Vad har du i din urin?

Spårar missbruk. Allt fler arbetsgivare väljer att drogtesta sina anställda. Bra, tycker de flesta på Stora Enso Skoghall, men hos samma företag i Kvarnsveden känner sig facket överkört.

En tidig morgon ringde det i Britt-Mari Antonovs telefon på lagret på Skoghall. Det var från företagshälsovården. Hon hade blivit lottad att göra drogtest.

När hon var klar med det hon höll på med gick hon ut genom grindarna och några hundra meter över till Previa för att kissa och blåsa. Nervös blev hon inte alls. ”Vet man med sig att man inte tagit nåt så …”

En gång i månaden sätter sig samordnande huvudskyddsombudet Johan Martinsson med en representant från företaget och går igenom en lista på alla anställda – från golv till vd, totalt ungefär 850 stycken.

Datorprogrammet Excel slumpar fram tio personer. Deras namn, personnummer och telefonnummer läggs i kuvert och ges till företagshälsan.

När de har tid öppnar de ett kuvert, kollar om personen jobbar, ringer och säger att det är dags.

Drogtester av anställda har blivit vanligare i Sverige de senaste decennierna. Speciellt i yrken där risken för skador är stor, som i tung industri. Säkerheten är det vanligaste argumentet.

Just den här månaden var det alltså Britt-Mari Antonovs tur. Hon fick gå in på toa, ta urinprov, öppna en lucka i väggen och ställa in muggen. Efteråt tvättade hon händerna och gick ut för att göra alkotest.

Sköterskan såg på henne. ”Du tog inte handsprit nu va?”

Det hade Britt-Mari gjort. Och mycket riktigt, alkomätaren gav utslag när hon höll i den och blåste. Det var bara att gå och tvätta händerna igen, utan sprit den här gången. När hon blåste nästa gång var det lugnt.

Den största invändningen mot drogtester i arbetslivet brukar vara den personliga integriteten. Har arbetsgivaren verkligen med att göra vad du har i din urin? Men Britt-Mari Antonov hade inte något emot att göra testet.

– Jag tycker nästan att det skulle vara mer.

När de slumpvisa testerna skulle införas på Skoghall 2010 var skepsisen stor. Huvudskyddsombudet på underhåll, Stefan Andersson, berättar att några hade läst att en arbetsgivare kunnat se att en anställd var gravid genom ett drogtest – något som absolut inte är tillåtet att kolla. Sådant gjorde folk oroliga.

Därför var det viktigt för facket att allt gick rätt till. Integriteten var central, till exempel skulle den som testas inte behöva kissa när någon ser på. Och ingen fick pekas ut felaktigt:

– Det ska inte finnas risk för misstag, säger Johan Martinsson.

Men en anledning att man gick med på att förhandla var mer krass.

– Det var bättre att vara med än att företaget körde över oss, säger Johan Martinsson.

Avtalet togs på ett medlemsmöte.

– Vi ställde väldigt hårda krav på företaget och det har skötts väldigt bra, säger avdelningsordförande Peter Östergren.

I dag är det svårt att hitta folk på Skoghall som är negativt inställda till slumpvisa drogtester.

– Åker du till jobbet ska du vara nykter, säger Lennart Eriksson på renseriet.
– Vi har ju skyldigheter mot företaget, vi kan inte bara komma och få lön, säger hans jobbarkompis Nina Andersson.

– Det är en så viktig grej, när man har tunga maskiner, och varann! säger Caroline Fredholm, som testades inför nyanställningen i våras.

Peter Östergren konstaterar att motståndet luckrats upp med en ny generation, både i facket och bland medlemmar. Britt-Mari Antonov är inne på samma spår.

– Vi människor är av naturen negativa till förändringar. Därför reagerar man starkt, men sedan tänker man efter. Jag vill ju inte skada någon för att jag har ett missbruk och inte att någon skadar mig. Man gör det ju för varandra.

Men alla är inte lika nöjda. 20 mil nordost om Skoghall, på ett annat Stora Enso-bruk, berättar Sonny Waern, avdelningsordförande på Kvarnsveden, att företaget gjort det Johan Martinsson fruktade på Skoghall: infört drogtester utan att man kommit överens med facket.

