. Då bryter jag kravtankarna genom läsning av något jag gillar, (i pappersform). Har inga kollegor men störande ljud. Det funkar, och rensar hjärnan, annars vore jag sjukskriven idag.

  • För mig funkar det att måla i mandalaböcker. Sitter med mina tuschpennor och fyller i små rutor, cirklar m.m. Väldigt avkopplande! Funkar framför TV:n också, men är jag stressad vill jag ha helt tyst omkring mig och bara sitta där och ”pilla”. Jag kan längta hem till min ”avkopplingsstund”.

  • Härlig text att läsa(om man tagit sig tid för det)! Hoppas dina ord lugnar många som har den ängslig känsla att man borde hitta på mer med sina barn i stället av att umgås, lyssna, kramas, kittlas, pussas, skratta tillsammas med dem. Barnen vill närhet och uppmärksamhet av föräldrarna. Varifrån trodde ni att viljan att vara bäst i fotboll kom ifrån? Allt grundar sig i uppmärsamheten eller bristen på den, det tolkas som kärlek! Det är det vi behöver ha tid med!

  • En mycket viktig artikel – livsviktig. Nu måste vi hjälpas åt att vända trenden genom att sluta tävla om vem som är mest aktiv och ge varandra och oss själva utrymme att vila. Det är okej att säga nej!

  • Underbart! Äntligen har något skrivit ner detta fantastiska budskap. Blev så glad av att läsa artikeln. När jag var barn på 50-talet så ”kurade vi skymning”, precis som några har skrivit om. Vi satt då och pratade i lugn och ro om allt och ingenting. Vi bara var……….det kan varmt rekommenderas för alla idag.

  • Absolut. Vi behöver ”träning” i hur man ”vårdar” sin hjärna. Man kan fråga sig som Peps Persson gör ”Vad är hög standard”? … om man inte har tid att vila 🙂

  • Jättebra artikel! Rekommenderar också att läsa pastor Tomas Sjödins senaste bok, där han skriver om att vi förr tog en vilodag, där vi inte behöver göra någonting, kan ”ligga på sofflocket” och umgås under dagen vilket gör oss till trevligare människor för oss själva och varandra, vi gör oss redo för veckan och avrundar veckan, återhämtning för själen!

  • Jag tycker reflektionerna över samhällsklimatet är träffande. Tänker att vi för att minimera kraven på att göra rätt i vår hälsostress kanske kan nöja oss med att återta söndagsvilan och avvakta dess effekt. Goda beteende sprider sig….

  • ”Schemalägg det gärna”, varför? Strider lite med budskapet att ta det lungt. Spontana vilopauser är bättre än schemalagda eftersom det inte bidrar till stress och åter en tidpunkt att hålla i det hektiska livet.

  • Mkt intressant läsning. Skulle även vara intressant att få veta om demens har någon koppling med detta.

  • Det finns ett Italienskt uttryck som jag älskar under semestertider, men som vi alla borde använda oss av oftare..
    ”Dolce far niente” – Sötman av att göra ingenting!! ❤️

  • Mycket intressant läsning! Mindlessless är det vi måste sträva efter. Lappstirra låter också bra, bara vi inte missuppfattar och börjar lap(top)stirra…

  • Känner igen mitt passerade yrkesliv i beskrivningen, dags att börja öva att ”lappstirra” som pensionär, annars fortsätter man med samma takt.

  • Var är källkritiken? ”Innan stearinljuset och glödlampan sov vi när det var mörkt. Och det kunde bli många timmar. Att sova 5 timmar/natt är för lite. Punkt.”
    Till exempel, blir man ju stressad av att se folk ”lata sig”.

  • Vaknade i morse och bestämde att i veckan blir det inga aktiviteter för någon av barnen, inte för att de inte orkar utan för att jag inte orkar! Detta innan jag läste din artikel. Jag tror det handlar om att lära sig uppskatta tiden som går utan prestation, lära sig känna efter hur det känns att vara trött och till sist lära oss att säga nej. Det kan komma att innebära att någon anser dig som annorlunda eller kanske lat. Men då får det väl vara så… God dag!

  • Min brittiske man brukar citera den kloka gubben som säger (på dialekt):
    Sometimes I sits and thinks, sometimes I just sits.

  • Låter himla skönt att vila ögonen från skärmar och bara glo. Jag förespråkar även gubbsovning aka powernaps gärna efter maten 🙂

  • Tack för en jättebra artikel. Väldig kloka ord som behöver komma upp ofta på dagens agendor för reflektion om prioriteringar som ger utrymme för återhämtning.

  • Jag är egen företagare med världen dom arbetsfält . Dags daton varit företagare i 37 år och under färden kommer jag alltid till en punkt då jag rensar mig . Därefter märker jag att ju mindre jag arbetar ju mer tjänar jag .

  • Visst är det så. Jobbat på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, egen företagare, varit med sedan vi kvinnor skulle ”få jämlikhet” = redan då, på 60-talet, funderade jag. MEN glömde de BORT vilka som gjort hemarbete??!! ALLA har ”rätt till heltid” – jag gick också på det, MEN SEN DÅ? Många, många kvinnor väljer som jag att starta eget.De hamnar då oftast utanför tryggheten – men jag ångrar det inte trots alla bekymmer. Stackars alla heltidsarbetande som tror att det är så livet skall vara. I Frankrike t.ex är det helt ok med aupair, hemhjälp. Och inte ens det har vi råd med trots allt jobbande. Snacka om att bli sjuk, såklart. Tack för artikeln!

  • Jättebra artikel! Precis så som det är. Tänk om vi kunde nöja oss med mindre, så mycket bättre vi skulle må 🙂

  • tack för en mycket bra artikel. Hur får vi chefer att läsa den? Många anställda gör sitt yttersta för att motverka att hamna i utmattning eller i stressreaktioner. Det är många som signalerar och säger till att de är överbelastade men ändå är det alltid den enskildes ansvar att se till att hen hittar olika strategier för att slippa bli utmattade. Det borde vara ett krav att myndigheter, arbetsplatser m.fl har ett ansvar för sina medarbetare, eller?

  • Tack för den sorgliga vardagsbeskrivningen, men med sköna lösningar! Själv sätter ja mig i skogen och tomglor, när jag inte bygger en gärdsgård …

  • Bara en dotter till en same vet fortfarande hur man skall leva, eller rättare sagt, alla vi som bott eller bor på landet vet, att fåglarna fortfarande lever sina liv ungefär som de alltid har gjort, och ändå överlever de, sjunger och dansar och flyger till varmare länder varje höst för att varje vår återvända till platsen där de kläcktes och för första gången prövade sina vingar en gång, liksom på Jesu tid !

  • Lägg Dig på soffan med stövlarna på med knäppta händer under nacken och sjung långsamt och slött: ”Håhåjaja, håhåjaja, hör vad det blåser i träna (träden) i da (dag), håhåjajaa, håhåjajaa, de blåser i träna idaaaa.”
    Tänk sedan hur Jorden snurrar runt alldeles utan att du behöver anstränga Dig det lilla minsta, tänk på hur Du kommer precis lika långt genom att ligga på soffan, som de som stressar halvt ihjäl sig. Jorden snurrar ju runt likafullt, i sin bana, vad du än gör, så varför stressa och springa? Var glad!

  • Allt verkar ha gått snett sedan vi skulle försöka oss på att kvalitetssäkra livet för oss själva och varandra. Om inte välfärden vore, skulle vi vara slavar.

  • Nu känner jag mig lugn, har sedan ett par månader (efter det att jag fyllt 70) börjat praktiserat detta.

  • Jag är en av alla dessa kvinnor som gick in i fällan, det värsta är att man är förstörd för livet. Idag är det bara att göra det bästa av tiden, ingen förstår vad man genomlider varje dag och det är ingen ide att förklara. Tack för artikeln, även om det inte var någon nyhet för mig. Jag har för många år sedan fått det förklarat av psykologer och andra jag haft samtal med i ”vårdsyfte”.

  • Tack för en bra artikel. Läste som ungdom boken av Max Dendermonde, nederländska ” De wereld gaat aan vlijt ten onder”, fri amatörmässigt översätt ”Världen går under genom allt flit ” , boken har jag glömt men omslagsbilden var en man som låg på rygg, grässtrå mellan tänder,stråhatt på,stirrande i den blå. Boktiteln, och bilden har blivit kvar som ledtråd.
    Den totala imput från man vaknar tills man lägger sig har mångdubblats. Tänk själv alla intryck ljud bild lukt tempo vi färdas i. Antal människor om dagen vi träffas och förhåller till. Ökade produktivitet etc.etc. konstig att hjärnan inte kokar över. Mindlessness, sova, rensa bort sova, rensa,sova. Bra början till ett friskare liv , världen mår bättre av det på köpet.

  • Jamen då så…en gång i min ungdom läste jag en bok om liknande frågeställningar som gällde arbetslivet och tempot där och fann denna boken:
    ”HEJ LÄTTJA” av Corinne Maier. (Konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet)
    Rekommenderas varmt till er alla. Kanske värt att slå ett öga i igen:D

  • Jag är där, mitt i utbrändheten….
    Inne på sjunde året och jag är bara just över 40 år.
    Med år av bla psykologhjälp som bara förvärrar. KBT och mindfulness kunde inte vara sämre för mig. Uppdrag och ”läxor” man får som patient gör att det bara fräser i huvudet. Att ”vara i nuet” bara stressar och gör att hjärnan kraschar gång på gång.

    Tack för att du tar upp om MINDLESSNESS!
    Det enda som gör att det går lite framåt i mitt tillfrisknande. 🙂

  • BRA inlägg. Mycket BRA skrivet om ett viktigt ämne.
    Själv sjukskriven sedan lång tid tillbaks och känner igen det som skrivs b.l.a ovan från Teresa angående KBT… Det funkar inte för alla, med minsta ”stressmoment” så styr kroppen sin egen rajd och man blir utslagen ett tag igen. Och igen… Mindfulness och gympa genom promenader i naturen utan krav är en utväg för mig just nu, och att människor får större förståelse för vad som händer med oss som hamnar på ”sned” ibland.

  • Håller inte alls med. Människan är inte gjord för att lata sig. Vi människor mår mycket bättre av att jobba med något meningsfullt, uppnå resultat. Vi mår bättre av att vara effektiva och göra saker snabbare, och på så vis skapa mer utrymme för andra saker. Ingenstans i världen har folk det så bra som vi här Sverige. Vi hinner mest av alla att tillbringa tid med våra nära och kära. Vi har semester lite verierande mellan 4-7 veckor varje år och numera jobbar vi kortare och kortare på fredagar och har fler helgdagar under året. Jag
    tror vi ibland behöver vidga våra
    vyer lite mer och få mer perspektiv på livet. Detta genom att jämföra våra liv med människor i andra
    länder och förstå hur bra vi
    egentligen har det.

  • Det handlade ju inte om mindfulness utan läs igen, mindlessness, det är skillnad det!! Vi tror idag att vi måste ha koll även på andningen. Man kan gå in i stressfällan, men det ser så olika ut för varje individ. Bästa Berit man är inte förstörd för livet, men vi kan träna på att välja nytt, få öppnade ögon om vad som är väsentligt! Vi måste inte fortsätta vara en diagnos, inte om du kan känna, välja och tänka om!!

  • Jag satte en fågelmatning 10 m utanför matrummet, där sitter jag och glor och kurar skymning för då har fåglarna gått till ro! Det är som en ”evighetsfilm” att sitta och se på dem utan att behöva tänka på något annat än i så fall vilken fågel det är ?

  • Jag jobbar i ett serviceyrke och jag vill så gärna att vi stänger ner tex söndagar. En dag för eftertanke, vila och vara med familj och vänner.
    Du har så rätt!

  • Jag tror att det är kalvmjölksdrickandet som tar ut sin karmatiska stress på Oz…

    ~ Eko ? Vegan ~

  • Något säger mig att det inte blir de som verkligen behöver varva ner som tar till sig av artikeln. Själv är jag bra på lata mig och kan ofta tycka att den mest lyckade helgen är då man inte har något planerat och inte passar på att få saker gjort.

  • Vi har tappat ”tänk på vilodagen så du helgar den”. Detta är viktigt även för icke religösa. Tidigare hade jag en mental plan i huvudet införe varje helg, men orkade inte allt på lördag, och inte heller på söndag. Efter att ha bestämt att jag tar envilodag, då jag bara gör vad jag känner för, får jag mer gjort på andra dagen, än tidigare på hela helgen

  • Sedan jag gjorde mig själv alkoholintolerant uppstod ett stort utrymme för just avkoppling. Sover mycket mer och dessutom utan otäcka drömmar.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 6 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Bloggen ger Tony ny kraft

14 oktober, 2015

Skrivet av

tony-5

Tillbaka från utbrändhet Tony Fridh i Mellerud är en av många som slagits ut av stressen. Han hittade ett verktyg för att hantera själens kaos: att skriva.

Gillar gitarr och fiske

Namn: Tony Fridh.

Ålder: 42 år.

Jobbar: Emballator i Mellerud, plastfabrik som bland annat tillverkar sportdryckflaskor.

Familj: Fru, dotter och son. Intressen: Gitarr, munspel, fiske och skrivande.

Om att skriva blogginlägg:
”Efteråt känns det som efter ett gympapass. Hjärnan har dragits ut som ett gummiband, man är liksom förlöst.” Om internet: ”Är som en hammare. Ett bra verktyg som också kan ställa till stor skada. Jag har gjort misstaget att dyka in där och glömma den verkliga världen. Då kan verkligheten förvandlas till ett problem som knackar dig på axeln och vill ha skjuts till skolan.”

Läs Tonys blogg på metallskallen.tumblr.com

Hej! I dag sitter jag i min soffa.
Sjukanmäld och trött. Har ingen
energi kvar.
Skriver av mig på min blogg. ”Fridhfullt”.

Mannen bakom mejlet heter Tony Fridh, är 42 år och jobbar på en plastfabrik i Mellerud. Han berättar hur han drabbades av utmattningssyndrom efter tolv år som skiftarbetare. Att hans fru har gjort samma resa, fast hon jobbade i vårdsektorn. Och att skrivandet som så småningom resulterade i en blogg – har blivit ”en säkerhetsventil för själen.”

Den som knappar in adressen till Fridhfullt möts av signaturen Metallskallen.

”Blicken nedfälld. Hoppas ingen säger nåt. Önskar kontakt, men tål den inte.”

Metallskallen skriver om hur det är när orken tar slut. Vardagens krav. Kontroll, robotar och forsande mediaflöden. Inom industrin jagas tid. Tekniken och människorna cirklar runt varandra, de är som två planeter med var sitt gravitationsfält. Ändras det ena påverkas det andra.

”Ibland får människan en skjuts av tekniken som ingen hade kunnat ana. Ibland krockar dom med förödande konsekvenser.”

Han skriver också om behovet av mellanrum.

”Det är när alla har lagt sig, och mörkret sakta faller, som tystnaden föder tanken. Man tittar utåt och lyssnar inåt. Lyssnar efter ekot av dom där tankarna man inte tänker färdigt under dagen.”

Det är vid de stunderna Tony Fridh sätter sig vid datorn i kvällsljusets långa skuggor. Ett knäpp, ett surr, en skärm som blinkar igång. Fingrarna som smattrar mot tangenterna. Det är då han blir Metallskallen.

Ett löpande band av kläder

När Tony gick ut elprogrammet 1992 fanns inga jobb för elektriker. Under ett halvår satt han vid en flod av frusna gröna ärtor, petade ut de felfärgade med en stekspade och försökte hålla sig vaken. Till slut fick han jobb som montör på Saab.

Han och tjejen hade hållit ihop sedan tonåren och när första barnet kom började han lägga ut morgondagens kläder på rad i hallen om kvällarna. Resan till Trollhättan tog en och en halv timme enkel väg, förmiddagsskiftet började 06. I nattmörkret hade han inte kraft att göra mer än att fumlande trä detta löpande band av tyg på kroppen och fara iväg.

Att limma rutorna på Saab 9-3 skulle ta tre minuter och tjugosju sekunder. En stor klocka räknade ner mot noll. Han tänkte att det var precis som i den där Charlie Chaplin-filmen, Moderna tider.

– När jag kom på mig själv med att ha jobbat hela skift med lurarna i öronen utan att ha pratat med en enda människa, då tänkte jag att det här gå inte. Jag kan inte ha det så här.

En dag ringde hustrun och bad honom hämta henne. Han minns att han var ledig, hemma den dagen. Och att det var där någonstans tillvaron började vackla.

Hon fortsatte att vara den planerande och strukturerade. Men hon var som tappad på kraft.
Han sökte jobb på ortens stora arbetsgivare, plastfabriken Emballator i Mellerud, och han hade tur. Bilrutorna byttes ut mot sportdrycksflaskor och saftdunkar.

Han gick 5-skift och de fick ännu ett barn, en dotter. Dagarna fylldes, och de slet. Han var ju den noggranna typen, en sån som lätt koncentrerar sig djupt, men har svårt med många bollar. ”Du ska ge fan i att vara så ambitiös”, sa en chef till honom. Han blev rejält förbannad.

– Men den chefen hade rätt, det har jag insett. Viljan tar en bara så långt. Sen har den en nota som den skickar in. Den jäveln!

När hustrun kraschade för andra gången försvann grundtryggheten. Djupet och stupet kom framryckandes. Tony försökte agera stötdämpare åt sin nu svårt sjuka livskamrat. Han var uppvarvad på kvällarna, kunde inte sova. Tankarna snurrade, varje uppgift blev stor, varje utmaning farlig och minsta detalj mycket allvarlig.

– Vi förlorade alla proportioner. Ett tvättberg framstod som en katastrof. Och det blev lika viktigt att tvätta händerna som att hämta barnen från skolan.

