Industriarbetarnas tidning

Scanias kamp mot belastningsskador

24 mars, 2017

Skrivet av

Christian Lindström. Foto: David Lundmark.

Scania gick på ett år från 80 till 8 procent inhyrda vid monteringen.
– 900 fick fast tjänst, berättar Christian Lindström, som jobbar hårt för att minska belastningsskadorna.

Scania har till skillnad från flertalet arbetsplatser i Sverige en facklig klubb för inhyrda inne på kundföretaget. Det gör att Christian Lindström som är heltidsfacklig kan fånga upp och förebygga belastningsskador bland bemanningsanställda.

Nästan alla tillhör Randstad.

– På vissa områden hade vi 100 procent bemanning och inga Scania-anställda. Företaget började bli oroligt när verkstadsklubben drev frågan: Vad händer med företaget om de inhyrda försvinner?

Scania införde därför ett tak för bemanningsanställda. Max 10 procent. Nu är lastbilsfabriken i Södertälje nere i 8 procent bemanningsanställda.

Men belastningsskadorna har inte försvunnit hos montörerna på Scania bara för att de anställts.

– Det är det traditionella: Händer. Rygg. Axlar. Oftast blir det förslitningar för att jobbet är monotont och man står på samma position. Nästan alltid börjar det med en inflammation. Man säger ingenting utan tuffar vidare och så blir det en kronisk skada, säger Christian Lindström.

Hur lång tid tar det att bygga upp en belastningsskada?

– Det kan gå på tre veckor, en månad. Det varierar från person till person.

Är det fortfarande ett problem att de inhyrda får göra de mest monotona jobben?

– Vi som jobbar fackligt inom bemanningsföretagen har som mål att få människor att inse att det är bra att starta en facklig klubb som kan hjälpa medlemmarna så att de inte blir skadade för att de får stå och nöta och nöta på samma plats. Eller göra de tråkigaste jobben.

Det har tagit tid, berättar Christian Lindström.

– Vi har inte stått med armarna i kors. Det har tagit tre år att komma hit där vi är nu.

– Vi poängterar ofta när vi träffar kundklubbar att det är viktigt att ta med bemanningsanställda medlemmar och försöka övertyga dem att det är en fördel att ha en klubb som kan jobba med de här frågorna så att det blir bättre och bättre. Vi jobbar stenhårt med att få företagen att förstå att vi inte ska komma in och göra skitjobben, fortsätter han.

Christian Lindström skrattar.

– Det är inte enkelt. Vi är inte så populära. Men vi försöker i den mån det går. Bemanningsanställda kommer att finnas kvar. Det är inget som försvinner i morgon bitti.

En kommentar till “Scanias kamp mot belastningsskador

  • Bra Scania!, nu fattas det bara 3% så är ni nere i samma nivå som era kamrater i Tyskland!, Tänk om andra företag kunde gå åt samma håll.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 2 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Bemanningens pris

12 september, 2017

Skrivet av

600 företag hyr ut

Det finns cirka 600 bemanningsföretag i Sverige.

Bemanningsbranschens omsättning har ökat från 2 miljarder kronor 1997 till 27 miljarder kronor 2016.

Var tredje privat arbetsgivare hyr in personal. Tillverkningsindustrin är den bransch som använder mest bemanning.

Våren 2017 hade Arbetsmiljöverket i sin tillsynskampanj mot bemanningsbranschen hittat 1 555 brister. 650 arbetsställen inspekterades. Tre av fyra har brister i arbetsmiljöarbetet.

Bemanningsbranschens utveckling

1903
Landets första ­offentliga arbetsförmedling öppnas i Helsingborg av kommunen. Tidigare fanns bara privata förmedlingar som drevs i vinstsyfte. Fler kommuner ­hakar på. Att förmedla jobb blir ett sätt att minska kostnaden för fattigvårdens nödhjälp. Staten skjuter till pengar.

1935
Sverige skriver under den internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention.­ Ingen ska kunna tjäna pengar på att förmedla jobb. Ingen ska behöva betala för att söka jobb.

1936
Förbud införs mot att bedriva privat arbetsförmedling i vinstsyfte, samtidigt införs statligt monopol på förmedling av arbete.

1942
Uthyrning av ­personal förbjuds.

1962
Ulla Murmans skrivbyrå Stockholms stenografservice döms i Högsta domstolen för olaglig arbetsförmedling. Skrivbyråns anställda hyrs ibland ut till kunder som behöver kontorspersonal. Stockholms ­stenografservice blir med tiden bemanningsföretaget Teamwork, ett av de första efter avregleringen 1992.

