Berättelse 1, ”Minna”
Minnas egen historia handlar om sexuella trakasserier, hot och utfrysning. Nu vill hon omvandla såren till kraft. Hon utbildar sig till skyddsombud för att hjälpa andra.
”När jag började jobba med den här mannen var jag först nyfiken. Jag tyckte att han var spännande och vi började prata.
Det fanns en jargong på banan, så där som det kan vara på en industri. Den störde mig inte, jag kunde dra en fräckis, han och jag kunde dra fräckisar ihop.
Men sen började han tränga sig när han gick förbi. Och det första jag reagerade på var när han sa inför andra: ’Du har ju gnuggat brösten mot mig flera gånger, du gillar ju det.’
’Visst!’ Jag skrattade bort det.
Efter det blev det värre. Han pratade om mitt hår, jag kunde inte böja mig ner utan att det kom en kommentar. Jag har skinn på näsan och samtalsnivån på en industri kan ibland vara rå. Men det här blev något annat. Han gick på mig personligen.
Jag började sätta upp håret. Tänka på hur och när jag böjde mig ner. All energi gick åt till att hålla honom borta.
Så en dag när jag böjde mig sträckte han ut handen och klämde om mitt bröst. Det var så fruktansvärt förnedrande. Jag blev så chockad att jag bara gick utan att säga något.
Senare skällde jag ut honom, när vi var ensamma. ’Du ska ge fan i att ta mig på brösten. Stå för vad du har gjort och be om ursäkt så glömmer vi det här.’ Och det var då han gick till chefen och sa att det var jag som hade gett mig på honom. Han började också baktala mig inför arbetskamraterna. Folk som hejat glatt svarade inte längre. Jag började må riktigt dåligt. Skuld kände jag också. Jag var ju nyfiken i början, jag ville lära känna honom.
Jag gav chefen min version. Ord stod mot ord.
Mannen började bete sig hotfullt. Han stirrade. Hånflinade. En dag sa han något om att han snart skulle ta hand om den där tjejen som gav honom problem. Ingen av de andra visste att det var mig han menade. Jag blev så jävla rädd.
Jag försökte jobba, men bröt ihop hela tiden. Vågade inte gå ensam någonstans längre. Under ett halvårs tid följde en jobbarkompis mig till och från bilen. Jag började få panikångestattacker.
Läkaren på företagshälsan sa: ’Du kommer att få upp näsan över ytan. Men du måste ta dig härifrån.’
I februari sa jag upp mig. Nu är jag på en industri i en annan stad. Och jag mår bra. Jag kan fortfarande få gråtattacker, men det är hemma, inte på jobbet, och fullt hanterbart.
”Jag ska göra någonting bra av den här hemska upplevelsen.”
Jag utbildar mig till skyddsombud. Jag ska lägga allt mitt engagemang där, på att hjälpa andra. En kursledare på den första utbildningen sa: ’Vill du ta hand om den psykosociala arbetsmiljön, då får du en het potatis, för den är det ingen som vill ta i.’ Men det är precis vad jag vill och brinner för. Jag ska ägna mig åt de psykosociala frågorna och hjälpa andra som mår dåligt. Jag ska göra någonting bra av den här hemska upplevelsen. Det är mitt sätt att ta mig vidare.”
Berättelse 2, ”Emma”
Emma blev överlycklig när hon fick sitt första jobb. Men hon kom till en arbetsgrupp full av konflikter. Trots att hon försökte hålla sig utanför sögs Emma in i en mörk spiral som slutade i kaos.
”Till att börja med: Innan jag blev sjuk var jag en otroligt glad och positiv tjej. Jag tyckte att framtiden såg ljus ut!
Under sommaren 2014 hade jag mer eller mindre flyttat in hos min pojkvän och började söka jobb på den orten. En dag i slutet på september när jag satt i bilen ringde telefonen. En arbetsgivare. Jag blev överlycklig. Mitt första riktiga jobb. Sex månaders vikariat med chans till förlängning.
Direkt på morgonen min första arbetsdag började vissa i personalen snacka skit om de andra inför mig. Jag tyckte det var lite dålig stil men jobbade på. Dagarna flöt kanonbra, förutom att många kollegor lämnade avdelningen utan att säga varför. Jag kunde bli lämnad ensam med det som skulle göras. Men jag teg. Tänkte väl att det kanske bara är den här dagen.
Men det upprepade sig mer och mer. Vissa dagar kunde jag ens inte ta min 30-minuters rast, eller så fick jag skjuta fram den.
Det var mycket tjafs och bråk i personalen. Jag drog mig undan. Jag har aldrig varit den som tjafsar, jag är mest den blyga som bara jobbar på. Men bråken gjorde mig rädd och jag tänkte att de lär gå på mig snart.
”Jag blödde näsblod flera gånger per dag, sov jättedåligt och när jag väl sov drömde jag om mitt jobb.”
Och den dagen kom. Jag fick skulden för rätt många saker, när jag inte ens varit delaktig i situationen. Men de tyckte det var roligt att hacka på mig tydligen, för de visste att jag aldrig sa ifrån. Jag hade gråten i halsen och tårarna i ögonen många gånger men bet ihop.
Allt det här blev fysiskt ansträngande för min kropp. Jag blödde näsblod flera gånger per dag, sov jättedåligt och när jag väl sov drömde jag om mitt jobb. Jag fattade ibland inte vad som var bromsen när jag körde min bil, för det blev black out i hjärnkontoret. Ofta kom jag hem gråtandes. Min sambo försökte trösta men jag var otröstlig. Jag kände mig liten.
En dag i januari gick jag till samordnaren och berättade hur jag hade det på avdelningen. Hon höll med mig och berättade att hon vet hur den avdelningen är, det kändes skönt att höra. Jag bad att få gå ner lite i arbetstid. Men dagarna efter ville hon prata med mig igen.