Det var när hustrun till slut började må bättre som Tony sjönk. Då framstod de lugna stunderna som de värsta. Han var inställd på att kämpa och han behövde en fara, inbillad eller verklig. Den perioden är svårast att minnas, flyter ihop, kommer ut som ordbilder. ”Fritt fall.” ”Svart tid.”

Han blev kallad till fabrikschefen. ”Jag ser att du inte mår bra. Jag vill att du går och pratar med en terapeut hos företagshälsovården.” Det blev början till insikt. Tony var både utbränd och deprimerad.

Han fick medicin, han sjukskrevs en period, han började sova. Dagar i sträck. Och han satt och stirrade på sin kanske största sorg – den vita skärmen.

Från mellanstadiet och framåt hade orden varit följeslagare och vänner, de skapade världar som förut inte funnits, de gav möjligheter. Skrivandet hade Tony alltid haft. Först som fantasibyggare, senare som övertrycksventil. Men nu. Ingenting. Tankarna snurrade för fort, de trasslade och gick inte att formulera. Dokumentet förblev vitt. Markören blinkade som ett obarmhärtigt klockverk och tangenterna var tysta.

Tala blev också svårt. Han behövde förklara för familjen hur han mådde. Mer och mer kändes det som att de försökte umgås genom is. En tjock skiva som gjorde att man bara hörde ett mummel när den andra pratade, att man inte såg skarpt. Det var smärtsamt.

Fånga dagen, I love you

I Tonys kontor på jobbet och över sängen hemma sitter färggrant målade lappar, de flesta gjorda av hans dotter. De ser ut som små skyddande talismaner. ”Fånga dagen, I love you”, ”Sweet dreams”, ”Det är viktigt att du kommer ihåg vem du är”.

– Vi är lite lika hon och jag.

Vi befinner oss på plastfabriken Emballator och går in i Tonys lilla rum på lagret. Här jobbar han oftast ensam. Ordrarna kommer till datorn från säljkontoret. Ibland skriver de något fint, då sätter han upp det på väggen. ”May the force be with you”, har en av damerna på sälj avslutat.

Han var sjukskriven i ungefär en månad och sedan fick han en uppenbarelse, säger han.
– Jag kom fram till att antingen får jag gå till jobbet nu, eller så kommer jag aldrig att ta mig tillbaka. Jag såg mig själv försvinna. Att jag skulle fly verkligheten totalt.

Chefen var lite undrande, var det inte för tidigt? Men han lät Tony sitta och skruva kapsyler på flaskor, ett jobb där man inte behövde tänka utan bara dyka upp.

Efter några månader kom de fram till att han skulle prova en tjänst på lagret, där kunde han jobba dagtid.

– Jag har bra dagar och mindre bra dagar. Men det fungerar, jag är tillbaka.

Skrivandet då? En sen kväll i februari år 2012 satte han sig vid datorn. Alla sov. Han tog tangenterna och gav helt upp tanken på att formulera meningar. Måste förklara för familjen hur det såg ut i huvudet.

”Fortare. Ensam. Hotad. Fel.”
Han skrev i ett rasande tempo, ett ord i taget, försökte hålla samma takt som tankarna dök upp.

”Sjuk. Tröstlös. Trött.”

Sidan fylldes av text och Tony tömdes på kraft. Det kändes bra. Han hade sorterat frustrationen. Den slutade snurra, blev mer begriplig.

Nästa dag visade han texten för sin fru. Hon stod med pappret i hand. Såg upp och sa att hon förstod. För henne var det likadant.

Bloggen som han startade för ett år sedan har gett många reaktioner. Folk hör av sig, känner igen sig, vill dela sina egna berättelser.

Det är inte så att skrivandet löser problemen, säger Tony. Men det ger perspektiv. Öppnar ett avstånd till hjärnans kaos, gör det lättare att resa sig och samla kraft.

I Metallskallens senaste blogginlägg står det:

Jag minns det som i går. När terapeuten uppgivet tog av sig läsglasögonen och lutade sig fram över sitt skrivbord.
”Ingen kan stoppa IN stress i dig.”

Han säger att de orden så småningom fick honom att inse något. Åren som pendlande småbarnsförälder var slitiga, men inte grunden till utmattningen.

– Den där nedräkningen på linan på Saab hjälpte ju inte. Men grunden var en annan. Jag ville räcka till, omgiven av andra som också ville räcka till.

Han tycker att den moderna industriarbetaren liksom många andra yrkesgrupper lever i en utmanande tid. Kraven är många och höga. Då är det viktigt att hjälpa sig själv, och att göra det innan man sjunker så djupt ner att den möjligheten helt försvinner.

– Att gå från att göra allt som förväntas av dig till att välja att inte göra det, är svårt. Du är beroende av många människor, din arbetsgivare till exempel. Du kanske måste ifrågasätta dina grundvärderingar väldigt hårt. ”Ska jag verkligen vara så här lat i dag? Ja, för då orkar jag i morgon också.”

– Du har ett eget ansvar för din hälsa, och det är bra. För med ansvar kommer makt. Och makt kan hjälpa dig.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 7 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Ta tempen på ditt jobb

28 oktober, 2015

Vi har listat plus och minus på arbetsplatsen. Det här avgör om jobbet ska fungera för alla:

Vanligaste orsaken till sjukskrivning

För tredje året i följd ökar antalet fall med akut stressreaktion och andra psykiska diagnoser. Mellan 50 och 60 procent av all sjukfrånvaro beror på stress.

När EU:s arbetsmiljöbyrå gjorde en jämförande studie visade det sig att Sverige toppar stressligan i Europa.

Omvandlat i pengar: Försäkringskassan höjde nyligen prognosen med nästan tre miljarder kronor.

Testa dig själv!

stressmottagningen.nu finns interaktiva tester som kan avgöra om du är stressad, på väg att bli utmattad eller har utmattningssyndrom.

Skyddsfaktorer

arbetsmiljo-plusSocialt stöd. Om människor i organisationen ges en stärkt känsla av social delaktighet, status och identitet påverkas
deras psykiska hälsa positivt.

Delaktighet. Att känna sig delaktig på arbetsplatsen.

Ett arbete som känns viktigt och meningsfullt.

Möjlighet att välja tillvägagångssätt i arbetet.

Möjlighet att lägga upp arbetet i egen takt.

Ledningen kan påverka personalens hälsa genom sättet att
lägga upp arbetet. Att strukturera tiden.

Människor i ledande befattning utbildas i att känna igen stressymtom hos de anställda och lär sig att hitta lösningar för att minska stressen på arbetsplatsen.

Riskfaktorer

arbetsmiljo-minusForskningen har ringat in två farliga varianter av bristande ledarskap:

1:  Ett frånvarande ledarskapdär chefen låter bli att ta tag i saker, styr dåligt, inte leder och inte tar beslut. Tomrummet ger upphov till konflikter och elände, maktkamp och informella ledare.

2: Ett väldigt auktoritärt och hårt ledarskap.Den auktoritära chefen har hittat någon som hen ser som ett hot och ger sig på den personen. Hamnar man i konflikt med den auktoritära chefen är det fara och färde.

Misstro. Arbetsmiljöer som domineras av misstro, där man inte litar på varandra eller vet om det som sägs stämmer, är en tydlig riskfaktor. Präglas den sociala miljön av misstänksamhet kan man aldrig känna sig trygg på jobbet. Följden blir konflikter i personalgruppen.

Kaotisk organisation. Röriga arbetsplatser med otydliga roller är en tredje riskfaktor. Hur man än gör blir någon förbannad. När ansvarsgränserna inte är tydliga blir det trassligt. Roller hamnar i kläm och medarbetarna vet inte vem som har ansvar för vad.

Tar du då tag i något kan du få kritik för det. Tar du inte tag i uppgiften får du också skäll. Hur man än gör blir det fel. Det är helt enkelt inte klarlagt vem som äger frågan.

I kaotiska organisationer uppstår konflikter mellan människor och mellan olika roller. En maktkamp.

Källa: Jag orkar inte mer – När jobbet skadar själen

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 8 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Napo stressar runt

22 oktober, 2015

Filmen När stressen slår till handlar om hur huvudpersonen Napo stressas av olika problem i arbetslivet. Napo är en typisk arbetstagare och återkommer i en rad animerade, språkfria filmer om arbetsmiljö som distribueras av Europeiska Arbetsmiljöbyrån – EU:s informationsorgan om arbetsmiljöfrågor (EU-Osha).

Denna film ingår i EU-Oshas kampanj Friska arbetsplatser förebygger stress som pågått sedan 2014 och handlar om hur arbetsrelaterad stress ska förebyggas ute på arbetsplatserna. I Sverige har kampanjen final i morgon fredag på Arbetsmiljöriksdagen i Stockholm.

Det finns fler filmer om Napo, bland annat om risken att halka och falla i arbetet och om kemikalier på arbetsplatserna.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 9 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

De lyfter frågan om stress och mobbing

24 oktober, 2017

Skrivet av

I dag anordnar organisationen Gilla jobbet en heldag i Stockholm på temat ”Den hållbara arbetsplatsen”. Bland ämnena finns mobbing, stress och konflikter på jobbet.

Vill lyfta fram ett sunt arbetsliv

Gilla Jobbet startades av arbetsmarknadens parter 2011 som en gemensam arena där arbetsmiljöfrågan kunde lyftas. De återkommande seminarierna arrangeras av AFA Försäkring, Prevent och Suntarbetsliv tillsammans med fack och arbetsgivare inom privat och offentlig sektor.

En viktig del i Gilla Jobbets uppdrag är att bidra till att omsätta forskningsresultat till praktisk tillämpning och ge stöd och verktyg till målgrupperna så de kan tillämpa kunskapen på arbetsplatsen.

En av talarna är psykologen Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin vid universitetssjukhuset i Linköping. Han ska prata om vad mobbing på jobbet är och vad som skiljer det från kränkande särbehandling och trakasserier.

– Dessutom ska jag ta upp hur vi påverkas av mobbing och hur man förebygger och hanterar det, säger han.

Han menar att man bör vara särskilt lyhörd ifall man är anställd på en arbetsplats med tajt gemenskap. Att arbetsplatsen upplevs som trygg är nämligen inte en garanti för att mobbing inte förekommer – tvärtom kan det leda till att sådana problem går omärkta förbi.

– Då är det extra viktigt att vara uppmärksam på om det finns någon som inte passar in i gruppen. Det kan vara oerhört tufft att vara motvalls i en grupp som är jättetajt. På en mansdominerad arbetsplats kan det, till exempel, finns en kvinna som inte gillar humorn eller jargongen. Men det kan också bero på andra saker, som att man är ideologiskt överens, säger Blomberg.

Mobbing förekommer på alla typer av arbetsplatser, säger Stefan Blomberg, men på arbeten med fler män än kvinnor finns särskilda risker:

– Jargongen är en riskfaktor som vi oftare ser i den typen av sammanhang. Att man kan vara rätt tuff mot dem som inte orkar med tempot eller inte lever upp till bilden av hur en bra arbetare ska vara.

Vad kan man som medarbetare göra?

– Det handlar om civilkurage, att våga säga ifrån. Men också att lyfta det som en arbetsmiljöfråga, eftersom det faktiskt är vad det är.

Flera av torsdagens föreläsningar handlar om just den psykosociala arbetsmiljön. Cecilia Elander, projektledare vid Suntarbetsliv, och Marie Åsberg, professor emerita i psykiatri vid institutionen för kliniska vetenskaper, Karolinska Institutet ska hålla ett seminarium om osund stress i arbetslivet och vikten av att få må bra på jobbet.

– Man måste våga prata om de här sakerna, om värderingar, och att det är något som alla är delaktiga i att skapa. Tanken är att visa att det faktiskt går att göra något åt stressen, säger Cecilia Elander och fortsätter:

– En viktig sak är att kartlägga vad det är som stressar och prata om just de sakerna, även om det kan vara svårt eftersom det är mycket känslor kopplat till det. Det handlar om att känna att man duger – det är många som bär på en känsla av otillräcklighet.

Vems ansvar är det då att skapa en bra miljö på jobbet?

– Jag skulle säga att det är allas.  Men är man chef har man kanske lite extra ansvar för den grupp som man arbetar med, säger Marie Åsberg.

En kommentar till “De lyfter frågan om stress och mobbing

  • 24 oktober röstade Europaparlamentet lagstiftande beskydd för visselblåsare därmed förs frågan över EU kommissionen. Sverige har utvecklats djupt odemokratiskt, obehagligt land där politiska och ekonomisk särintressen styr det mesta i våra liv där yttersta samhällselit koncentrerats centrala delar huvudstaden, ja gud nåde den som anför motsatt uppfattning från samhällsutveckling färgad beige och blått! Ja fåfängan och högmodets lilla land iskallt så in i Norden…

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 10 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Ökat tryck på själslig skyddsrond

31 augusti, 2016

Skrivet av

ARBETSMILJÖ. ”De mjuka frågorna står inte högt på dagordningen”, konstaterar Claes Hallin ute i packsalen. Men nu ska själen få sin egen skyddsrond på Bonniers stora tryckeri i Akalla.

Foto: Sanna Källdén
Foto: Sanna Källdén

”Ge själen en egen plats”

Gunilla Charléz tips för att lyfta den psykosociala arbetsmiljön:

Läs på! Vad säger Arbetsmiljöverkets nya föreskrift?
Samla ihop er: Vad vill vi? Hur kommer vi dit? Sätt mål, och delmål.
Ställ krav på arbetsgivaren. Nu finns det en föreskrift kopplad till lagen!
Ta hjälp av ditt fack, din avdelning. Regionala skyddsombud kan åka ut på företagen och prata.
Lyft ut psykosocial arbetsmiljö så att den får en egen skyddsrond. Lägger man ihop den med det fysiska hamnar de ”mjuka” frågorna längst ner. Så ge själen en egen plats!

31/3 trädde Arbetsmiljö­verkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö i kraft.

Ett lokalt skyddsombud möter Gunilla Charléz i den ödsliga korridoren mellan tryckpressarna. Han skrattar lite snett åt frågan: Behövs det en skyddsrond för själen?

– Apropå det psykosociala skulle jag behöva prata med dig om en grej, säger skyddsombudet.
Sedan går han vidare.

– Jag tror att han syftade på hur det har fungerat här och hur svårt det är med den psykosociala arbetsmiljön. Att hitta ett bra sätt att hantera den på. Han vet att vi jobbar med frågan, men det är inte lätt att få gehör, säger Gunilla Charléz som är huvudskyddsombud, klubbordförande, regionalt skyddsombud, arbetsmiljöansvarig och värdegrundsansvarig inom GS.

Hon är också enda kvinna bland tryckarna. Två dagar i veckan jobbar hon på golvet, tre dagar är hon facklig.

– Det är jättesvårt att få folk att engagera sig nu för tiden.

Så hon fortsätter. Helst hade hon velat fokusera helt på arbetsmiljö och värdegrund. Att skapa ett rum för den psykosociala arbetsmiljön. Den har funnits med som en punkt på dagordningen. Men alla skyddsronder och skyddskommittémöten börjar med fallrisker och maskiner. Om det finns tid över på slutet avhandlar de det psykosociala lite snabbt. Främst beror det, enligt Gunilla Charléz, på att arbetsledningar generellt har en okunskap.

– De kan inte, vet inte och förstår inte. De kanske gick en kurs för tjugo år sedan. De är dåligt utbildade helt enkelt. Därför är jag jätteglad för den nya föreskriften. Där står det tydligare att arbetsledningen måste ha kunskap.

Gunilla Charléz läser högt ur Arbetsmiljöverkets föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö:

– Vilka arbetsuppgifter ska prioriteras när tillgänglig tid inte räcker till? Det är sånt här som vi har försökt trycka på genom åren. Det går inte att minska personal och öka produktion och tro att människor ska hålla!

Nattgänget på Bonnierägda Bold Printing i Akalla är betydligt mer pressat än dagpersonalen. Det är också här de största nedskärningarna har skett.

– I packsalen var det väldigt neggigt för två år sedan. Folk mådde verkligen dåligt. Det berodde mycket på att vi hade ett par åtgärdspaket där folk fick lämna oss. En sjuksköterska från Företagshälsovården kom in och hjälpte till då.

Psykosocial arbetsmiljö måste få en egen skyddsrond. Gunilla Charléz är bestämd på den punkten:

– Enkäter spyr folk på. Hittills har de inte lett någonstans. Man måste prata med varandra. Det måste börja där.

Så lyfter ni relationen

pa-golvet-skyddsrond-GSUlrich Stoetzer är psykolog på Arbetsmiljöverket. Här är hans tips på hur en grund för goda relationer skapas:

Viktigt med återkoppling

Det ska finnas arenor där åsikter och idéer på ett formellt sätt fångas upp och där anställda får återkoppling på vad de föreslår. Det är svårt att vara delaktig och engagerad vid en plötslig förändring om man aldrig fått träna på det innan.

Samma bemötande från alla chefer

Ledarskapet bygger på transparens och tillit. En genomgripande tanke krävs så att det inte bara är upp till varje chef att själv skapa sitt ledarskap. Anställda ska veta att de får ungefär samma bemötande och beslut oavsett vilken chef de pratar med.

Vänlighet betalas med lojalitet

Organisationen genomsyras av vänlighet och omtanke. Ger man något extra och behandlar de anställda med vänlighet så får man tillbaka det i engagemang och lojalitet. Man kan till exempel ha rutiner vid sjukdom som handlar om att hålla kontakt och visa att företaget bryr sig.
Allt detta ska ingå i det vanliga systematiska arbetsmiljöarbetet och följas upp med medarbetarenkät eller i utvecklingssamtalet.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 11 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Det krävs friska arbetsplatser för att nya jobb ska skapas”

9 maj, 2016

Debatt Friska företag producerar nya idéer – och därmed nya jobb. Därför måste arbetsplatserna ”stress-saneras”, både på organisations- och individnivå. Arbetsmiljöverkets föreskrifter ”Organisatorisk och social arbetsmiljö” kan bli ett viktigt hjälpmedel i detta arbete.