1971
Högsta domstolen preciserar skillnaden mellan uthyrning och entreprenad. Vid uthyrning ställs arbetskraft till beställarens förfogande. Vid ­entreprenad tar entreprenad­företaget på sig en viss arbetsuppgift med egen personal. Facket pratar om grå arbetsförmedling.

1991
Uthyrning av ­arbetskraft tillåts, men inte i vinst­syfte och under vissa villkor: kundföretaget får bara hyra in för att säkerställa ett tillfälligt extra behov av personal. Dessutom får man bara hyras ut till ett och samma kundföretag i max fyra sammanhängande månader.

1992
Det blir åter lagligt att hyra ut arbetskraft i vinstsyfte, men man får inte ta betalt av de arbetssökande och inte hindra dem att ta anställning hos kundföretagen. Dörren öppnas för en ny bransch, bemanningsföretagen. Statens monopol över arbetsförmedlingen avskaffas och Sverige säger upp ILO-konventionen om avgiftskrävande arbetsförmedling.

1997
Den nya lagen ­utvärderas. Det konstateras att ­antalet tillfälliga ­anställningar har ökat snabbt. Utredningen anser också att den fackliga vetorätten i medbestämmandelagen räcker för att hävda de anställdas intressen.

DA har skrivit mängder av
artiklar om uthyrning.
Här från nummer 10/1999.

1999
Det första fallet där anställda sägs upp för att ersättas med inhyrda. 19 arbetare vid elektronikföre­taget Evox Rifa i Gränna förlorar sina jobb på grund av arbetsbrist. Samtidigt anlitas ett bemanningsföretag som övertar de uppsagdas jobb. En del uppsagda återvänder till sina gamla jobb, nu som tillfälligt inhyrda. Den lokala fackavdelningen gick med på att bemannings­företaget anlitades. Därmed kunde inte dåvarande Metall stämma arbets­givarna inför Arbetsdomstolen.

LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson och Örjan Lenard, förbundsdirektör, Tjänsteföretagens arbetsgivarförbund. Foto: TT Nyhetsbyrån

2000
LO tecknar det första bemanningsavtalet för anställda inom bemanningsbranschen. Avtalet förhindrar att inhyrda ska ha lägre löner och sämre villkor än kundföretagets anställda.

Abu Garcia och ­Metall möttes i Arbetsdomstolen 2002. Foto: TT Nyhetsbyrån

2002
18 arbetare sägs upp vid Abu-Garcia (arkivlänk) i Svängsta på grund av arbetsbrist. Under uppsägningstiden ökar orderingången och sex av de uppsagda erbjuds visstidsanställning. Ytterligare tio hyrs in av ett bemanningsföretag. Facket lägger in veto mot inhyrningen och kräver att samtliga visstidsanställs samt att turordningen följs enligt rätten till återanställning i Las. Fallet drivs till Arbetsdomstolen där arbetsgivarna vinner.

2003
Bemanningsbranschen får sin egen arbetsgivarorganisation, Bemanningsföretagen.

2008
EU antar Bemanningsdirektivet. Det innebär att inhyrda ska behandlas lika som kundföretagets anställda.

2010
Ekonomin börjar lyfta igen efter ­finanskrisen. Men de arbetslösa får inte tillbaka sina gamla jobb. Efter ­Abu-Garciadomen kan arbetsgivarna välja att hyra in i stället för att återanställa. Men i 2010 års avtalsrörelse får IF Metall igenom en ”förstärkt kollektiv företrädesrätt”. Den innebär att företagen inte kan säga upp ena dagen och hyra in dagen ­efter. Från den dag man har sagts upp får inte arbetsgivaren hyra in personal ­tidigare än sex ­månader.

2017
Det finns över 600 bemanningsföretag som hyr ut personal. Branschen omsätter mer än Systembolaget och ungefär lika mycket som OK-Q8.

Text: Harald Gatu

Antonio var en ”tävlingsapa”, som kämpade med inhyrningsuppdrag i tio år – med dålig arbetsmiljö, ständig värk och utebliven lön. Nu har han slutat:

– Hellre lever jag som fattig än som slav.

Kvällarna ser likadana ut. Han lägger sig på sängen. Mobilen bredvid huvudkudden och hjärtat som en tickande tidsinställd bomb i bröstet. Ett missat samtal betyder en missad arbetsdag – eller inget jobb alls mer.

