Industriarbetarnas tidning

Fengersfors bruk har fått nytt liv

7 september, 2016

Skrivet av Minna Ulin

Fengersfors bruk i Dalsland fick nytt liv efter nedläggningen. I dag myllrar platsen av konstnärer och småföretagare och de gamla byggnaderna rustas upp. Den kombinationen gjorde bruket till Årets industriminne 2015.

Not Quite

Konstnärskooperativet Not Quite är en ekonomisk förening som kom till Fengersfors bruk 2002. I dag finns 59 medlemmar som gjort bruket till en besöksmagnet. Varje år hittar upp mot 20 000 personer till butik, café, konstutställningar och konserter. Läs mer på notquite.se

Fengersfors historia

1796: Järnbruket Lisefors grundas i Fengersfors.
1892: Första pappersbruket startar.
1901: Fengersfors Bruks AB bildas, då Johan Fenger-Krog tar över.
1913: Tillverkningen av oceanpapper, två lager kraftpapper med ett mellanskikt av asfalt, blir en succé.
1950: Världens första kontinuerliga kokare installeras. Kapaciteten på 30 ton massa per dag revolutionerar världens pappersindustri.
1966: Massatillverkningen läggs ned, konkurs 1968.
1969: Karl Johan Enderlein startar ny tillverkning, med stöd av stat och kommun.
1978: En djup lågkonjunktur för svensk pappersindustri leder till nedläggning. Därefter flyttar småföretag in, Not Quite etablerar sig och flera restaureringsprojekt sätts i gång.
2015: Svenska industriminnesföreningen utser Fengersfors bruk till Årets industriminne.
Källor: bruket.se  och rapporten Fengersfors bruk i utveckling.

Fengersfors bruk breder ut sig som ett monument med spröjsade fönster och rött tegel som kramas om av slingrande klätterväxter. En modern skylt bryter av den viktorianska stilen: Sommarutställningar. Skylten har en direkt koppling till dagens bruksarbetare, konstnärerna i kooperativet Not Quite. De har inte bara fått Fengersfors att andas framtidstro igen, deras evenemang har också gjort bruket till ett av Dalslands största besöksmål.

Jonny Knarrström har följt utvecklingen från nedläggning till ny blomstring på nära håll. Han stämplade in här första gången 1959 och blev som 14-åring tredje generationens bruksarbetare. Han började med att skära hylsor men steg snabbt i graderna, från hjälprullare, till rullare, maskinpassare och maskinförare.

– Det var tider! Vi var som en stor familj. Det var så roligt på jobbet, jag bara väntade på att få gå hit.

Jonny arbetade de flesta av sina år i maskinhallen. Här sträcker en bedagad skönhet i metall ut sig från vägg till vägg. Det är PM 1, tillverkad 1906 av Karlstads mekaniska verkstad och en av Sveriges äldsta bevarade pappersmaskiner. Nu flagnar den gröna färgen, här och där spricker rostrosor fram och ett fint lager damm täcker skapelsen.
Som passare såg Jonny till att filtar, upprullning och ångtork fungerade. Han pekar mot virrvarret av hjul, dukar och remmar i maskinen.

– När papperstjockleken skulle ändras fick jag flytta en rem till ett koniskt hjul så att hastigheten ändrades. Det var väldigt noga, gick det för snabbt drogs pappret av. I början var det besvärligt och nervöst.

Produktionen av tryckpapper var i gång dygnet runt, förutom på söndagarna. I hallen fanns två pappersmaskiner och fyra personer per skift som skötte driften. Ibland var jobbet hektiskt, med papper som ideligen gick i trasor. Men det kunde också vara riktigt lugnt. Bäst var det vid kräppen. Om Jonny och kollegerna hade tur behövde de bara ta ut en rulle kräppapper på hela skiftet.

– Då kunde vi sitta i värmen resten av tiden och ha det skönt. Man var lat som ung!

Som mest sysselsatte bruket över 300 personer. I mitten av 1960-talet vände vinden efter flera tunga investeringar. När den olönsamma massatillverkningen stängdes 1966 såg Jonny ett första steg till nedläggning. Han sa upp sig och flyttade till Göteborg.

Samtidigt som Jonny byggde karosser på Volvos fabrik i Torslanda hann Fengersfors bruk både gå i konkurs och starta igen. Nye ägaren Karl Johan Enderlein drog i gång de två gamla pappersmaskinerna 1969 och köpte snart också in en modernare maskin. Företaget satsade på finpappersprodukter och snart blomstrade affärerna. Men framgången skulle bli kortvarig.

