Uppdrag: Rädda bygden!

Ack Värmeland, du sköra. Nedlagda butiker, stängda bankkontor och ingen som tar över småföretagen när ägarna pensioneras. I Värmland har folkrörelserna bestämt sig för att vända den negativa trenden.

Kurvorna som ska vändas

– Inget bra alls. Det ser helt enkelt inte bra ut.

Thomas Rehn, lokalombudsman på IF Metall Värmland, bekymras över sitt hemlän. Han ser många unga utan arbete – samtidigt skriker företagen efter folk. Ser hur många av hans medlemmar snart pensioneras – utan att företagen kommit på hur de ska ersättas. Och han ser hur många livskraftiga småföretag läggs ner då ingen tar över när ägarna går i pension.

Befolkningen minskar; i dag bor det tiotusen färre i Värmland jämfört med för tio år sedan. Och i den ekonomiska rankning som listar landets alla län efter hur mycket var och en producerar – regional BNP per person – har Värmland rasat. Bara två län är sämre. På 1980-talet befann sig Värmland på den övre halvan.

– Kan vi bara titta på då? Sitta med armarna i kors?

Om vi ska lyckas vända utvecklingen krävs mobilisering, säger Thomas Rehn. Av arbetsgivarna, sparbankerna, kooperationen, arbetsförmedlingen, myndigheter, kommuner, regionen, fackföreningsrörelsen.

Då och då dyker det upp ett namn när han pratar: Mondragón, en stad i norra Spanien. Platsen för världens största arbetarkooperativ med 80 000 medlemmar i hundratals exportinriktade industriföretag, med egen bank, egna universitet, med ett utvecklat samarbete mellan företagen.

– Men det går inte att kopiera vad andra har gjort. Vi kan göra något annat.
Medel finns till buds. I EUs fonder väntar 70 miljarder kronor. Vi måste bestämma oss, säger Rehn, hur vi vill använda de pengarna.

Framtiden för ett skogslän? Kanske går den att skönja i en oansenlig byggnad som murades upp i industrialismens barndom.

En helt annan värld

De sa: Från utsidan ser det ut som en gammal rutten fabrik. Men på insidan finns vår framtid.

Per Gustafsson och Helena Einarsson hade just gått av skiftet vid Nordic Papers kraftpapperfabrik i Bäckhammar. Byggnaden de passerade var en gång del av ett järnbruk som lades ned i samband med att den tekniska utvecklingen på 1860-talet blåste bort de flesta av Bergslagens hyttor och hammare. Det gamla järnbruket blev en sulfatfabrik.

Inne i den ”gamla ruttna fabriken” huserar nu Lignocity, ett samarbete för att ”utveckla framtidens skogsbaserade bioekonomi”. Bakom väggarna finns en testbädd där skogsföretagen utvecklar teknik som förädlar lignin, en restprodukt från massatillverkningen och som i framtiden kan användas som bränsle eller lättviktsmaterial.

Lignocity är resultatet av Paper Province, ett klustersamarbete mellan uppåt hundra företag : länets sju pappers- och massabruk, underleverantörer, de stora maskintillverkarna. IF Metall gick in som delägare ”för att kunna vara med och driva utvecklingen”.

Per nickade in mot den gamla fabriksbyggnaden och sa ”tänk när man går in där”.

– Först är det mörkt och ruggigt och man känner spåren efter roteraren som var själva helvetet på jorden för en sulfatarbetare. Jävelskapet sitter i väggarna, det går liksom aldrig bort.

Men, fortsatte han, sedan öppnas dörren in till något som liknar ett högteknologiskt mejeri och man känner sig som Alice när hon steg ner genom hålet och hamnade i underlandet.

– En helt annan, underbar värld.

Här stängs inga  bankkontor

Där Klarälven kränger sig fram mellan bergen, där har en högre makt lagt ut breda grönfrodiga remsor mellan vattnet och sluttningarna. Byarna ligger tätt och storskogen klättrar uppför dalgångarna för att bortom krönet breda ut sitt taggiga täcke mot horisonten. Den som åkte här på sjuttiotalet plågades av kvistiga kalhyggen. Nu reser sig den återuppväxta skogen till en tyst, mäktig fond bakom lutande ängslador nere vid vattnet.