Hon ansåg att jag skulle bygga upp en strategi och ville skicka mig till en psykolog. Jag vek mig och gick dit. Tyckte inte det gav så mycket. Men psykologen blev orolig och kontaktade läkaren som i sin tur undersökte mig dagen efter. Han var också orolig och sjukskrev mig en vecka.
Det var i den vevan som jag utvecklade panikattacker. Det var fruktansvärt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö.
Efter sjukskrivningen ville jag absolut inte tillbaka till min arbetsplats, jag isolerade mig i lägenheten. Hade så mörka tankar. Blev till slut sjukskriven för utbrändhet.
Även fast jag slapp min arbetsplats var det hemskt. För det var då jag började dricka flera flaskor vin, mitt i veckorna. Jag skötte inte hygienen, ville inte gå ut, bara vara instängd. Det är ungefär sex månader sedan sen jag var på mitt jobb sist. Jag mår fortfarande skit rent ut sagt. Vissa dagar kan jag inte stiga upp. Hade jag inte haft min sambo så hade jag nog inte klarat mig igenom denna period.
Jag ångrar så bittert att jag inte hade mer skinn på näsan, inte vågade säga i från när jag blev behandlad så fel.
Jag hoppas att tiden ska läka mig, så jag blir den gamla vanliga igen. Tiden på mitt första riktiga jobb var den värsta tiden i mitt liv.”
Berättelse 3: ”Peter”
Peter är huvudskyddsombud på en fabrik i norra Sverige. I tre år har han fört de anställdas talan om arbetsmiljön – nu anses han själv vara problemet.
”Uppemot 600 000 kronor bara i konsult- och utredningsarbete har det kostat. Med den tid vi lagt ner i det här och den produktion företaget gått miste om pratar vi miljoner! Men jag ska börja från början.
Vår ordinarie HR-chef gick in i väggen så företaget hyrde in en ny. Ganska omgående märkte vi att han var annorlunda jämfört med det vi var vana vid – när det gäller att bemöta människor, att visa empati.
Vi har haft höga sjuktal och han skulle sänka dem. Helt förståeligt för vi har legat alldeles för högt. Men man kan göra det på olika sätt. Du kan med rätt motivation få en människa att bli lite friskare. Kanske känna mindre av sina krämpor, och att jag är behövd. Men om standardsvaret är:
”Du kanske inte trivs på jobbet?”
”Du kanske borde söka ett annat jobb?”
Att efter tjugo år på en arbetsplats få höra det … Ja, ett snabbt sätt att sänka sjuktalen. Men inte särskilt psykologiskt. När HR-chefens tjänst skulle övergå i en fast anställning sa samtliga fackförbund nej till honom. Vi förklarade att det skulle bli katastrof. Att medarbetarna var livrädda för honom. Att hela fabriken tystnat och människor inte längre vågar svara ärligt på hur de mår. Vi hade en massa saker som vi lyfte fram, konkreta exempel.
HR-chefen anställdes ändå. Fabriken blev knäpptyst.
Men som huvudskyddsombud måste jag agera. Så jag pratar åt dem, jag har blivit deras röst gentemot ledningen, och de stöttar mig. Men det har lett till att jag varken sover eller knappt kan äta för HR-chefen och ledningen är på mig, hela tiden. De har gjort mig till problemet. Jag har fått en inflammation i hela kroppen och fick ligga på intensiven, men läkarna fattar inte vad det är. De hittar ingen kroppslig förklaring. Stressrelaterat, säger de.
”Fabriken blev knäpptyst”
Familjen blir drabbad. Min son har i perioder stannat hemma från skolan för att vara med mig. Jag tog ledigt en gång, tre dagar, och bad ledningen att inte kontakta mig, jag ville vara helt ledig från allting och bara umgås med familjen. Men telefonen började ringa redan på förmiddagen min första lediga dag. Sedan blev det krismöten som lades in just som jag var ledig och så bara fortsatte det.
Inte en lugn stund.
Samtidigt har jag kanske mig själv att skylla, för att jag inte kan hålla käften. Men jag kan inte, och ska inte. Taket har krympt väldigt mycket. När jag ser att så många mår så dåligt över bemötandet de får från HR-chefen som nu börjat gå omkring i fabriken och kontrollera medarbetarna, så måste jag säga ifrån. Det är mitt uppdrag som huvudskyddsombud.
För ett år sedan la jag en 6:6:a, en begäran om ingripande, för att arbetsgivaren skulle agera. Vi krävde en oberoende kränkningsutredning. Arbetsmiljöverket behövde aldrig komma ut för arbetsgivaren tog in en konsult. Tidigare hade HR-chefens chef gjort en utredning ihop med en jurist, men de intervjuade bara ett fåtal personer. Den här konsulten, som var en professionell utredare, satte i gång att metodiskt prata, först med fyra personer. Redan dagen därpå sa han :
”Jag börjar inse att den här frågan är mycket större än bara det här. Jag måste få göra fler intervjuer.”
Absolut, sa facket. Ledningen skruvade på sig, men gick ändå med på det. Sammanlagt intervjuade han närmare 40 personer. Jag fick läsa resultatet eftersom det var jag som huvudskyddsombud som lagt 66:an. Men sen hemligstämplades rapporten kvickt. Skulle jag visa den för någon förlorar jag jobbet. Resultatet gömdes undan och företaget har kastat en halv miljon i sjön som jag ser det.
I stället för att ta till sig och använda sig av det utredaren kom fram till får vi nu sitta i parterapi, HR-chefen och jag. För jag är problemet. Jag håller inte käften.”
Berättelse 4, ”Sofia”
Sofia blev mobbad och utfryst ur arbetsgruppen under lång tid. Hon vågade varken vända sig till chefen eller facket. Två år senare är hon fortfarande försiktig med att sticka ut.