Om skribenterna:

Lena Abrahamsson, professor, Luleå Tekniska Universitet
Lotta Dellve, professor, KTH
Kerstin Ekberg, professor, Linköpings universitet
Jörgen Eklund, professor, KTH
Stig Elofsson, docent, Stockholms universitet
Mats Ericson, professor, KTH
Maria Gjerde, forskningsassistent, KTH
Göran Kecklund, docent, Stockholms universitet
Anna-Lisa Osvalder, professor, Chalmers
Gabriel Oxenstierna, docent, KTH
Töres Theorell, professor, Stockholms universitet

För att uppnå målet att Sverige på fem år når lägst arbetslöshet i EU krävs flera hundra tusen nya jobb. Detta är en stor uppgift. Och hur ska det gå till? De nya jobben kommer till en del från nystartade företag. Men det stora antalet måste komma ur befintliga företag och organisationer inom så väl privat, offentlig och ideell sektor. För att nya jobb ska uppstå krävs dock att det finns medarbetare som har idéer samt förmågan att realisera dem.

Vi har i dag en situation där de främsta sjukskrivningsorsakerna är psykisk ohälsa och belastningsproblem. Båda ökar risken att slås ut från arbetslivet. En dålig psykosocial arbetsmiljö ökar risken att drabbas av psykisk ohälsa (exempelvis utmattningssyndrom, stress, depression och kognitiva störningar), medan repetitiva, tunga arbeten i kombination med stress skapar besvär från rörelseorganen.

En helt nyligen publicerad SBU-utredning (Statens beredning för medicinsk utvärdering) av av internationell vetenskaplig litteratur visar även att psykosocialt dåliga arbetsmiljöer ökar risken för hjärtinfarkt och stroke. Innan det gått så långt som till sjukskrivning har dock individen befunnit sig i arbete. Medarbetare som lider av psykisk och kroppslig ohälsa känner inget välbefinnande och kan inte arbeta med full kapacitet – med andra ord: kan inte genomföra ett säkert och effektivt arbete. Forskning visar att arbetsförmågan sjunker när stressen ökar, vilket medför att möjligheten att skapa värden för verksamheten minskar.

I den senaste stora svenska undersökningen (SLOSH 2014) upplever 11,2 procent av den arbetande befolkningen allvarliga symptom på stress, depression eller kognitiva störningar. 21,2 procent känner sig frustrerade när de senast var på jobbet, 15,4  procent känner sig irriterade och 6,9  procent är arga. Dessa siffror vittnar om ett dåligt arbetsplatsklimat och är symtom på ohälsa i verksamheten. Det finns negativa arbetsplatsfaktorer som alstrar medarbetarnas ohälsa och som påverkar inte bara de medarbetare som uppvisar symtom på ohälsa, utan alla på arbetsplatsen.

Dåliga arbetsmiljöer är ingen bra grogrund för att skapa nya arbetstillfällen; de ger inte medarbetare kraften och kreativiteten att utveckla nya produkter, tjänster, processer och metoder som kan generera nya arbeten. Tvärtom leder dåliga arbetsmiljöer till en minskning av arbetstillfällena.

Dysfunktionella arbetsplatser innebär också stora kostnader för såväl arbetslivet som samhället. Det finns studier som visar att enbart belastningsskadorna kostar samhället 50-70 miljarder kronor per år i Sverige. ”Sjukfallen i psykisk ohälsa ökar kraftigt, och frånvaron på grund av psykiatriska diagnoser utgör nu 40 procent av samtliga sjukskrivningar” skriver åtta forskare på DN Debatt. Jan Rydh varnar i en DN-artikel att om ingenting görs kan vi få en ny galopperande sjukskrivningsvåg. Detta skulle då få en växande negativ effekt på produktiviteten. Vi menar att det är i friska och produktiva företag som nya idéer – och därmed nya jobb – skapas. Arbetsplatserna måste därför ”stress-saneras” för att nya jobb ska kunna uppstå.

I Sverige har arbetsmiljöforskningen traditionellt varit inriktad på sekundär prevention, det vill säga att åtgärderna är inriktade på individen t.ex. KBT-terapi. Dessa interventioner är lyckade i vissa fall – åtminstone på kort sikt, men löser inte grundproblemen och rotorsakerna till stress inom organisationen. Dessutom är det inte rimligt att individen ska anpassa sig efter en arbetsmiljö som inte är hälsosam. Vilka arbets- och arbetsplatsfaktorer som skapar psykisk ohälsa är i dag relativt välkänt. Nästan hälften av den psykosociala ohälsan kan förklaras av dessa faktorer. Forskningen visar också tydliga kopplingar mellan hälsa och arbetsplatsfaktorer/stressorer och sätter fokus på nödvändigheten att inte bara verka på individnivå, utan också på arbetsplats- och företagsnivå och organisatorisk nivå.

Sedan ett par decennier tillbaka har trenden vänt och studier med fokus på primär stressprevention (förebyggande åtgärder för att förhindra ohälsa) har blivit allt vanligare, även om de fortfarande är förhållandevis få. Inom den internationella arbetsmiljöforskningen finns det en relativt omfattande mängd studier som kombinerar insatser på strukturell nivå/arbetsplatsnivå (primär stressprevention) och insatser riktade till individen (sekundär stressprevention). Denna typ av insatser har visat sig ge bäst resultat på lång sikt. Ännu bättre resultat kan uppnås om interventionen innefattar hela organisationen; Omfattande satsningar på hela organisationen är både kostsamt och tidskrävande, men det tenderar att generera mer hållbara och långsiktiga resultat för både individ och organisation.

Det är inte rimligt att lägga hela ansvaret för stress-saneringen enbart på arbetslivet, då denna uppgift kan vara för stor för den enskilda verksamheten. Det är heller inte rimligt att lägga hela ansvaret på cheferna. Chefer har enligt lag ett ansvar för arbetsmiljön och medarbetarnas hälsa, men chefer och ledare saknar dock ofta medel och metoder för att bedriva primär stressprevention. Följden blir således att investeringar i arbetsmiljö och stressprevention hamnar längst ner i prioriteringsordningen.

Om vi ska kunna skapa friska arbetsplatser i Sverige – och därigenom skapa nya jobb – måste stresspreventionsarbetet flyttas från att vara punkten längst ner på prioriteringslistan, till att bli en stående punkt för ständiga förbättringar i verksamheten. Det kommer att krävas många utbildnings- och arbetstimmar för att bearbeta och finna lösningar på den problematik som finns på dagens olika arbetsplatser. Det kommer dessutom att behövas stora insatser från chefer, HR, företagshälsovård, konsulter och medarbetare. Slutligen kommer det också att krävas betydande forskningsinsatser för att utveckla de metoder som behövs för att förbättra arbetsmiljön och för att kontinuerligt utvärdera det arbete som görs. Med dessa punkter i beaktande anser vi därför att staten måste gå in med ett väsentligt ekonomiskt incitament, som en investering för framtiden. Som ett motkrav bör det ingå en systematisk uppföljning av resultaten.

Vi menar att stressprevention och stress-sanering på både strukturell och individuell nivå i nationell skala är ett nödvändigt villkor för att kunna skapa nya jobb och minska arbetslösheten. Positiva bieffekter av primär stressprevention är att företagens lönsamhet ökar och att utgifterna för socialförsäkringen minskar. Risken för incidenter och olyckor minskar också. Det krävs nu en nationell mobilisering av politiker, arbetsmarknadens parter och av medarbetarna själva. Det krävs insatser jämförbara med de stora socialpolitiska reformerna under efterkrigstiden för att arbetsplatserna ska bli mer produktiva, säkra och människovärdiga. Våra arbetsplatser får inte kväva en enda människas kraft och kreativitet.

5 kommentarer till “Det krävs friska arbetsplatser för att nya jobb ska skapas

  • ”Stressprevention” och ”stress-sanering” låter vettigt. Men vilken typ av stress är det som åsyftas? Höga krav, låg kontroll och bristande stöd? Tidspress? Obalans avseende ansträngning-belöning? Brist på variation? Diskursiva faktorer på arbetsplatsen? Åsyftas den akuta fysiologiska stressreaktionen? De olika definitionerna av ”stress” är inte ett mått på samma sak. Tilläggas behövs knappast att långt ifrån all sk. ”stress” är av ondo. Den enda gemensamma nämnaren, för vad som på sikt är skadlig stress, är brist på återhämtning.
    Kanske är det dags att släppa sargen om begreppet ”stress” när vi pratar om konkret (och i praktiken genomförbart) arbetsmiljöarbete.

  • Den psykiska stress som är allra skadligast är den som orsakas av inkompetenta chefer som härskar genom söndring. Som belönar ”lojala” ja-sägare och bestraffar underordnade som inte låter sig luras utan ser att ”kejsaren är naken”. Detta är grogrunden till mobbning och det är denna stress som är skadligast. Om arbetsmiljöverket börjar utreda anmälningar om mobbning och därmed inte längre skyddar arbetsgivare som begår arbetsmiljöbrott så kommer arbetssjukdomar orsakade av psykisk stress (mobbning) minska.

    • Hej Bengt
      På nätet plockas inte artiklarna bort, utan de hamnar de allt längre ner på sidorna i takt med att nytt material publiceras. Om någonting sker som gör att en artikel eller ett debattinlägg aktualiseras på nytt kan det också hända att vi lyfter upp dem i flödet. Det är därför våra artiklar är datummärkta, så att det ändå ska vara tydligt när de publicerades.
      /Janna Ayres
      webb- och debattredaktör.

  • Efter att ha jobbat med stressförebyggande åtgärder i snart 20 år så känns det väldigt bra att läsa artikeln! Att man börjar se på kopplingarna mellan stress och prestation/engagemang
    Det som kan bli än tydligare är förståelsen för stressens uppkomst
    All stress börjar med en rädsla, därav funktionen stress som har till uppgift att öka våra överlevnadschanser. Det fungerar! Vi blir starkare, snabbare och mer oempatiska, alltså bättre på att slåss för vår överlevnad
    Tyvärr är det även så att vår förmåga att se helheten, problemlösning, kreativitet mm sjunker drastiskt
    Allt sammantaget: vi blir sämre på jobbet och sjukdomsrisken ökar
    Om man kokar ner alla stressorer till grundläggande problem hittar jag 3 sådana:
    1: Ledning/ansvarsfördelning/påverkan
    2: Struktur. Vem gör vad och varför, när ska det vara klart med vilken kvalité, vem ska jag rapportera till och vem får disponera mig?
    3: Kultur: Värdegrund, policy, riktlinjer, arv mm
    Min erfarenhet är att om vi jobbar med en eller flera av dessa problemområden tenderar många symtom att försvinna och, framförallt, den upplevda stressen minskar och engagemanget och nytänket ökar!

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 12 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Nu ska arbetsgivaren ha koll på jobbstressen

23 mars, 2016

Skrivet av

Förebygg mobbning

Obehagligt. Olustigt. Obegripligt. Orättvist.
De fyra O:na beskriver hur det känns att bli mobbad på jobbet. Arbetsmiljöverkets psykolog Ulrich Stoetzer har i många år forskat kring kränkande särbehandling. Nu åker han runt i landet för att informera om den nya föreskriften.
Enligt den måste arbetsgivare nu ha rutiner för hur kränkande särbehandling ska hanteras:
·    vem som tar emot information
·    vad som händer med informationen
·    vad mottagaren ska göra
·    hur de som är utsatta snabbt kan få hjälp

Så kan vi bli sjuka i själen:

·  Höga krav och små möjligheter att påverka
·  Bristande medmänskligt stöd i arbetsmiljön
·  Konflikter och mobbning
·  Nattarbete
·  Långa arbetsveckor
·  Skiftarbete
·  Liten belöning för stor ansträngning
·  Osäkerhet i anställningen
·  Orättvisor
Källa: SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering)

Oroande siffror

Arbetsmiljöverket frågade 1 000 arbetsgivare och 2 000 arbetstagare:
55 procent av arbetsgivarna känner någon som är i riskzonen för att bli sjuk på grund av stress på jobbet. 36 procent av dem känner någon som blir eller har blivit mobbad eller kränkt på jobbet.
Bland arbetstagarna var siffrorna 72 respektive 44 procent.

(Uppdaterad 21/4). Arbetsmiljöverkets nya föreskrift har trätt i kraft. För första gången måste arbetsgivarna ha koll på hela arbetsmiljön. Nu har LO har tagit fram en vägledning för skyddsombud för att jobba enligt de nya föreskrifterna.

Jobbskadorna på själen har rakat i höjden. På bara fem år har antalet anmälda arbetssjukdomar med orsaker som stress och mobbning ökat med över 70 procent. Det kostar. För företagen. Individerna. Samhället.

– Ohälsan visar sig hos individerna, men orsakerna finns främst i hur arbetsgivaren organiserar arbetet och i det sociala samspelet på jobbet, säger Arbetsmiljöverkets generaldirektör Erna Zelmin-Ekenhem i samband med att föreskrifterna träder i kraft veckan efter påsk.

Tydligast illustreras ansvaret med en våg. I ena vågskålen finns kraven. I andra vågskålen resurserna. De bägge skålarna måste väga jämt. Annars riskerar de anställda att bli sjuka.

Arbetsgivare ansvarar i och med den nya föreskriften för att chefer och arbetsledare har kunskaper om:

  •  hur man förebygger och hanterar ohälsosam arbetsbelastning
  • hur man förebygger och hanterar kränkande särbehandling (mobbning)
  • Det måste också finnas förutsättningar för att omsätta kunskaperna i praktiken.  Även detta ansvarar arbetsgivaren för. Med det nya regelverket blir den psykosociala arbetsmiljön lika viktig som den fysiska. Arbetsgivare blir helt enkelt skyldiga att förebygga även jobbskadorna på själen.

– Att jobba med den sociala och organisatoriska arbetsmiljön är en viktig ledarskapsfråga. Det är avgörande att det finns en dialog på arbetsplatsen mellan chefer, anställda och skyddsorganisationen som exempelvis skyddsombud, säger generaldirektör Erna Zelmin-Ekenhem.

Uppdatering: Nu har LO har tagit fram en vägledning för skyddsombud för att jobba enligt de nya föreskrifterna mot stress och mobbning.

Här kan du se arbetsmiljöverkets film Utmaningen:

 

 

 

 

 

 

En kommentar till “Nu ska arbetsgivaren ha koll på jobbstressen

  • Så länge man inte erkänner att empatiskadade och direkt olämpliga arbetsgivare/chefer är en stor källa till mobbning, psykisk misshandel, utfrysning osv. betyder nya föreskrifter INGENTING.
    Eller en töntig film om dumma människor som stressar för mycket.
    Det sker svåra BROTT på arbetsplatserna – och de ska fortfarande lösas med ”samtal” (omöjligt), utbildning av och stöd till förövarna (meningslöst OCH farligt).
    Fack, skyddsombud, HR, företagshälsovård – de är alla köpta av arbetsgivaren eller på goda grunder rädda om sitt eget skinn.
    Och vilka sanktioner finns det?
    Och vem skall anmäla?
    Vart skall den anmäla?
    Och vad händer då?
    Det FINNS INGET SKYDDSNÄT!!!
    Du står helt ensam som utsatt och skadad.

    Kom gärna med motargument.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 13 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

 20 år av tystnad – lång väg till skydd för själen

28 oktober, 2015

Skrivet av

Tidslinje

1994

arbetsmiljo-hammare… gick Sverige i spetsen för de psykosociala arbetsmiljöfrågorna genom att som första land i Europa införa regler på området. Föreskriften om kränkande särbehandling i arbetslivet började gälla. Åren gick och föreskriften föll i glömska. Tjugo år av tystnad följde.

2004

arbetsmiljo-skrotas… skrotades Arbetsmiljöverkets förslag till föreskrifter. Under två års tid hade nio personer på myndigheten jobbat fram ett regelverk om psykosocial arbetsmiljö. Sverige hade nu endast EU:s ramavtal Stress at work att luta sig emot.

 

”De senaste fyra åren har antalet anmälda arbetssjukdomar med sjukfrånvaro på grund av organisatoriska och sociala orsaker ökat med 50 procent. Det handlar ofta om alltför mycket arbete eller för hög arbetstakt, samt om problem i relationerna på arbetsplatsen, som mobbning och trakasserier.”

(Arbetsmiljöverket, pressmeddelande 2014.)

arbetsmiljoverket-foreskrift-grafik2014

… gjordes ett nytt försök. Förslaget skickades ut på remiss. Facken krävde att skrivningarna stärks och förtydligas. Arbetsgivarsidan ville inte ha regler på det psykosociala området.

2015

…den 22 september klubbade Arbetsmiljöverket igenom en ny bredare föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö.

2016

… ska det nya regelverket börja gälla (31 mars) och ersätta bland annat
föreskriften om kränkande särbehandling. ”Den psykiska ohälsan är i ett annat läge nu. Psykiska symtom och psykiska diagnoser är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Vi har ett starkare stöd. SBU-rapporten visar ett tydligt samband mellan arbetsmiljö och utmattningssyndrom och depression,” säger Torsten Heinberg, Arbetsmiljöverket.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 14 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Har du slangrat på sistone?

25 maj, 2015

Skrivet av

Har du slangrat eller tomglott nåt på sistone? Hjärnforskaren Agneta Sandströms uppmaning om att ”lappstirra” engagerar. Över 40 000 har delat texten på Dagens Arbete och kommentarerna väller in.