I slutet av 1970-talet hade Jonny fått nog av trängseln i Göteborg och flyttade hem till Fengersfors igen. Bruket sökte folk och han kom tillbaka till trotjänaren PM1.

– Men det var inte samma anda på bruket, de gamla gubbarna var ju inte kvar.

Än en gång sa Jonny upp sig innan han tvingades gå. För snart nådde pappersindustrikrisen Fengersfors. Orderingången minskade kraftigt. Dödsstöten kom när det stod klart att regeringen inte gick in med stöd för fortsatt drift.

Bruket stängde för gott 1978 och 101 anställda fick gå. Det såg mörkt ut, för Dalsland, samhället och arbetarna. Jonny var ändå inte särskilt bekymrad.

– Jag är realist. Det måste bli förändringar, så har det varit i tusentals år.

Den sista arbetaren stämplade ut, släckte ljuset och låste porten efter sig. Åtminstone känns det så när man i dag går i lokalerna. Inte bara pappersmaskinen från 1906, utan större delen av produktionsmiljön är bevarad. Fiberlinjen, processen från ved till pappersmassa, är i det närmaste intakt vilket gör Fengersfors bruk unikt i Sverige.

I Holländeriet på andra våningen förstärks känslan av att befinna sig i kulisserna till en gammal journalfilm. Här jobbade Jonnys pappa i 50 år med att mala, färga och tillsätta kemikalier i pappersmassan. De åtta Holländarna står kvar. Lunchbåset finns i samma hörn som förr. Det är som om arbetarna gått ut för att röka en cigarett och snart kommer in och drar i gång larmet från maskinerna.

Men här finns också saker som sticker ut. Uppe i taket blänker det till när en solstråle når en gyllene metallplatta. Bakom en stolpe står en cykel med en skrivmaskin på styret. Skulle någon trampa på pedalerna drar mekaniken i gång två flitiga händer som slår på tangenterna utan att få något vettigt skrivet.

Jonny skrattar till. Cykeln och metallplattan är konstinstallationer som producerats under brukets moderna historia.

– Not Quite har varit ett lyft. Utan dem skulle allt sett annorlunda ut.

”Bevarandet är viktigt eftersom vi har kvar så mycket utrustning från pappersbrukstiden.”

Omvandlingen började redan åren efter konkursen när brukets ägare Karl Johan Enderlein lockade hit småindustrier. Det första, ett vattenbruk med fiskodling, startade 1986.

För 25 år sedan fortsatte hans dotter Annie Rosenblad i samma fotspår. I dag har ett 30-tal företag sin bas här, allt från snickeri och fotografi till café och vedeldat bageri.
Bruket har också fått tillbaka en del av sin forna glans genom flera restaureringsprojekt. Näst på tur står renovering av skorstenen.

– Bevarandet är viktigt eftersom vi har kvar så mycket utrustning från pappersbrukstiden. Många andra små bruk har rivits och försvunnit i rask takt, säger Annie Rosenblad.

När Not Quite etablerade sig 2002 började en ny era. Medlemmarna i konstnärskooperativet flyttade in i samhällets tomma hus och brukets spirande sysselsättning slog snart ut i full blom. Utställningar, konserter och matfestivaler lockade även allmänheten.

I dag kommer upp mot 20 000 besökare per år. Samtidigt som de njuter av konst i maskinhallen eller opera i Holländeriet får de en dos industrihistoria.

Utvecklingen har inte gått obemärkt förbi. Svenska Industriminnesföreningen utsåg Fengersfors bruk till Årets industriminne 2015, för ”omvandlingen från överbliven processindustri till en spännande arena för industrihistoria, konstnärligt skapande och företagande”.

För Annie Rosenblad blev utmärkelsen ett kvitto på att arbetet lönar sig. Men hon slår sig inte till ro. Framtidsvisionen är att göra de industrihistoriska delarna mer tillgängliga för besökare och att utveckla helheten; konst, industrihistoria och småföretagande. Viktigast är att det finns verksamheter som kan dra nytta av varandra och stärka bruket som besöksmål.

– Då fyller bruket en funktion, att det finns sysselsättning på orten igen. Cirkeln sluts, nu med verksamhet i vår tids former.

En kommentar till “Fengersfors bruk har fått nytt liv

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Hon startar en minnesfond för anhöriga

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

”Det behövs mer pengar till rättsväsendet”

Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

Lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Så löser Norge brotten på halva tiden

Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Las-uppgörelsen

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.