”Systemet tar ingen hänsyn”
23 januari, 2017
Skrivet av Marcus Derland
Brevet från Arbetsförmedlingen var skrivet på torr byråkratprosa men innehållet var tydligt. Sven skulle få sin ersättning indragen i fem dagar, totalt 2 000 kronor. En ansenlig summa för Sven som en normalmånad brukade få ut runt 8 000 kronor i aktivitetsstöd.
Det krävs av arbetslösa
För att få a-kassa eller aktivitetsstöd måste du:
- Lämna in aktivitetsrapport i tid.
- Medverka till att upprätta individuell handlingsplan.
- Kontinuerligt vara i kontakt med eller besöka Arbetsförmedlingen eller kompletterande aktör.
- Söka lämpliga arbeten.
Så blir straffet:
- Ett första missat möte eller felaktigt ifylld rapport ger en varning.
- Andra tillfället: Avstängning en dag.
- Tredje tillfället: Avstängning fem dagar.
- Fjärde tillfället: Avstängning tio dagar.
- Femte tillfället: Avstängning helt utan ersättning tills den arbetslöse uppfyllt ett nytt arbetsvillkor. För aktivitetsstöd gäller avstängning i 45 dagar. Ett arbetsvillkor är att under ett år jobba i minst sex månader med minst 80 timmars arbete i månaden. Eller arbete minst 480 timmar under en sammanhängande sexmånadersperiod, med minst 50 timmars arbete i månaden.
Brevet blev liggande där hemma. För Sven spelade det ingen roll vad myndigheten skrev. Hans funktionshinder gör att han inte förstår och inte kan ta till sig skriven text. Det visste Arbetsförmedlingen.
Regeringen har bestämt att alla som är med i ett arbetsmarknadspolitiskt program ska lämna in aktivitetsrapporter om vilka jobb de sökt. Tidigare hade Sven fått hjälp med det av en handledare och arbetsförmedlaren Lars-Göran Jonsson.
”Han kunde äta gratis på sin arbetsplats, annars hade han inte klarat det.”
Sven bytte arbetsplats och förlorade sin handledare. I stället tilldelades han en förvaltare, Britta Östbro. Meningen var att all post från Arbetsförmedlingen skulle gå till henne. Men det visade sig att Arbetsförmedlingen schabblat med adressen. Ingen post kom till förvaltaren. Aktivitetsrapporterna skickades aldrig in. Sven straffades med indraget aktivitetsstöd.
– Det tog flera månader innan Sven kom med breven till mig. Då såg jag att adressen var fel. Fem ersättningsdagar på en månad är jättemycket för honom. Han kunde äta gratis på sin arbetsplats, annars hade han inte klarat det, säger Britta Östbro.
Gemensamt försökte hon och Lars-Göran Jonsson förklara för Arbetsförmedlingens enhet för ersättningsprövning vad som gått snett.
– Jag berättade att Sven inte var förmögen att klara aktivitetsrapporterna utan stöd. Jag lade mycket energi på att förklara läget. Men det var lönlöst, säger Lars-Göran Jonsson.
Han skräder inte orden när han recenserar sin forna arbetsgivare.
– Den här killen befinner sig i gränslandet. För att över huvud taget vara på arbetsmarknaden behöver han stöd. Systemet som det ser ut tar ingen hänsyn. Det är stelbent och jag är djupt kritisk, säger Lars-Göran Jonsson.
Han och Britta Östbro menar att det borde finnas undantag för personer som Sven. Att de inte ska behöva skicka in aktivitetsrapporter.
Britta Östbro gick vidare och överklagade till förvaltningsrätten.
– Arbetsförmedlingen stöder sig på lagen bokstavligt. Men går man till förarbetena så förklaras tanken med lagen. Det är som att myndighetspersonerna är blinda. Jag förstår inte vad de vill åstadkomma.
