Allianspartierna hotar avtalsrörelsen

Ledare Det är djupt illavarslande att allianspartierna ifrågasätter parternas rätt att sköta lönerörelsen och att de i grunden ifrågasätter kollektivavtalsmodellen. Än mer illavarslande är att arbetsgivarsidan inte håller emot dessa politiska klåfingrigheter.

Avtalsrörelsen pågår för fullt. Häromveckan gjorde arbetsgivarna inom Handeln ett utspel som innebar ett bud på frysta ingångslöner. Genast gick folkpartiledaren Jan Björklund ut och deklarerade att det inte räcker, i själva verket måste det till lönesänkningar. Moderaterna är inne på samma linje och hävdar att det krävs fler låglönejobb. Centerledaren Annie Lööf hotar med att lagstifta om inte parterna på arbetsmarknaden kommer överens om sänkta ingångslöner.

Politikernas argument för sämre löner är att det stora flyktingmottagandet kräver förändrade spelregler på arbetsmarknaden. Märkligt nog handlar alltid förändringarna om att fackföreningarna ska lägga sig platt inför arbetsgivarna.

Finns det nån fackförening i hela världen som skulle göra upp om att sänka lönerna, kan man ju undra. I synnerhet som direktörerna knappast har fått minskade löner på senare år. Detta bekymrar inte politiker som Lööf, Björklund och Kinberg-Batra. Under Reinfeldt-eran talade den borgerliga Alliansen ofta om vikten av att värna kollektivavtalen. Det tycks nu vara ett minne blott. I stället passar de borgerliga partierna på att plocka fram gamla käpphästar som i grunden förändrar den svenska modellen.

Det är djupt illavarslande att allianspartierna ifrågasätter parternas rätt att sköta lönerörelsen och att de i grunden ifrågasätter kollektivavtalsmodellen. Än mer illavarslande är att arbetsgivarsidan inte håller emot dessa politiska klåfingrigheter.

Nyligen gick arbetsgivareorganisationen Almega ut och använde flyktingvågen till att kräva sänkta ingångslöner. Hur vore det om företagarnas representanter i stället tydligt ifrågasatte politikers vilja att lägga sig i lönerörelsen? Att borgerliga politiker just nu kräver det som arbetsgivarna också kräver borde inte vara tillräckligt för att gå med på statlig lönepolitik. Nästa gång kan det ju vara klåfingriga socialdemokrater som lägger sig i.

Hur är det då med själva sakfrågan? Avgörande för ett bra flyktingmottagande är förstås att människor så fort som möjligt kan få utbildning eller jobb. Där är de flesta överens om att det måste till många olika lösningar – alltifrån stora utbildningssatsningar, bättre validering, snabbspår etc.

Men att sänkta löner skulle vara bästa recept finns det inget stöd för i forskningen eller i verkligheten. Kraftigt sänkta ingångslöner innebär en press nedåt på lägstalönerna. Det som är tänkt att hjälpa flyktingar skulle drabba de redan mest utsatta arbetarna på svensk arbetsmarknad. Tala om att ställa grupp mot grupp och ge SD vind i seglen. Ökade klyftor skapar inget bra samhällsklimat, varken för medborgare eller företag.

Det finns redan nystartsjobb och instegsjobb för att nyanlända flyktingar lättare ska få fotfäste på arbetsmarknaden. I båda fallen handlar det om att staten rejält subventionerar arbetsgivare som anställer nyanlända. Fack och arbetsgivare har också kommit överens om sk. YA-jobb (yrkesintroduktionsanställning) för ungdomar. I migrationsuppgörelsen mellan regeringen och allianspartierna utvidgades denna reform till att gälla nyanlända. Det går förstås att utforma andra modeller. Det tyska systemet med lärlingsjobb där man kopplar utbildning och jobb är intressant.

Det finns således redan i dag flera verktyg att använda för de arbetsgivare som verkligen vill se till att nyanlända kommer i arbete. Att utnyttja flyktingkrisen för egen vinnings skull borde vara ovärdigt svenska företagare. Arbetsgivarna behöver se över sin strategi för avtalsrörelsen och inte låta den kidnappas av borgerliga politiker.