De började med att de inte ville samarbeta med mig. Jag var fysiskt svagare än de, våra arbetsuppgifter var tunga och de ville inte hjälpa mig fast det ingick i deras arbetsuppgifter. Jag fick göra allting själv, varför vet jag inte. Samtidigt gick jag igenom en tragisk händelse som jag mådde dåligt av, och då orkade jag inte berätta om min situation utan drog mig undan.”Jag är kvinna och hade en nyckelposition på en mansdominerad industri. Jag tror att det spelar in i det som hände. Vissa hade extra svårt att acceptera min position, trots att jag hade lång erfarenhet.
Man började prata om varför jag drog mig undan. Ingen kom och frågade vad det var. Sedan var det igång. Till slut spelade det ingen roll vad jag gjorde, allt ansågs fel.
Jag blev utfryst. Utfryst och nonchalerad. De gick aldrig på mig fysiskt, men det var som om de slutade se mig. Jag fanns inte. Kom jag på morgonen och hälsade då svarade de inte. Det var en liten klick som drev på, och så ett gäng som valde att inte gå emot, att inte berätta för chefen vad som pågick. Jag vet inte varför. De kanske var rädda för att bli nästa offer, de ville inte ha bekymmer, de brydde sig inte eller tyckte att de hade nog med sitt. Det kan finnas tusen anledningar till att inte engagera sig.
”Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag.”
Det började gå rykten om mig. Jag kände att det spelar ingen roll vad jag gör – ni har byggt en bild av mig som inte är sann. Den kändes som om mina medarbetare gjorde lögnerna till sanning. Och hur kämpar jag mot det?
Människor blev undvikande. Man känner obehaget, får signaler som handlar om ’måste du vara här’ ’prata inte med mig’. Det är svårt att sätta fingret på det där, men det är nedbrytande. Att komma in i ett rum och känna energin, blickarna, förändringen – jaha, nu har ni pratat om mig. Och man kommer inte åt såna här saker, det är det som är så fruktansvärt.
Jag blev den tysta musen, jag kröp undan. Passade mig noga för att inte säga någonting som skulle kunna misstolkas, som skulle kunna leda till att någon sa emot. Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag. När jag mådde som sämst gjorde jag inget annat än att jobba och ligga i soffan, helt apatiskt. Konstigt nog sjukskrev jag mig inte, jag såg inte alternativet, kämpade bara på.
Jag tycker att arbetsplatser ska ha tydliga regler om hur man ska vara mot varandra. Chefer ska sätta gränser. Det är inte lätt för de här frågorna är jättejobbiga att lyfta. Jag har jobbat i 25 år, och ingen av alla de chefer jag har haft har varit duktig på att hantera mobbning och kränkningar. Och kan man inget, då tar man inte i det. Inte sätter jag mig i ett flygplan och kör om jag inte kan? Så enkelt är det. Cheferna har inte kunskaperna. Någonstans måste vi börja kräva att våra chefer utbildas. Sen är vissa mer lämpade än andra. Den chef jag hade tidigare var väldigt driven och duktig, men olämplig att ha personal under sig. Så det kan också handla om vilken typ av chefer vi rekryterar i våra företag.
Jag har bytt jobb och återhämtat mig något sånär. Men visst kommer det flashbacks av den där tiden ibland. Och jag är fortfarande den tysta musen. Jag skyddar mig själv. Tar rollen att inte sticka ut. Vill någon att jag ska ta ställning ger jag ett svävande svar, glider undan. Min glädje för jobbet har försvunnit och jag har inget helhjärtat engagemang för mina arbetsuppgifter. Och jag tror egentligen inte att dagens arbetsgivare vill ha anställda som bara gör vad de ska utan engagemang. De vill nog ha mer än så.”
Berättelse 5, ”Ylva”
Ylva fick arbetsgruppen mot sig och blev utfryst. Hon tycker att cheferna gled undan i stället för att ta itu med problemen på arbetsplatsen.
”När jag började jobba i industrin hörde jag någon säga: ’En kvinnlig operatör är en halv operatör’. Jag tänkte: Aldrig. I så fall ska jag vara en könlös operatör. Jag ska göra allt och lite till. Jag ska vara orädd, aldrig backa, ingen ska få tänka: ’Den där gör ju inte allt’.
Det gick bra för mig. Jag har lätt för att lära, och är ganska stark. Jag kände att jag blev en i gänget. Guld och gröna skogar alltihop, tänkte jag. Ibland fanns det en jargong som inte var så kul för kvinnor och nog kunde jag jamsa med i det där, men jag kände aldrig att det riktades mot mig personligen.
Efter några år blev jag intresserad av en ny tjänst och chefen tyckte: Du blir perfekt.
Jag lärde mig snabbt men kände att några av gubbarna var avigt inställda. En av dem kom jag bra överens med, och han var lite ledare över de andra. Han var jätteduktig men hade problem. Kunde vara otroligt lynnig, bli aggressiv. Chefen var på mig och ville att jag skulle hålla koll på den här mannen. ’Man skvallrar inte på en arbetskamrat’, tänkte jag. Jag gjorde klart för chefen att jag inte tänkte rapportera, han fick själv ta i problemet.
Men en dag brast det för mig och jag röt ifrån till den här gubben som hade problem. Och då vände han sig mot mig. Han frös ut mig och fick genast med sig de andra. Jag försökte säga: ”kom igen, vi har ju jobbat bra ihop.” Men nej. De hälsade inte. Gick jag in i kontrollrummet så gick de ut. De svarade inte på tilltal, hjälpte mig inte när jag bad om hjälp.
Det var helt galet, men jag fick det ändå att fungera i flera år. Tills en dag när en chef frågade: ’Hur mår du egentligen?’ Då bröt jag ihop totalt. Inuti mådde jag ju sämre än sämst.
Jag trodde väl att jag skulle få hjälp då men det fick jag inte. Chefer, de glider ofta undan. De vågar inte ta i det. De faller undan för de här karlarna, låter dem få sin vilja fram. Kungarna som kommer undan med vad som helst.