Hur många hundra skogsarbetare bodde i dessa byar innan mekaniseringen? Hur många gårdar övergavs?

Långt upp i älvdalen ligger Sysslebäck där det fristående Konsum Värmland, som inte är med i Coop Sverige, nyligen satsade tolv miljoner i en ny stor butik. Och det var här i denna glesa bygd – i utkanten av det Sverige där storbankerna under det senaste årtiondet lagt ner över 250 bankkontor – som Fryksdalens sparbank häromåret öppnade ett nytt kontor.

Inför öppnandet lär 350 personer ha samlats till stormöte för att diskutera bankens öppettider.

Bankpersonalen drog in oss i personalrummet, bjöd på fika, berättade om den ”smått hysteriska kundanstormningen” de första dagarna. En och annan kund anslöt vid kaffet. Vi satt i en bank vars vd sagt att ”om en storbank drar in tre miljoner på en liten ort så går hälften till aktieägarna, resten till banken. När vi drar in tre miljoner går 2,5 miljoner tillbaka till medlemmarnas egen bank och resten kan vi stötta lokal verksamhet med”.

I Sysslebäck har en del av överskottet gått till att ge äldreboendet en uteplats. Och till traktens fotbollslag, Nordvärmlands FF, topplag i division tre.

Tillbaka på väg söderut rastade vi på Nordvärmlands livs i Ambjörby. Butiken som byn och fotbollslaget tog över efter ICA. Driften säkrades, omsättningen ökar och med lån från bygdens bank byggs butiken ut med en liten restaurang och kafé.

I butiken sprang vi ihop med Torbjörn Persson som jobbat både på sågen och på den nedlagda spånskivefabriken. Nu är han ”allti-allo både i fotbollslaget och i affären”. Fotbollslaget är stommen i den ekonomiska förening som driver affären. En fotbollsförening som i sin tur är en sammanslagning av sju klubbar.
Kan sju fotbollsklubbar samsas och samarbeta, då kan alla, sa Torbjörn.

När ingen tar över

I dag heter det lean, förr ordning och reda. Lådor med handskrivna etiketter signalerar att den som startade GH smide & svets i Karlstad insåg förutsättningen för ett framgångsrikt företag.

När grundaren gick i pension tog dottern Christina Johnzon över. I dag, när hon själv närmar sig sjuttio, vill däremot ingen ta över.

Hon tittade ut genom fönstret. Verkstaden ligger inklämd mellan en secondhand-marknad och cykelgrossist. På andra sidan gatan en bilsalong med såväl besiktning som biltvätt.

– Fram tills för tio år sedan var det nästan bara industrier här ute.

Mobilen ringde. En polack ville köpa några av maskinerna. Verkstan säljs nu maskin för maskin. Sex anställda har fått söka annan försörjning.

De nötta, oljiga lådorna i verktygsrummet ska dottern i Stockholm ha. Varken dottern eller sonen är intresserade av att ta över.

– Du vet sonen jobbar i finansbranschen med hedgefonder och sånt och dottern, hon håller på med hjälpprojekt nere i Afrika. Ingen vill ta över ett sånt här företag.

Och de anställda, vill inte de? Vi gick runt bland de tre som fortfarande var kvar på verkstaden. Svaret var entydigt.

På vägen ut ur Karlstad passerade vi det Kroppkärr där Christina Johnzons far en gång startade sin lilla mekaniska verkstad utifrån farfaderns bysmedja. Verkstan revs för en bensinmack som senare blev en pizzeria som erbjuder pizzor med chokladkräm.
Generationsväxlingen är ett problem. Enligt intresseorganisationen Företagarna hotas hundratusentals jobb när ingen tar över.

