Industriarbetarnas tidning

Lasse orkade inte mer

23 september, 2015

Skrivet av

Socialsekreteraren Lasse Persson i Krokom tog sitt liv och två chefer åtalades för att ha drivit honom i döden.

Läs eller lyssna på Elinor Torps berättelse om självmordet som väckte Sverige.

Krokomfallet i korthet:

 24 maj 2010 vädjar socialsekreteraren Lars Persson om att få bli omplacerad.

26 maj 2010 får Lars Persson en underrättelse om avskedande.

10 juni 2010 är Visions ombudsman är på väg till Krokoms kommun för överläggning om avskedandet. Samma morgon tar Lars Persson sitt liv.

27 september 2010 polisanmäler änkan Maria Lundquist Persson fem chefer vid Krokoms kommun för brott mot arbetsmiljölagen genom vållande till annans död.

21 mars 2013 åtalas två av cheferna i kommunen för arbetsmiljöbrott.

19 februari 2014 fälls cheferna för grov vårdslöshet till villkorlig dom och dagsböter av Östersunds tingsrätt. Domen överklagas av båda parter.

20 januari 2015 inleds rättegången i Sundsvall, hovrätten för nedre Norrland.

3 mars 2015 frias cheferna. Beslutet överklagas till Högsta domstolen av Riksåklagaren.

11 juni 2015 meddelar HD att man inte ger prövningstillstånd.

OVIKEN, 10 JUNI 2010

Oskarp står han i sovrummet framför henne. Han viskar för att inte väcka Lina i sängen bredvid. Han vågar inte, viskar han. Det luktade så skarpt av målarfärg i Linas rum att hon inte kunde sova där.

I går kväll fick han för sig att spika fast lister och stryka på färg. Väggarna i hallen skulle tvättas, kläder vikas och ett överbelamrat köksskåp städas ur. Maria känner kroppens tyngd mot madrassen. Lina som slutar nian, kakor och bullar, avslutningsfest på jobbet, Lovisa och Simon som flyttat in till Östersund, semestern som närmar sig och den kittlande känslan av sommar som brukar kasta henne ur sängen så här års om det inte vore för allt obegripligt som sker på Lasses jobb.

Som en spillra av sitt forna jag står han där, tio kilo magrare och luktar dystert av cigarettrök. Ingenting hos honom är längre sig likt. Ältandet håller honom vaken om nätterna. Sedan en vecka tillbaka vill han vara i ett eget sovrum på övervåningen för att inte störa henne.

Han har gjort något, säger han. Han har gjort något fruktansvärt. Om och om igen säger han samma sak, men när de frågar kan han inte förklara. Delar av en akt som skickats fel. Ett brott så hemskt att de kommer förlora hus och hem. Snart har de mist allt, och det är hans fel.

Pappret som kom med posten, ombudsmannen som Maria ska möta i kommunhuset om bara några timmar. Hon borde gå upp, långt bak i huvudet vet hon det, men kroppen lyder inte, och hon blir kvar i sängen. Hon förmår inte ens lyfta handen och röra vid hans arm.

Ännu sover huset och Lasse syns bara som en suddig figur i utkanten.

”Jag orkar inte mer.”

Så många gånger har hon hört honom säga de fyra orden att innehållet tappat sin betydelse.

Solen strilar in i rummet och ger väggarna en klarare färg. Efter en blöt grå vår kanske sommaren äntligen kommit. Figuren som ännu inte tagit form har nu satt sig på sängkanten, alldeles nära. Hon ser att det är Lasse och vill sträcka ut en hand.

”Jag vågar inte”, säger han.

”Sluta nu. Prata inte sådär”, svarar hon lugnt.

Så försvinner hon in i sömnen igen. Lasse reser sig upp. Han rör sig långsamt ut ur rummet. I halvvaket tillstånd kraftsamlar hon för att säga något som får honom att fatta att hon är på väg.

”Vad är klockan?”

Vägguret sitter ovanför dörren i köket och syns från den position där han nu står. Halv åtta. Hon tycker att han säger halv åtta och hon vet att hon då måste gå upp. Strax ska hon få ordning på musklerna. Om bara några minuter är hon hos honom. De ska ta sig igenom den här dagen tillsammans. Kommunen kan inte mena allvar. Det kan inte stämma att Lasse har gjort något så fruktansvärt som cheferna påstår, för att sedan uttrycka sig så otydligt att inte ens facket begriper. Hon ska prata med kommunen.