Det blev snack om omplacering. Jag sa: ’Varför är det jag som ska flytta på mig?’ ’Du är så lätt att flytta på för du är så duktig’, sa chefen.
”Det går inte att jobba med folk som inte svarar när man talar till dem, inte i längden.”
Det kom till en punkt när jag började sjukskriva mig. Jag fungerade inte hemma, sov dåligt, jag blev liksom apatisk. ’Vad är det för fel på mig?’ Jag bara ältade, ältade och ältade.
Tack vare företagsläkaren kom jag så småningom i kontakt med en jätteduktig psykolog. Hon fick mig att sluta känna mig som offer. Hon fick mig att sluta se fel i mig själv.
Jag insåg ju att jag inte kunde fortsätta i arbetsgruppen. Det går inte att jobba med folk som inte svarar när man talar till dem, inte i längden. Nu har jag varit på min nya arbetsplats i snart två år. Jag mår betydligt bättre, jag mår faktiskt ganska bra.
Det är också viktigt att komma ihåg att det fanns många som tyckte att det var åt helvete, det som hände mig. Det stora flertalet var och är schyssta. Ibland glömmer man det som är bra och ältar i det som är dåligt.
Under mina år i industrin har jag sett mobbning drabba både kvinnor och män. Men kvinnorna har varit fler.
Jag har börjat markera mot snuskiga skämt, jag jamsar inte med, jag vänder mig bort och visar mitt totala ointresse. Man är inte en könlös operatör. För omgivningen är man en kvinnlig operatör, oavsett vad man gör.”
Berättelse 6, ”Sonja”
När Sonja fick nya arbetskamrater gick allting snett. ”Kanske ville de nya stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”
”Halva skiftet slutade, de gick i pension. Fram till dess hade allt fungerat bra. Nu kom det en massa nya, de var unga och en, ja han blev ledare för packet eller vad man ska säga. Och av någon anledning utsåg de mig till mobboffer. Jag vet faktiskt inte varför. De tyckte kanske att det var enkelt att ge sig på någon äldre.
De var så nonchalanta och det blev bara värre, de slutade att hälsa, de såg mig inte längre. De kunde sätta sig med ryggen mot, en halvcirkel av ryggar och så jag ensam på andra sidan. De undanhöll info om utekvällar, typ bowling eller pubsvängar. Och så kom det kommentarer som handlade om att jag var mindre vetande ungefär. ’Förstår du det här?’ ’Det här känner du väl till?’ ’Det här ska du kunna, förstår du.’ Det blev bara värre och värre. Vuxna människor!
Jag mådde så dåligt, bröts ner, kände själv till slut att ”jag kan inte” trots att jag jobbat så länge. Till slut gick jag till läkaren och allt det här ledde till att det blev ett möte. Jag satt där på mötet och kände det som att jag var på de anklagades bänk ungefär. Jag försökte förklara och de låtsades att de inte förstod vad jag menade.
”Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”
Men man flyttade i alla fall på en av killarna. Och det har blivit lite bättre. Även om stämningen fortfarande är trist.
Vi har skurit ner på bemanningen. Det är inrutat timme för timme, minut för minut – det är körigt och det hjälper väl kanske till. Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot. De ville visa framfötterna och kanske lättade det på trycket att ge sig på mig. Jag vet inte.
Gruppen mår inte bra helt enkelt. Det är inget småprat som förr om åren, folk sitter och stirrar ner i sina Iphones när det är rast. Jag märker att det är bättre på andra skift. Jag önskar att någon kunde ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk. Men jag orkar inte kämpa, jag har resignerat.”
Fotnot: Alla namnen är fingerade.
Vi ska återvända till Stefan men först tittar vi på siffrorna. Psykisk ohälsa, där utbrändhet är en av de viktigaste diagnoserna, är i dag den snabbast ökande sjukskrivningsorsaken. Den är numera också den vanligaste orsaken, vanligare än skador på armar och ben. Försäkringskassan konstaterar i en rapport från i fjol att psykisk ohälsa spelar en ”stor roll” för ökningen av svenskarnas sjukskrivningar sedan 2010.
Hur krockar kraven på lägre stress med företagets lönsamhetsmål?
Socialt stöd. Om människor i organisationen ges en stärkt känsla av social delaktighet, status och identitet påverkas
Forskningen har ringat in två farliga varianter av bristande ledarskap:
Ulrich Stoetzer är psykolog på Arbetsmiljöverket. Här är hans tips på hur en grund för goda relationer skapas:
… gick Sverige i spetsen för de psykosociala arbetsmiljöfrågorna genom att som första land i Europa införa regler på området. Föreskriften om kränkande särbehandling i arbetslivet började gälla. Åren gick och föreskriften föll i glömska. Tjugo år av tystnad följde.
… skrotades Arbetsmiljöverkets förslag till föreskrifter. Under två års tid hade nio personer på myndigheten jobbat fram ett regelverk om psykosocial arbetsmiljö. Sverige hade nu endast EU:s ramavtal Stress at work att luta sig emot.
2014
Arbetsmiljöverkets Mats Ryderheim (bilden) har precis påbörjat en tre veckor lång praktik på EU-organet OSHA i Bilbao. Han har jobbat länge på den svenska tillsynsmyndigheten och håller med om att Sverige tystnat under senare år.
Hans Strandberg
Anna Tiberg
Vilka sanna ord. Du sätter verkligen fingret på spiken där. Dags att införliva ”lappstirrning” hemma.
Jag brukar ”tomglo”
Bästa jag läst på länge!!
Tusen tack för de sanna orden! Själv tränar jag mindfulness dagligen även med mina elever och jag brukar säga ”ny är det dags för andning, nu ska vi andas” då vet de precis hur det ska gå till.