Vänner ringer och vill hitta på saker. Han säger nej, orkar inte, vill inte. Flickvännen suckar ute i vardagsrummet och när hon kommer in för att fråga hur han mår skriker han åt henne att lämna honom i fred. Ryggen och axlarna värker. Ingen sovställning fungerar. Nätterna tar aldrig slut och när som helst kan bemanningsföretaget ringa.

Berättelsen är Antonios. Under tio år jobbade han som uthyrd för åtta olika bemanningsbolag inom industri, lager och telefonförsäljning. Åren har satt sina spår i kroppen. Det gör ont. I axlar, nacke och rygg. Han är trettio år med en dotter där hemma som har fått honom att omvärdera allt.
– Hellre lever jag som fattig än som slav.

”Arbetslivet så som jag lärt känna det påminner om modernt slaveri.”

Antonio har lämnat bemanningsbranschen för gott. Men han kommer aldrig att glömma hur det var att jobba som uthyrd. Han ville visa framfötterna och plockade varor som få andra på lagret, placerade sig bland de tre snabbaste på tio i topp-listan som bemanningsbolaget satt upp. Föll han ur listan var han rädd att det skulle gå som för Lisa och Ali. De fick lämna arbetsplatsen.

Inhyrda plockade varor åtta, tio timmar om dagen, konstant. Icas egen personal kunde variera med andra arbetsuppgifter, mer skonsamma för kroppen.

– Vi var tävlingsapor! Ska de ta in oss för att slita ut oss? Och varför ska inte vi ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra?

Drömmen om att bli fastanställd höll honom kvar. Att få äta med personalen i lunchmatsalen och bli behandlad som en människa igen.

Att de jobbade som i skilda världar märktes också på kläderna. De begagnade jackorna skyddade inte mot kylan i frysen. Flera medarbetare fick köldskador på grund av för tunna arbetsskor. Mustafa förfrös foten så illa att han fick en svårläkt skada.

Antonios kollega Sanna klämdes mellan två truckar och krossade axeln. Och så en dag sa Antonios kropp ifrån. Han kunde inte resa sig ur sängen. Smärtan strålade från ryggen ner i benet. Diskbråck, konstaterade läkaren och sjukskrev honom.

Sanna låg på sjukhus. Antonio medicinerade med det morfinliknande smärtpreparatet Tramadol.

Ingen från bemanningsföretaget ringde.

Sakta läkte ryggen. Antonio gick på sjukgymnastik, vattengympa, till kiropraktor och åt sina starka tabletter. Han frågade om rehabilitering, men något sånt hade de inte, svarade chefen på bemanningsföretaget. Efter ett år kunde han börja på lagret igen, men kroppen krånglade. Han åt mer Tramadol och upptäckte att han inte var ensam. Arbetskamraterna hade skador liknande hans och var så oroliga i själen av det upptrissade tempot att de fastnat i ett missbruk.

– Det pågår mer langning på Icas lager än på gatan, hävdar Antonio.
– Det var enda sättet för våra kroppar att klara av arbetet.

Sanna reagerade på ett annat sätt efter sin olycka. Hon läste in sig på lagar och avtal och stängde av mobilen om kvällarna när hon nattade barnen. Framåt sextiden på morgonen satte hon på den igen. Det hände att chefen rasade i luren, att hon måste vara tillgänglig dygnet runt och gick att ersätta hur lätt som helst.

Nästan ingen av de bemanningsanställda på lagret var med i facket. De hoppade runt så mycket att de inte visste vilket fackförbund de hörde hemma i. Men tillsammans med en talför lagerarbetare startade Sanna en lokal fackklubb för uthyrda och de lyckades få alla att gå med.

Max blev klubbordförande. När han började ställa krav på rotation och bättre arbetsmiljö blev han flyttad till en annan arbetsplats. Ett pallager. Han minns hur ett moln av träflis och damm kom emot honom när han öppnade dörren.

– Det gick inte att andas. Det stack i ögonen. Vi snöt svart och hostade upp klumpar.
Spikpistolens säkring var borta. När de la ner den kom sjutums spik farande i luften. Tigersågen saknade säkring. Handtaget hängde sig hela tiden och när de la den på golvet fortsatte den att fara omkring i rummet.

Antonio flyttades också hit efter sjukskrivningen, och staplade 25 kilo tunga lastpallar för hand.

