Helenas ”diskbråck” var cancer
15 juni, 2015
Skrivet av Elinor Torp, Marcus Derland
Tre gånger hade Helena Peltola googlat och hamnat på det värsta. Men läkaren envisades med diskbråck. Helenas vilja var stark. Hon ville hjälpa andra genom att berätta.
Mesoteliom
En cancerform som nästan uteslutande kommer av asbestexponering. Tumörerna uppstår i lungsäcken eller i sällsynta fall i bukhinnan.
Cancer i lungsäcken. Otvetydiga röntgenbilder. Ett grävande i minnet: Lek med en trasig eternitplatta? Skoltiden i Falun? Byggkaféet i England? Fabrikerna i Israel? Ströjobben? Ingen förklaring. Bara en diagnos. Ett argt ord. Me-so-tel-iom.’
Ur Helenas blogg, 2 april 2015. Skulle det nu inte vara den mänskliga faktorns fel utan det faktum att om ens livsöde vore en pokerhand så har jag helt enkelt ur vissa perspektiv fått en rätt usel giv. Och med mitt obefintliga pokeransikte därtill är det bara att bita i det sura pokeräpplet. Nej det blev inte som en hade tänkt sig, när korten väl delats ut. Om det nu någonsin blir det.
Helena Peltola fyllde 37 år med vetskapen om att något var fel. Smärtan hade börjat i axeln och vandrat runt till nacke och skuldra, en skärande ilsken smärta som höll på att göra henne vansinnig. Våren 2014 gick hon till husläkaren säkert fem gånger för att få svar. Hon googlade själv också. ”Vad är du rädd för att det ska vara?” frågade husläkaren.
”En tumör så klart.” Tre gånger hade sökträffen blivit lungsäckscancer. Eftersom sjukdomen främst drabbade äldre farbröder som jobbat i industrin avfärdade hon farhågan.
Att inte få veta. Att drabbas av en asbestsjukdom utan att ha arbetat med asbest.
Men tanken på att något spökade i hennes lungor kunde Helena Peltola inte släppa. Vid en hälsokontroll några månader tidigare hade hon fått blåsa genom ett munstycke in i en apparat, som visade att hennes andning var onormalt tung och tät. På spirometrin såg det ut som om hon hade rökt ett halvt sekel. Hon hade en lungålder på 70 år. Detta nämnde Helena för sin husläkare. Men husläkaren höll fast vid sin diagnos. Helena hade ett diskbråck i nacken.
Veckorna gick. Andningen tjocknade. En solig dag i maj blev Helena stående i trappan upp från tunnelbanan. Lägenheten som hon delade med sin fru Marie låg på en höjd. Ett oöverstigligt mål. Som att stå vid foten av Mount Everest. Människor passerade förbi medan Helena klamrade sig fast kring trappräcket. Hon rörde sig bara i minnet, tjugo, trettio år tillbaka i tiden. Hade hon inte alltid haft problem med andningen? Trots att hon simmade jämt och spelade fotboll så gott som dagligen hade konditionen varit sämre än kompisarnas och hon kunde inte som de andra hålla andan under vattnet.
I hela livet hade hon varit aktiv och aldrig rökt. Ansträngningsastma hade hon kommit fram till. Helt klart var det därför hon utbildade sig till sjuksköterska inom lungmedicin och kom att jobba med KOL- och astmapatienter på en vårdcentral i Stockholm. Så hon hade en del kunskaper om sjukdomar i lungorna, men husläkaren lyssnade inte utan höll envist fast vid diskbråck. För att lindra smärtan sökte Helena alternativ hjälp, akupunktur, sjukgymnastik, starka smärtstillande preparat.
”Sverige har slutat med alla sådana utredningar.”
Med diagnosen diskbråck hamnade hon till slut hos en zonterapeut som gick igenom hennes kropp. Inget fel på axeln. Inget fel på nacken.
”Men något verkar vara konstigt med din vänstra lunga.”
Helena visste att husläkaren inte skulle lyssna på henne om hon hänvisade till en zonterapeut så i stället lutade hon sig mot sina kollegors samlade expertis.
”Mina arbetskamrater på min vårdcentral tycker att ni ska göra en lungröntgen.”
Husläkaren skrev en akutremiss. Dagen före midsommarafton 2014 fick Helena Peltola tid. Sjukvårdsapparaten snurrade i gång direkt. Lungan hade kollapsat och tömdes på flera liter vätska.
”Men du måste ju ha jätteont?”
Då brast det.
För första gången grät Helena inför främmande människor. Sjuksköterskan låg på sjukhus. Nu skulle hon inte längre vårda, utan bli vårdad. Sju veckor på sjukhus. En second opinion från Uppsala. Inga frågetecken. Mesoteliom.