Tack för en utmärkt artikel! Vi behöver mer av ”lappstirrande” eller som det numera heter, meditation eller mindfulness.
Så koncist och snyggt sammanfattat!
Ja jag har alltid propagerat för ” Vila i vaket tillstånd ”
jag är bonde! Har fördelen att kunna följa årstidensljus påverkan,höst,vinter och tidig vår= många sömntimmar,sommar=många vakna timmar
Bra skrivet. Har lärt mig detta genom livets hårda skola.
Du är så klok Agneta, så skönt att veta att det är nyttigt att bara sitta och glo ibland.
Vila
? Helt rätt….
Själv bruk ja ligg å Raal
Det mest optimala vore väl att lat/vilostunden ska finnas när kroppen säger att den behöver det. Att skriva in den i almenackan är för mig en stressvarning. Ge regelbundna lucker i det du planerar så slappet kan få komma in som en mer naturlig del i ditt liv. Också i umgänget med barnen är det viktigt att stanna -ofta! Lägg dig som förälder på golvet på rygg en stund när du kommer hem från jobbet. Det dröjer inte många sek tills du har någon vid din sida som gärna vill berätta om sin dag 😉
Det finns något som kallas pacing, där man gör lite i taget. Är riktad mot vissa sjukdomstillstånd men borde nog finnas lite mer av mest överallt 🙂
Barn behöver inte vara helaktiva med sina surfplattor, eller i föreningar. De behöver röra på sej och få ha ”tråkigt” det vill säga kunna tänka själva vad de ska göra framöver. Vilka lekar osv.
Härligt, hänna sitt,n peter o tomglo å ja ligg å raal! Ord som fanns och nu finns dom igen:)
Din text får bli min morgonbön!
Skitbra skrivet! Själv vilar jag min hjärna genom att besöka loppisar…Där kan man gå å vända å vrida på prylar utan att ägna en tanke åt något. Det lustiga är att jag inte förstått varför jag längtar efter sådana besök förrän nu… Det är väl vad man kallar ”mindfulness” antar jag.att vara bara här och nu
Kloka ord.
som jag förstår det skiljer mäns och kvinnors hjärnor sig bla på så vis att män har olika ”boxar” för att fokusera och en av dem är ”tomboxen”. Kvinnors hjärnor är mera ”multitasking” med förmågan att ta in många olika intryck samtidigt.
Kan vara anledningen till att flest kvinnor är sjuka av stress. Och som du skriver, att vi alla oftare kliver in i ”tomboxen”.
Tack för denna kloka artikel! ? ?
Jag sitter och tittar på utsidan av något och försöker tänka mig hur det ser ut på insidan, mycket lugnande och ger hjärnan ro och vila.
Jag är också psykolog och arbetar med människor med stressproblematik och utmattning. Att tänka-tvärt-om i form av medveten frånvaro istället för medveten närvaro är vad jag tror Agneta menar, en slags visualiseringsteknik, med andra ord att dagdrömma, eller att hamna i ett lägre medvetandetillstånd såkallad självhypnos, där vi vilar från alla tankar. Vi behöver båda enligt min mening, både mindfulness och mindlessness för att årerhämta oss efter våra arbeten. Fantastisk bra artikel.
Åå detta önskar jag att många många läser o tar till sig! Bra artikel Agneta, så nyttig att läsa!?
Väldigt fyndigt och ack så rätt! Lappstirra och mindlessness – yes!
Absolut!! har alltid upplevt mig lat och otillräcklig…… kändes skönt att läsa detta!!
Bravo! Nu ska jag fortsätta att följa min kropp. Du skriver så insiktsfullt. Låt oss börja tokglo även på tunnelbanan i stället för att använda smartphones och plattor. Det tänker jag göra utan dåligt samvete.
Själv tycker jag om att kura skymning. Speciellt nu på sommarhalvåret. Inget stearinljus, inga lampor tända vid kvällsmaten, sedan låter man timmarna gå till prat om livet i allmänhet. Till slut, när man inte längre ser annat än skuggan av personen mitt emot bryter man och går till sängs!
Lappstrria , mindless , Är en välbehövand stund för alla . Jag har gjort det i ett år och mår toppen. Stressen är borta !
Det er så sandt, så sandt, en rigtig god artikel.
Mina mand plejer at sige: ’jeg sætter mig lige og glor huller i luften’
Rolig mening” ”ägna sig åt meningsfull fritid, titta på TV, kolla in appar och delta i det internetbaserade nätverkandet.” Meningsfullt? Fan trot, sa Rellingen …
TV:n hjärntvättar dig. Stäng av TV:n och meditera/chilla, vetja 😉 Ta hand om själen och dig själv <3
Att sitta och ”glo i hanfot” är nåt vi ägnade oss åt i Karlsktonatrakterna. Får väl återuppta det!
tack för dina ord så rätt. Jag tyckte innan som man 60 år att mindfulness var trams men nu har jag sett ljuset. Ja vi behöver mer perioder av att göra inget koncentrera oss lugn andning och no stress
Detta är orsaken till att jag gillar att resa. Då blir det först flera timmars tom-gloende i bil/tåg/flygplan och sen full action när man är framme.
Att tempot är för högt och att ingen riktigt mår väl av detta håller jag med dig om. Att lata sig är närmast en investering i hälsa i dagens läge.
……..Frågan är bara vad vi ska göra åt saken. Att trappa ned tycker jag personligen är mycket svårt, då allt runt omkring bara verkar snurra snabbare, och det finns så många outtalade krav på allt som vi borde/måste hinna……..och jobba heltid verkar glida från att vara en rättighet till att vara en skyldighet eller ett nödvändigt ont.
Jag kan ofta känna mig bekymrad för alla vårs skull, och undra över hur vi kan dra i bromsen…..så att vi kan skapa ett samhälle vi faktiskt orkar leva i.
Mindlessness….. det bästa jag hört. Blir hysterisk av all mindfullness.