Allt kommer att bli bra igen. Hon ska ringa ombudsmannen också, som säkert redan är på väg.

”Kan du sätta på tevatten?” ropar hon efter Lasse.

Lina sover fortfarande stilla i sängen bredvid. I morgon slutar hon nian och efter sommaren börjar hon gymnasiet inne i Östersund. Hon har sett fram emot förändringen, friheten.

Maria hör att Lasse knäpper på vattenkokaren, hör honom röra sig i huset, slappnar av vid tanken på att han gör någonting. Så sugs hon åter in i sömnen och vaknar först efter en halvtimme.

EN DECIMETER LUFT

Sängen är tom. Rummet där Lasse sovit och ältat är märkvärdigt tyst. Hela huset tiger. Ett dovt muller i magen leder henne ner till källaren. De vedeldar huset så Lasse kan ha fått för sig att han måste fixa något med pannan. Men källaren är släckt. Hon trevar runt ett varv i mörkret, snubblar över prylar men hittar honom inte.

Kanske har han gått ut. Under de senaste veckornas förvirring har han smitit i väg ibland, till en skog eller en sjö eller bara ut på fälten i Oviken, men då brukar han ta med sig deras storpudel Ängla och nu sover hon på fårskinnspälsen på golvet.

Ytterdörren är låst. Magen mullrar oroligt. Ett åskväder drar fram inom henne, det blixtrar och skär som stygn i den stickande varma försommarsolen. Hon går upp igen, till rummet där han sov i natt. Tystnaden skrämmer. Huset har aldrig känts så ilande tomt och ödsligt förut. Hon skyndar på stegen uppför trappan, undersöker sängen noga som om Lasse ändå gömde sig under de trassliga lakanen.

Så ser hon den lilla garderoben i snedväggen.
I en mikrodels sekund lugnar magen ner sig för Lasse är i garderoben.

”Men sitter du här?” säger en len röst som är hennes.

Orden fastnar. I mungipan, en sträng saliv, och mellan Lasse och golvet:

En decimeter luft.

Ur munnen kommer i stället ett skrik som omöjligt kan tillhöra henne. Skriket formas djupt nere i magen, väller upp och slungas mellan väggarna i huset som en egen vanvettig organism.

Sax, tänker hon. Telefon, tänker hon. Upp och ner för trappan. Sax, telefon, sax, telefon. Sax! Sax! Sax! Hon kastar upp ytterdörren och vrålar ut i bygden, tänker att hela Oviken ska komma.

Men ingen kommer och i badrummet hittar hon en nagelsax. Medan hon klipper loss spännbandet trycker hon på telefonens knappar. Lasse rasar ner. En bild från en livräddningskurs för många år sedan. En, två, tre gånger pressar hon händerna och hela sin tyngd mot Lasses bröstkorg samtidigt som hennes eget avgrundsvrål suger upp allt syre i rummet. En röst ropar i luren:

”Lugna ner dig! Du måste lugna ner dig!” Maria ser in i Lasses ögon. Hon ser in i Lasses ögon och vet att han inte är kvar.

”ALLA DESSA KALLDUSCHAR”

Med Lina tätt intill sig stöter hon fram en adress åt 112-kvinnan i luren. Oviken sover och Lasse är död.

Polisen kommer. Ambulansen kommer. Huset fylls av myndighetsmänniskor som kokar kaffe och sluter ögon. Då ringer hon ombudsmannen.

Roger Fält startade tidigt från Näsviken.
Fem timmar behöver han på sig till Krokom har han räknat ut. Då hinner han förbi regionkontoret i Sundsvall och kan innan överläggningarna prata med Helen Wikner som representerar fackförbundet Vision lokalt.

”Så många vändningar.” Först ville man varna Lars. Mitt under ett möte som egentligen skulle ha handlat om någonting helt annat drog man fram vaga anklagelser om att Lars hade gjort något allvarligt fel. Kort därefter skulle man säga upp honom för något som arbetsgivaren inte ville specificera, och på sittande möte med facket ändrade sig kommunen igen och talade om avskedande.

”Så många kallduschar.” Roger Fält har pratat med Lars på eftermiddagarna, långa förfärliga telefonsamtal. Alldeles förtvivlad har han låtit på rösten. Han hade försökt förklara för Lars att kommunen inte har tillräckligt på fötterna. Det finns ingen saklig grund för avsked.

