”Det blir nog inte under två procent”

Avtal 2017 En för alla, alla för en. Orden yttras vid fikabordet på Lamiflex. Där tjänar alla lika mycket och man står gärna bakom en låglönesatsning som ger mer till andra.

På Lamiflex i Nyköping har de gott om jobb. Kanske ligger den svaga svenska kronan bakom skjutsen i orderstocken. Här går nästan allt på export, en hel del till USA.
Samma dag som vi besöker företaget svär Donald Trump presidenteden. Att han har lovat att flytta jobben hem till USA igen kanske är en riskfaktor för ett litet svenskt bolag, men just den här dagen råder trots allt en avslappnad fredagsstämning under förmiddagskaffet.

Det är avtalsrörelse och vi pratar lön. Vad annat ska de säga än det som Jan Malke svarar på min fråga om vad de tycker om lönerna:

– Vi förtjänar mer.

Det visar sig att det inte är så länge sedan de bildade en fackklubb, och styrelsen har gått utbildning. I ett hörn av lunchrummet lyser GS-loggan från en anslagstavla med information från facket. Kassören Andreas Hadfy Högström är ganska väl insatt i vilka frågor som är aktuella i avtalsrörelsen.

– Det är väl 2,8 procent som facken kräver. Det är snudd på lågt, men det får väl gå ändå.

Rolf Johansson sitter vid samma bord och flikar in:

– Det brukar väl hamna runt två procent?

Årets lönekrav är samma som för ett år sedan. Då slutade det på 2,2 procent och av det gick 0,2 till högre pensionspremier för deltidspension. Resten blev lön.
Det är ungefär vad de förväntar sig i år igen.

– Ja, det blir nog inte under två procent, tror Rolf Johansson.

På Lamiflex delar de lika på löneökningen. Alla som har jobbat här i minst tre år har samma lön. Det finns ingen anledning att ha olika när alla arbetsstationer är lika viktiga, tycker de.

Fikapausen är över och skyddsombudet Anders Svensson och Rolf Johansson byter pappersrulle i maskinen RF-1. Pappret ska limmas på ena sidan av masonitremsorna och på andra sidan fästs en blå plast. När arken är klara åker de in i nästa maskin som tejpar ihop dem till ännu större sammanhängande ark, som sedan går in i en såg och kapas till beställd bredd. Förpackningsmaterialet ska skydda stora komponenter inom stål-, olje- och kabelindustrin.

Ett av LO-förbundens krav i år är en låglönesatsning för de som tjänar under 24 000 kronor. Eftersom de flesta i träindustrin tjänar mer än så kommer ingen på Lamiflex att få ta del av satsningen. Får facken igenom kravet blir det snarare anställda inom andra branscher – till exempel hotell- och restaurang – som märker av en extra höjning.

– Jag tycker att det är en jättebra idé. Om inte vi inom facket kan ställa oss bakom de lågavlönade, vem ska då göra det, säger Andreas Hadfy Högström.

Så ser årets lönekrav ut

LO-förbunden kräver 2,8 procent – lika mycket som förra året. Då ställde sig förbunden bakom Kommunals krav på att höja undersköterskornas löner lite extra. I år kräver de mer till alla som tjänar mindre än 24 000 kronor.

Minst 672 kronor

LO-förbunden har enats om en generell låglönesatsning. Löner under 24 000 kronor ska ge en ökning på minst 672 kronor. För en lön på 20 000 kronor motsvarar det en höjning med 3,4 procent.

Inte garanterat per individ

Varje person med låg lön är dock inte garanterad en extra löneökning. LO pratar om en insamlingsmodell – löne­r under 24 000 ska ge 672 kronor till potten, medan högre löner ska bidra med 2,8 procent till potten. Sedan fördelas potten på alla anställda.

Branschpott inom GS

Hur potten räknas ut och fördelas beror på avtalens utformning. Alla GS-avtal räknar potten på hela branschens snittlön. Det betyder att arbetsplatser med lågt löneläge får samma löneökning som de med högre lön. Förra året höjdes lönerna på träindustriavtalet med 3 kronor och 2 öre i timmen. Hälften lades ut lika på alla, hälften gick till en pott att fördela på de anställda.

Marie Edholm