I en debattartikel i Dagens Arbete uppmanar psykologen och hjärnforskaren Agneta Sandström oss att tagga ner.

”Vi gör scheman, handlar vår potatis och våra mjölklitrar genom användarvänliga appar, städar på torsdagar, försöker effektivisera städningen och hinna med lite sex med lagoma intervall.”

Vi låter inte hjärnan återhämta sig, anser hon, och slår ett slag för tomma stunder:

”Min pappa (som är same) brukar med stor glädje ägna sig åt något som han kallar ’att lappstirra’”.

Läsarna hyllar fenomenet och fyller nu på med egna benämningar:

”Jag brukar ’tomglo’” (Gunni Jonsson)

”Helt rätt … Själv bruk ja ligg å raal” (Thomas)

”Att sitta och ’glo i hanfot’ är nåt vi ägnade oss åt i Karlskronatrakterna.” (Monica)

”Ett uttryck från Roslagen var slangra – att göra ingenting.” (Eva)

”Jag har sedan jag var barn kallat det ’glotid’” (Ulla Risling)

”Låt oss börja tokglo även på tunnelbanan i stället för att använda smartphones och plattor!” (Karin)

”Härligt, hänna sitt n´Peter o tomglo å ja ligg å raal! Ord som fanns och nu finns dom igen:)” (Eva)

”Själv tycker jag om att kura skymning” (Ellicka Hermodsson)

”Ja jag har alltid propagerat för ’Vila i vaket tillstånd’” (Marianne Karlsson.)

”Meditera/chilla” (Leothilda)

”Min mand plejer at sige: ’jeg sætter mig lige og glor huller i luften’” (Rannvá í Baianstovu)

”Det finns ett Italienskt uttryck som jag älskar under semestertider, men som vi alla borde använda oss av oftare. ’Dolce far niente’ – Sötman av att göra ingenting!!” (Tony Lunden-Gallipoli)

Läsaren Peter Nilsson konstaterar att ”Vi har gått från ’Lapp-stirrning’ till ’App-stirrning’ och signaturen Sandra fördjupar tomgloendet i en egen teori:

”Att tänka-tvärt-om i form av medveten frånvaro istället för medveten närvaro är vad jag tror Agneta menar, en slags visualiseringsteknik, med andra ord att dagdrömma, eller att hamna i ett lägre medvetandetillstånd, så kallad självhypnos, där vi vilar från alla tankar.”

Läs också reportaget om hur stressen ökar och vad som händer i hjärnan:

”Förr eller senare brister det”

2 kommentarer till “Har du slangrat på sistone?

  • I Degerfors och Karlskoga ”sitter en å sölör” (”sölar” antar jag är en försvenskning av detta). Då hänger man lite kravlöst i ett hörn nånstans och tomsnackar med nån om oviktiga ting.

  • Att ”tomstirra” är ett uttryck som jag bär med mig. Det innebär att låta blicken vila, utan mål och riktning. För mig sker det oftast sittandes på ett berg eller vid vatten. Det jag ser skiftar hela tiden och jag behöver inte ta ställning till någonting. Begreppet mindlessness stämmer så bra med detta tillstånd av tomstirrande.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 15 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Jag vill göra någonting bra av det hemska”

23 september, 2015

Skrivet av

Berättelse 1, ”Minna”

Minnas egen historia handlar om sexuella trakasserier, hot och utfrysning. Nu vill hon omvandla såren till kraft. Hon utbildar sig till skyddsombud för att hjälpa andra.

”När jag började jobba med den här mannen var jag först nyfiken. Jag tyckte att han var spännande och vi började prata.

Det fanns en jargong på banan, så där som det kan vara på en industri. Den störde mig inte, jag kunde dra en fräckis, han och jag kunde dra fräckisar ihop.

Men sen började han tränga sig när han gick förbi. Och det första jag reagerade på var när han sa inför andra: ’Du har ju gnuggat brösten mot mig flera gånger, du gillar ju det.’

’Visst!’ Jag skrattade bort det.

Efter det blev det värre. Han pratade om mitt hår, jag kunde inte böja mig ner utan att det kom en kommentar. Jag har skinn på näsan och samtalsnivån på en industri kan ibland vara rå. Men det här blev något annat. Han gick på mig personligen.

Jag började sätta upp håret. Tänka på hur och när jag böjde mig ner. All energi gick åt till att hålla honom borta.

Så en dag när jag böjde mig sträckte han ut handen och klämde om mitt bröst. Det var så fruktansvärt förnedrande. Jag blev så chockad att jag bara gick utan att säga något.

Senare skällde jag ut honom, när vi var ensamma. ’Du ska ge fan i att ta mig på brösten. Stå för vad du har gjort och be om ursäkt så glömmer vi det här.’ Och det var då han gick till chefen och sa att det var jag som hade gett mig på honom. Han började också baktala mig inför arbetskamraterna. Folk som hejat glatt svarade inte längre. Jag började må riktigt dåligt. Skuld kände jag också. Jag var ju nyfiken i början, jag ville lära känna honom.

Jag gav chefen min version. Ord stod mot ord.

Mannen började bete sig hotfullt. Han stirrade. Hånflinade. En dag sa han något om att han snart skulle ta hand om den där tjejen som gav honom problem. Ingen av de andra visste att det var mig han menade. Jag blev så jävla rädd.

Jag försökte jobba, men bröt ihop hela tiden. Vågade inte gå ensam någonstans längre. Under ett halvårs tid följde en jobbarkompis mig till och från bilen. Jag började få panikångestattacker.

Läkaren på företagshälsan sa: ’Du kommer att få upp näsan över ytan. Men du måste ta dig härifrån.’

I februari sa jag upp mig. Nu är jag på en industri i en annan stad. Och jag mår bra. Jag kan fortfarande få gråtattacker, men det är hemma, inte på jobbet, och fullt hanterbart.

”Jag ska göra någonting bra av den här hemska upplevelsen.”

Jag utbildar mig till skyddsombud. Jag ska lägga allt mitt engagemang där, på att hjälpa andra. En kursledare på den första utbildningen sa: ’Vill du ta hand om den psykosociala arbetsmiljön, då får du en het potatis, för den är det ingen som vill ta i.’ Men det är precis vad jag vill och brinner för. Jag ska ägna mig åt de psykosociala frågorna och hjälpa andra som mår dåligt. Jag ska göra någonting bra av den här hemska upplevelsen. Det är mitt sätt att ta mig vidare.”

Berättelse 2, ”Emma”

Emma blev överlycklig när hon fick sitt första jobb. Men hon kom till en arbetsgrupp full av konflikter. Trots att hon försökte hålla sig utanför sögs Emma in i en mörk spiral som slutade i kaos.

”Till att börja med: Innan jag blev sjuk var jag en otroligt glad och positiv tjej. Jag tyckte att framtiden såg ljus ut!

Under sommaren 2014 hade jag mer eller mindre flyttat in hos min pojkvän och började söka jobb på den orten. En dag i slutet på september när jag satt i bilen ringde telefonen. En arbetsgivare. Jag blev överlycklig. Mitt första riktiga jobb. Sex månaders vikariat med chans till förlängning.

Direkt på morgonen min första arbetsdag började vissa i personalen snacka skit om de andra inför mig. Jag tyckte det var lite dålig stil men jobbade på. Dagarna flöt kanonbra, förutom att många kollegor lämnade avdelningen utan att säga varför. Jag kunde bli lämnad ensam med det som skulle göras. Men jag teg. Tänkte väl att det kanske bara är den här dagen.

Men det upprepade sig mer och mer. Vissa dagar kunde jag ens inte ta min 30-minuters rast, eller så fick jag skjuta fram den.

Det var mycket tjafs och bråk i personalen. Jag drog mig undan. Jag har aldrig varit den som tjafsar, jag är mest den blyga som bara jobbar på. Men bråken gjorde mig rädd och jag tänkte att de lär gå på mig snart.

”Jag blödde näsblod flera gånger per dag, sov jättedåligt och när jag väl sov drömde jag om mitt jobb.”

Och den dagen kom. Jag fick skulden för rätt många saker, när jag inte ens varit delaktig i situationen. Men de tyckte det var roligt att hacka på mig tydligen, för de visste att jag aldrig sa ifrån. Jag hade gråten i halsen och tårarna i ögonen många gånger men bet ihop.

Allt det här blev fysiskt ansträngande för min kropp. Jag blödde näsblod flera gånger per dag, sov jättedåligt och när jag väl sov drömde jag om mitt jobb. Jag fattade ibland inte vad som var bromsen när jag körde min bil, för det blev black out i hjärnkontoret. Ofta kom jag hem gråtandes. Min sambo försökte trösta men jag var otröstlig. Jag kände mig liten.

En dag i januari gick jag till samordnaren och berättade hur jag hade det på avdelningen. Hon höll med mig och berättade att hon vet hur den avdelningen är, det kändes skönt att höra. Jag bad att få gå ner lite i arbetstid. Men dagarna efter ville hon prata med mig igen.

Hon ansåg att jag skulle bygga upp en strategi och ville skicka mig till en psykolog. Jag vek mig och gick dit. Tyckte inte det gav så mycket. Men psykologen blev orolig och kontaktade läkaren som i sin tur undersökte mig dagen efter. Han var också orolig och sjukskrev mig en vecka.

Det var i den vevan som jag utvecklade panikattacker. Det var fruktansvärt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö.

Efter sjukskrivningen ville jag absolut inte tillbaka till min arbetsplats, jag isolerade mig i lägenheten. Hade så mörka tankar. Blev till slut sjukskriven för utbrändhet.

Även fast jag slapp min arbetsplats var det hemskt. För det var då jag började dricka flera flaskor vin, mitt i veckorna. Jag skötte inte hygienen, ville inte gå ut, bara vara instängd. Det är ungefär sex månader sedan sen jag var på mitt jobb sist. Jag mår fortfarande skit rent ut sagt. Vissa dagar kan jag inte stiga upp. Hade jag inte haft min sambo så hade jag nog inte klarat mig igenom denna period.

Jag ångrar så bittert att jag inte hade mer skinn på näsan, inte vågade säga i från när jag blev behandlad så fel.

Jag hoppas att tiden ska läka mig, så jag blir den gamla vanliga igen. Tiden på mitt första riktiga jobb var den värsta tiden i mitt liv.”

Berättelse 3: ”Peter”

Peter är huvudskyddsombud på en fabrik i norra Sverige. I tre år har han fört de anställdas talan om arbetsmiljön – nu anses han själv vara problemet.

”Uppemot 600 000 kronor bara i konsult- och utredningsarbete har det kostat. Med den tid vi lagt ner i det här och den produktion företaget gått miste om pratar vi miljoner! Men jag ska börja från början.

Vår ordinarie HR-chef gick in i väggen så företaget hyrde in en ny. Ganska omgående märkte vi att han var annorlunda jämfört med det vi var vana vid – när det gäller att bemöta människor, att visa empati.

Vi har haft höga sjuktal och han skulle sänka dem. Helt förståeligt för vi har legat alldeles för högt. Men man kan göra det på olika sätt. Du kan med rätt motivation få en människa att bli lite friskare. Kanske känna mindre av sina krämpor, och att jag är behövd. Men om standardsvaret är:

”Du kanske inte trivs på jobbet?”

”Du kanske borde söka ett annat jobb?”

Att efter tjugo år på en arbetsplats få höra det … Ja, ett snabbt sätt att sänka sjuktalen. Men inte särskilt psykologiskt. När HR-chefens tjänst skulle övergå i en fast anställning sa samtliga fackförbund nej till honom. Vi förklarade att det skulle bli katastrof. Att medarbetarna var livrädda för honom. Att hela fabriken tystnat och människor inte längre vågar svara ärligt på hur de mår. Vi hade en massa saker som vi lyfte fram, konkreta exempel.

HR-chefen anställdes ändå. Fabriken blev knäpptyst.

Men som huvudskyddsombud måste jag agera. Så jag pratar åt dem, jag har blivit deras röst gentemot ledningen, och de stöttar mig. Men det har lett till att jag varken sover eller knappt kan äta för HR-chefen och ledningen är på mig, hela tiden. De har gjort mig till problemet. Jag har fått en inflammation i hela kroppen och fick ligga på intensiven, men läkarna fattar inte vad det är. De hittar ingen kroppslig förklaring. Stressrelaterat, säger de.

”Fabriken blev knäpptyst”

Familjen blir drabbad. Min son har i perioder stannat hemma från skolan för att vara med mig. Jag tog ledigt en gång, tre dagar, och bad ledningen att inte kontakta mig, jag ville vara helt ledig från allting och bara umgås med familjen. Men telefonen började ringa redan på förmiddagen min första lediga dag. Sedan blev det krismöten som lades in just som jag var ledig och så bara fortsatte det.

Inte en lugn stund.

Samtidigt har jag kanske mig själv att skylla, för att jag inte kan hålla käften. Men jag kan inte, och ska inte. Taket har krympt väldigt mycket. När jag ser att så många mår så dåligt över bemötandet de får från HR-chefen som nu börjat gå omkring i fabriken och kontrollera medarbetarna, så måste jag säga ifrån. Det är mitt uppdrag som huvudskyddsombud.

För ett år sedan la jag en 6:6:a, en begäran om ingripande, för att arbetsgivaren skulle agera. Vi krävde en oberoende kränkningsutredning. Arbetsmiljöverket behövde aldrig komma ut för arbetsgivaren tog in en konsult. Tidigare hade HR-chefens chef gjort en utredning ihop med en jurist, men de intervjuade bara ett fåtal personer. Den här konsulten, som var en professionell utredare, satte i gång att metodiskt prata, först med fyra personer. Redan dagen därpå sa han :

”Jag börjar inse att den här frågan är mycket större än bara det här. Jag måste få göra fler intervjuer.”

Absolut, sa facket. Ledningen skruvade på sig, men gick ändå med på det. Sammanlagt intervjuade han närmare 40 personer. Jag fick läsa resultatet eftersom det var jag som huvudskyddsombud som lagt 66:an. Men sen hemligstämplades rapporten kvickt. Skulle jag visa den för någon förlorar jag jobbet. Resultatet gömdes undan och företaget har kastat en halv miljon i sjön som jag ser det.

I stället för att ta till sig och använda sig av det utredaren kom fram till får vi nu sitta i parterapi, HR-chefen och jag. För jag är problemet. Jag håller inte käften.”

Berättelse 4, ”Sofia”

Sofia blev mobbad och utfryst ur arbetsgruppen under lång tid. Hon vågade varken vända sig till chefen eller facket. Två år senare är hon fortfarande försiktig med att sticka ut.

De började med att de inte ville samarbeta med mig. Jag var fysiskt svagare än de, våra arbetsuppgifter var tunga och de ville inte hjälpa mig fast det ingick i deras arbetsuppgifter. Jag fick göra allting själv, varför vet jag inte. Samtidigt gick jag igenom en tragisk händelse som jag mådde dåligt av, och då orkade jag inte berätta om min situation utan drog mig undan.”Jag är kvinna och hade en nyckelposition på en mansdominerad industri. Jag tror att det spelar in i det som hände. Vissa hade extra svårt att acceptera min position, trots att jag hade lång erfarenhet.

Man började prata om varför jag drog mig undan.  Ingen kom och frågade vad det var. Sedan var det igång. Till slut spelade det ingen roll vad jag gjorde, allt ansågs fel.

Jag blev utfryst. Utfryst och nonchalerad. De gick aldrig på mig fysiskt, men det var som om de slutade se mig. Jag fanns inte. Kom jag på morgonen och hälsade då svarade de inte. Det var en liten klick som drev på, och så ett gäng som valde att inte gå emot, att inte berätta för chefen vad som pågick. Jag vet inte varför. De kanske var rädda för att bli nästa offer, de ville inte ha bekymmer, de brydde sig inte eller tyckte att de hade nog med sitt. Det kan finnas tusen anledningar till att inte engagera sig.

”Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag.”

Det började gå rykten om mig. Jag kände att det spelar ingen roll vad jag gör – ni har byggt en bild av mig som inte är sann. Den kändes som om mina medarbetare gjorde lögnerna till sanning. Och hur kämpar jag mot det?

Människor blev undvikande. Man känner obehaget, får signaler som handlar om ’måste du vara här’ ’prata inte med mig’. Det är svårt att sätta fingret på det där, men det är nedbrytande. Att komma in i ett rum och känna energin, blickarna, förändringen – jaha, nu har ni pratat om mig. Och man kommer inte åt såna här saker, det är det som är så fruktansvärt.

Jag blev den tysta musen, jag kröp undan. Passade mig noga för att inte säga någonting som skulle kunna misstolkas, som skulle kunna leda till att någon sa emot. Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag. När jag mådde som sämst gjorde jag inget annat än att jobba och ligga i soffan, helt apatiskt. Konstigt nog sjukskrev jag mig inte, jag såg inte alternativet, kämpade bara på.

Jag tycker att arbetsplatser ska ha tydliga regler om hur man ska vara mot varandra. Chefer ska sätta gränser. Det är inte lätt för de här frågorna är jättejobbiga att lyfta. Jag har jobbat i 25 år, och ingen av alla de chefer jag har haft har varit duktig på att hantera mobbning och kränkningar. Och kan man inget, då tar man inte i det. Inte sätter jag mig i ett flygplan och kör om jag inte kan? Så enkelt är det. Cheferna har inte kunskaperna. Någonstans måste vi börja kräva att våra chefer utbildas. Sen är vissa mer lämpade än andra. Den chef jag hade tidigare var väldigt driven och duktig, men olämplig att ha personal under sig. Så det kan också handla om vilken typ av chefer vi rekryterar i våra företag.

