”Bekväma myter – men livsfarliga”
21 september, 2016
Foto: Arenagruppen
Debatt I stället för sänkta löner borde Svenskt Näringsliv propagera för fler högproduktiva jobb – åtminstone om de tar hänsyn till sina egna analyser. Det skriver ekonomen Sandro Scocco angående debatten om migrationen och den svenska modellen.
Om skribenten:
Sandro Scocco är chefsekonom på Arena Idé. Han har tidigare varit chefsekonom på Global Utmaning och har tidigare haft samma tjänst på Arbetsmarknadsverket och ITPS.
Invandring verkar vara en bra sak på lång sikt för det mottagande landet om man ska tro på internationell forskning. Det är uppenbarligen något som lätt glöms bort när kostnaderna för asylmottagandet uppstår här och nu. Det är ju då kostnadsdebatten uppstår. En debatt som lätt havererar in i myter med främlingsfientliga undertoner.
Tyvärr upprepas ofta olika myter av människor som inte alls är främlingsfientliga, men som skrämts upp av alarmistiska och invandringskritiska debattörer (som det numera heter) med budskap om nationens och välfärdsstatens undergång.
Lät oss därför reda ut några frågor.
För det första myten om statsfinansiellt kaos. Kostnaderna för den kraftiga flyktingvågen 2015 är naturligtvis stora, men i den just lagda statsbudgeten beräknas effekten på det finansiella sparandet i år uppgå till 0,6 procent av BNP (25 miljarder) och 0,2 procent nästa år.
Ekonomistyrningsverket har dock skrivit ned statens lånebehov jämfört med före flyktingskrisen, trots kostnadsökningen. Anledningen är att skatteintäkterna var överraskade stora. Den positiva ”skattechocken” var alltså större en den negativa ”flyktingchocken”. Sanningen är att vare sig det ena eller det andra är en särskilt stor chock för statsfinanserna.
För det andra har vi myten om att invandringen drabbar lågutbildade. De riskerar att konkurreras ut av lågutbildade invandrare. Kort sagt det kära gamla temat – de tar våra jobb.
Forskning visar dock att invandrare mycket riktigt i hög utsträckning tar enklare och fysiskt mer krävande arbeten inom service, konstruktion och tillverkning. Men forskningen visar också på en så kallade ”bumping up”-effekt, att i länder med invandring trycks infödda uppåt på arbetsmarknaden och får mer kvalificerade och mindre fysiskt krävande yrken, utan att risken för arbetslöshet ökar. Det gäller även för lågutbildade. Så invandrare tar inte våra jobb, de ta bara de smutsigaste och sämst betalda – så vi kan få bättre jobb. Inte så mycket att klaga på om man är infödd.
För det tredje kommer myten om nödvändigheten om enkla jobb som ett brev på posten. Logiken är att då invandrare i snitt har lägre utbildning måste fler enkla jobb fram. Det bygger på att man inte förstått dynamiken ovanför, utan ser både människor och arbetsmarknaden som något statistiskt. Som professor Jonas Vlachos konstatrerar ”Resultaten tyder på att företag och arbetsmarknad anpassar sig på sätt som inte fångas av de allra enklaste modellerna av arbetsmarknadens funktionssätt”.
Det finns inte heller empiriskt forskningsstöd för att länder med högre invandring skulle ha en större låglönesektor. På mer anekdotisk nivå kan vi notera att exempelvis både Japan och Finland, som har en extremt låg andel utlandsfödda, har större låglönesektor än Sverige, med en internationellt hög andel utlandsfödda.
Svenskt Näringsliv (SN) skriver i en rapport. ”Omkring hälften av arbetskraften i Sverige i dag beräknas vara överutbildad – en ökning från ca 10 procent i mitten av 1970-talet. Det leder också till undanträngningseffekter, ”bumping down”, dvs. att lägre utbildade får än svårare att hitta rätt matchade jobb. Detta riskerar att leda till ökad arbetslöshet i dessa grupper.”
Att SN propagerar för fler enkla jobb och lägre löner med den analysen är lite märkligt. De borde propagera för fler högproduktiva jobb, men ibland kanske vissa myter helt enkelt är bekväma. Den bekväma myten kan dock vara livsfarlig för samhällsklimatet i stort.
Läs mer: Debatt | Industrin och migrationen | Opinion
1Kommentarer
Pelle Johansson:
Tänk om det lutheranska synsättet på fenomenet arbete kunde förändras så att vi kunde rekrytera två på varje 8 timmars arbetsdag och dessutom ett införde medborgarlön där vi kunde vara överens om att det finns andra sätt att arbeta. Det stora flertalet kunde dela på en anställning och därmed behöva en halv medborgarlön medan en del skulle behöva en full medborgarlön för att deras brinnande intresse för exempelvis skrivandet, målandet, musicerandet eller annat som inte medgav fyra timmars arbete. Jag har funderat på fenomenet medborgarlön alltsedan boken Lärobok för 80-talet påtalade den som en framtida lösning på den brist på arbete som skulle komma att ske, men som dessvärre aldrig har medfört någon omfattande diskussion. Känner idag en större glädje än på länge tack vare en alltmer förekommande polemik kring medborgarlönen i länder som inte har det tunga lutheranska ok som vi svenskar dessvärre tycks fortsätta att bära, trots den smärta det innebär!