Samtidigt kan han inte ge Lars några löften. Skulle det visa sig att kommunen faktiskt har för avsikt att göra sig av med honom blir fallet för hårt, resonerar Roger Fält. Där agerar fackets ombudsmän olika. En del lovar och bedyrar att allt ordnar sig. Själv är han realist. Han tror på samförståndslösningar. Att prata sig fram till vad som är rätt och riktigt. I undantagsfall kan man ta till åtgärder mot arbetsgivaren, bara i undantagsfall.

Gentemot medlemmen försöker han vara så ärlig som det bara går. Till Lars i telefonen har han sagt: ”Det finns sex eller sju möjliga scenarier. Detta kan hända på mötet: 1. De drar tillbaka varslet om avsked och varnar igen. 2. De kör vidare på avskedandet och då tvistar vi … 3. De kör på uppsägning av personliga skäl …

Tillsammans på telefonen hade de lagt upp strategier, utifrån vart och ett av de olika scenarierna. I Lars förtvivlan kunde Roger Fält utläsa att alternativ två skrämde mest. ”Det handlar ju om försörjning”, hade han upprepat. ”Hur skulle det se ut om jag kom tillbaka till min egen arbetsplats som socialbidragstagare?”

När personalchefen en vecka efter det förvirrande mötet meddelade att man tänkte varsla om avsked hade Roger Fält fått ringa till Lars och ge honom beskedet.

”Att man kan gå den vägen, bedrövligt. Att enspårigt köra på det arbetsrättsliga …” muttrar Roger Fält tyst för sig själv när han kör ut på raksträckan mellan Sundsvall och Ånge. Han vrider upp volymen på radion, knäpper över till en kommersiell kanal.

I’m walking on sunshine … wooah!

Regnmolnen som i veckor legat tunga över Sverige har äntligen blåst bort och himlen öppnat sig, klart blå med små lätta tussar som släpper igenom sommaren. Solen värmer händerna på ratten.

En långfärdsbuss tar av vid Ånge. Ombudsmannen fortsätter rakt fram mot den lilla kommunen med 14 000 invånare. Strax efter avfarten mot Ånge vibrerar mobilen. Ombudsmannen lägger sig till rätta i högerfilen, trycker fram samtalet och hör Marias spruckna röst:

”Lasse har hängt sig.”

•••

Ombudsmannen sitter tyst med händerna på ratten. Han fryser. Frågan som Lars upprepade gång på gång när de pratade med varandra i telefonen: ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?”

Sedan hade han sagt att överläggningarna var som en dödsdom, som att åka till sin egen avrättning. Roger Fält ser ner i den torra ljusa asfalten som i detta nu värms upp för en ny semester. Sommarens första soliga dag. Den 10 juni 2010.

I tio minuter sitter han med händerna på ratten och stirrar ner i asfalten. Så ringer han sin chef på Vision i Sundsvall. Signaler går fram.

Inget svar. Han ringer förbundsjuristerna i Stockholm. De samråder och han åker vidare. Till Krokom. Till överläggningarna som aldrig blir av.

Hela tiden talar han till Lars som om han fortfarande fanns där i andra änden: ”Det här hade vi kunnat fixa! Vi hade kunnat fixa det här!”

I arbetet som ombudsman brusar han sällan upp, han höjer inte rösten, han tar inte till hårda ord, men när han kör genom Offerdals socken som på 70-talet införlivades med Krokoms kommun, när han svänger in i centrum och parkerar framför den stora bruna tegelkolossen rasar något vasst och olustigt i honom. ”Onödigt”, väser rösten, ”så jävla onödigt”.

Helen Wikner möter honom utanför kommunhuset. De pratar upprört med varandra några minuter innan de öppnar dörren till Lars arbetsplats.

”Alla dessa kallduschar”, mumlar Roger Fält när han ser tåget med chefer vika in på socialkontoret.

SOCIALKONTORET, KROKOM

Personalchefen, kommunchefen, socialchefen och chefen för individ- och familjeomsorgen tågar in på arbetsplatsen. Therese Hedman i receptionen drar ner rullgardinen och ställer sig för dörren.

”Kom inte in på mitt rum! Jag orkar inte se er.”

Tårarna smetar ut mascaran och ritar ilskna streck på kinderna. En krigsmålning. Ett ansikte som fått nog. I en glipa bakom rullgardinen ser hon chefskollektivet stå och trampa ute i korridoren.
Personalchefens strama ansikte, socialchefen som slår ut med armarna i ett vadå, kommunchefen som irrar med blicken och hennes egen chef som säckar med kroppen och inte vet vart han ska göra av sig själv.