Jag har bytt jobb och återhämtat mig något sånär. Men visst kommer det flashbacks av den där tiden ibland. Och jag är fortfarande den tysta musen. Jag skyddar mig själv. Tar rollen att inte sticka ut. Vill någon att jag ska ta ställning ger jag ett svävande svar, glider undan. Min glädje för jobbet har försvunnit och jag har inget helhjärtat engagemang för mina arbetsuppgifter. Och jag tror egentligen inte att dagens arbetsgivare vill ha anställda som bara gör vad de ska utan engagemang. De vill nog ha mer än så.”

Berättelse 5, ”Ylva”

Ylva fick arbetsgruppen mot sig och blev utfryst. Hon tycker att cheferna gled undan i stället för att ta itu med problemen på arbetsplatsen.

”När jag började jobba i industrin hörde jag någon säga: ’En kvinnlig operatör är en halv operatör’. Jag tänkte: Aldrig. I så fall ska jag vara en könlös operatör. Jag ska göra allt och lite till. Jag ska vara orädd, aldrig backa, ingen ska få tänka: ’Den där gör ju inte allt’.

Det gick bra för mig. Jag har lätt för att lära, och är ganska stark. Jag kände att jag blev en i gänget. Guld och gröna skogar alltihop, tänkte jag. Ibland fanns det en jargong som inte var så kul för kvinnor och nog kunde jag jamsa med i det där, men jag kände aldrig att det riktades mot mig personligen.

Efter några år blev jag intresserad av en ny tjänst och chefen tyckte: Du blir perfekt.

Jag lärde mig snabbt men kände att några av gubbarna var avigt inställda. En av dem kom jag bra överens med, och han var lite ledare över de andra. Han var jätteduktig men hade problem. Kunde vara otroligt lynnig, bli aggressiv. Chefen var på mig och ville att jag skulle hålla koll på den här mannen. ’Man skvallrar inte på en arbetskamrat’, tänkte jag. Jag gjorde klart för chefen att jag inte tänkte rapportera, han fick själv ta i problemet.

Men en dag brast det för mig och jag röt ifrån till den här gubben som hade problem. Och då vände han sig mot mig. Han frös ut mig och fick genast med sig de andra. Jag försökte säga: ”kom igen, vi har ju jobbat bra ihop.” Men nej. De hälsade inte. Gick jag in i kontrollrummet så gick de ut. De svarade inte på tilltal, hjälpte mig inte när jag bad om hjälp.

Det var helt galet, men jag fick det ändå att fungera i flera år. Tills en dag när en chef frågade: ’Hur mår du egentligen?’ Då bröt jag ihop totalt. Inuti mådde jag ju sämre än sämst.

Jag trodde väl att jag skulle få hjälp då men det fick jag inte. Chefer, de glider ofta undan. De vågar inte ta i det. De faller undan för de här karlarna, låter dem få sin vilja fram. Kungarna som kommer undan med vad som helst.

Det blev snack om omplacering. Jag sa: ’Varför är det jag som ska flytta på mig?’ ’Du är så lätt att flytta på för du är så duktig’, sa chefen.

”Det går inte att jobba med folk som inte svarar när man talar till dem, inte i längden.”

Det kom till en punkt när jag började sjukskriva mig. Jag fungerade inte hemma, sov dåligt, jag blev liksom apatisk. ’Vad är det för fel på mig?’ Jag bara ältade, ältade och ältade.

Tack vare företagsläkaren kom jag så småningom i kontakt med en jätteduktig psykolog. Hon fick mig att sluta känna mig som offer. Hon fick mig att sluta se fel i mig själv.

Jag insåg ju att jag inte kunde fortsätta i arbetsgruppen. Det går inte att jobba med folk som inte svarar när man talar till dem, inte i längden. Nu har jag varit på min nya arbetsplats i snart två år. Jag mår betydligt bättre, jag mår faktiskt ganska bra.

Det är också viktigt att komma ihåg att det fanns många som tyckte att det var åt helvete, det som hände mig. Det stora flertalet var och är schyssta. Ibland glömmer man det som är bra och ältar i det som är dåligt.

Under mina år i industrin har jag sett mobbning drabba både kvinnor och män. Men kvinnorna har varit fler.

Jag har börjat markera mot snuskiga skämt, jag jamsar inte med, jag vänder mig bort och visar mitt totala ointresse. Man är inte en könlös operatör. För omgivningen är man en kvinnlig operatör, oavsett vad man gör.”

Berättelse 6, ”Sonja”

När Sonja fick nya arbetskamrater gick allting snett. ”Kanske ville de nya stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”

”Halva skiftet slutade, de gick i pension. Fram till dess hade allt fungerat bra. Nu kom det en massa nya, de var unga och en, ja han blev ledare för packet eller vad man ska säga. Och av någon anledning utsåg de mig till mobboffer. Jag vet faktiskt inte varför. De tyckte kanske att det var enkelt att ge sig på någon äldre.

De var så nonchalanta och det blev bara värre, de slutade att hälsa, de såg mig inte längre. De kunde sätta sig med ryggen mot, en halvcirkel av ryggar och så jag ensam på andra sidan. De undanhöll info om utekvällar, typ bowling eller pubsvängar. Och så kom det kommentarer som handlade om att jag var mindre vetande ungefär. ’Förstår du det här?’ ’Det här känner du väl till?’ ’Det här ska du kunna, förstår du.’ Det blev bara värre och värre. Vuxna människor!

Jag mådde så dåligt, bröts ner, kände själv till slut att ”jag kan inte” trots att jag jobbat så länge.  Till slut gick jag till läkaren och allt det här ledde till att det blev ett möte. Jag satt där på mötet och kände det som att jag var på de anklagades bänk ungefär. Jag försökte förklara och de låtsades att de inte förstod vad jag menade.

”Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”

Men man flyttade i alla fall på en av killarna. Och det har blivit lite bättre. Även om stämningen fortfarande är trist.

Vi har skurit ner på bemanningen. Det är inrutat timme för timme, minut för minut – det är körigt och det hjälper väl kanske till. Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot. De ville visa framfötterna och kanske lättade det på trycket att ge sig på mig. Jag vet inte.

Gruppen mår inte bra helt enkelt. Det är inget småprat som förr om åren, folk sitter och stirrar ner i sina Iphones när det är rast. Jag märker att det är bättre på andra skift. Jag önskar att någon kunde ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk. Men jag orkar inte kämpa, jag har resignerat.”

Fotnot: Alla namnen är fingerade. 

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 16 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Stoppa i tid!”

28 oktober, 2015

Skrivet av

Elinor Torp. Foto: Jörgen Appelgren.
Elinor Torp. Foto: Jörgen Appelgren.

Krönika Vad kan du som skyddsombud göra när jobbet skadar själen?

På så många arbetsplatser sker samma sak. Ett vi och ett dom. Cheferna och medarbetarna. Två isflak som glider isär. Cheferna på ena flaket. Medarbetarna på det andra. Och så arbetsledarna som inte riktigt hör hemma på något av flaken utan plaskar omkring i något slags ishav i mitten. Polarisering av det slaget är förödande för både produktiviteten och människors hälsa. I det långa loppet kan en hel arbetsplats lamslås.

Men det går att sätta stopp. Innan arbetsmiljöbristerna förvandlas till arbetsrättsliga ärenden där individer utmålas till syndabockar och tvingas sluta. Som skyddsombud kan du tvinga fram en förändring hos arbetsgivaren. Punktas problemen upp på ett pedagogiskt vis är det enklare för arbetsgivaren att fatta hur medarbetarna upplever situationen.

En arbetsplats som jag besökte ville verkligen börja gå psykosociala skyddsronder, för i takt med att bemanningen på bruket slimmas hårdnar klimatet, språket, sättet medarbetarna är mot varandra. Jargong som tidigare varit hjärtlig kan bli syrlig och illamenande. Konflikter övergå i mobbning. Människor är helt enkelt inte lika trevliga mot varandra.

Så stress, press och kränkande särbehandling, som mobbning heter på Arbetsmiljöverkets språk, går hand i hand.

Att som skyddsombud med sina vittgående rättigheter och skyldigheter på nytt skapa ett utrymme för människan i arbetslivet kan ha blivit fackets viktigaste uppgift. Experten i arbetsmiljörätt, Maria Steinberg, har under många år skällt på facken för att de inte stöttar sina skyddsombud bättre. Att deras uppdrag inte ansetts lika viktigt som kronor och ören i löneförhandlingar.

Lasse i boken var skyddsombud. Han hade precis utsetts till det. Som skyddsombud kan man agera så att skadan begränsas eller aldrig uppstår. Men det gäller att orka, våga, stå på sig och bli uppbackad.

Man måste också kunna regelverket. Som att lägga en 6:6a om ingenting händer, eller att rapportera tillbud, innan någon kommer till skada. Skyddsstopp? Går det rent av, eller i värsta fall, att stoppa jobbet, vilket lagen tillåter om arbetsuppgifterna innebär allvarlig fara för liv eller hälsa.

Facket får helt enkelt börja testa sig fram med de lagar och regler som finns och faktiskt ger skyddsombuden både möjligheter och skydd. Det är nog vad min lärdom efter boken kokar ner i.

Läs på. Använd fantasin. Tänk nytt.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 17 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Vi måste gå en rond för själen”

30 september, 2015

Foto: Privat.
Foto: Privat.

För att säkerställa att alla har det bra på jobbet räcker det inte att säkra kroppens arbetsmiljö. Psykosocial skyddsrond kan verka svårt, men det behöver det inte vara. Så här går den till.

Om skribenten

Camilla Falk är ett av sex huvudskyddsombud på SSAB I Oxelösund. Utbildar i psykosocial arbetsmiljö för IF Metall. Hon bor i en villa i Oxelösund med man, tre barn, katter, höns och en Volvo.

När jag packar min väska för att gå till jobbet lägger jag ner sånt jag behöver för att klara dagen. En macka till förmiddagsfikat och en lunchlåda med spagetti o köttfärssås från gårdagens middag. I min ryggsäck ligger redan livserfarenheter, kunskap, känslor och dagsform. Vare sig jag vill eller inte.

Oavsett vad du packar ner för matlåda i din ryggsäck så packar du i övrigt ner precis samma saker som jag. Livserfarenhet, kunskap, känslor och dagsform. Vi kan inte välja bort det.

För en del är den ryggsäcken fjäderlätt och för en del är ryggsäcken tung som bly.

Hur vi mår på jobbet påverkar allt. Både inom oss och runt omkring oss. Mer än vad vi anar. Att våga ställa frågan när vi ser att någon mår dåligt kan vara det bästa vi gör den dagen. Att sträcka ut en hjälpande hand.

Men om man ser att en eller flera i sitt arbetslag mår dåligt, och det inte räcker med en hjälpande hand, vad gör man då?

Jag menar att det då krävs en psykosocial skyddsrond.

En psykosocial skyddsrond fungerar som en kompass för arbetsgivare och arbetstagare och kan ge en bra uppfattning om hur arbetslaget mår. Det ger en fingervisning om vad vi är bra på och vad vi kan bli bättre på. När man genomför en psykosocial skyddsrond är det extremt viktigt att man löper linan ut. Att man i tur och ordning

  • Undersöker
  • Riskbedömer
  • Åtgärdar
  • Kontrollerar.

Det är lätt att stanna efter riskbedömningen, att bara konstatera vad som är fel men aldrig åtgärda. Det riskerar att ge motsatt effekt, att det till och med bli värre än vad det var innan eftersom det skapas förväntningar. Förväntningar på förändringar.

Det är arbetsgivarens ansvar att se till att ronden genomförs, men det ska vara tillsammans med skyddsombud och anställda. Det är tillsammans gör man skillnad och det är den enda vägen om det ska bli riktigt bra.

Men hur gör man? Jo, till skillnad från en fysisk rond då man går runt på arbetsplatsen och synar arbetsmiljön i sömmarna så blir detta en individuell rond då man svarar på ett antal frågor för att ta reda på hur alla mår på jobbet. Alla ska ha fått information i god tid innan ronden genomförs så att man har möjlighet att förbereda sig. Man ska ha god tid på sig att besvara frågorna och ronden ska vara anonym. Relevanta frågor kan t.ex vara:

  • Känns det som att den egna insatsen är viktigt?
  • Är det lagom mycket att göra?
  • Kan arbetstakten varieras?
  • Är chefen lätt att nå?
  • Upplever du stress på jobbet?

Färdiga förslag på mallar finns på bland annat på Prevent.

Efter genomförd rond samlar chefen in svaren och går tillsammans med skyddsombudet igenom det gemensamma resultatet. Utifrån det måste man sen bestämma hur man går vidare.

Kanske hade man på känn vilket resultat det skulle bli? Kanske dök det upp saker som chefen inte hade en aning om?

Och nu kommer det viktigaste av allt. Återkoppling. När resultatet är klart måste chefen berätta hur utfallet blev och ge förslag på hur man går vidare. Alltså hur man tillsammans ska åtgärda problemen. Åtgärderna kan se lite olika ut beroende på resultat. Här kan det vara bra att ta hjälp av företagshälsovården.

När man sen har bestämt sig för vilka åtgärder man ska vidta ska man bestämma ett slutdatum för när dessa ska vara färdiga och när man ska utvärdera resultatet. För att säkerställa att ronden har haft effekt gör man en ny rond ett halvår senare. Då kan man lätt jämföra det gamla resultat med det nya. Förhoppningsvis har åtgärderna gett effekt..

Denna rond ska genomföres kontinuerligt för att skapa en god arbetsmiljö, för att säkerställa att personalen mår bra. Och förhoppningsvis har några bytt ut bly mot fjädrar i sina ryggsäckar och det blir lättare att gå till jobbet.

Camilla Falk
Huvudskyddsombud
SSAB Oxelösund

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 18 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Så gör Norge – steg för steg

28 oktober, 2015

Skrivet av

norsk-flagga

I den norska arbetsmiljölagen finns tydliga gränser för vad man får stå ut med och inte på en arbetsplats. Här en sammanfattning:

1. Utredningen ska göras av en oberoende och kunnig person.

2. Klagomålet ska utredas grundligt. Bägge parter ska höras, var för sig. Om kollegor vill vittna samtalar mobbningsutredaren även med dem.

3. Utredningen är konfidentiell, men inte anonym. Allt som parterna säger om varandra måste den andre få chans att uttala sig om.

4. Allt dokumenteras och mobbningsutredaren skriver en rapport.

5. Arbetsgivaren får självständigt bedöma rapportens slutsatser.

6. Parterna kan om det behövs höras igen. Sedan sätter man stopp. Utredningen kan inte pågå hur länge som helst.

7. Det viktigaste är att den som upplever sig kränkt blir tagen på allvar och känner sig schyst behandlad.

8. Mobbningsutredaren måste hålla sig strikt till metoden, titta på reglerna i arbetsmiljölagen, jämföra med fakta, värdera och sammanfatta.

9. Ligger det som medarbetaren utsatts för innanför vad lagen anger att man på en arbetsplats får tåla eller är det frågan om mobbning?

10. Graden av mobbning går från kränkning av integritet och värdighet till trakasserier. Gränserna för vad som är acceptabelt och inte på en arbetsplats är extremt viktiga att ha klart för sig från början.

11. De berörda parterna garanteras full tillgång till slutrapporten.

Källa: Harald Pedersen, arbetsrättsadvokat och mobbningsutredare i Norge, tidigare publicerat i Arbetarskydd.

2 kommentarer till “Så gör Norge – steg för steg

  • Det låter bra men i vissa grova fall menar jag att man ska polisanmäla den som ”mobbar” när det är straffmyndiga personer. Det anser vissa poliser också.

  • Har varit utsatt för detta och min läkare tyckte att det skulle engageras en ergonom och en beteendevetare för att se över både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för mig, läkaren sa ”Om Per har varit med om det som han beskriver så är det något som är jävligt fel på företaget!” Men vid nästa möte så konstaterade vår VD som närvarade för första gång, att det hade inte kontaktats vare sig någon ergonom eller beteendevetare och det av den enkla anledningen att det inte behövdes för det fanns inga problem vare sig med den fysiska eller psykosociala arbetsmiljön. Jag har nu hållit på och försökt få mina arbetsskador utredda i 13 år och kan konstatera att inget görs av de åtgärder eller utredningar som ska göras, för att utreda mina behov av rehabilitering, arbetsanpassning eller utredning av mina arbetsskador. Och ingen finns för att hjälpa mig trots att både försäkringskassan och facket ska tillse så jag får den rehabilitering och de utredningar som jag enligt lag har rätt till. Läst om vilka de risker det innebar i Elinor Torps bok om Lasse ”Jag orkar inte mer” och så här i efterhand så är jag glad för mitt mod. det var en vandring som jag liksom Lasse också har gjort, men tack vare en förmåga att prata och kommunicera om även det allvarsamma och mina två barn som har förmågan att göra detsamma har varit de som visat mig vilket värde jag innehar trots att det tappats totalt vid dessa tillfällen! För mig är det anledningen att aldrig det avgörande klivet togs, men kände hur jag ville skrika mina medmänniskor i öronen och beskriva hur våldsamt brutala de människor är som har beslutat sig för att blunda och inget göra, har ett uttalande efter första mötet med min samtalsterapeut2003-03-25: Mycket social och färgstark person, som farit illa på arbetet! En personlighet som jag inbillar mig att jag och Lasse hade gemensamt och därför sårbara!?

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 19 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Föreskrift om stress och mobbning klubbad

22 september, 2015

Skrivet av

Föreskriften om psykosocial arbetsmiljö blir verklighet. I dag fattade Arbetsmiljöverket beslut.