– Det var så mycket damm i lokalen att brandlarmet löstes ut hela tiden. Då kopplade de bara bort det, så var problemet löst. Fyratusen träpallar och inget brandlarm!

”Det gick inte att andas. Det stack i ögonen. Vi snöt svart och hostade upp klumpar.”

Den nystartade klubben drev även frågan om felaktiga löner. Folk kom till Max på rasterna och berättade att de gått miste om tusenlappar. Han samlade in lönespecifikationer och kontrollerade. I Antonios fall handlade det om nära 125 000 kronor.

Efter förhandlingar fick han ut 65 000 kronor och nöjde sig med det. Men när han kort därpå läste att Icas vd hade kammat hem 10,5 miljoner kronor i bonus och att butikerna plockade ut mångmiljonvinster sköljde ilskan över honom.

– Vi lever i Sverige, men det känns inte så. Arbetslivet så som jag lärt känna det påminner mer om modernt slaveri, som när de förtryckte svarta förr i tiden.

För 25 år sedan var personaluthyrning en olaglig verksamhet. Sedan ändrades lagen. Arbetsgivare och fackförbund kom överens om att vid arbetstoppar är det okej med inhyrning för att hjälpa företagen att överleva.
2017 har lösningen blivit permanent. I flexibilitetens namn hyr industrier och stora matvarukedjor in unga människor år efter år. På sina håll är 80 procent av arbetskraften inhyrd.

Efter att ha talat med ett femtiotal uthyrda killar och tjejer går det att urskilja en linje: De är besvikna på facket. En del har valt att gå ur i protest. Andra har stannat kvar i hopp om att facket centralt ska vakna.

Max är fortfarande med men frågar sig varför inte facket gör mer.

– Varför följer de inte bemanningsavtalet som de själva skrivit under? Varför ser de inte till så att inhyrda har samma villkor som andra anställda som det så tydligt står i avtalet? Är facket rädda för konflikter?

IF Metalls ombudsman Johan Sandberg sveper med handen över högarna med luddiga anställningsintyg som upptar halva hans kontor i Malmö. Här jobbar LO-förbunden ihop för att komma åt bemanningsföretag som inte sköter sig.

Telefonsamtalen från de bemanningsanställda brukar låta: ”Ryggen pajade, sen blev jag uppsagd.”

– De blir satta på de mest monotona och slitiga jobben som de fasta inte vill göra, berättar Johan Sandberg.

Han kan förstå kritiken mot facket. Det blev inte som de hade tänkt sig. Bemanningsjobb har inte visat sig vara vägen till fast anställning. Tio samtal i veckan ­kommer från uthyrda som har anställts per timme på tvivelaktiga kontrakt. När han frågar om facket ska ta tag i det så vågar de inte.

– Det finns en klar rädsla. Samma sak om en tidning skriver om dem. I nio fall av tio åker de ut.

Flexibel. Johan Sandberg vill knappt ta ordet i sin mun efter att ha sett konsekvenserna bland unga, som sliter ut sina kroppar i en bransch där de har noll kontroll över sin vardag. Och hur de fastnar i anställningsformen.

– Vi trodde att det var en fluga som skulle försvinna. Så vi blundade. Facket blundade alltför länge, erkänner han.

Han reflekterar över förr och nu. Skillnaden är inte så stor, menar han.
– Förr stod arbetarna med mössan i hand. Nu sover de med mobilen bredvid huvudkudden.
Det har gått ett år sedan Antonio lämnade bemanningsbranschen. I dag är han arbetslös. Bemanningsjobb skulle han kunna få i morgon, men han har lovat sig själv och sin familj att sätta hälsan före arbetet.

De lever på existensminimum. Men hellre det, upprepar han gång på gång. Hade det inte varit för rädslan att bli svartlistad och utan jobb skulle han berätta sin historia med sitt riktiga namn. Nu vågar han inte.

Tack vare hustruns fasta jobb klarar de sig. Dessutom är han kallad på intervju. Han visar stolt i telefonen att han gått vidare till nästa steg i rekryteringen.
– Direktanställd, säger han och det lyser i ögonen.

Fotnot: Personerna i texten heter något annat i verkligheten. Antonio fick inte jobbet han sökte, men hade ett semestervikariat under sommaren. Han fortsätter att söka jobb.
Max jobbar i dag i industrin via ett bemanningsföretag ”som sköter sig”.
Sanna erbjöds jobb direkt hos Ica.

En längre version av ­artikeln finns publicerad i den nyss utgivna antologin Lösa förbindelser ­(Leopard förlag).

