Industriarbetarnas tidning

Ingrid: ”Jag gillar mitt nya tempo”

3 juni, 2015

Skrivet av

När Ingrid drabbades av utmattningssyndrom grät hon av skam. Hon kunde ju inte jobba. I dag är hon fylld av hopp: ”Jag njuter mer av livet. Jag har inte längre bråttom.”

Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.

”Det obehagligaste var att jag inte kände igen mig själv.

Mitt språk försvann. Närminnet fungerade slumpartat. Kreativitet, logiskt tänkande, förmågan att prioritera och planera var borta. Jag gick runt en period och sa fel ord åt fel saker. Till exempel ’bricka’ istället för ’bord’. Båda börjar ju på b…

Jag kastade om orden i meningarna när jag pratade, jag hann glömma vad jag nyss sagt. Jag såg att personen framför mig pratade med mig men orden gick inte in. En period var det omöjligt att samtala och ha tv eller radio på samtidigt. Då tappade jag tråden direkt.

Jag grät av skam för att jag inte klarade mitt jobb, och grät ännu mer för att jag grät, i stället för att göra något åt situationen. Jag grät för att jag inte förstod vad det var som hände med mig. Kände mig ensam. Fruktansvärt ensam. Hjärnan började spinna loss ohämmat. Jag vaknade på natten fullständigt övertygad om att det pågick ett fullskaligt krig utanför vårt hus. När jag körde bil kunde jag få för mig att jag skulle krocka och dö.

Jag drog mig undan omgivningen. Samtal och ljud åt sig in i hjärnan, störde och gjorde att jag inte kunde höra om något farligt hände.

Förra gången, efter min första krasch, var jag sjukskriven cirka ett och ett halvt år. I dag har jag varit sjukskriven snart två år. Jag har varit timanställd och haft fem arbetsgivare för att få ihop en vettig lön. Allt gick bra fram tills deltidsdagarna tog slut. Då kunde jag inte längre stämpla upp de veckor jag jobbade deltid. Hela tiden skulle jag skriva fem lönerapporter, en rapport till Arbetsförmedlingen, och fylla i a-kassakorten och lämna in rätt ifyllda arbetsgivarintyg.

Jag kunde välja mellan att tacka nej till alla jobb och bara stämpla, eller ta de jobb jag fick. För mig är det självklart att jobba. Alltså blev det en jakt på timmar och en chansning i början av varje månad, varje vecka, om jag skulle våga tacka ja till jobb eller avstå.

”Vem har sagt att man måste jobba på utan pauser?”

Nu arbetstränar jag för att se vad jag klarar av. Det är på ett helt annat jobb än det jag är utbildad för. Jag har fått och får fantastiskt bra stöd av läkare, kurator, Försäkringskassan, min tillfälliga chef och arbetskamrater, Arbetsförmedlingen och min familj. Och av stödgrupperna på Facebook. Jag mår bättre och bättre och har färre ångestattacker. Nu är det mest orken som sätter stopp.

Jag börjar hitta mitt nya jag men det tar tid att acceptera att jag inte kan vara lika spontan och aktiv som förut, jag behöver planera mer, se till att få vila. Nu är det en timmes aktivitet, femton minuters vila, och så vidare för att orka med dagen.

Men vem har sagt att man måste jobba på utan pauser? Jag klarar av att läsa längre texter ibland. Det tar längre tid för mig att lära mig ny kunskap, men å andra sidan kan jag rätt mycket redan. Jag njuter mer av livet. Jag har inte längre bråttom. Jag kommer fram tids nog. Kanske är jag framme redan?

Jag är mer nöjd med mig själv idag. Jag kommer aldrig bli den jag var och det är jag glad för. Jag gillar mitt nya tempo. Jag sover fortfarande dåligt av och till men då får jag ta det lite lugnare med intrycken dagen efter. Som någon sa, vi utmattade har intrycksallergi. När jag minskar intrycken minskar trycket på hjärnan så den kan ägna sig åt att njuta av allt vackert i livet.”

Fotnot: Ingrid är ett fingerat namn

En kommentar till “Ingrid: Jag gillar mitt nya tempo

  • Jag känner igen mig till fullo i din text. Intrycksallergi var ett mycket bra ord som jag adopterar omgående. På mitt jobb skall vi i september ha en stor konferens för 120 personer. Jag vet att det kommer att ta hur mycket energi som helst för mig att delta och att jag inte kommer att få ut något av detta eftersom det blir för många intryck samtidigt. Vet bara inte hur jag skall få min chef att förstå att det är bättre för mig att inte delta. Allt ska vara så obligatoriskt………….

Lämna ett svar till Gunnel Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.