Men hur? Och varför?
I bloggen skriver hon: Om det var Gud som delade ut tänder till människorna så stod jag sist i kön! Du ser ju själv mina ”risgryn till garnityr”, som en av mina favoritexcentriska barndomskamrater ilsket brukade uttrycka sin syn på det här med en dålig pokerhand, eller tandrad då. Jag brukade kontra vederbörande med att proppa min egen tandrad full med antingen läkerol eller extragula majskorn men det hjälpte liksom inte. Och här sitter jag nu och har uttömt alla mina tårar, svordomar, förbannelser eller böner. Inget tycks ju hjälpa. Pokerhanden är fortfarande i vissa avseenden raka motsatsen till vad den borde vara. Det enda som lindrar för stunden är tanken på läkerolen och majsen på tänderna, men bara för en kort stund. Sedan är jag tillbaka i verkligheten. Chemo är kort sagt lidandet förkroppsligat.
Arbetskamraternas tröstande röster mellan kala vita landstingsväggar: ”Vi har alltid dig i åtanke så fort det sitter en yngre person med avvikande spirometri. Man ska inte bli blasé bara för att man jobbar i primärvården. Det är här fallen upptäcks. Om man är observant.”
Hustrun Marie sover över i sjukhussängen. Vännerna skickar bilder via Instagram, iscensätter gamla skämt, startar en kampanj, Bring Back Helle. Hon är inte ensam. Världen runtikring henne bryr sig. Och när Helena kommer hem igen vill Täppas vara nära, stryker sig kring hennes ben och tycks på katters förunderliga vis undra vad som har hänt.
Sjukhuset sträcker ut sin mest avancerade arm så att Helena kan få specialistvård i lägenheten. Magen krånglar. Ett försök att fira påsk på landet måste avbrytas. Helena får åka hem igen. Frågan kör runt i huvudet:
– Var hela mitt liv på väg emot det här? Så ändrar hon inställning, snuddar vid en slags acceptans. Men vill fortfarande veta.
När? Var? Hur?
Lugnet som infinner sig när man får svar. När andades hon in asbest?
• När hon lekte vid mormor och morfars sommarstuga som barn. Visst fanns där en spillplatta, en trasig eternitskiva, som blivit över? Lekte hon inte med den en gång? En gång. Räcker det?
• Fabrikerna i Israel där hon jobbade en kort tid när hon var 18, 19, kanske 20 år?
• Kaféet i England där byggjobbarna med sina dammiga kläder sprang ut och in. Ett och halvt år arbetade hon där. England har flest mesoteliomfall i världen! Va, stämmer det? Ja.
• Falun. ”Jamen är du uppvuxen i Falun, då är det inte så konstigt.” En man i lungcancerföreningen där hon blivit medlem. Svepande konstig kommentar.
Skolan i Falun, ett gammalt gasverk eller liknande som sanerades och gjordes om till lågstadium, ett vagt minne av vuxna som pratade om arsenik, renoveringsarbeten på mellanstadiet, byggdamm. Suddiga bilder. Att inte få veta. Att drabbas av en arbetssjukdom – en asbestsjukdom – utan att ha arbetat med asbest? Att acceptera sin giv, som Helena skriver i sin blogg Sister Sinkadus. Att välja sina minnen.
”Som när jag okontrollerat drog i väg min rosa glittriga älsklingsstudsboll rätt upp i porslinslampan så skärvorna ringlade ner över fröken och mamma där i vestibulen i Södra Skolans vestibul mellan ettornas klassrum på skolavslutningen. Eller när jag i ett fast örongrepp åkte ut från syslöjden för att jag 1. stimmade upp de andra flickorna, 2. inte kunde vare sig sy, tråckla eller virka.
En gång hade vi en patient som jobbade på bank. Han hade absolut aldrig varit i närheten av asbest, sa han.
I Uppsala bor Helenas läkare, Gunnar Hillerdal. Han jobbar på övertid. Egentligen har han gått i pension för länge sedan, men kunskapen om asbestsjukdomar försvinner med honom, så han jobbar kvar. Han jobbar både för Karolinska i Solna och Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han jobbar för att trenden inte viker. Färre dör inte i asbestsjukdomar, kurvan har till och med vänt uppåt lite de senaste åren. Han hittar ingen annan förklaring än att människor fortsätter att exponeras för asbest. I hans kök en ledig dag träffar Dagens Arbete överläkaren och docenten i lungmedicin.
– En gång hade vi en patient som jobbade på bank. Han hade absolut aldrig varit i närheten av asbest, sa han. Men tredje gången vi träffades kom bankmannen på att han varit rörlärling i sin ungdom, berättar Gunnar Hillerdal. Han vet inte varför Helena fått sjukdomen. Det är en ovanlig cancerform hos så unga. Gunnar Hillerdal hänvisar till amerikansk forskning som säger att mer än 60 procent av all cancer beror på otur.