Som socionom som har funderat mycket över detta kan jag säga att svenska folket är besatta av att vara korrekta på alla sätt och vis. Ingen vågar sticka ut vilket leder till stor press om hur man ska vara för att passa in och absolut inte sticka ut. Sen är normen – Att klara sig själv och inte vara beroende av andra är onormalt för att människor är sociala varelser och ensamheten leder till ohälsa. Många kvinnor i världen tar mycket ansvar för familjen och arbetar långa dagar. Om ngt så är svenska män väldigt duktiga på att ta del av ansvaret i hemmet. Om man ger människor för mycket hjälp så tappar de behovet av att överleva och bli starka.
Klockren , verkligen bra och mycket tänkvärt ..
Ett uttryck från Roslagen var Slangra – att göra ingenting. När korna var mjölkade, sådden klar eller skörden. Detta var på 1970-talet.
Tack, så positivt, kanske vänder det snart, så att vi kan ta det lite lugnare, reflektera och vila mellan alla ”måsten”.
Del av syndromet: hela kommentarsträngen fylls av metoder att nå mindfullmess. Det var ju mer MINDLESSNESS vi behövde!
Vi har gått från ”Lapp-stirrning” till ”App-stirrning”
En kan även undra hur karensdagar påverkar långtidssjukskrivningar? Före kunde en själv reglera när det behövdes en dags paus. Mobiler och läsplattor har också verkligen förändrat livet. Hjärnan vilar aldrig. Jag har sedan jag var barn kallat det ”glotid” , det som är en slags meditativt stirrande.
New Public Management kallas internationellt även mer rättvisande New Psychopatic Management
Med ett system som främjar psykopatiska chefer som missbrukar makt, fuskar med statistik, detaljstyr och skapar osäkerhet – en fifflande ruffel och båg -verksamhet verkar precis som internationella ledarskapsexperter förutspådde har blivit resultatet!
”Varför har svenskar så stor acceptans för psykopatiskt ledarskap?” – är bland de vanligaste frågorna jag fått internationellt. Jag har inget bra svar – mer än att Svenskar är enormt fega och vågar inte sätta sig upp mot dubbelmoralen och utopia-bluffen av rädsla för repressalier.
Jag tror det är den ständiga rädslan för att bli nästa offer för nästa drev skapat av alla dessa psykopater vårt system driver fram och ger makt – som är den verkliga anledningen till att människor blir utbrända och sjuka!
Systemet NPM är ABSOLUT INTE det allra minsta effektivt – tvärsom!
Mycket bra skrivet! Jag har också tänkt i samma banor, att ”det var bättre förr”. Jag tänker även på vilket slöseri det är med reda pengar. En del av oss arbetar och vill arbeta på ett sätt som vi blir sjuka av, och många har inget arbete. Båda kostar pengar. Det bör väl ändå vara mer ekonomi i att se till att dom som arbetar kan göra det på ett hälsosamt sätt och slippa vara sjukskriven, och de arbetslösa får jobb.
Intressant artikel förhållningssättet är så avgörande Dvs inte straffa sig själv om man inte hinner med allt man tänkt sig. Vara lite döv för vad andra säger Vara nöjd med det man hinner och glömma det som inte hanns med. Har alltid gjort mycket utan egentlig planering Gör det jag ser och säger att det får bli lagom bra. Nu när jag blivit utkastad efter 68 från ett roligt jobb (som jag nog gärna fortsatt med) så kan jag vara med överallt där det finns roliga människor och för mig intressanta utmaningar. Integration, särskilda behov hos ungdomar och äldre, företagande, kultur mm. Det har blivit 12 föreningar som erbjuder detta
Dessutom har jag fått göra det jag drömde om som 10-åring. Efter 50 år föder jag upp några galopphästar, tävlar och umgås med likasinnade. Varje morgon när jag vaknar känner jag efter hur läget är och har min reflektionsstund sedan väntar stallet.
De som idag har barn och intressanta jobb och inte så lång erfarenhet av tidsfördelning har det tufft Det är mycket större hets än när jag var i den situationen. Vi behöver alla hjälpa till att minska trycket för dem. De som liksom jag fått sluta jobbet på grund av åldern men fortfarande vill göra saker kan vara volontärer och erbjuda support. Det håller oss äldre friska och glada. Generationsöverskridande insatser är så intressanta. Det vi får tillbaka är utveckling och delaktighet i samhället.
Tack för en mycket givande artikel
Har ett arbete där det rings och mailas om saker som behöver göras helst nu. Belastningen är orimlig och kön lång. Jag är noga med att gå undan 15 min fm och em. Då bryter jag kravtankarna genom läsning av något jag gillar, (i pappersform). Har inga kollegor men störande ljud. Det funkar, och rensar hjärnan, annars vore jag sjukskriven idag.
För mig funkar det att måla i mandalaböcker. Sitter med mina tuschpennor och fyller i små rutor, cirklar m.m. Väldigt avkopplande! Funkar framför TV:n också, men är jag stressad vill jag ha helt tyst omkring mig och bara sitta där och ”pilla”. Jag kan längta hem till min ”avkopplingsstund”.
Härlig text att läsa(om man tagit sig tid för det)! Hoppas dina ord lugnar många som har den ängslig känsla att man borde hitta på mer med sina barn i stället av att umgås, lyssna, kramas, kittlas, pussas, skratta tillsammas med dem. Barnen vill närhet och uppmärksamhet av föräldrarna. Varifrån trodde ni att viljan att vara bäst i fotboll kom ifrån? Allt grundar sig i uppmärsamheten eller bristen på den, det tolkas som kärlek! Det är det vi behöver ha tid med!
En mycket viktig artikel – livsviktig. Nu måste vi hjälpas åt att vända trenden genom att sluta tävla om vem som är mest aktiv och ge varandra och oss själva utrymme att vila. Det är okej att säga nej!