Illustrationer: Gustaf Öhrnell Hjalmars

 Ica: ”Det är ingen bild vi känner igen” 

Förfärligt och oacceptabelt, men inget som vi känner igen, svarar Ica.
Inte heller bemannings­företaget Randstad känns vid beskrivningen, men problemen måste givetvis tas på allvar, svarar de.

Trots upprepade försök får vi ingen intervju med Icas vd Per Strömberg. Pressavdelningen svarar i stället via mejl att Ica använder bemanningspersonal för att möta svängningarna som uppstår runt lönehelger och högtider samt vid oplanerad frånvaro.
Att inhyrda behöver använda starka smärtstillande preparat är en beskrivning som ”låter förfärlig och skulle vara helt oacceptabel, men det är ingen bild vi känner igen”.
Ica svarar att de strävar efter att göra så lite skillnad som möjligt i arbetsvillkoren. Men eftersom konsulter anlitas vid hög arbetsbelastning och oplanerad frånvaro finns inte samma möjligheter till schemaläggning och arbetsrotation som för ordinarie personal.

Randstads pressansvariga Maria Uggla svarar:
– Randstads och kundföretagets anställda arbetar sida vid sida och har samma introduktion, coachning och uppföljning.
Tillsammans med kunden tar de ett delat ansvar för arbetsmiljön:
– Vi följer alltid upp hur våra konsulter mår. Vi gör riskbedömningar för ohälsa och skador, bedömer hur allvarliga riskerna är och åtgärdar dem eller upprättar handlingsplaner för hur de ska åtgärdas, säger Maria Uggla.

LO: ”Avtalet är bra men efterlevs inte”

– Jag är ganska långt ifrån deras verklighet.
Jag träffar dem sällan eller aldrig, för vi har 14 förbund att företräda, säger Kent Ackholt som ansvarar för bemanningsavtalet centralt på LO.

LO:s långsiktiga mål är att få bemanningsbranschen till det den en gång avsåg – att kapa toppar, inte vara en permanent lösning.

När Kent Ackholt jobbade som lokalombudsman sköttes inhyrningen av personalavdelningarna på kundföretagen. I dag är det inköpsavdelningarna som hyr in personal.

– Skruv och människor är samma sak. Det är jävligt cyniskt av kundföretagen. Man köper in en vara. Blir något fel eller defekt så skickar man tillbaka den, säger han.

På kritiken om att facket inte har gjort tillräckligt svarar han:

– Det är lätt att titta i kristallkulan, vad man borde ha gjort. Jag tycker att bemanningsavtalet är en hyfsat bra produkt. Sedan handlar det om att avtalet ska efterlevas. Och det görs inte fullt ut. Det är upp till varje fackförbund.

 

 

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 3 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Bakom den europeiska jobbexplosionen

20 september, 2017

Reportaget är gjort av journalistnätverket Investigate Europe, med svensk ensamrätt för Dagens Arbete.

Antalet jobb har exploderat i Europa på senare år. Men de flesta av dem är osäkra och lågavlönade. Nu varnar politiker och ekonomer för att avregleringen av arbetsmarknaden hotar den ekonomiska utvecklingen.

Investigate Europe

Investigate Europe är ett nätverk av nio journalister i åtta länder, som jobbar tillsammans med Europafrågor och har stöd av ett antal stiftelser. Det senaste projektet handlar om ökningen av de tillfälliga jobben i Europa – artiklarna i ämnet publiceras i en rad europeiska tidningar.
Här finns länkar till artiklar som skrivits i europeiska tidningar:

http://www.investigate-europe.eu/en/race-to-the-bottom-europes-precariat/

Läs också:

Franska fack splittrade om Macrons nya lag

 

Arbetslösheten i Europa är på väg ner igen efter den svåra finanskrisen. Sedan 2013 har det skapats 5,4 miljoner nya jobb enbart i de 19 euroländerna. Men fyra av fem av dem är deltidsarbeten eller tillfälliga anställningar – och mestadels lågavlönade, enligt EU:s statistikorganisation Eurostat.

Den yngre generationen är speciellt drabbad av den ökande jobb-osäkerheten i EU-länderna.  32 procent av de anställda i åldern 25–39 år hade i fjol tillfälliga jobb eller deltidsarbeten – mot 22 procent år 1995 enligt en granskning av 15 medlemsländer. Majoriteten av dessa har inte valt det själva, enligt EU-kommissionens senaste arbetsmarknadsrapport.

