Industriarbetarnas tidning

En mästare på metallmonster

1 april, 2016

Skrivet av Anna Liljemalm

metallskulptur2
Foto: Linn Bergbrant

Rostiga jättar När dottern önskade sig en jättedinosaurie i födelsedagspresent blev det starten på en ny karriär. I dag kallas han för stål-Picasso. Möt världsberömde Ricardo Breceda som svetsar i ökenvärme och älskar rost.

Ricardo Breceda

Ålder: 54 år.
Bor: Temecula, USA.
Gör: Metallskulptör.
Intressen: ”Allt som är spännande! Jag dansar lite och så gillar jag all typ av sport. Jag tycker om vandring också.
Jag gillar att gå längst upp på berg och kullar. Sedan brukar jag se till att besöka vingårdarna häromkring, så klart.”

Klockan är efter midnatt i den lilla ökenbyn Borrego Springs i USA. Det är beckmörkt.

Dennis Mammana, som bor här sedan många år tillbaka, går före oss i det karga ökenlandskapet med en ficklampa i handen. Han är noga med var vi sätter fötterna. Mellan kaktusarna springer både skorpioner och svarta änkor.

– Jag är ganska säker på att den är här någonstans. På dagen ser man den på flera kilometers avstånd, den är enorm. Det är mycket svårare på natten, säger Dennis Mammana.

Vi följer fotspåren i sanden tills vi hittar vad vi söker. Plötsligt lyser ficklampans sken upp en jättelik metalldrake. Sammanlagt finns 133 skulpturer i den enorma skulpturparken som omger Borrego Springs i Kalifornien.

”Hon sa att hon önskade sig en T-rex. Jag svarade att jag skulle fixa det till henne.”

Alltihop började med en biofilm. Ricardo Breceda såg Jurassic Park tillsammans med sin dotter. Efteråt satte de sig ner för att planera hennes födelsedag. Ricardo Breceda frågade vad hon önskade sig i sjuårspresent.

– Hon sa att hon önskade sig en T-rex. Jag svarade att jag skulle fixa det till henne. Jag tänkte att hon kanske skulle glömma bort det, men hon frågade mig morgon, middag och kväll i en vecka om jag hade börjat än. Så det var bara att sätta i gång, säger Ricardo Breceda.

Dottern hade inte önskat sig vilken dinosaurie som helst. Hon ville ha en i naturlig skala. Den ensamstående föräldern, med ett förflutet i byggbranschen, var inte främmande inför att svetsa och bestämde sig för att samla ihop stora mängder plåt- och metallskrot. Elva månader senare stod en sex meter hög och 14 meter bred metallskulptur färdig. För Ricardo Breceda har inget varit sig likt sedan dess.

– När dinosaurien var klar ställde jag den i trädgården. Jag bodde alldeles intill motorvägen så den väckte lite uppmärksamhet, kan man säga. Dagen efter hade jag både tidningar, radio och tv här, säger han.

I dag har dottern hunnit bli 21 år gammal. Dinosaurien vaktar numera utanför en polisstation.

Den jättelika parken, mitt i Borrego Springs-öknen, innehåller allt från elefanter till hästar, sköldpaddor och gräshoppor. Allt tack vare en nyfiken miljonär.

Varje helg passerade Dennis Avery på motorvägen utanför Brecedas hus och en dag fick miljonären en idé. Han hade mil efter mil med ökenmark som han inte visste vad han skulle göra med. Vad skulle hända om man ställde dit några metallskulpturer?

– Det var en riktig skjuts framåt i karriären. Han gjorde mig till kändis, säger Ricardo Breceda.

Det blev inte bara några metallskulpturer. Det blev 133 skapade under sex år i hans verkstad i Temecula. Att flytta pjäserna längs med de slingriga bergsvägarna krävde sin chaufför. Vissa av skulpturerna var så stora att de fick delas upp på flera lastbilar. Väl framme började nästa utmaning.
– Man måste ha på sig kläder för att skydda sig mot gnistorna när man svetsar. Det kan bli ganska varmt. Tänk dig då att göra det ute i öknen. Samtidigt blev metallen jättevarm i hettan från solen. Jag både älskade och hatade den där öknen, säger han.

Draken, den största pjäsen, tog sju månader att tillverka. Ricardo Breceda tillbringade sedan tre månader i Borrego Springs för att sätta ihop alla delarna.

– En dag kom en kille förbi. Klockan var nio på morgonen och det var 46 grader varmt ute. Han skrek åt mig att jag skulle gå hem. Jag var helt uttorkad. Han räddade förmodligen livet på mig, säger Ricardo Breceda.

