Samhall har städat bort sin själ
Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
Industriarbetarnas tidning
Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.
20 februari, 2017
Skrivet av Jeanette Herulf
Ledarkrönika Tidigare var Sverige ett land som blev allt mer jämlikt. Vid 80-talet vände utvecklingen. Varför kan fackföreningsrörelsen inte slå näven i bordet? Det är en och en halv miljon människor som kan bromsa en orättvis utveckling”, skriver Jeanette Herulf.
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
Jag ruskar på huvudet. Förstår inte. Rapporterna duggar tätt om ökade inkomstskillnader i Sverige. Tidigare var Sverige ett land som blev allt mer jämlikt. Vid 80-talet vände utvecklingen. Den rikaste delen av befolkningen blev allt rikare, de fattigare allt fattigare.
I dag är det så illa att en ”bättre” bostadsadress kan ge dig många år till i livet, jämfört med om du bor i ett fattigare område. I en och samma svenska stad. Rent statistiskt riskerar du sämre hälsa, sämre studieresultat, mer depressioner och ångest, högre kriminalitet om du bor i ”fel” stadsdel.
Samtidigt befinner vi oss mitt i årets lönerörelse, precis som vi brukar göra vid denna tid på året. En avtalsrörelse i vilken arbetarrörelsen, rörelsen som representerar de svagaste, ska uttrycka sina krav.
Och vad kräver då facket? De 14 förbunden inom LO har äntligen enats om en rekommendation, ett riktmärke. 2,8 procents löneökning plus en låglönesatsning. Wow, här händer det saker!
De 2,8 procenten anger dessutom hela löneutrymmet. Satsningar på en bättre delpension för LO-medlemmarna ska ingå i beloppet.
Jag blir arg när jag hör om inkomstskillnader. Jag tycker inte om orättvisa. Och jag blir besviken när de som representerar de svagaste gett upp.
Nu ska vi förstås inte glömma att de 2,8 procenten är ett krav. Till syvende och sist är det arbetsgivare och fack som gemensamt sätter lönen.
Som vanligt är det låglönesatsningen som stör arbetsgivarsidan mest. Arbetsgivarna vill över huvud taget helst bestämma så mycket som möjligt själva. Anser de att någon är värd mer lön, ska han eller hon också få det. Så har det låtit i hur många år som helst tillbaka.
I år har de kanske sin chans. Hutlöst låga specialskräddade ”flyktinglöner” kan bli verklighet. Tunga makthavare ligger på. Ska LO vara käringen mot strömmen? Organisationerna som saboterar möjligheten att äntligen lösa ”flyktingfrågan”?
Så egentligen förstår jag. Men ändå inte. Varför kan fackföreningsrörelsen inte slå näven i bordet? Det är en och en halv miljon människor som kan bromsa en orättvis utveckling. Den här gången kan ni göra något på riktigt: Kräv att inkomstskillnaderna i Sverige minskar, kräv ett rättvisare samhälle!
Det är bara att instämma med Jeanette, men det vore något om man istället krävde kronor och ören istället för procent i lönepåslag.
Vad det ankommer på ”slå näven i bordet” så är i vart fall jag tveksam om fackföreningsrörelsen har modet att stå upp för alla som betalar deras ersättningar/löner.
Pengar finns, men vad används dessa till, är kanske en bättre fråga?
Hej Tobias, Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Vad pratar vi om egentligen? Jag har varit reporter på arbetsmarknaden i nästan 30 år (inom transportbranschen och Dagens Arbete (som framför allt bevakar industrin). Jag har rest runt till arbetsplatser i hela Sverige, stora som små, skrivit om ofta svåra förhållanden och maktlösa löntagare. Och jag har träffat många, otroligt många, hårt arbetande, kämpande fackliga företrädare på företaget/orten i fråga. I många fall lyckas de hjälpa totalt maktlösa människor till bättre arbetsvillkor. Men så är det förstås inte alltid, tyvärr. Jag har i varje fall sett tillräckligt för att ta av mig hatten för ”de små”. Frågan är för mig kanske mer vad fackföreningsrörelsen hittar på i ett större perspektiv. Det finns en tydlig ideologi – att stötta de svaga. Var finns det större perspektivet? På vilket sätt ska vi göra vårt samhälle mer rättvist? Just nu går det ju åt fel håll, som jag skriver i min text.
Jag har varit med också och ser hur solidariteten försvinner mer och mer från den fackliga rörelsen. Man ser aldrig eller sällan att rörelsen markerar mot orättvisor eller andra felaktigheter. Jag upplever en mättnad ( desillusion) från våra företrädare när det gäller att ta till vara på medlemmarnas rättigheter. Verkar endast finnas skyldigheter nu för tiden.
Se bara vad som sker nu när SN (Svenskt Näringsliv) kör sitt aggressiva race i massmedia och kanske till och med vid möten på deras kontor. Här ser jag inte att man ”sätter ner foten” mot en motståndare som försöker sänka hela arbetarrörelsen i sank med benäget bistånd från visa politiska organisationer och partier.
Tack Jeanette och Tobias för ert engagemang angående orättvisor, jag skulle liksom er vilja skruva klockan tillbaka till den tid där medlemmar behandlades med ett uns av respekt av de fackliga företrädarna, och framförallt deras problematik. Själv gick jag hem ifrån mitt arbete 7 Oktober 2002 med trasig kropp och själ på grund av alltför tung och stressande belastning som till största delen bestod i att kollegor inte roterade på arbetsuppgifterna. Jag hade dessutom försökt att få förbättringar till stånd på min arbetsplats utan framgång. När jag blev sjukskriven och hade stort behov av utredning av rehabilitering och arbetsskador visade det sig att trots en närmast ständig kontakt med IF Metall så fick jag ingen hjälp. Ombudsmannen lät till och med upplysa mig och en kollega att den hjälp som jag efterfrågade skulle jag inte räkna med att få eftersom det arbetade fler på företaget.
Så när jag till slut lämnade min anställning maj 2007 hade ingenting av det som enligt lagstiftning ska göras blivit gjort i mitt ärende, trots en dom AD nr 90/06 som talar om att här har man inte utrett huruvida jag kan återgå i mitt arbete. Och enligt f.d. regionala skyddsombudet så har min dom inneburit att många har fått hjälp och stöd, något som även jag hade önskat, så jag sluppit gå och vänta på muntlig förhandling i förvaltningsrätten (och ännu en dom som talar om att försäkringskassan gör fullständigt rätt i att gissa mellan tummen och pekfingret ifall jag varit utsatt för skadlig inverkan i mitt arbete). Den ende som logiskt kan svara på detta är jag eftersom ingen utredning angående mina arbetsskador är gjord och inget läkarintyg talar om hur mina skador orsakats, uppkommit och hur de inverkar på min arbetsförmåga. Inget är heller inhämtat enligt 9§ FASP som det beskrivs i lagen att det ska göras.
Många på vårat jobb är också bekymrade över utvecklingen då facket har svårare att göra sin röst hörd. Fackordföranden kommer att sluta efter lång och uppskattat engagemang i fackliga frågor.
Vi hade två personer på vårt jobb som ertappades med att vara hemma när de stämplade in åt varandra, den ene var vice ordförande med ett stort intresse för fackliga frågor och upplevdes nog som ett stort hot för han tvingades sluta.
Den andra personen fick istället tjänsten som lagledare för sitt skiftlag, helt otroligt. Lika villkor för anställda ? Glöm det på vår arbetsplats.