– Förr skickade vi fibrerna och delar av lungorna på analys. Det gör vi inte längre. Sverige har slutat med alla sådana utredningar. Andra länder, som Tyskland, gör det fortfarande, säger Helenas läkare.
Helena Peltola zappar framför teven. Katten Täppas spinner. Gift spolas in och kissas ut. Fem behandlingar till lungcancerpatienter. Sex till den som drabbats av mesoteliom. Gifter som slår ut celler, som bromsar och förlänger. Några månader, kanske ett år. Om kroppen svarar. Om kroppen klarar av det.
Sex and the City dyker upp i rutan, avsnittet då sextokiga Samantha får diagnosen bröstcancer, men mest bekymrar sig över att pojkvänspremiären råkar sammanfalla med första håravfallet.
Helena skriver för att sortera tankarna: Hur peruk efter peruk ratades och cancertillvaron blev alltmer påtaglig. En fick se hur väninnorna delade Samanthas första chemo med varsin isglass (det får en inte i landstingets cellgiftsbehandling by the way) … och slutligen hur den hårfåfänge men ack så fagre pojkvännen Smith rakar av sig sitt vackra hårsvall för att sympatisera med Samantha.
Lungcancer ökar bland icke-rökande tjejer, berättade hennes sköterska på Karolinska. Forskarna vet ännu inte varför, men hon och Hillerdal söker en förklaring. – De har inte kartlagt mitt liv. Det finns ingen förklaring att ge. Du har förmodligen skörare lungor än de flesta, sa doktor Hillerdal. Något måste han ju säga.
Fotnot: Helena Peltola skulle fylla 38 år i juni. Men den 6 maj gav hennes kropp upp. Saknaden är oändlig! Varför just Du? skriver hustrun Marie i dödsannonsen. Begravningen ägde rum i en kyrka i Falun.
Här finns en länk till Helana Peltolas blogg.
Källaren i hyreshuset där jag bor asbestsanerades. Jättebra. Mindre bra var att vi hyresgäster ej meddelades innan, att saneringsfirman ej verkade vidta några säkerhetsåtgärder och ej heller städade efter sig. Det var asbestdamm överallt. Tycker nu inte att det så konstigt att folk fortfarande blir sjuka av detta otyg.
Hej! Från 1983 tom 2003 arbetade jag hos ett företag i Norge, där det visade sig, att lagrets väggar var klädda med 213 m2 obehandlade asbestplattor. En besökare gjorde oss uppmärksammade över detta. Arbetstillsynet tillkallades och en sanering beordrades. Denna sanering utfördes under skandalösa förhållanden och vi anställda beordrades att arbeta under saneringen. Asbestdamm fyllde vår arbetsplats då saneringsfirman inte använde tillräckligt undertryck i saneringsområdet (pumpeffekt 1/10 av rekommenderad). Vi har genom konstant asbestpåverkan utvecklat asbestos med pleuraplaque och har fått konstaterad arbetsskada och yrkessjukdom av myndigheterna i Norge. Firman var försäkrad mot arbetsskador hos If försäkringsbolag, men de vägrar med hjälp av sina advokater att ersätta oss för detta och menar att de ersätter då vi utvecklar cancer, men då är det ju inte intressant när vi ligger inför Döden.
När jag började arbeta i petrokemi industrin i början av 70-talet vill jag minnas att vi blev varnade för asbest med stor grad av allvar. En oexponerad hade risk 1. Om jag minns rätt gav asbestexponering dubbel risk – rökte du hade du 10 gånger högre risk och kombinationen asbest plus rökning en faktor 100. Så kolla gärna om mitt minne är ungefär rätt också med dagens kunskap och varna i så fall extra för rökning kopplat till asbestexponering.
Tar man hänsyn till hur gamla de som nu drabbas av cancer är? Kan det vara så att tiden för att utveckla denna cancer är ganska lång? Tar man hänsyn till annan bakgrund, om de som får cancer kanske kommer från en annan del av världen där det varit godkänt att ha asbest längre än vad det varit här? Tycker inte att artikeln var speciellt uttömmande.
