Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

Slaget står på arbets­platserna

15 december, 2016

Skrivet av

Analys Att få med sig klädjättarna för bättre villkor i industrin är en sak. Men det är ute på arbetsplatserna som förändringen måste ske.

klader-analys
Harald Gatu är reporter på Dagens Arbete.

Förr kunde klädjättarna strunta i fackets krav på bra villkor och högre löner i textilindustrin. Det går inte längre. Konsumenternas makt och de sociala medierna straffar det varumärke som förknippas med dödsfabriker. Men vägen är lång till bra villkor på arbetsplatserna.

64 procent. Så mycket ska minimilönerna höjas med för textilarbetarna i den indiska delstaten Tamil Nadu. Det bestämdes i somras av delstatens högsta domstol.
Höjningen är den första på tolv år. Egentligen ska minimilönerna justeras vart femte år men arbetsgivarna har med framgång blockerat alla försök till lönerevision. Nu har domstolen slagit fast att de ska höjas så att de minst kvalificerade arbetsuppgifterna avlönas med minst 107 amerikanska dollar i månaden. Cirka tusen kronor.

Men hur går det? Kommer lönerna verkligen att höjas? Vem ska se till att lönehöjningarna verkligen betalas ut? Att alla tillfälligt inkallade daglönarna, får den rätta ersättningen? Att ingen diskrimineras? Facket? Glöm det. Fackföreningsrörelsen i Tamil Nadu existerar knappt. Och så ser det ut i stora delar av den värld där våra kläder och skor tillverkas. Kanske, kanske kan globala avtal – typ det som HM och fackföreningsrörelsen tecknat – bidra till att bygga upp de fackliga organisationerna i textilindustrin.

”För varje reportage, för varje tv-inslag om hur världens textilarbetare utnyttjas, för varje brand och för varje raserad fabrik har de kritiska rösterna i vår del av världen vuxit.”

När textiljobben försvann från Borås och resten av Västeuropa på 1970-talet vreds klockan tillbaka. Vi slungades tillbaka till industrialismens barndom och vi har matats med skildringar av textilarbetare som lever på svältlöner, jobbar tolvtimmarsskift, saknar semester, tvingas bo på fabrikerna, unga kvinnor som sextrakasseras av sina förmän.
För varje reportage, för varje tv-inslag om hur världens textilarbetare utnyttjas, för varje brand och för varje raserad fabrik har de kritiska rösterna i vår del av världen vuxit. Sociala medier exploderar i bojkottkrav mot de klädföretag som haft tillverkning i dödsfabrikerna.

För att möta den nya konsumentmakten har klädföretagen utrustat sig med uppförandekoder. Skotillverkaren Nike var först, de insåg att en lista på hur deras leverantörsföretag skulle uppföra sig kunde vara bra att ta fram när proteststormarna hotade Nikes servrar. Svenska HM var inte långt efter.

En uppförandekod är en samling snygga formuleringar. Men koderna är inte avtalade mellan olika parter och det är upp till företagen själva att se till att de efterlevs. Fina ord – men har de någon praktisk betydelse?

I stället för till intet förpliktande uppförandekoder har det globala facket krävt världsomspännande ramavtal med klädjättarna. Avtal som lägger grunden till en process ute på arbetsplatserna, nära dem det verkligen gäller: textilarbetarna själva.

Det här är ingen quick fix, brukar facken säga, utan ett tålmodigt, långsiktigt arbete. Klädföretagen äger inte några egna fabriker. Världens uppskattningsvis 80 miljoner beklädnadsarbetare avlönas av företagens leverantörer och ett nätverk av underleverantörer. Därmed inte sagt att de skulle sakna makt.

Att få med sig klädjättarna för bättre villkor i industrin är en sak. Men det är ute på arbetsplatserna som förändringen måste ske. ”Då räcker det inte med att lägga på några kronor på försäljningspriset på en skjorta och sedan hoppas att pengarna ska komma de fattigaste arbetarna tillgodo”, brukar facken säga.

De anställda måste kunna ta strid om det överskott som produktionen ger. De måste kunna få organisera sig, få rätt att förhandla och sluta kollektivavtal på en nivå som ger dem en lön att leva på. En lön som räcker till att köpa kläder, betala barnens skolavgift, bekosta ett läkarbesök och som kanske också räcker till att roa sig någon gång.
Inditex (med Zarabutikerna) är med på det tåget. Och sedan ett år även HM. Nu ska den ”sociala dialogen” utvecklas på arbetsplatserna. Parter som hotat och kanske också hatat varandra ska lära sig komma överens och bygga ett förtroende.

Gemensamma samarbetsgrupper med folk från HM och facken finns redan i Burma, Bangladesh, Turkiet, Kambodja och Indonesien för att sätta fart på den dialog som ska leda till kollektivavtal och facklig organisering bland HM:s 1 600 leverantörer. Om några år vet vi hur framgångsrik den vägen har varit.

Det globala industrifacket Industrialls avgående generalsekreterare Jyrki Raina var en av undertecknarna av det globala HM-avtalet. Han ser avtalet som en av tre delar i ”något stort som håller på att hända”. Vid sidan av HM-avtalet: dels Bangladesh-ackordet där de globala klädföretagen medverkar till att inspektera brand- och byggsäkerheten i landets textilindustri, dels ACT (Action, Collaboration, Transformation), ett samarbete mellan 18 klädjättar i syfte att få upp lönerna i leverantörsföretagen. En trestegsraket som får Jyrki Raina att utbrista:

– Jag kan med fog påstå att vi håller på att omvandla hela den globala beklädnadsindustrin.

Miljoner textilarbetare inväntar resultat.

 

En kommentar till “Slaget står på arbets­platserna

  • Det stora problemet är hur kan man shunta förbi alla procentpåslag (med momsen som kronan på verket), så att en krona mera jag som konsument betalar för justa och miljöriktiga produktionsvillkor blir en krona mera till arbetaren och merkostnader för miljöhänsyn. Som det är nu blir det bara några korvören kvar av kronan jag som konsument satsar.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.