Kan man göra något? I Munkfors, Hagfors, Sunne och Torsby funderas det. Med stöd från EUs fonder vill kommunerna erbjuda utbildning och riskkapital till den som vill ta över företag.

Ett pilotprojekt för framtiden

Den dag vi besökte Mathias Lindquist, IF Metallaren som är kommunalråd i Munkfors, hade arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv rankat just Munkfors som näst bäst i landet i att förbättra sitt näringslivsklimat.

Gamla socialdemokratiska bruksorter brukar knappast rosas för sitt företagsengagemang.
Vi mötte Mathias Lindquist nere på Munkforssågar. Där har han stått i härdningen i sjutton år.

Kommunalrådet brukar vara ute på företagen. Han talar om att vara lyhörd, föra dialog, samverka – signalord som låter som politikerklyschor. Men för en kommun med ett invånarantal (3 500) som motsvarar ett par stockholmskvarter, är samverkan en fråga om överlevnad.

Metoderna kan vara olika. Som att uppmuntra Munkforsborna att handla mer i kommunens egna butiker i stället för att åka till Karlstads stormarknader. Om folk shoppar hemma ökar affärernas utbud och det kan locka fler att bosätta sig på orten.

–Därför utlyste vi en kvittotävling där den som hade flest kvitton från Munkforsbutikerna kunde vinna 10 000 kronor. Det blev riktigt lyckat.

Nu tar Munkfors ett steg till. Tillsammans med Torsby, Sunne och Hagfors vill man med pengar från EUs socialfond starta utbildning för den som vill ta över och driva företag. Ingen har riktigt tagit i frågan eftersom det inte ses som naturligt att ta över företag, säger han.

– Kan man som intresserad få utbildning och hjälp på vägen, då kan människor ta steget.

Men det räcker inte med utbildning. Pengar behövs också, riskkapital. Mathias Lindquist tycker att bankerna är alltför försiktiga. Han nämner en blomsteraffär i Forshaga.

– Hon som ville ta över fick inget banklån, trots att butiken var väletablerad. Hennes föräldrar fick ta lån istället.

Sedan blev hon korad till årets företagare.

De stora bankerna ”saknar förankring och kunskap och sågar i princip allt”, säger han. Därför är lokalt förankrade banker viktiga. En sådan bank fanns inte i Forshaga. Däremot i Sunne.

Lokal och lojal

Vi steg in på Fryksdalens sparbank i Sunne, en av tre fristående sparbanker i Värmland. På väg till vd:n Ola Evensson höll vi på att trassla in oss i bannern som stod i entrén. Vi läste: ”Lokal och lojal. Lev globalt – handla lokalt. En gemensam rörelse för ett livskraftigt och levande Värmland.”

Här gäller mottot sedan starten 1856: att räntevinsten kommer orten till godo.

– Här är det inga aktieägare som tar halva vinsten. Vårt överskott stannar i vår bank som vi äger tillsammans.

Nu skjuter banken till pengar till The wood region, ett innovationscenter för trä- och trämekanisk tillverkning. Banken planerar också att avsätta några miljoner till utlåning med högre risk – utan att det påverkar bankens övriga kapital. Entreprenörer ska snabbt kunna få låna pengar ”till tillväxtbefrämjande projekt”.

Prisfall dödar

En dystrare värld möter den som vandrar bland de ödsliga byggnader som en gång var Storfors bruk. Härifrån försvann i fjol OSTP, ett av Europas modernaste rörverk trots att lokala intressenter ville ta över.

Allt tycktes gå vägen. Efter slutförhandlingarna återstod bara några underskrifter. Men kvällen innan fick kommunens näringslivschef, Börje Andersson, telefon från den italienska ägaren: ”Jag säljer inte. Kan inte jag driva verksamheten, kan ingen.” 80 personer förlorade sina jobb, rörverket plockades isär.

Vi talade om ”de globala värdekedjorna”, nätverk av företag som spänner över världen och där även specialiserade mindre företag kan finna sin plats. OSTP i Storfors var ett sånt, nischat på rör till den globala olje- och gasindustrin. Sedan föll råvarupriserna och värdekedjan brast i tusen länkar.