Så många gånger pratade hon med Sverker: Ni måste göra nåt, det här kommer inte att sluta bra! Han kommer att ta livet av sig om ni inte gör nåt! Så många gånger hade hon försökt få cheferna att förstå. Hela våren ett kaos, en enda utdragen tortyr.

Två fackliga ansluter sig till chefståget. Bakom dem skymtar socialsekreterarna, utspridda, vilsna.

”JAG TYCKTE JU OM LASSE”

”Det ska hanteras på ett värdigt sätt.”

Sverker Eliasson tittar på klockan. Om några minuter börjar mötet med arbetsmarknadsenheten. Men läkaren vill veta mer, hur Lars mår, vad som ska tas upp på mötet med facket och hur han tror utgången kommer att bli. Sverker stryker bort de glesa hårstråna från pannan och pillar på de tunna glasögonbågarna:

”Jag kan inte föregå förhandlingen, men det ska hanteras på ett värdigt sätt”, svarar han läkaren.
Nu känns samtalet avlägset, som en scen ur en dålig teaterpjäs som han en gång tvingats uthärda. I själva verket var det i morse. Solen har inte ens hunnit gå ner. Han väntar på att himlen ska mörkna.

Under en tvättställning ute i trädgården på Frösön väntar Sverker Eliasson, chef för individ- och familjeomsorgen i Krokoms kommun, på natten. Men den ljusa vackra junikvällen tycks aldrig ta slut.

Årets första riktiga sommardag.

Huset är fullt av ungar som tjoar och stimmar. Han klarade inte av att vara kvar. När ingen såg på smög han sig ut i trädgården och spanade efter ett gömställe.

Tvättställningen är av den runda snurrande sorten som påminner om ett gigantiskt spindelnät. Lakan hänger på tork över linorna och bygger ett tunt rent skydd mot omvärlden.

Här inunder står han och försöker mota bort dagen. Kaoset på jobbet ekar i skallen. Stearinljusen, ringen, tårarna, medarbetarnas iskalla blickar, läkaren i telefonen som frågar hur Lars mår, integrationssamordnaren som berättar att något har hänt, någon har tagit sitt liv, chefskollegan som säger att han inget vet, men som två minuter senare bekräftar hans farhågor. Det är Lars.

När han kom tillbaka till kontoret var kommunchefen och personalchefen och socialchefen där, arbetsledaren som fått höra att det var hennes fel, allihop.

Jobbljuden värker sönder huvudet. Tvättställningen gnisslar. Lakanen luktar parfymerad trygghet och huset avtecknas bara som en ofärdig skiss på den rena vita ytan. Inne i huset, vid köksbordet, skakade de hand. Över en kopp kaffe för fyra år sedan anställde han Lasse.

Två envisa tankar tränger sig på: Nu blir det en förändring av mitt liv, det kan jag inte göra något åt.

Och: Jag tyckte ju om Lasse.

11 kommentarer till “Lasse orkade inte mer

  • Vem orkar att år efter år se människospillror forsa förbi och inte kunna göra något för en enda. Allt på grund av att de som har för mycket inte förstår hur det är att inte ha något!

  • Hej detta är inte ovanligt, sedan 10 år har samhället blivit kallare. Dåligt med personal, utnyttjade av personalen där för få får jobba med allt. Man får ingen hjälp.

  • Just nu pågår ett liknande fall i en liten kommun i Södermanland. Där inte cheferna tar sitt ansvar. Fruktansvärt. Total empatilöshet. Där dom inte bryr sej om att dom håller på att driva en människa till livets botten.

  • Jag har pratat med 689 drabbade under 18 års tid. Många av dessa kommer aldrig tillbaka i arbetslivet igen. De har svåra psykiska skador pga vuxenmobbning! De är skadade för hela livet! Hur kan detta vara möjligt i Sverige? Vilket politiskt parti vågar lyfta frågan i riksdagshuset? Skandal att dessa psykiska brott sker i svenskt arbetsliv och i skolans värld där skolbarnen också skadas pga mobbning.
    TACK ELINOR FÖR ATT DU LYFTER OCH BELYSER DESSA BROTT I DIN BOK!

  • Jag stöttar mobbningsoffer varje vecka. Under 18 års tid har jag blivit uppringd av 689 drabbade. Många har haft självmordstankar. Det är dåliga chefer som inte stoppar mobbning som skapar dessa mobbningshärdar.

