Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Livet går – tack och lov – vidare

14 april, 2016

Skrivet av Susanna Alakoski

Susanna Alakoski är författare och samhällsdebattör.

Krönika Det finns dagar då jag helst vill slippa ett välfungerande minne.

Just nu, världen känns som en elakartad plats att leva på. Trots den ornitologiska sensationen i Sågmyra, där den vitryggiga hackspetten visade sig, pippifågeln som i princip helt försvunnit från Sverige. Känner mig rädd och ängslig. Hjärnan går på högvarv. Sömnen hackar. Och när jag på radio hör, att staten ska lagra mat på grund av läget med Putin får jag hicka. Vi som just rustat ner. Ska vi nu tro att det blir krig igen?

Och det finns dagar då jag helst vill slippa ett välfungerande minne. Ty minnet minns Lockerbieattentatet, massakern vid OS München, bombattentaten mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Minnet minns bombdåden på Bali, i Dublin, i Madrid och i London, minns gisslandramat på Dubrovkateatern, och bombdådet i Oklahoma City. World Trade Center ska vi inte tala om, och efter det, Utøya, Paris och nu Bryssel och Pakistan.

När vi firar bröllop, dop, bemärkelsedagar vänder vi oss till poesin för att finna de rätta orden. När vi hemsöks av sorg, fylls av tvivel, när livskrisen står i farstun vänder vi oss till poesin för tröst, stöd, hjälp att förstå. När terroristerna lämnat tusentals människor i sorg behöver vi Wisława Szymborska mer än någonsin, för vi begriper inte och slumpen spelar en så avgörande roll i våra liv:

/../
Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För att du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Trots att illamåendet väller över oss varje gång vi påminns om förintelsen, livet går – tack och lov – vidare. Det märktes också när jag besökte New York och Ground zero. Trots det öppna såret, man byggde redan för fullt. Högt och kaxigt. I dag står där både skyskrapor, ett museum och en minnesplats.

Nä, jag vet inte hur vi ska få slut på terrorn och krigen. Och ja, jag tvivlar ibland på att det ens går. Men jag hoppas, hoppas att världens resurser, diplomatiska, tekniska, ekonomiska och demokratiska ska uppnå fredslösningar och människoro. Ty svåra världslägen har löst förut, om än att de föregåtts av helvetes helveten.

Men kvinnor behöver inkluderas i freds- och andra processer. Enligt UN Women undertecknades mindre än 4 procent av fredsavtalen mellan 1992 och 2011 av kvinnor och inte ens 10 procent av medlarna var kvinns. Samtidigt visar analyser av 40 fredsprocesser sedan kalla krigets slut att fredsavtal där just kvinnor haft stort inflytande nästan alltid uppnåtts. Ju större makt kvinnfolk har i fredsprocesser desto håll­barare är freden, så hävdar Operation 1325.

En kommentar till “Livet går – tack och lov – vidare

  • Vackra ord, men bara ord. Fred är omöjligt så länge barnslig nationalism och extremism får utrymme, och det får det alltid för folk vägrar att acceptera att det finns en värld bortom deras ego. Precis som tidigare ligger mörkret på lur för att folk vill hellre ha en tillfällig sadistisk kick än en fungerande lösning. Dom vill känna att den nebulösa ”fienden” straffats för att dom existerar.

    Fredsprocesser fungerar bara om alla parter VILL HA fred, annars är det bara slöseri med tid.

Lämna ett svar till H Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Leka med rallybilar och blingbling

Leka med rallybilar och blingbling

Overkliga Mr. T tar över makten i USA efter en lång politisk cirkus. Kan motgången vrida världen i rätt riktning igen?

Oändliga möjligheter i en global värld

Vi måste samarbeta över gränserna i stället för spilla energi på att försöka lösa allt var för sig.

”Äntligen kanske vi får en massrörelse”

Susanna Alakoski.

Hur man blir kär i ett skitord

Hur man blir kär i ett skitord

”Jag förstår plötsligt hur det går att bli kär i ett litet skitord som ty.”

Vad ska vi ha konsten till?

Vad ska vi ha konsten till?

Kultur är resor. Den förflyttar våra tankar. Vi upptäcker världen. När kulturföraktet sipprar tänker jag mig tillvaron utan konst.

Hellre dagens dikt än dagens katt

Facebook är både hemskt och underbart.

”Vi sviker inte – vi kämpar”

”Vi sviker inte – vi kämpar”

I dag behöver vi lägga mer än en heltidstjänst för att någorlunda kunna möta våra medlemmars behov på Samhall, skriver IF Metalls Birgit Birgersson Brorsson.

”Vi samverkar för de Samhall­anställda”

”Vi samverkar för de Samhall­anställda”

Det pågår ett arbete om att utbilda flera av våra förtroendevalda på olika nivåer på Samhall. Men i slutändan är det ägarna som måste ändra på vinstkravet, skriver Nicklas Nilsson, avtalsansvarig på Fastighets.

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

Vi har utbildningar för förtroendevalda och skyddsombud. Vi har både lokala och centrala förhandlingar. Men det räcker inte, skriver IF Metalls Susanne Östh.

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

LO-förbunden behöver varandras kompetens för att på bästa sätt stötta Samhalls anställda, skriver Tony Berggren, GS.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.