Föreskriften i korthet:

Enligt den nya föreskriften ska arbetsgivaren ansvara för att:
• Arbetstagarna inte får en ohälsosam arbetsbelastning. Resurserna ska anpassas efter kraven i arbetet. Att ge möjlighet till återhämtning, ändra arbetssätt eller ändra prioriteringsordning är exempel på hur arbetsgivaren kan arbeta förebyggande.
• Arbetstidernas förläggning inte leder till ohälsa. Risk för ohälsa finns till exempel vid skiftarbete, nattarbete, delade arbetspass och förväntningar på att ständigt vara nåbar. Redan i planeringen behöver arbetsgivaren uppmärksamma detta, och även se till att det finns tid för återhämtning.
• Klargöra att kränkande särbehandling inte accepteras på arbetsplatsen, till exempel i en policy, och att det finns rutiner för hur kränkande särbehandling ska hanteras, till exempel hur och var de utsatta snabbt ska få hjälp.

Källa: Arbetsmiljöverket

Läs hela föreskriften här:

Antalet anmälda arbetssjukdomar som beror på organisatorisk och social arbetsmiljö, det vill säga stress, trakasserier och mobbning, har ökat med drygt 70 procent sedan år 2010.

– Arbetsgivarna behöver prioritera arbetsmiljöarbetet ännu mer för att vända utvecklingen. Att färre blir sjuka på jobbet är bra både för de enskilda individerna, men också för arbetsgivarna och för samhället i stort i form av minskade kostnader för bland annat sjukskrivningar, säger generaldirektör Erna Zelmin Ekenhem i ett pressmedelande.

– Ohälsa som beror på bland annat för hög arbetsbelastning och stress är ett problem i hela Europa, det visar flera studier. Flera länder följer därför med stort intresse arbetet i Sverige.

När Dagens Arbete i våras intervjuade Arbetsmiljöverkets Torsten Heinberg som varit med och jobbat fram föreskriften, poängterade han att arbetsgivarens ansvar skärps:

Med föreskriften ska arbetsgivaren se till att arbetstagaren vet sina arbetsuppgifter, hur arbetet ska prioriteras och vart man ska vända sig när man behöver hjälp. Den anställde ska också ha chans till att variera sitt jobb och få chans till återhämtning efter en arbetstopp.

– Det handlar om att det ska finnas en balans mellan de resurser som finns och kraven som ställs på arbetstagaren. I dag finns det tecken på lägre tolerans mot dem som inte hänger med, då ökar också risken för kränkande särbehandling, sade Heinberg.

De nya reglerna börjar gälla den 31 mars 2016.

 

10 kommentarer till “Föreskrift om stress och mobbning klubbad

  • Äntligen. Ojoj va härligt, detta blir superbra. För jag jobbar på ett ställe med 2500 anställda varav 1200 IF Metallare och jag är skyddsombud och kan säga att många många mår så dåligt på många olika vis. Stress kränkning m,m

  • Skall bli spännande att se om det kan fungera när patienterna slåss,sparkas, bits och rivs – vilka resurser som kommer sättas in i vården eller var pengarna skall komma ifrån för att anställa fler usk eller ssk på avdelningarna

  • Läs gärna boken ”Brottskod 391 Häxprocessen i Krokom” som belyser de psykiska- sociala och organisatoriska mekanismer som ligget bakom negativ stress i arbetslivet.

  • Äntligen!!!
    Nu är det upp till alla arbetsgivare att leva upp till vad som står i föreskriften.
    Att Arbetsmiljöverket blir en riktig ”blåslampa” på arbetsgivarna så att vi får en så bra arbetsmiljö så att vi orkar arbeta ett helt arbetsliv.

  • Jag tycker faktiskt att förslaget är riktigt bra men att det även borde kunna gälla fler branscher som exempelvis Hotell och restaurang, där fysisk och psykisk stress på jobbet är vanligt, känslan att man inte riktigt räcker till är vardagsmat. Men även det där lilla extra om man varit duktig saknas oftast helt!

  • Stor bov i dramat är anställning via bemanningsföretag. En sådan person, även om påföljande anställning vid arbetsplatsen, får inte den noggranna och betydelsefulla introduktion som själva rekryteringen och det nära samtalet mellan arbetsgivare och sökande medger, och som kan leda vidare till känslor av att tillhöra och samhörighet i förhållande till nytt jobb och nya kollegor. Anställningsförfarandet är avgörande för hur den nyanställde kommer att förhålla sig till sin arbetsmiljö genom att från början känna sig supportad och trygg och efterlängtad efter att fått ha en dialog om ömsesidiga förväntningar och mål.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 20 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Kommer den att hjälpa eller förvirra?”

22 september, 2015

Skrivet av

Efter många förseningar och åsikter från 80 remissinstanser kommer nu en föreskrift om psykosocial arbetsmiljö. Men DA:s Elinor Torp, aktuell med en ny bok i ämnet, pekar på att avsnitten om mobbning blir svagare än dagens regler.

Om kränkande särbehandling i nya föreskriften

 13 § Arbetsgivaren ska klargöra att kränkande särbehandling inte accepteras i verksamheten. Arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka förhållanden i arbetsmiljön som kan ge upphov till kränkande särbehandling.

14 § Arbetsgivaren ska se till att det finns rutiner för hur kränkande särbehandling ska hanteras. Av rutinerna ska det framgå vem som tar emot information om att kränkande särbehandling förekommer, vad som händer med informationen, vad mottagaren ska göra, och hur och var de som är utsatta snabbt kan få hjälp. Arbetsgivaren ska göra rutinerna kända för alla arbetstagare.

När föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö träder i kraft nästa år slutar regelverket om mobbning i arbetslivet att gälla. Föreskriften om kränkande särbehandling (som Arbetsmiljöverket kallar mobbning) kom 1994 och var – för att handla om jobbskador på själen – tydlig i sina skrivningar. Men under de tjugo år som gått har den mest stått och dammat ute på arbetsplatserna eller i bästa fall resulterat i en policy om att mobbning inte får förekomma på jobbet.

Med den nya föreskriften samlas allt i ett. Arbetsmiljöverket vill visa på att allt hänger ihop:

Arbetsbelastning, stress, press, oklara förväntningar, otydligt ledarskap, strukturen. Organisatoriska brister som grogrund för mobbning med andra ord.

I Dagens Arbetes och Atlas bok Jag orkar inte mer – När jobbet skadar själen, som kommer i dagarna, säger den norske professorn i psykologi Ståle Einarsen så här:

”Ambitionen är god. Intentionen. Men föreskriften är för vag. Den säger att man ska hantera det, men inte vad man ska hantera.”

Han jämför med den norska arbetsmiljölagen:

”Där står det helt explicit vad anställda får tåla och inte tåla på jobbet. Lagen har flera begrepp för det. Det står uttryckligen hur arbetsgivaren ska arbeta med problemen. Att du ska undersöka om mobbning har skett och om det har skett se till så att det inte sker mer.”

Ståle Einarsen, verksam vid Bergens universitet, pekar på svenskarnas tilltro till samtal, att man kan lösa alla typer av konflikter genom att sitta och prata. Han tycker att det är intressant och lite fint, men hävdar att det  i mobbningsärenden kan få katastrofala konsekvenser:

”Sverige tycks ha någon föreställning om att bara man sätter sig samman och samtalar så försvinner problemen för det hela är ju bara ett litet missförstånd. Det är en naivitet, och sätter alla parter i en helt förskräcklig situation. Inklusive cheferna som får ta ansvar för en metod som är så problematisk.”

Ståle Einarsen har tillsammans med andra norska forskare undersökt varför Sverige som var först med lagstiftning stannade där och aldrig utformade några metoder.

”Artikeln har översatts till kinesiska, men inte till svenska”, berättar professorn.

Så frågan är om den nya föreskriften kommer att hjälpa eller förvirra?

 

2 kommentarer till “Kommer den att hjälpa eller förvirra?

  • Jag håller helt med Ståle om den naiva inställningen som är förödande i ett läge när undersökningar ( försäkringskassan 2013, SBU 2014 och Forskningsrådet 2015) visar på ökad psykisk ohälsa och koppling till arbetslivet.

  • Den nya föreskriften trivialiserar och bagatelliserar mobbning. Man föreställer sig, att det handlar om lite tanklöst muck på verkstadsgolvet, som den välvillige brukspatronen löser lätt som en plätt när han samlar de berörda i salongen.

    Men den mobbning vi kämpar emot i Organisation Mot Mobbning är främst den fullt medvetna utstötning ur det sociala sammanhanget, som arbetsgivaren själv anstiftar eller deltar i.

    Vi upprepar: Mobbning är ett brott och måste förbjudas i brottsbalken. Mobbning är ett kriminellt beteende och måste mötas med kriminologisk kompetens, metod och auktoritet. Mobbning är en illasinnad handling, som förövaren personligen ska ställas till svars för. Här har Centerpartiet gått före och beslutat verka för kriminalisering av mobbning. Andra partier är välkomna att följa efter.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 21 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Sverige vidgar vyerna om arbetsmiljö

9 september, 2015

Skrivet av

– Sverige är på banan igen. Efter flera års frånvaro, säger chefen för Europas arbetsmiljöbyrå, Christa Sedlatschek.

Sedan i somras har en strid ström svenskar rest hit för att utbyta kunskaper.

Något har hänt. Under 2015 har Sverige vaknat, är det samlade omdömet när Dagens Arbete besöker EU:s högkvarter för arbetsmiljöfrågor i spanska Bilbao.

– Ni har börjat engagera er nu och tänka lite utanför den svenska boxen, säger till exempel projektledaren Lorenzo Munar och fortsätter.

– Vi kan lära av varandra, det måste vara meningen med EU. Och att hjälpa de länder som har det tufft just nu.

Mats-Ryderheim-1Arbetsmiljöverkets Mats Ryderheim (bilden)  har precis påbörjat en tre veckor lång praktik på EU-organet OSHA i Bilbao. Han har jobbat länge på den svenska tillsynsmyndigheten och håller med om att Sverige tystnat under senare år.

– Man ska aldrig tro att man är världsbäst sådär jättelänge för då springer andra om en utan att man vet om det. Jag vill inte påstå att vi har haft den attityden i Sverige, men vi hade neddragningar för ett antal år sedan. Risken finns att man då väljer bort saker som inte är direkt nödvändiga eller topprioriterade.

Vid den senaste omorganisationen 2013 startades ändå en liten avdelning med fyra personer som skulle blicka utåt. Mats Ryderheim är kontaktperson för internationella frågor på Arbetsmiljöverket.

– Jag tror, inte bara för att det är roligt att åka utomlands, att det finns rätt mycket erfarenheter som vi kan hämta hem. Ta det psykosociala området. I början på 90-talet var vi ett föregångsland. Samtidigt visar undersökningar att nu, tjugo år senare, finns många svenska arbetsplatser som har större problem än söderut i Europa.

Sverige toppar stressligan enligt EU:s arbetsmiljöundersökningar. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte om det finns ett definitivt svar på varför arbetsstressen är så stor. Det kan vara så att vi erkänner problemen här eller att problemen är större i Sverige och vissa andra nordiska länder. Samtidigt har vi Luther på våra axlar. Vi är väldigt plikttrogna. Det är inte riktigt samma mañana-mentalitet som i länder söderut.

I höst kan Arbetsmiljöverkets föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö klubbas igenom. Reglerna börjar i så fall gälla nästa år, 2016.

– Här i Bilbao är man väldigt nyfiken på den, säger Mats Ryderheim.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 22 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Sverige toppar stressligan i Europa

24 juli, 2015

Psykosocial arbetsmiljö är ett växande problem i hela Europa ­och fortfarande finns det en ovilja att ta i frågan. Detta enligt en ny EU-rapport som också visar att tidspressen upplevs som värst – i Sverige.

 

Undersökningen genomfördes under förra sommaren och hösten av EU:s arbetsmiljöbyrå och bygger på svar från totalt 49 320 företag och organisationer med fler än fem anställda i 36 europeiska länder. Alla EU-medlemmar ingår i rapporten, som presenterades för EU-parlamentet tidigare i sommar.

Syftet är att hjälpa arbetsplatser att identifiera de faktorer som främjar eller hindrar utvecklingen av en god arbetsmiljö, fokus ligger på nya, framväxande problem. Studien, kallad ESENER-2, har bland annat specialstuderat företagens hantering av det man kallar psykosociala risker, alltså arbetsrelaterad stress, våld och trakasserier.

Att Europa har en växande tjänstesektor blir tydligt eftersom det största arbetsmiljöproblemet i EU-länderna (58 procent av företagen) sägs vara att ”behöva hantera besvärliga kunder, elever, patienter etc”, något som framkallar obehag och stress. Strax efter rankas mer traditionella arbetsmiljöproblem som ”tröttande eller smärtsamma arbetsställningar” och ”upprepade hand- eller armrörelser”.

Hälften av alla arbetsplatser i de 28 EU-länderna svarar att de har tillräcklig information för att ta med psykosociala frågor i sina riskbedömningar. Samtidigt är det bara en tredjedel av företagen och organisationerna med fler än 20 anställda som har en handlingsplan för att förebygga arbetsrelaterad stress. Här ligger Sverige bland de bästa, med 51 procent – i vårt grannland Estland är siffran 9 procent.

Det största hindret för att ta itu med psykosociala risker uppges vara oviljan att tala om dessa frågor. Bara i genomsnitt 16 procent av EU-företagen tar psykologer till hjälp, här ligger Finland och Sverige högst med 60 procent.

Bara två av tre arbetsplatser som de senaste åren arbetat förebyggande med psykosociala frågor säger att de anställda har varit med att utforma åtgärder. Detta kommenterar rapporten torrt med ”De psykosociala riskernas karaktär gör att man skulle kunna förvänta sig en direkt arbetstagarmedverkan.”

Av de psykosociala riskerna rankas alltså besvär med kunder  högst, därefter kommer ”tidspress”. När det gäller det senare talar studien om ett ”kluster” i norr – i alla de fem nordiska länderna upplevs detta som ett klart större än problem än i övriga Europa. Högst är den i Sverige och Finland, här lyfts tidspressen fram av 74 procent av de tillfrågade.

De psykosociala riskerna är enligt rapporten som störst inom utbildning, hälso-och sjukvård samt socialt arbete och minst inom till exempel jordbruk, fiske och tillverkning. Men åtminstone i Sverige håller problemen att växa även inom industrin, vilket Dagens Arbete belyste i ett mycket uppmärksammat reportage tidigare i år.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 23 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Ingrid: ”Jag gillar mitt nya tempo”

3 juni, 2015

Skrivet av

När Ingrid drabbades av utmattningssyndrom grät hon av skam. Hon kunde ju inte jobba. I dag är hon fylld av hopp: ”Jag njuter mer av livet. Jag har inte längre bråttom.”

Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.

”Det obehagligaste var att jag inte kände igen mig själv.

Mitt språk försvann. Närminnet fungerade slumpartat. Kreativitet, logiskt tänkande, förmågan att prioritera och planera var borta. Jag gick runt en period och sa fel ord åt fel saker. Till exempel ’bricka’ istället för ’bord’. Båda börjar ju på b…

Jag kastade om orden i meningarna när jag pratade, jag hann glömma vad jag nyss sagt. Jag såg att personen framför mig pratade med mig men orden gick inte in. En period var det omöjligt att samtala och ha tv eller radio på samtidigt. Då tappade jag tråden direkt.

Jag grät av skam för att jag inte klarade mitt jobb, och grät ännu mer för att jag grät, i stället för att göra något åt situationen. Jag grät för att jag inte förstod vad det var som hände med mig. Kände mig ensam. Fruktansvärt ensam. Hjärnan började spinna loss ohämmat. Jag vaknade på natten fullständigt övertygad om att det pågick ett fullskaligt krig utanför vårt hus. När jag körde bil kunde jag få för mig att jag skulle krocka och dö.

Jag drog mig undan omgivningen. Samtal och ljud åt sig in i hjärnan, störde och gjorde att jag inte kunde höra om något farligt hände.

Förra gången, efter min första krasch, var jag sjukskriven cirka ett och ett halvt år. I dag har jag varit sjukskriven snart två år. Jag har varit timanställd och haft fem arbetsgivare för att få ihop en vettig lön. Allt gick bra fram tills deltidsdagarna tog slut. Då kunde jag inte längre stämpla upp de veckor jag jobbade deltid. Hela tiden skulle jag skriva fem lönerapporter, en rapport till Arbetsförmedlingen, och fylla i a-kassakorten och lämna in rätt ifyllda arbetsgivarintyg.

Jag kunde välja mellan att tacka nej till alla jobb och bara stämpla, eller ta de jobb jag fick. För mig är det självklart att jobba. Alltså blev det en jakt på timmar och en chansning i början av varje månad, varje vecka, om jag skulle våga tacka ja till jobb eller avstå.

”Vem har sagt att man måste jobba på utan pauser?”

Nu arbetstränar jag för att se vad jag klarar av. Det är på ett helt annat jobb än det jag är utbildad för. Jag har fått och får fantastiskt bra stöd av läkare, kurator, Försäkringskassan, min tillfälliga chef och arbetskamrater, Arbetsförmedlingen och min familj. Och av stödgrupperna på Facebook. Jag mår bättre och bättre och har färre ångestattacker. Nu är det mest orken som sätter stopp.

Jag börjar hitta mitt nya jag men det tar tid att acceptera att jag inte kan vara lika spontan och aktiv som förut, jag behöver planera mer, se till att få vila. Nu är det en timmes aktivitet, femton minuters vila, och så vidare för att orka med dagen.

Men vem har sagt att man måste jobba på utan pauser? Jag klarar av att läsa längre texter ibland. Det tar längre tid för mig att lära mig ny kunskap, men å andra sidan kan jag rätt mycket redan. Jag njuter mer av livet. Jag har inte längre bråttom. Jag kommer fram tids nog. Kanske är jag framme redan?

