”Det är ingen tvekan om vem som ska böjas”

GästKrönika Flexibel betyder anpassbar och böjlig och när det gäller arbetstiden är det ingen tvekan om vad det är som ska anpassas och böjas, skriver Lars Henriksson.

Alla som någonsin haft ett själsdödande arbete vet vad som gäller: Titta inte på klockan, då stannar den! För oss som arbetar vid ett löpande band gäller dessutom det märkliga att vi försöker att få varje sekund att räcka längre för att hinna med det mekaniskt styrda ackordet, samtidigt som vi försöker att få varje timme och arbetsdag att gå fortare för att slippa ur fabrikens grepp.

Oavsett om vår egen upplevda tid släpar sig fram på tristessens tunga fötter, slinker mellan värkande fingrar eller rusar iväg med glada skutt, så tickar den ekonomiska tiden, den vi sålt till någon annan för att få lön, sin mekaniskt bestämda gång.

Tiden har alltid varit en grundläggande stridsfråga mellan arbete och kapital, något som avspeglat sig i de olika anordningar företagare infört för att kontrollera den. Vår efterlängtade rastsignal är ett eko av den äldsta offentliga tidsangivelsen, de Werksglocken som började ljuda i det medeltida Tyskland för att styra arbetet i de tidigaste industrierna.

I slutet av 1800-talet infördes stämpeluret och några årtionden senare kom Taylor vars tidtagarur härskar än idag, kompletterade med allt mer avancerade tidsstudiesystem. I fabriken där jag arbetar räknas tiden i enheten TMU, en hundratusendel av en timme och här är tid pengar, på företagsspråket ”kostar”ett steg 15 TMU och en ögonrörelse 7 TMU.

Tvärtemot alla myter om industrins bortdöende har de växande branscherna inom service och information tagit upp fabrikssystemets tidsuppfattning. I callcenters håller datorer sekundkoll på telefonisternas prestationer och hamburgarna steks enligt snabbmatskedjornas noga tidsstuderade scheman.

Strävan att utnyttja tiden maximalt är inget inneboende mänskligt, dagens syn på tid har sina historiska rötter i köpet och försäljningen av arbete, vår tidsuppfattning piskades in i fabrikerna. Under århundraden hördes klagolåten över lata arbetare som, så fort de tjänat ihop till brödfödan, uteblev från jobbet för att ägna sig åt nöjen och vila och inte återvände förrän pengarna var slut.

Det krävdes att jord konfiskerades, lösdriverilagar stiftades och att samhället genomsyrades av en massiv propaganda för flit och arbetsamhet innan vi underordnades fabrikstiden. Arbetsdagen ökade till – och över – det fysiskt möjliga. Inte förrän fackföreningarna trädde in på scenen, med sänkt arbetstid som ett av de mest centrala kraven, vändes trenden och människor kunde börja ta tillbaka sin tid och sina liv.

Kampen om tiden är lika aktuell idag som någonsin och som på så många andra håll är det företagen som är på offensiven. Arbetsgivarna vill inordna allt fler av veckans och dygnets timmar i sin tidsplanering: Dels direkt genom ökad rätt att beordra övertid och dels genom möjligheten att styra arbetstiden, göra den ”kundorderstyrd”. Då handlar det om tillfälliga anställningar, osäkra timjobb, bemanningsföretag och flexibla arbetstider.

”Flexibel ”betyder anpassbar och böjlig och när det gäller arbetstiden är ingen tvekan om vad det är som ska anpassas och böjas, det är vi och våra liv som ska formas efter företagens önskemål och behov.

Varje gång vi backar för sådana krav får arbetsgivarna en allt större kontroll över våra liv, vår tid blir mer en del av produktionsmaskineriet och inte tid som vi lever för vår egen skull. Och motsatt: vid varje minskning av arbetstiden, varje ökning av vår rätt att säga nej till övertid, varje reglering som gör det möjligt att gemensamt styra vår egen tid, tar vi tillbaka en del av makten över våra liv.