Ja, artikeln visar bara absolut antal fall över alla åldersgrupper, och latenstiden är lång. Om man tittar på åldersspecifika incidenstal verkar de sedan 90-talet vara på nedåtgående bland män yngre än 65 år (som troligen exponerats mindre och haft bättre skydd än äldre generationer).Skrev en liten analys av detta: http://klpn.se/2015/06/15/farlig-fiber/
Folkhälsomyndigheten och Miljöförvaltningen måste ta asbestfrågan på större allvar när det gäller oskyddade människor som tvingas bo kvar under pågående renoveringsarbeten av badrum/kök från 1950/60-talet. Arbetare skyddas av Arbetsmiljöverket men boende skyddas inte av några myndigheter idag. Miljöförvaltningarna saknar kompetens och ta inte frågan på allvar – förlitar sig blint på egenkontroll – byggdamm blandas med asbestdamm och farliga o starkt allergiframkallande kemikalier (relining av avloppsrör). Även relining kan efter enstaka exponering ger allergi mot härdplaster. Enligt dagens SVT-nyheter räcker enstaka exponeringar för att få asbestrelaterade dödliga sjukdomar. Unga som aldrig arbetat med asbest dör enligt SVT. Varför reagerar inte Folkhälsomyndigheten och kräver att boende ska erbjudas tillfälliga boenden medans lägenheter PCB/asbetssaneras och relinas?
Ny asbest importerades till Sverige 2009
http://loblog.lo.se/arbetsmiljo/aven-ny-asbest-dodar/
Jag påpekade för min hyresvärd när man informerade om renovering/ombyggnation av fastighet att de var skyldiga att ge en tillfällig bostad under saneringen/renoveringen/ombyggnaden, men man brydde sig inte och svaret blev: Tror du att vi har så många lediga lägenheter!
Jag skrev då till Länsstyrelsen och påpekade igen att fastighetsägaren inte tänker följa lagen om tillfällig bostad under renoveringsarbetet, men nekande svar även därifrån. Betänk då att detta är ett verk som skall kunna detta här med hur lagar och regler skall följas..
Om man är osäker på hur man skall göra eller var det finns asbest så anlita en firma som tar asbestprover och utför asbestsaneringar dagligen.
http://www.ocab.se
Jag vill varna för oseriösa saneringsfirmor. Mitt badrum innehöll Antofyllit i fix och fog och sanerades av en firma. Omgående fick jag stora problem med luftvägar, smärta och andningsbesvär som nu ett år senare visat sig blivit bestående. Inskickade prover för analys bekräftade misstanken, asbest finns i 4 olika sorter i min villa. Arbetsmiljöverket gjorde ingenting efter anmälan. Nu får jag leva med mina luftvägssmärtor resten av livet och samtidigt oroa mig för cancer. Vilken tur jag insåg faran och höll mina 4 barn borta. Analyslaboratorierna visar ”ej asbest” om halterna understiger gränsvärden trots att asbest hittats. Dessutom samarbetar flera av företagen med Asbestsaneringsfirmorna. I detta fallet begärde jag ut deras anteckningar vid analysen och fick veta att asbest hittats. Vem kan man lita på?
En släkting till mig använde gamla eternitskivor till ett bastubygge tidigare
(som värmeskydd för träväggen bakom aggregatet) – sen stod han och sågade upp dom till rätt dimensioner, med vinkelslip.
Ioförsig utomhus. Men alla som sågat stenmaterial med vinkelslip, vet ju hur mycket det dammar.
Han stod i ett moln verkligen och inget andningsskydd. Jag själv gick inte ens i närheten medans han höll
på och ställde mig uppströms i vindriktningen.
Hade jag läst här innan, så hade jag nog inte ens använt bastun efteråt – för han stod ju även där inne
och borrade hål i skivorna och skruvade upp dom. Det gick som tur var några timmar innan vi skulle bada,
så det mesta dammet han väl lägga sig.
Han verkade inte märka av något då i alla fall och inte nu 12-13 år senare vad jag vet.
Men det är ju ändå ingen garanti för att han klarar sig undan eventuella otrevligheter.
Vissa verkar ju uppenbarligen ta ganska lätt på det där, även i nutid. Dom tänker väl bara det är som vanligt stendamm
– kan va farligt om man utsätts för stora mängder i arbetet under många år, men att en gång är ofarligt.
Men vad jag förstår, så är asbest mycket värre än så. Det var ju flera räddningsarbetare som fick cancer efter
Twin Tower rasade förut. En stor del av väggarna var isolerade med asbestmaterial som dammade upp vid raset och när dom grävde
i rasmassorna efteråt.
Då snackar man ju inte om nån stor mängd personer som exponerats under ett helt arbetsliv och bara ett fåtal drabbas.
En firma sanerar badrum i Bostadbolaget här i Göteborg från 50 talet. Personalen är noga att tejpa igen de två dörröppningarna i de två rummen med plast o tejp efter avslutad arbetsdag. Det känns okej samt att de haft en dammsugare igång i varje rum som suger in det negativa i luften. Blir lite orolig ändå då jag o sambon ska vistas i samma lägenhet när arbetet utförs har ingen annan stans att ta vägen.