Jag är mer nöjd med mig själv idag. Jag kommer aldrig bli den jag var och det är jag glad för. Jag gillar mitt nya tempo. Jag sover fortfarande dåligt av och till men då får jag ta det lite lugnare med intrycken dagen efter. Som någon sa, vi utmattade har intrycksallergi. När jag minskar intrycken minskar trycket på hjärnan så den kan ägna sig åt att njuta av allt vackert i livet.”

Fotnot: Ingrid är ett fingerat namn

En kommentar till “Ingrid: Jag gillar mitt nya tempo

  • Jag känner igen mig till fullo i din text. Intrycksallergi var ett mycket bra ord som jag adopterar omgående. På mitt jobb skall vi i september ha en stor konferens för 120 personer. Jag vet att det kommer att ta hur mycket energi som helst för mig att delta och att jag inte kommer att få ut något av detta eftersom det blir för många intryck samtidigt. Vet bara inte hur jag skall få min chef att förstå att det är bättre för mig att inte delta. Allt ska vara så obligatoriskt………….

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 24 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”När det blåser som värst så ifrågasätter man sig själv”

27 maj, 2015

Bild av stress och oro.
Foto: TT (Bilden är färgförändrad. Personen på bilden är inte samma som uttalar sig i texten.)

Christer jobbar på ett snabbväxande företag, där deltagande och närvarande chefer efterhand bytts mot sifferstyre och alltmer slimmad produktion. Nu har han fått nog.

Men framgången har ett pris: Duktiga arbetare som år efter år överpresterat, men där de upp muntrande orden från en närvarande chef ersatts med ett centralstyrt arbete och frånvarande chefer.

”Jag jobbar på ett företag som vuxit sig ledande i sin bransch, som har god lönsamhet och där antalet anställda bara fortsätter att öka. Låter ju som en dröm. Inte sant?

Förr var jobbet relativt fritt, medarbetarna fick vara med att utveckla produkten, nu är det stort ansvar utan egentliga befogenheter att påverka.  Organisationen slimmas. Vi ska hela tiden prestera allt mer, med samma eller mindre resurser.

Företaget gör goda vinster, men investeringarna görs bara för att öka produktionen – inte främja medarbetarnas hälsa. Produktionsmål sätts inte längre lokalt utan i ett styrelserum någon annanstans. Siffrorna därifrån förvandlas i fabriken till en ohållbar verklighet: Kamrater som inte hinner gå på toaletten, en ökande olycksfallsfrekvens, ja listan kan göras lång.

Skyddsombuden har under de senaste två åren larmat ett antal gånger och på olika sätt om en arbetsmiljö som blivit allt sämre. Många nya medarbetare innebär en ökad arbetsbelastning på mer erfarna medarbetare utan att nya resurser tillsätts. Erfarna medarbetare som i arbetsrotationens namn hamnar, för dem, på helt nya arbetsplatser skapar oro, stress och ohälsa – de förväntas dessutom att prestera fullt ut direkt. Medarbetare som är fullständigt slutkörda redan innan de kommer till arbetet på morgonen eftersom de överarbetat under för lång tid.

”Nu hade vi fått nog. Vi kände att man inte lyssnade på oss. Att våra varningar och ord inte togs på allvar.”

För tre veckor sedan tröttnade skyddsombuden på situationen, och enades om att skriva en 6.6a (Begäran om föreläggande eller förbud, DA:s anm) tillsammans – den lämnades in till arbetsgivaren.

Kulturen mellan företag och fack har fram till dess varit relativt god, vi har värdesatt relationen och helheten framför paragraferna. Men nu hade vi fått nog. Vi kände att man inte lyssnade på oss. Att våra varningar och ord inte togs på allvar.

Tystnaden som följde var total i några dagar, sedan kallades fackordföranden in till platschefen för att förklara innehållet i skrivelsen. Företagsledningen förstod inte hur vi kunde tycka som vi tycker, vi fick höra att detta är så allvarligt att vi måste se över kommande investeringar här och kanske också använda produktionskapacitet i ett låglöneland.

”I dag kom jag till jobbet efter en vanlig natt med hjärtklappning, ångest, huvudvärk och sömnsvårigheter. Väl inne på fackexpeditionen tog det stopp.”

Ett skyddsombud har redan hoppat av sitt uppdrag eftersom hen inte klarar av pressen. Ett annat har mått så dåligt att hen tagit tillbaka anmälan. Företagsledningen förstår inte vad vi menar, det verkar som om man bestämt sig för att det inte är ohälsan (stress och annat) som är arbetsplatsens verkliga bekymmer, utan skyddsombudens 6.6a.

I dag kom jag till jobbet efter en vanlig natt med hjärtklappning, ångest, huvudvärk och sömnsvårigheter. Väl inne på fackexpeditionen tog det stopp. Tårarna rann, jag visste knappt vart jag var. Jag tog mig på stapplande ben hem och sitter nu här. Helt tom och helt slut.

Så tack återigen för en utmärkt artikel. Ibland när det blåser som värst så ifrågasätter man sig själv. Nu kan jag luta mig mot att jag inte är den enda som upplever ett uppskruvat arbetstempo och ökad ohälsa som ett stort växande problem på våra arbetsplatser.”

Fotnot: Christer är ett fingerat namn.

 

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 25 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Sonja: ”Ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk”

3 juni, 2015

Skrivet av

När Sonja fick nya arbetskamrater gick allting snett. ”Kanske ville de nya stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”

Läsarna berättelser om när hjärnan tar stryk av jobbet

Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.

Sara: ”Alkoholen var en snabb men förödande fix”
Ylva: ”Man skvallrar inte på en arbetskamrat”
Ingrid: ”Jag gillar mitt nya tempo”
Sofia: ”Jag blev den tysta musen”
Clas: ”Jag föll, jag kunde inte andas”
Christer: ”När det blåser som värst ifrågasätter man sig själv”

Läs också reportaget

”Förr eller senare brister det”

”Halva skiftet slutade, de gick i pension. Fram till dess hade allt fungerat bra. Nu kom det en massa nya, de var unga och en, ja han blev ledare för packet eller vad man ska säga. Och av någon anledning utsåg de mig till mobboffer. Jag vet faktiskt inte varför. De tyckte kanske att det var enkelt att ge sig på någon äldre.

De var så nonchalanta och det blev bara värre, de slutade att hälsa, de såg mig inte längre. De kunde sätta sig med ryggen mot, en halvcirkel av ryggar och så jag ensam på andra sidan. De undanhöll info om utekvällar, typ bowling eller pubsvängar. Och så kom det kommentarer som handlade om att jag var mindre vetande ungefär. ’Förstår du det här?’ ’Det här känner du väl till?’ ’Det här ska du kunna, förstår du.’ Det blev bara värre och värre. Vuxna människor!

Jag mådde så dåligt, bröts ner, kände själv till slut att ”jag kan inte” trots att jag jobbat så länge.  Till slut gick jag till läkaren och allt det här ledde till att det blev ett möte. Jag satt där på mötet och kände det som att jag var på de anklagades bänk ungefär. Jag försökte förklara och de låtsades att de inte förstod vad jag menade.

Men man flyttade i alla fall på en av killarna. Och det har blivit lite bättre. Även om stämningen fortfarande är trist.

Vi har skurit ner på bemanningen. Det är inrutat timme för timme, minut för minut – det är körigt och det hjälper väl kanske till. Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot. De ville visa framfötterna och kanske lättade det på trycket att ge sig på mig. Jag vet inte.

Gruppen mår inte bra helt enkelt. Det är inget småprat som förr om åren, folk sitter och stirrar ner i sina Iphones när det är rast. Jag märker att det är bättre på andra skift. Jag önskar att någon kunde ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk. Men jag orkar inte kämpa, jag har resignerat.”

Fotnot: Sonja är ett fingerat namn

 

Har du erfarenhet av skadlig stress på arbetsplatsen som ni lyckats komma tillrätta med? Hur gjorde ni? Hör av dig oss!

Red-HansHans Strandberg
Tel: 08-786 03 22
hs@da.se

Red-AnnaAnna Tiberg
Tel: 08-786 03 02
at@da.se

 

Om du lämnar uppgifter till oss får vi enligt lagen inte berätta för någon vem du är.
Läs mer om att lämna känslig information här.

Här finns hela vår bevakning av stressen i arbetslivet:

"Man ser inte människan utan fokuserar på vinst." Citatet kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industrier. Fler citat följer i texten nedan. llustration: Graham Samuels

Sjuk av stressen  

 

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 26 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Jag föll, jag kunde inte andas”

27 maj, 2015

Skrivet av

Bild av stress och oro
Foto: TT (bilden är färgförändrad. Personen på bilden är inte samma som personen som uttalar sig i texten).

Han levererade alltid och värdesattes av cheferna. En dag lämnade han jobbet i ambulans. Utmattningen tog över och hjärnan sa stopp.

En dag skulle jag skriva under ett papper och armen domnade. Sen blev rummet svartvitt. Vad händer? Jag föll, jag kunde inte andas. Blir fortfarande rädd när jag tänker på det.”Det började för två år sedan. Arbetsbelastningen växte och samtidigt gick det inte att prata med cheferna. Jag kunde få ett nytt projekt: ’Du måste vara klar i morgon klockan tolv’. Efter en stund: ’Rensa bordet, det här ska ut klockan tio’, och sedan: ’Avbryt, det här måste gå först’. Ständig press, ständigt avbruten i uppgifter som kräver koncentration. Jag började sova sämre. Vaknade efter någon timme, klarvaken, somnade om, vaknade igen. Kunde vara uppe fem gånger per natt. Men jag hade inte självinsikten att det här går åt skogen.

Kan man ställa en chef till svars för att ha bränt ut mig och mina kollegor?

Tio månader var jag helt sjukskriven. Sedan började jag arbetspröva på 25 procent. I dag går jag på 50 procent och jag är helt slutkörd efter att ha jobbat i fyra timmar. En chef sa till mig att jag ska vara instämplad när jag är på jobbet, jag ska inte tro att jag kan gå och slöa för då byter de ut mig. Han sa så trots att jag arbetstränar, trots att jag har ersättning från Försäkringskassan!

Jag är inte ensam, flera kollegor på mitt jobb har gått in i väggen, och jag har frågat facket på jobbet om man kan avsätta en usel chef. Kan man ställa en chef till svars för att ha bränt ut mig och mina kollegor? Men facket säger att företagen äger rätten att leda arbetet, de ser ingen möjlighet att vinna en sådan strid.

Jag vet inte hur det är för andra. Min stresstålighet och mitt tålamod är helt förstört. Terapeuten jag träffar säger att när man har gått igenom det jag har gått igenom kan man inte räkna med att bli helt återställd. I det här tillståndet har jag svårt att se att jag kan uppnå pensionsålder med acceptabel hälsa.

När jag började läsa om utbrändhet fick jag en chock, att det var så vanligt. Det är så konstigt att företaget inte jobbar med de här frågorna.”

Fotnot: Clas är ett fingerat namn.

 

Har du erfarenhet av skadlig stress på arbetsplatsen som ni lyckats komma tillrätta med? Hur gjorde ni? Hör av dig oss!

Red-HansHans Strandberg
Tel: 08-786 03 22
hs@da.se

Red-AnnaAnna Tiberg
Tel: 08-786 03 02
at@da.se

 

Om du lämnar uppgifter till oss får vi enligt lagen inte berätta för någon vem du är.
Läs mer om att lämna känslig information här.

"Man ser inte människan utan fokuserar på vinst." Citatet kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industrier. Fler citat följer i texten nedan. llustration: Graham Samuels

Läs också reportaget ”Förr eller senare brister det”

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 27 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Gunnel: ”Det var popcorn i huvudet”

3 juni, 2015

Läsarberättelse.

Gunnel var den duktiga flickan som till slut omedvetet ledde sig själv till företagshälsan och fick hjälp. Nu mår hon bättre, men vet inte riktigt hur hon ska komma vidare till ett helt liv.

”Det är nu 3 år och sju månader sedan jag tappade fotfästet, men det hade nog varit mer eller mindre kaos i mitt liv under flera år före dess. Det handlade om prestation, prestation, vara med på allt roligt och göra det bra. Klara av allt, vara en duktig tjej.

Ungefär ett halvår innan jag stängde ner verksamheten i hjärnan och inte kunde göra någonting upptäckte jag att det jag arbetade med inte blev bra. Tänkte aldrig att det kunde vara ett fel på mig, började misstänka att mina arbetskamrater ändrade texter i min dator och började därför spara texterna på usb-minnen.

Telefonen var jobbig. Varje samtal kunde ju innebära att jag skulle hjälpa till med något. Självklart kunde jag fixa allt. Det var ju till och med så att växeln kopplade samtal till mig, samtal som de inte visste hur de skulle lösa. JAG löste det. Men jag hann ju inte med att ordna ALLT och började undvika att svara, kunde ju säga att jag var på möte.
Två veckor före min semester ville min chef att jag skulle ta över ett uppdrag efter en kollega som slutat. Jag hade redan noga planerat vad jag skulle bli klar med innan jag kunde gå på semester och skulle fixa det om jag jobbade till sju på kvällarna. Ett extra uppdrag skulle rasera allt jag planerat, så jag sade nej till min chef. Han gav mig en utskällning, sade att alla fick ställa upp i sådana här situationer.

Ledigheten kändes aldrig avkopplande, jag fick inte tillbaka någon energi och ville eller orkade inte göra någonting. Det var popcorn i huvudet. En kort promenad gav mig så ont i fötterna att jag inte kunde stå eller gå, jag hade frysen laddad med fuktiga handdukar för att svalka mina fötter så att jag kunna sova. Att efter 7 veckors semester inte känna sig utvilad kändes hopplöst. Hur skulle jag orka ännu ett år?

Men höstveckorna gick och jag jobbade på. Jobba, och så hem och äta. Det var maten som blev mitt sätt att hitta lugn och ro, och lite njutning. Nu 3 år och sju månader senare innebär det att jag gått upp cirka 45 kilo.

En dag i oktober kom jag till jobbet men hittade inte min plats, det visade sig att jag omedvetet hade sökt mig till korridoren där företagssköterskan finns. Jag satte mig utanför, till slut kom hon ut och undrade hur det var fatt.

Då brast det för mig.

Det blev akut tid hos företagsläkare och omedelbar sjukskrivning. Därefter följde tre månader när jag bara sov, sov, sov och sov. Svarade inte i telefon och startade inte datorn. Av någon anledning som förmodligen bara det undermedvetna kan svara på så hade jag under hösten köpt hem mat och lagt i frysen. Detta höll mig vid liv. In med en färdig lunch i micron, äta och sedan sova igen. Det är tre månader som jag inte har något minne av, vet inte om jag hade besök på julafton eller inte.

I mars 2013 började jag på rehab, fantastiskt men kanske för tidigt för mig för jag minns inte vad som sas där. Efter sommaren började jag arbetsträna 25 procent, men efter en månad bröt jag ihop igen, blev hemma två månader och sedan försök med 25 procent igen – på en för mig ny avdelning.

Efter nyår blev det 50 procent, sedan 75 procent efter tre månader. Då fick jag veta att jag bara hade tre månader kvar med ersättning från försäkringskassan. Alternativen var att börja jobba 100% eller inte få någon ersättning alls. För en ensamförsörjare fanns det inget val.

Så jag började jobba heltid, men snart insåg jag att min chef inte ville ha tillbaka mig till sin enhet. När jag sade nej till att flytta till en annan enhet påbörjade min chef ett systematiskt mobbande av mig. Anklagade mig för att inte vara på jobbet, sitta och fika för länge, ha fel i mina uppdrag, inte vara samarbetsvillig, vara asocial ja listan kan göra lång. När jag kunde motbevisa alla anklagelser blev han ännu surare. Tack och lov så har jag några kollegor som jag har förtroende för och som gick till facket. Nu är han inte chef längre. Nu ”försöker” han vara kollega i stället.

På hösten 2014, var jag helt slut i huvudet och blev remitterad till tre stora minnesundersökningar och fick ta prov på ryggmärgsvätskan, eftersom symptomen påminde om demens. Resultatet var lugnande, det tar tid för hjärnan att läka.

Vad jag ska göra nu det vet jag inte riktigt. Har fortfarande väldigt svårt att koncentrera mig, glömmer från dag till dag, glömmer att jag skrivit lappar som påminnelser. Min egen enkla analys är att hjärnan känner igen stressade situationer och när de uppstår igen ”stänger” den av.

Under hela min sjukdomstid och även nu så sover jag mycket. Jag märker inte ens att jag är trött, utan vaknar efter två-tre timmar med ett krampaktigt tag om kaffekoppen eller korsordspennan.

Kontentan är nog att jag inte är frisk ännu och jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Jag försöker dölja mina tillkortakommanden så gott jag kan. ”

Gunnel

Har du erfarenhet av skadlig stress på arbetsplatsen som ni lyckats komma tillrätta med? Hur gjorde ni? Hör av dig oss.

Red-HansHans Strandberg
Tel: 08-786 03 22
hs@da.se

Red-AnnaAnna Tiberg
Tel: 08-786 03 02
at@da.se

Om du lämnar uppgifter till oss får vi enligt lagen inte berätta för någon vem du är.
Läs mer om att lämna känslig information här.

Här finns hela vår bevakning av stressen i arbetslivet:

"Man ser inte människan utan fokuserar på vinst." Citatet kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industrier. Fler citat följer i texten nedan. llustration: Graham Samuels

Sjuk av stressen  

 

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 28 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Sara: ”Alkoholen var en snabb men förödande fix”

3 juni, 2015

Skrivet av

Person som drickr vin vid ett fönster
Foto: TT

Sara rusade genom livet, högpresterade på jobbet och drack för att lugna ner sig. Alltihop slutade i en mental totalkrasch. Här är Saras historia.