I somras kom så domen från förvaltningsrätten. Domstolen gick helt på Svens linje. Arbetsförmedlingen hade gjort fel.
– Sven är inte den enda som drabbats, det är jag säker på. Det måste finnas fler, säger Britta Östbro.
För Sven har situationen nu ordnat upp sig. Han har fått en trygghetsanställning och slipper därmed skicka in fler aktivitetsrapporter.
Den tidigare arbetsförmedlaren Lars-Göran Jonsson ser ingen mening med aktivitetsrapporter för utsatta grupper som står långt ifrån den reguljära arbetsmarknaden.
– Systemet är utformat för dem som utan problem kan använda digitala medier. Det som rapporteras är svårt att kontrollera för arbetsförmedlarna. Den tiden kunde användas till samtal, coachning och arbetsgivarkontakter i stället.
Fotnot: Sven heter egentligen något annat.
Förskräckligt men alldeles sant. Jag har som Lars-Göran J en mycket lång tid som arbetsförmedlare bakom mig, så jag kan intyga det han säger. Det finns en grupp arbetslösa som inte anses klara att söka arbete på egen hand och därför får särskilt stöd för introduktion och uppföljning (SIUS). De drabbas ofta av ångest som en stressreaktion på rapporteringskravet, dyslektiker och folk med neuropsykiatriska problem är några exempel. IT-tekniken fungerar inte för alla, de får panik. Men även dessa måste aktivitetsrapportera. Det finns handläggare och chefer på Af som är helt omöjliga att diskutera med. Opponerar de sig mot systemet får de veta det vid nästa lönesamtal. Det går en film på bio nu som heter ”I, Daniel Blake” som handlar om samma sak, fast i England. Se den!
Arbetsförmedlare som inte går att nå. Ingen individanpassad hjälp att få. Det är vår vardag. Dessutom ska vi vara i aktivitet heltid för att få pengar och samtidigt söka jobb, och nåde om vi inte skickar aktivitetsrapporterna. Då ryker pengarna till hyran och maten. Min fråga är : Vill politikerna att vi ska hamna hos socialen???
Alltså man behöver inte ha svårt med digitala media eller ha funktionsnedsättning för att var kritisk mot detta systemfel, som inte gynnar arbetarklassens och fackens historiskt långa kamp, för att få en rättfärdig arbetsmarknadspolitik. Arbetsförmedlare ska akta sig för att försöka få det till att se ut som att det bara är funktionsnedsatta eller icke datakunniga som har svårt för detta kontraproduktiva system. Felet är på en högre nivå! Ni politiker måste ta tag i detta nu! Vi vill ha en arbetsförmedling värd namnet!
Det skulle kunna vara mycket bättre. Ett exempel kommer här:
Men parallellt med den utvecklingen, som drivits både av teknologisk utveckling och politiska beslut, ligger skattereformer som tämligen konsekvent gynnat de superrika.
Den totala skattekvoten har hyvlats ner. Hade vi i dag (43,3 procent) haft samma skattenivå som under regeringen Persson år 2000 (49 procent) hade den offentliga sektorn haft upp emot 250 miljarder mer att röra sig med. Det är fem gånger kostnaderna för dagens migrationspolitik.
Med kraftigt sänkta bolagsskatter – här driver Sverige på andra länder i en kapplöpning mot botten – avskaffad skatt på förmögenheter, gåvor och arv och dramatiskt sänkt fastighetsskatt har staten dessutom öst pengar över dem som redan har.
För i andra änden av ekvationen står förstås järnvägar som inte repareras, nedlagda sjukhus, en a-kassa som knappt går att leva på. Om så bara de tio rikaste personerna i landet verkligen betalade den futtiga förmögenhetsskatt på 1,5 procent på tillgångar över 1,5 miljoner, som gällde fram till 2007, hade det inbringat 13,5 miljarder, Det är till exempel 23 000 lärartjänster, eller en fördubbling av kulturdepartementets anslag.