Underbart! Äntligen har något skrivit ner detta fantastiska budskap. Blev så glad av att läsa artikeln. När jag var barn på 50-talet så ”kurade vi skymning”, precis som några har skrivit om. Vi satt då och pratade i lugn och ro om allt och ingenting. Vi bara var……….det kan varmt rekommenderas för alla idag.
Absolut. Vi behöver ”träning” i hur man ”vårdar” sin hjärna. Man kan fråga sig som Peps Persson gör ”Vad är hög standard”? … om man inte har tid att vila 🙂
Jättebra artikel! Rekommenderar också att läsa pastor Tomas Sjödins senaste bok, där han skriver om att vi förr tog en vilodag, där vi inte behöver göra någonting, kan ”ligga på sofflocket” och umgås under dagen vilket gör oss till trevligare människor för oss själva och varandra, vi gör oss redo för veckan och avrundar veckan, återhämtning för själen!
Jag tycker reflektionerna över samhällsklimatet är träffande. Tänker att vi för att minimera kraven på att göra rätt i vår hälsostress kanske kan nöja oss med att återta söndagsvilan och avvakta dess effekt. Goda beteende sprider sig….
”Schemalägg det gärna”, varför? Strider lite med budskapet att ta det lungt. Spontana vilopauser är bättre än schemalagda eftersom det inte bidrar till stress och åter en tidpunkt att hålla i det hektiska livet.
Mkt intressant läsning. Skulle även vara intressant att få veta om demens har någon koppling med detta.
Det finns ett Italienskt uttryck som jag älskar under semestertider, men som vi alla borde använda oss av oftare..
”Dolce far niente” – Sötman av att göra ingenting!! ❤️
Mycket intressant läsning! Mindlessless är det vi måste sträva efter. Lappstirra låter också bra, bara vi inte missuppfattar och börjar lap(top)stirra…
Känner igen mitt passerade yrkesliv i beskrivningen, dags att börja öva att ”lappstirra” som pensionär, annars fortsätter man med samma takt.
Var är källkritiken? ”Innan stearinljuset och glödlampan sov vi när det var mörkt. Och det kunde bli många timmar. Att sova 5 timmar/natt är för lite. Punkt.”
Till exempel, blir man ju stressad av att se folk ”lata sig”.
Tack för all respons! Vi har samlat alla kreativa ord för ”lapp-stirra” till denna artikel: http://da.se/2015/05/har-du-slangrat-pa-sistone/ Fyll gärna på ytterligare! /Janna Ayres, webbredaktör.
Vaknade i morse och bestämde att i veckan blir det inga aktiviteter för någon av barnen, inte för att de inte orkar utan för att jag inte orkar! Detta innan jag läste din artikel. Jag tror det handlar om att lära sig uppskatta tiden som går utan prestation, lära sig känna efter hur det känns att vara trött och till sist lära oss att säga nej. Det kan komma att innebära att någon anser dig som annorlunda eller kanske lat. Men då får det väl vara så… God dag!
Min brittiske man brukar citera den kloka gubben som säger (på dialekt):
Sometimes I sits and thinks, sometimes I just sits.
Låter himla skönt att vila ögonen från skärmar och bara glo. Jag förespråkar även gubbsovning aka powernaps gärna efter maten 🙂
Tack för en jättebra artikel. Väldig kloka ord som behöver komma upp ofta på dagens agendor för reflektion om prioriteringar som ger utrymme för återhämtning.
Hur gör man?
Jag är egen företagare med världen dom arbetsfält . Dags daton varit företagare i 37 år och under färden kommer jag alltid till en punkt då jag rensar mig . Därefter märker jag att ju mindre jag arbetar ju mer tjänar jag .
Tack för den bästa artikel jag läst.
Visst är det så. Jobbat på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, egen företagare, varit med sedan vi kvinnor skulle ”få jämlikhet” = redan då, på 60-talet, funderade jag. MEN glömde de BORT vilka som gjort hemarbete??!! ALLA har ”rätt till heltid” – jag gick också på det, MEN SEN DÅ? Många, många kvinnor väljer som jag att starta eget.De hamnar då oftast utanför tryggheten – men jag ångrar det inte trots alla bekymmer. Stackars alla heltidsarbetande som tror att det är så livet skall vara. I Frankrike t.ex är det helt ok med aupair, hemhjälp. Och inte ens det har vi råd med trots allt jobbande. Snacka om att bli sjuk, såklart. Tack för artikeln!
En fantastiskt artikel. Nu fick jag tron tillbaka.
Jättebra artikel! Precis så som det är. Tänk om vi kunde nöja oss med mindre, så mycket bättre vi skulle må 🙂
tack för en mycket bra artikel. Hur får vi chefer att läsa den? Många anställda gör sitt yttersta för att motverka att hamna i utmattning eller i stressreaktioner. Det är många som signalerar och säger till att de är överbelastade men ändå är det alltid den enskildes ansvar att se till att hen hittar olika strategier för att slippa bli utmattade. Det borde vara ett krav att myndigheter, arbetsplatser m.fl har ett ansvar för sina medarbetare, eller?
Tack för den sorgliga vardagsbeskrivningen, men med sköna lösningar! Själv sätter ja mig i skogen och tomglor, när jag inte bygger en gärdsgård …
Bara en dotter till en same vet fortfarande hur man skall leva, eller rättare sagt, alla vi som bott eller bor på landet vet, att fåglarna fortfarande lever sina liv ungefär som de alltid har gjort, och ändå överlever de, sjunger och dansar och flyger till varmare länder varje höst för att varje vår återvända till platsen där de kläcktes och för första gången prövade sina vingar en gång, liksom på Jesu tid !
Lägg Dig på soffan med stövlarna på med knäppta händer under nacken och sjung långsamt och slött: ”Håhåjaja, håhåjaja, hör vad det blåser i träna (träden) i da (dag), håhåjajaa, håhåjajaa, de blåser i träna idaaaa.”