Läsarna berättelser om när hjärnan tar stryk av jobbet

Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.

Gunnel: ”Det var popcorn i huvudet”
Ylva: ”Man skvallrar inte på en arbetskamrat”
Ingrid: ”Jag gillar mitt nya tempo”
Sonja: ”Ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk.”
Sofia: ”Jag blev den tysta musen”
Clas: ”Jag föll, jag kunde inte andas”
Christer: ”När det blåser som värst ifrågasätter man sig själv”

Läs också reportaget

”Förr eller senare brister det”

”Jag läste er artikel och känner igen mycket. Jag har snart varit sjukskriven i två och ett halvt år på grund av utmattningssyndrom. I början av juli blir jag utförsäkrad.

Jag kan verkligen se varför det här hände mig och att utmattningen byggts upp under många, många år innan jag totalkraschade. Jag är nykter alkoholist sedan fyra och ett halvt år, och jag ser tydliga paralleller mellan anledningen till alkoholismen, och anledningen till utmattningssyndromet. Alkoholen var för mig ett sätt att lugna ner mig – koppla av. En snabb men förödande fix.

Jag har sedan jag var ung sökt bekräftelse och lidit av dålig självkänsla. Att jag körde på och ville visa mig ’duktig’ på jobbet var en självklarhet. Jag hade ansvar för människor, det tar på krafterna. Lägg på det en massa administration och ansvar för olika projekt. Kraschen var oundviklig som jag ser det i dag.

Så sakteliga började jag att jobba 25 procent med andra arbetsuppgifter och trappade långsamt upp till 75 procent. Där tog det stopp och utmattning och ångest slog till igen och det rejält. Sen dess har jag jobbat 50 procent och det går så där. Förra veckan till exempel var jag tvungen att sjukskriva mig. Jag kom inte upp – helt orkeslös.

Jag är tillbaka på jobbet men oron och tankarna är många. I år blir jag 49 år – hur ska det gå? Jag ser klart att det inte bara är jobbet utan hela livet som är ansträngande. Att leva tar mer krafter av mig än det gör för en frisk person.”

Fotnot: Sara är ett fingerat namn

 

Har du erfarenhet av skadlig stress på arbetsplatsen som ni lyckats komma tillrätta med? Hur gjorde ni? Hör av dig oss!

Red-HansHans Strandberg
Tel: 08-786 03 22
hs@da.se

Red-AnnaAnna Tiberg
Tel: 08-786 03 02
at@da.se

 

Om du lämnar uppgifter till oss får vi enligt lagen inte berätta för någon vem du är.
Läs mer om att lämna känslig information här.

Här finns hela vår bevakning av stressen i arbetslivet:

 

"Man ser inte människan utan fokuserar på vinst." Citatet kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industrier. Fler citat följer i texten nedan. llustration: Graham Samuels

Sjuk av stressen  

 

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 29 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

Själen tar också stryk

20 maj, 2015

Skrivet av

Helle Klein, chefredaktör.
Helle Klein, chefredaktör.

Arbetsmiljö. Hur mår egentligen själen i dagens Industrisverige? Inte så bra att döma av Dagens Arbetes granskning.

Alltmer slimmade organisationer och ökad press på arbetstagarna har lett till att inte bara den fysiska arbetsmiljön har försämrats utan även den psykiska. Utbrändhet hör till en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna i dagens arbetsliv. Tidigare har det framför allt drabbat tjänstemän men LO:s arbetsmiljörapporter visar att psykisk ohälsa också är ett växande problem bland arbetare.

Dagens Arbete har gjort en enkät bland 65 huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industriarbetsplatser. En övervägande majoritet anser att stressen har ökat betydligt. Fler än hälften av skyddsombuden uppger att deras arbetskamrater har sjukskrivits av psykosociala skäl.

Det är alarmerande. Vår studie bekräftas av andra studier. Den psykosociala ohälsan ökar bland industriarbetarna och det rör sig om alltifrån stress till problem med mobbning och kränkningar.

– Bemanningen minskar medan belastningen ökar. Vi har ju yrkesstolthet, vi vill inte göra ett dåligt jobb. Vi biter ihop men förr eller senare brister det, säger ett skyddsombud till Dagens Arbete.

De senaste decenniernas kvartalskapitalism där kortsiktiga vinster varit viktigare än långsiktiga investeringar har påverkat arbetsmiljön inom industrin.

Arbetsplatsolyckorna har ökat och alltför många dödsolyckor har inträffat. Med rätta har facket drivit nolltolerans mot dödsolyckor. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har lovat nya resurser till Arbetsmiljöverket.

Tyvärr har frågan om den psykosociala hälsan inte stått högt i kurs, varken hos fackföreningar, företagsledare eller Arbetsmiljöverket. När kroppen tar stryk är det en synbar konsekvens av dålig arbetsmiljö, men vem ser när själen tar stryk?

Här behövs utbildningar för skyddsombud och företagsledningar men också en tydligare arbetsmiljölag som även reglerar den psykosociala arbetsmiljön.

Arbetets innehåll måste också diskuteras. Risken är att outsourcing, bemanningsjobb och slimmade organisationer skapar enformiga och pressade arbeten som inte utvecklar människor utan sliter ner dem till kropp och själ. Så kan det inte få fortsätta.

I debatten hörs krav på högre pensionsålder för att klara framtidens välfärd. En förutsättning är i så fall att arbetslivet blir långsiktigt hållbart.

Den fackliga kampen behöver gälla hela människans väl och ve. Dags att börja bry sig om själen i kommande avtalsrörelse.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 30 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Vi behöver tänka om”

22 juni, 2015

Maria Flanagan Sundqvist och Sara Lindberg
Maria Flanagan Sundqvist och Sara Lindberg.

Debatt.
”Semesterstress” har blivit ett etablerat begrepp. Varje sommar möter vi rubriker som ”Semester – ångest eller återhämtning?” och ”Semestern kan bli en stresskälla”. Men är inte detta att sila mygg och svälja kameler?

Arbetsmiljöverkets nya rapport över anmälda arbetsskador – olyckor och sjukdomar – visar på en fortsatt ökning av antalet arbetssjukdomar främst orsakat av psykosociala problem. Enligt Försäkringskassan ökar antalet sjukfall med psykiska diagnoser för tredje året i rad. Den vanligaste diagnosen är akut stressreaktion. Andelen sjukfall med psykisk diagnos motsvarar 40 procent av alla sjukfall. Och arbetsmarknadsministern, Ylva Johansson, har fört fram ett nytt begrepp – ”emotionella belastningsskador”.

Vi behöver tänka om. Hur ska vi hantera hela vårt år så att även semestern blir en tid där vi kan trivas, må bra och prestera? Att tro att vi kan lösa något som blir allt mer av ett folkhälsoproblem genom individuella punktinsatser som bara siktar på just semestern kan aldrig bli mer än dålig symtombehandling.

I vårt jobb som arbetsmiljökonsult respektive individ- och grupputvecklare är vi med och skapar friska arbetsplatser. En frisk arbetsplats definierar vi som en arbetsplats där människor trivs, mår bra och presterar. Vi är på jobbet för att prestera och en förutsättning för det är att vi trivs och mår bra. Naturligtvis kan vi prestera länge utan att må bra och trivas men det håller inte i längden – det visar den alarmerande ökningen av sjukfallen med psykiska diagnoser.

Det räcker inte med fyra veckors semester för att vända denna trend. Det är inte semestern som är problemet, det har med hela livet att göra.

I vårt jobb möter vi dagligen människor som känner av stress på olika sätt. Vårt mål när vi är ute och arbetar är att inspirera människor till att trivas, må bra och prestera på sina arbetsplatser och i just den ordningen. Nu inför semestertider märks det här lite extra tycker vi och det gör att vi blir ännu mer övertygade att arbeta med de här frågorna hela året. Vi anser att många lägger för stor vikt vid att semestern ska ”bota” vår stress. Istället bör vi lägga mer fokus på måendet och trivseln under hela året. Vi behöver helt enkelt ändra våra attityder kring tid, arbetsbelastning och prestation.

Begreppen ”trivas” och ”må bra” måste in i arbetslivet. Vi behöver aktivt och målmedvetet arbeta för ett bättre mående på våra arbetsplatser för att vi ska kunna hålla hela året och på så sätt kunna prestera så bra som möjligt. Det är viktigt att se emotionella belastningsskador på ett liknande sätt som fysiska belastningsskador. Det räcker ju inte med att vila eller träna ryggen just på semestern för att sedan orka jobba resten av året. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet måste pågå under hela året. På samma sätt måste man tänka kring emotionella belastningsskador.

Att vara frisk är något mer än bara ”att inte vara sjuk”. Det gäller både människan och arbetsplatsen. En mycket viktig ingrediens i en frisk arbetsplats är arbetsglädje. Det är något vi måste prata mer om, men inte bara prata om. Vår uppmaning är att jobba aktivt med arbetsglädjen på arbetsplatsen. Sätt ord på hur ni vill ha det på arbetsplatsen och sätt också ord på hur ni ska ta er dit. Små enkla medel kan ge stora resultat. Beröm och bekräfta varandra, visa omtanke, ha roligt tillsammans, ta fasta på sådant som lyckats istället för sådant som misslyckats och så vidare.

Tips för att skapa förutsättningar för trivsel och välmående hela året:

  • Arbeta aktivt med det systematiska arbetsmiljöarbetet även när det gäller den psykosociala arbetsmiljön.
  • Sätt ord på hur ni vill ha det på arbetsplatsen och ord på hur ni ska nå dit.
  • Fokusera på att skapa arbetsglädje.
  • Prata med varandra om stress och den psykosociala arbetsmiljön.

Det handlar självklart också om att vara uppmärksam på ditt eget och andras mående och att se över kraven du har på dig själv. Se över din tid och vad du faktiskt använder den till. Fokusera på sådant som fungerar bra och sådant du lyckas med. Men framför allt, var snäll mot dig själv, hela året.

Försäkringskassan har uppmärksammat de ökade sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa och arbetsmarknadsministern pratar om emotionella belastningsskador, men det räcker inte. Arbetsgivarna behöver ta sitt arbetsmiljöansvar och arbeta för att förebygga psykisk ohälsa och emotionella arbetsskador. Det är dags att agera! Satsa på mer arbetsglädje och mindre emotionella belastningsskador.

Maria Flanagan Sundqvist, individ- och grupputvecklare och Sara Lindberg, arbetsmiljökonsult

2 kommentarer till “Vi behöver tänka om

  • Den psykiska stressen kommer från politiker och dimper ner på oss. Vart tog delaktigheten vägen? Allting ska gå väldigt snabbt. Det handlar om pengar, roten till det onda. Hur ska man vända detta?

  • Tycker att arbetslivet har blivit hårt, på gränsen till outhärdligt på en del arbetsplatser. De ökande sjuktalen är oroväckande. Klart det är viktigt att effektivisera så långt möjligt, men inte på bekostnad av människors hälsa. Det som Maria Flanagan Sundqvist och Sara Lindberg pekar på är av största vikt att tas på allvar – av chefer i näringslivet och offentlig sektor, av politiker och opinionsbildare.

Lämna ett svar till Anita Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 31 av 31 på temat När hjärnan tar stryk

”Ta kroppens signaler på allvar”

22 juni, 2015

Jonas Mosskin
Jonas Mosskin är psykolog och organisationskonsult. Han skriver återkommande i Dagens Arbete om frågor som rör psykologi och själshälsa.

Det är smärtsamt att ta del av de berättelser som kommit in till Dagens Arbete. Utmattningssyndrom är ett allvarligt tillstånd.

I genomsnitt tar det 1,5 år efter att man insjuknat innan den drabbade är tillbaka i någorlunda arbetskapacitet igen. Ofta har den drabbade haft en period på drygt ett år innan sjukskrivningen där olika symptom dykt upp men där man trotsat kroppens signaler om vila och återhämtning och kört på ändå.

Många med utmattningssyndrom vittnar dessutom om att de aldrig blir helt hundraprocentigt återställda. Det är som att kroppen och psyket får ett minne och en ökad stresskänslighet som man får leva med. Vi klarar inte att pressa oss det där allra sista, på samma sätt som vi gjort innan sjukskrivningen var ett faktum.

Det är viktigt att ta kroppens signaler på allvar. Människan fungerar inte som en bil som kan gå in i depån och servas och sedan rulla vidare som om inget hänt. Kroppen och hjärnan har rätt. Det är inte heller svaga eller klena människor som drabbas. Tvärtom löper ansvarstagande och ambitiösa personer ofta en hög risk då man inte prioriterar att må bra på ett långsiktigt hållbart sätt.

Om du märker återkommande symptom på trötthet, koncentrationssvårigheter, sömnproblem eller nedstämdhet/ångest som inte kan härledas till andra orsaker kan det vara ett tecken på begynnande utmattningssyndrom.

Har du en kollega eller vän som du är orolig för, fråga hellre en gång för mycket. Säg att du bryr dig, att du noterar att din kollega inte verkar må bra eller vara i balans. Fråga om det är något du kan göra. Uppmana kollegan eller vännen att ta symptomen på allvar och att involvera arbetsledare, HR eller chef så tidigt som möjligt.

Forskningen visar att förebyggande arbete, professionell hjälp och ett nära samarbete med arbetsgivaren är en förutsättning för en fungerande rehabilitering för den som råkat bli sjukskriven.

Det borde inte behöva vara så att man blir bemött först när man redan blivit sjukskriven, symptomen bör adresseras direkt. Görs detta, skulle många som drabbas av symptom på ångest, depression och utmattningssyndrom slippa bli sjukskrivna.

7 kommentarer till “Ta kroppens signaler på allvar

  • Instämmer helt och fullt. Jag började vara hemma för en axel som smärtade som f-n och för att jag inombords kände det som att jag krupit på knäna så länge så att mina ben var köttslamsor. Det var inte förrän jag varit hemma nio månader som jag slutligen bröt ihop hos kuratorn och insåg att jag var sjuk inombords; utmattningsdepression. Där och då, i och med grävandet hos kuratorn, började min onda axel att ge med sig. Vägen tillbaka har känts lång och omöjlig. Med psykoterapisamtal har jag börjat dra upp nya kartor i hjärnan, börjat lyssna på mig själv och yoga ger mig balans i tillvaron. Så, lyssna på kroppen innan det går för långt.

  • Sover mycket, tryck i huvudet susar i öronen, håglös.
    Är sextio år, var i en liknande, men svårare situation för 15 år sedan. Kroppen känner igen sig och varnade i tid.
    Trots det känns det som ett nederlag. Att inte orka!

  • Är 41 år och sjukskriven för andra gången (jobbar inom vården ). Är trött hela tiden: Gråter för allt och ingenting, tappar hår, har klåda på kroppen, glömmer ord och hör sämre. Under mina tre månader har jag fått gå en gång till en beteendevetare, finns inte personal till mer.

  • Är 50+ och har varit sjukskriven i 2,5 år. Första året kommer jag knappt ihåg. Är idag helt säker på att jag pressade mej själv med symptom som yrsel, brus i öronen, lässvårigheter, otrolig trötthet mm,mm, i flera år innan jag i princip ramlade ihop. Trodde att om jag bara fick vila lite så skulle jag vara snabbt tillbaka. Snabbt ja, jag har ju hela mitt liv haft bråttom, bråttom. Varför skulle jag inte ha bråttom med att bli frisk? Nu är jag inne på mitt tredje år som sjukskriven och har insett att helt frisk blir jag nog aldrig, men hoppas att jag mer och mer ska lära mej att leva med sjukdomen. Det är ett högt pris man får betala för att vara effektiv. Det känns som att man har sprungit ifrån själen med flera mil och helt plötsligt ska själen och kroppen börja samarbeta igen, det är inte helt lätt att få till. Jag brukar skoja och säga att jag är 106 år pga att jag har levt mitt liv dubbelt så fort än man borde.

  • Man undrar ju om nattarbete med dålig sömn kan vara en riskfaktor för utmattning. Trötthet, koncentrationssvårigheter och sömnproblem är ju ”standard” efter nattpassen. Har av läkare fått höra att nattarbete kopplas till en rad andra sjukdomar. Har försökt få gå ned i tid och ta bort de nätter som är mest slitsamma men på vårt jobb är det bara kvinnor som får ta bort vissa skift och inte män, även om arbetsbefattningen är densamma. Har kollat med det lokala facket och även avdelningen, men det verkar inte finnas nåt att göra.Tycker det är orättvist att inte medarbetare behandlas lika beroende på kön på jobbet år 2015.

  • Till Glenn: Ja det stämmer. Särskilt typ 2-diabetes och hjärtsjukdomar. Nattarbete påverkar också våra hormoner som blir störda av dygnsrubbningen eftersom kroppen biologiskt sätt är skapad för att sova på natten och vaken på dagen.

    Jag jobbade vakennatt en sommar vilket resulterade till sömnstörningar som jag fortfarande lider av 2 år senare.
    Ta hand om er!

  • Hej Alec och tack svaret.Det senaste är att jag blev rådd av facket att söka en rehab utredning på mej själv och har nu varit på Avonova och fått ett intyg på sömnproblem.Har tidigare sökt för dessa besvär, och bla fått sömntabletter och har gått 24 timmars blodtryckskontroll.Vi får se vad företaget säger om detta intyget,om det kan bli nån förbättring/ändring av arbetstiderna.Jag brukar vakna mellan 10-11 efter nattskiften och kroppen är så slut att man har värk i kroppen och känner sej drogad.Ibland är man på toan före man vaknar också så man undrar om man ska jobba kvar eller inte.