– De bara körde på, säger Sonny Waern.

Platschefen på Kvarnsveden Mikko Jokio säger att testerna är till för att förebygga ohälsa och olyckor, och att man har rutiner för att skydda individens integritet. Att man inte lyckats få facket med sig beklagar han.

– Vi gör det här för att vi värnar om hälsan och säkerheten hos våra medarbetare och entreprenörer.

Precis som i Skoghall ska ett visst antal slumpas fram varje månad, totalt 20 procent på ett år. Skillnaden är att facket har sämre insyn. Sonny Waern vill i stället se mer aktivt förebyggande arbete, diskussioner på skiftlagsmötena, att arbetskamrater säger till om de ser någon som inte mår bra.

– Nu ska folk jagas i stället.

Han får medhåll av Pappers förbundsordförande Matts Jutterström.

– Man bör jobba förebyggande, använda den sociala kontrollen. Man tror att man löser hela problemet med det här.

Pappers har ingen uttalad policy kring drogtester, men man har resonerat.

– Jag tycker att man ska vara försiktig om man inte har ett gediget program att ta hand om det efteråt.

Innehållet i Britt-Mari Antonovs plastmugg hälldes upp i tre rör på företagshälsan i Skoghall, alla rör plomberades, märktes med personnummer och skickades till ett laboratorium. På en del företagshälsor görs i det här läget ett första snabbtest. Om det är positivt görs ett test på labb. På Skoghall tyckte facket att snabbtestet var för osäkert – en person riskerade att bli avstängd även om provet senare visade sig vara negativt. Därför drev de igenom att allt skickas till labb direkt.

Ett sådant laboratorium, det största i Sverige, är Missbrukslaboratoriet på Karolinska i Huddinge. Sara Mäkinen och Hojjat Eshaghi, biomedicinska analytiker, förbereder dagens prover för en första analys, screening. Plomberade prover öppnas och ställs in i en sorteringsmaskin. Maskinen känner av streckkoden och ställer proven på rätt ställe.

I en annan apparat görs analysen. Screeningen går ut på att man kollar hur proverna reagerar med olika antikroppar. Det är en relativt enkel metod – men inte hundraprocentigt säker.

Sjukhuskemisten Tomas Villén har jobbat här sedan 1978. Hans skräck är att någon ska utpekas som drogmissbrukare felaktigt – i värsta fall kan det ödelägga en persons liv. Därför måste hela testkedjan vara säker.

– Det är kontroller, kontroller, kontroller.

Om screeningen är positiv går provet vidare till nästa steg – verifieringen. Även den måste ge utslag för att provet ska räknas som positivt.

Här är metoden mer avancerad och betydligt säkrare. Grunden är – väldigt förenklat – att pressa vätskan med högt tryck genom ett speciellt rör. Beroende på hur snabbt den rör sig kan man se om det finns narkotika i den.

När Tomas Villén började på labbet var motståndet mot att drogtesta anställda stort. På 1990-talet började inställningen ändras, och själv tycker han att slumpvisa tester är bra.

– Det ingår i en god arbetsmiljö att arbetsplatsen är drogfri.

Men man ska ställa krav på att testerna är säkra. Snabbtester går bort, tycker han.
Fyra procent av de tester som görs för arbetslivet på laboratoriet är positiva. Det betyder inte att fyra procent använt droger. Oftare handlar det om att personen glömt uppge något läkemedel. Eller kanske har personen ätit vallmofrön, en vanlig fralla kan ge tillräckligt utslag för morfin.

Ett krav från facket på Skoghall var att det skulle finnas en ordentlig plan för vad som händer om någon testar positivt. Man ska absolut inte få sparken. ”Bli av med missbruket, inte missbrukaren” är ett uttryck man ofta hör.

Visar det sig att det finns ett missbruk av alkohol eller narkotika – och det har hänt flera gånger – ska personen få rehabilitering, kanske på ett behandlingshem. Sedan får man göra fler drogtester tills de inte längre ger något utslag.

Britt-Mari Antonov, däremot, hörde aldrig något från företagshälsan efter att hon tagit provet – precis som de allra flesta. Är testet negativt fortsätter allt som vanligt.

– Men för den som åker dit kan det ju vara världens hjälp, säger hon.