Tänk sedan hur Jorden snurrar runt alldeles utan att du behöver anstränga Dig det lilla minsta, tänk på hur Du kommer precis lika långt genom att ligga på soffan, som de som stressar halvt ihjäl sig. Jorden snurrar ju runt likafullt, i sin bana, vad du än gör, så varför stressa och springa? Var glad!
Allt verkar ha gått snett sedan vi skulle försöka oss på att kvalitetssäkra livet för oss själva och varandra. Om inte välfärden vore, skulle vi vara slavar.
Nu känner jag mig lugn, har sedan ett par månader (efter det att jag fyllt 70) börjat praktiserat detta.
Jag är en av alla dessa kvinnor som gick in i fällan, det värsta är att man är förstörd för livet. Idag är det bara att göra det bästa av tiden, ingen förstår vad man genomlider varje dag och det är ingen ide att förklara. Tack för artikeln, även om det inte var någon nyhet för mig. Jag har för många år sedan fått det förklarat av psykologer och andra jag haft samtal med i ”vårdsyfte”.
Tack för en bra artikel. Läste som ungdom boken av Max Dendermonde, nederländska ” De wereld gaat aan vlijt ten onder”, fri amatörmässigt översätt ”Världen går under genom allt flit ” , boken har jag glömt men omslagsbilden var en man som låg på rygg, grässtrå mellan tänder,stråhatt på,stirrande i den blå. Boktiteln, och bilden har blivit kvar som ledtråd.
Den totala imput från man vaknar tills man lägger sig har mångdubblats. Tänk själv alla intryck ljud bild lukt tempo vi färdas i. Antal människor om dagen vi träffas och förhåller till. Ökade produktivitet etc.etc. konstig att hjärnan inte kokar över. Mindlessness, sova, rensa bort sova, rensa,sova. Bra början till ett friskare liv , världen mår bättre av det på köpet.
Jamen då så…en gång i min ungdom läste jag en bok om liknande frågeställningar som gällde arbetslivet och tempot där och fann denna boken:
”HEJ LÄTTJA” av Corinne Maier. (Konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet)
Rekommenderas varmt till er alla. Kanske värt att slå ett öga i igen:D
Jag är där, mitt i utbrändheten….
Inne på sjunde året och jag är bara just över 40 år.
Med år av bla psykologhjälp som bara förvärrar. KBT och mindfulness kunde inte vara sämre för mig. Uppdrag och ”läxor” man får som patient gör att det bara fräser i huvudet. Att ”vara i nuet” bara stressar och gör att hjärnan kraschar gång på gång.
Tack för att du tar upp om MINDLESSNESS!
Det enda som gör att det går lite framåt i mitt tillfrisknande. 🙂
BRA inlägg. Mycket BRA skrivet om ett viktigt ämne.
Själv sjukskriven sedan lång tid tillbaks och känner igen det som skrivs b.l.a ovan från Teresa angående KBT… Det funkar inte för alla, med minsta ”stressmoment” så styr kroppen sin egen rajd och man blir utslagen ett tag igen. Och igen… Mindfulness och gympa genom promenader i naturen utan krav är en utväg för mig just nu, och att människor får större förståelse för vad som händer med oss som hamnar på ”sned” ibland.
Håller inte alls med. Människan är inte gjord för att lata sig. Vi människor mår mycket bättre av att jobba med något meningsfullt, uppnå resultat. Vi mår bättre av att vara effektiva och göra saker snabbare, och på så vis skapa mer utrymme för andra saker. Ingenstans i världen har folk det så bra som vi här Sverige. Vi hinner mest av alla att tillbringa tid med våra nära och kära. Vi har semester lite verierande mellan 4-7 veckor varje år och numera jobbar vi kortare och kortare på fredagar och har fler helgdagar under året. Jag
tror vi ibland behöver vidga våra
vyer lite mer och få mer perspektiv på livet. Detta genom att jämföra våra liv med människor i andra
länder och förstå hur bra vi
egentligen har det.
Det handlade ju inte om mindfulness utan läs igen, mindlessness, det är skillnad det!! Vi tror idag att vi måste ha koll även på andningen. Man kan gå in i stressfällan, men det ser så olika ut för varje individ. Bästa Berit man är inte förstörd för livet, men vi kan träna på att välja nytt, få öppnade ögon om vad som är väsentligt! Vi måste inte fortsätta vara en diagnos, inte om du kan känna, välja och tänka om!!
Jag satte en fågelmatning 10 m utanför matrummet, där sitter jag och glor och kurar skymning för då har fåglarna gått till ro! Det är som en ”evighetsfilm” att sitta och se på dem utan att behöva tänka på något annat än i så fall vilken fågel det är ?
Jag jobbar i ett serviceyrke och jag vill så gärna att vi stänger ner tex söndagar. En dag för eftertanke, vila och vara med familj och vänner.
Du har så rätt!
Jag tror att det är kalvmjölksdrickandet som tar ut sin karmatiska stress på Oz…
~ Eko ? Vegan ~
Något säger mig att det inte blir de som verkligen behöver varva ner som tar till sig av artikeln. Själv är jag bra på lata mig och kan ofta tycka att den mest lyckade helgen är då man inte har något planerat och inte passar på att få saker gjort.
Vi har tappat ”tänk på vilodagen så du helgar den”. Detta är viktigt även för icke religösa. Tidigare hade jag en mental plan i huvudet införe varje helg, men orkade inte allt på lördag, och inte heller på söndag. Efter att ha bestämt att jag tar envilodag, då jag bara gör vad jag känner för, får jag mer gjort på andra dagen, än tidigare på hela helgen
Sedan jag gjorde mig själv alkoholintolerant uppstod ett stort utrymme för just avkoppling. Sover mycket mer och dessutom utan otäcka drömmar.