En av dem som förlorade jobbet var Linnea Olsson. Skoltrött och med bristande närvaro på elprogrammet sökte hon sig till rörverket. Fabriksgolvet gav mersmak. Nu utbildar hon sig till CNC-operatör vid yrkesakademin i Karlskoga.

–Jag gillar verkligen industrin. En känner sig behövd och får uppskattning för det man gör.

Jobb då? Kanske löser det sig, genom något som heter Ung verkstad.

Blåvitt fixar matchningen

Till slut tog sig Lars-Gösta Elofsson namnet Blåvitt. Det var ju det han ändå fick heta när han började som svetsare på Karlstad Mekaniska Verkstad. Entusiasmen för blåvita fotbollslaget IFK Göteborg bär han med sig när han nu lotsar unga till industrin.

Inom IF Metalls Värmlandsavdelning pensioneras var femte medlem, 1 600 personer, de närmaste åren. Samtidigt går 900 medlemmar arbetslösa, flest yngre. Vart femte företag uppges inte få tag i den personal det vill ha.

Tillsammans med arbetsförmedlaren Janne Asp besöker Blåvitt 27 industriföretag för att kartlägga företagens behov av arbetskraft.

På verkstadsföretaget Wenmac i Kil tar personalchefen Camilla Alfredsson emot. Av 85 verkstadsarbetare pensioneras var tionde inom några år.

– Visst talar vi om det ibland, men någon strategi hur vi ska fylla luckorna har vi inte.

Asp och Blåvitt berättar vad de kan göra. Kolla vilka ungdomar som finns och som kan tänkas vara intresserade av att komma till företaget.

– Ni får personal som är utbildad till viss del, men ni kan också vara med och påverka utbildningen. Så att den blir skräddarsydd för era behov, upplyser Blåvitt.

Handledning då? De slimmade arbetsplatserna har ju inte tid med sånt. Här bekostas den av Arbetsförmedlingen.

Dyrare mjölk?
Ja tack!

Är Värmland annorlunda? Vi funderade när vi tittade ut över hagarna som böljade runt Nysätra. Jan-Ove Larsson har släppt ut sina 160 mjölkkor.

Bortom hagarna ligger ett mejeri, tidigare stängt men som nu öppnats igen sedan Konsum Värmland lovat sälja den lokalproducerade mjölken. Två kronor dyrare än vanlig fjärrproducerad mjölk. De två extra kronorna tillfaller mjölkbonden. Värmlandsmjölken har blivit en succé. Mejeriet började med att producera 1 000 liter per dag – nu görs 19000 liter om dagen. Folk bryr sig, säger Jan-Ove Larsson.

– Man vill ha öppna landskap, man vill se djur ute på bete. En levande landsbygd kanske är värd en extra slant.

Ett delat land

Sverige går i otakt. I dag är klyftorna mellan olika delar av landet större än på länge.
En professor i ekonomisk historia, Kerstin Enflo, har forskat i den regionala ojämlikheten. Mellan 1940 och 1980 minskade skillnaderna mellan olika landsändar. Men de senaste trettio åren har den regionala ojämlikheten ökat.

Trenden är riskfylld. I en rapport till SNS, Studieförbundet Näringsliv och samhälle, varnar hon: ”Stora regionala klyftor hotar sammanhållningen i samhället och kan skapa politisk oro och sociala konflikter.”

Kanske är Värmland annorlunda i sina försök att möta de påfrestningar som globaliseringen utsätter landsändan för. Men Värmland kan själv inte lösa allt, enligt Thomas Rehn. Han vill se en samlad utbildnings-, arbetsmarknads-, närings- och regionalpolitik. Och de stora bankerna måste med. Trycket från omvärlden är brutalt.

– Globaliseringen är inget annat än välslipade knivar som skär i vår kropp. Därför måste vi mobilisera. Ingen annan gör det åt oss.

Men, säger han, det är bråttom. Och vi har egentligen bara börjat.