  • När mobbarna skyddas av korrupta eliter som har makten över sjukvården och myndigheterna har offren ingen chans . De drabbade blir bannlysta och utfrysta och fråntas alla mänskliga rättigheter. Det är viktigt att veta att facken ställer sig bakom dessa utslagningar från arbetslivet och blundar och allierar sig med förövarna när de drabbade söker upprättelse. Staten blir därefter nästa bödel.

  • Tack Elinor för en bra och viktig bok.
    Tyvärr är trakasserier från chefer/ledning vanligare än man tror. Är själv mitt uppe i detta. Har en osäker chef som ägnar en stor del av sin tid till att kontrollera och skuldbelägga sina medarbetare. Kränkningar. Särbehandlingar. Direkta arbetsmiljöbrott. Personalen larmar men ledningen och HR-ansvariga väljer istället att stötta chefen. Fokus läggs på enskilda medarbetarna som pekas ut som skyldiga. Det spelar ingen roll att den ena efter den andra sjukskrivs för utmattningsdepression. Det är bara chefen som erbjuds stöd. En lösning kan vara arbetsmiljöutbildning, en annan att göra bättre rekryteringar av chefer från början. Men ändrade lagar krävs också för att få stopp på detta. Den enskilde medarbetaren kan tyvärr inte förvänta sig så mycket stöd från facket, här gäller det istället att säga upp sig illa kvickt och söka sig till en sundare arbetsplats.

  • Så här är det tyvärr. Mitt liv har gått sönder precis som Lasses. När man till sist lämnat arbetsplatsen och man söker nytt arbete så får man inget. Man behandlas som en pestsmitta.

  • Har själv blivit mobbad både i skola och på arbetet. Har jobbat 11 år som städare, men efter att ha blivit illa behandlad under alla åren och inte fått något stöd och hjälp, så orkar jag inte längre. Gick in i väggen för andra gången för 1,5 år sedan, och nu orkar jag inte jobba längre. Ska börja gå i terapi för PTSD, och se om jag kan komma tillbaka till något annat yrke istället. Är bara 36 år och vill inte bli sjukpensionär, men något behöver förändras med arbetslivet för att folk ska orka med.

Du kanske också vill läsa…

Ökat tryck på själslig skyddsrond

Den psykosociala arbetsmiljön har inte prioriterats på Bonniers stora tryckeri i Akalla. Men nu ska själen få sin egen skyddsrond.

”Det krävs friska arbetsplatser för att nya jobb ska skapas”

Våra arbetsplatser måste ”stress-saneras” för att nya jobb ska kunna skapas. Och arbetsmiljöverkets föreskrift kan bli ett viktigt hjälpmedel i detta arbete. Det skriver elva forskare i ett debattinlägg.

”Det lönar sig att göra något åt problemen”

Forskaren Malin Lohela Karlsson arbetar med att få arbetsgivarna att inse att stress och mobbning jobbet också kostar pengar för företagen.

Nu ska arbetsgivaren ha koll på jobbstressen

För första gången måste arbetsgivarna ha koll på hela arbetsmiljön. Nu har LO tagit fram en vägledning för hur skyddsombud ska jobba enligt föreskrifterna.

”Det svåraste har varit att hålla distansen”

Möt Dagens Arbetes Elinor Torp, vars nya bok om Lasse lanserades på bokmässan. Hans självmord satte nytt fokus på den psykosociala arbetsmiljön.

Huvudskyddsombud larmar i DA:s enkät

”Människor går på knäna – det är en tickande bomb”, säger ett av huvudskyddsombuden i DA:s enkät om den psykosociala arbetsmiljön.

Lyssna till kroppens varningar

Gå in i väggen, utbränd, utmattad. Kropp och själ hänger inte med. Kolla om du är i farozonen.

"Man ser inte människan utan fokuserar på vinst." Citatet kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industrier. Fler citat följer i texten nedan. llustration: Graham Samuels

”Förr eller senare brister det”

Dagens Arbetes granskning visar att stressen sprider sig på de svenska industrigolven, många klagar på en alltmer slimmad organisation. Samtidigt fokuserar allt fler företag på den psykosociala arbetsmiljön.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Att börja sova dåligt och vakna flera gånger per natt är vanligt när man drabbats av utmattningssyndrom. Bilden är arrangerad.  

Varannan IF Metallare lider av stress

Över hälften av IF Metalls medlemmar känner sig stressade på jobbet minst en gång i veckan, en lika stor andel får inte påverka sitt eget arbete. Förbundets nya arbetsmiljöundersökning ger en bild av stress, sömnproblem och olust.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pontus Georgsson

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.