Ett par dagar senare stod draken klar. Än i dag är det den skulptur han är mest stolt över.

– Jag har varit grundskollärare och tycker mycket om barn. Det bästa jag vet är att få se barnens glädje när jag är klar med en skulptur. Det är egentligen inte svårt, men man måste vara lite kreativ och ha mycket tålamod. Allt kan alltid bli bättre. Jag blir aldrig helt nöjd. På det sättet förbättras jag lite i taget, säger han.

Ricardo Breceda växte upp på en ranch i Mexiko och är känd för att vara extra bra på att fånga rörelser och muskulatur i sina skulpturer. Det han kan om djurs anatomi har han lärt sig från verkligheten och inte från böcker. Han vet exakt hur hästen ser ut när den springer och hur tjurarnas ögon kan vidgas av skräck.

”Metall är som lera. Man kan bända och forma den som man vill.”

Ricardo Breceda använder sig alltid av stål. Till stommen kan han fortfarande jobba med metallskrot ibland, men han föredrar platta plåtskivor. Då kan han forma dem precis som han vill. Han jobbar aldrig med rostfritt stål. Han älskar rost. Det är silvrigt i början och förändras med tiden.

Han är medveten om att han fått smeknamnet stål-Picasso. Själv tonar han dock ner det.

– Jag är inte där än. Picasso var en stor man, men det är klart att det känns bra. Att folk erkänner ens arbete som konstnär eller som lärare eller vad man än gör i livet. Det är en fantastisk känsla, säger han.

Just nu jobbar han för den lilla staden Norco. De kallar sig för hästarnas huvudstad. Där bor fler hästar per capita än någon annanstans i världen och Ricardo Breceda har anlitats för att skapa ett tiotal hästar i metall. Något nytt drömprojekt har han inte. Då hade han satt i gång för länge sedan.

Han konstaterar att man ser metall på ett annat vis när man jobbar på en industri eller i en produktionslinje. Där används metallen på mer eller mindre samma sätt dag efter dag. Han tycker att man ska våga utmana sig själv och se på materialet med nya ögon.

– Metall är som lera. Man kan bända och forma den som man vill. Om du har lite kreativitet kan du skapa vad som helst. Man behöver inte vara värsta konstnären. Man kan göra något för sig själv eller för sin dotter, som jag gjorde. För att döda lite tid, för att bli av med stress, för att bli glad eller för att bara se vad man kan åstadkomma. Börja med något litet. Man måste inte göra en dinosaurie, säger han.

Tillbaka i ökenbyn Borrego Springs berättar Dennis Mammana att såväl bofasta som turister är lika förtjusta i skulpturparken. I dagsljus blir det ännu tydligare varför. Varje del i drakens rostiga fjäll har skurits ut och svetsats fast med ett stort mått av precision.
En dinosaurie, som på avstånd ser ut att vara hårig, har fått korkskruvar med hjälp av centimeter efter centimeter av lockad plåt.

Ökenmiljön gör sitt för att bidra till stämningen. Ytorna är overkligt stora och långt i fjärran ser man skulptur efter skulptur.

– Breceda är berömd. Många som bor här har bett honom att skapa skulpturer som de kan ha i sina trädgårdar också. Vi har honom att tacka för mycket. Väldigt mycket, säger Dennis Mammana.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Sjuka Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna. Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Per har ett medfött hjärtfel. I åtta år har han försökt få Samhall att satsa på att utbilda de anställda i hjärt- och lungräddning.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Larmade om brister – ärendet lades ner

Richard Fredriksson slog slår larm om arbetsmiljön på Samhall redan i april 2020. Åtta månader senare lades ärendet ner.

Nu agerar Arbetsmiljöverket mot Samhall

Först la Arbetsmiljöverket ner skyddsombudets anmälan. Sen ändrar sig myndigheten. Nu tvingas Samhall i Eskilstuna att svara.

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

”Det finns inget människovärde kvar överhuvudtaget.” Det skriver en av alla anställda på Samhall. Medarbetare och chefer från norr till söder hör av sig för att berätta om situationen på det statligt ägda företaget.

Hon städar äldreboenden utan skydd

Lulu städar flera olika äldreboenden. Utan skydd. Hon är orolig både för den egna hälsan och för att smitta de gamla.

Samhall i Umeå: Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Andreas Zittra, områdeschef och affärschef på Samhall i Umeå, svarar på kritiken om bristande skyddsutrustning och utbildning för de anställda.