En av orsakerna till de alltfler osäkra jobben är den avreglering av arbetsmarknaden som pågått i två decennier. Enligt FN:s arbetsorganisation ILO har det bara sedan 2008 gjorts cirka 400 ändringar av nationella regler i Europa. ekonomerna kallar detta ”strukturella reformer”.

De flesta av reformerna följer samma resonemang: Om arbetskraften är tillräckligt flexibel och billig så kan företagen skapa fler jobb och då minskar arbetslösheten och ekonomin växer.

EU-kommissionens finansexperter argumenterade efter finanskrisen för att försämra skyddet mot uppsägningar, lätta på reglerna för tillfälliga jobb och försvaga systemen med kollektivavtal. Kommissionen hade också avreglering som villkor för att utfärda krislån till Rumänien, Grekland och Portugal.

Den italienska regeringen mjukade upp arbetsmarknadsreglerna under 2015 – det blev bland annat lättare att säga upp folk – och säger att detta har givit 500 000 nya jobb. Men hälften av dessa är ofrivilliga halvtidsanställningar som knappast går att leva på. Den nuvarande finansministern Pier Carlo Padoan försvarar reformerna, och säger att Italien hejades på av Tyskland.

– Men vi har inte gjort omläggningen för att Tyskland ville det utan för att det ligger i Italiens intresse, säger Padoan till Investigate Europe.

Den förre tyske kanslern Gerhard Schröder drev igenom Agenda 2010 för att få mer flexibilitet i det tyska arbetslivet – med fler otrygga anställningar som följd. Foto: TT

Flexibilitet var en grundtanke bakom ”Agenda 2010”, den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröders program från 2003 för att bryta upp det han kallade ”fallfärdiga strukturer”.

Programmet ledde till att tillfälliga jobb via bemanningsbolag befriades från ”byråkratiska restriktioner”. Den övre gränsen för tillfälliga jobb för nya företag blev fyra år. Lågavlönade anställningar och så kallade mini-jobs (enklare deltidsarbeten som ger max 4300 kronor netto i månaden) gynnades skattemässigt. Arbetslösa måste ta de jobb som erbjöds, oavsett lön.

Agenda 2010 har prisats som en stor succé. Den tyska ekonomin blomstrar och arbetslösheten har fallit till den lägsta sedan Tysklands återförening.

Det är sant att antalet anställda ökade med mer än 10 procent, från 39 till 43 miljoner mellan 2003 och 2016. Men den ökningen beror mycket på att heltidsjobb har ersatts av deltidsarbeten och mini-jobs.  Antalet arbetade timmar ökade inte förrän 2010, de jobb som fanns delades helt enkelt av fler personer. Även efter att den tyska ekonomin började växa 2011 har antalet arbetade timmar ökat mycket långsammare än sysselsättningen och är fortfarande lägre än i början av 1990-talet.

Under 2016 levde 4,8 miljoner tyskar enbart på ett eller flera mini-jobs. Ytterligare 1,5 miljoner hade ofrivilliga deltidsjobb. En stor del av de heltidsarbetande har inte gynnats av den ekonomiska utvecklingen. Under 2016 hade de 40 procent sämst betalda i Tyskland en lägre reallön än för 20 år sedan, enligt regeringens senaste välfärdsrapport.

Marseille, Frankrike, september 2017: Stålarbetare från Arcelor Mittal protesterar mot Emmanuel Macrons nya arbetslag. Tanken med lagen är att arbetsmarknaden ska bli mer flexibel för att arbetslösheten ska minska. Kritikerna är bland annat oroliga för att fackens inflytande ute på arbetsplatserna ska bli mindre. Foto: TT Nyhetsbyrån

Den riktiga styrkan i den tyska modellen var i stället något annat, och den visade sig under den svåra lågkonjunkturen efter finanskrisen. Medan tiotals miljoner människor förlorade sina jobb världen över, så växlade tyska företag till så kallade Kurzarbeit: med hjälp av arbetslöshetsförsäkringen förkortades arbetstiden i stället för att säga upp folk. När sedan ekonomin började bli bättre, så fanns de anställda på plats och företagen kunde öka produktion och ta marknadsandelar.

Detta system kallar ekonomen Stefan Lehndorf på institutet för arbete vid universitetet i Duisburg ”den absoluta motsatsen” till kärnan i Agenda 2010. Kurzarbeit förhandlades med och inte mot arbetarna och gjorde att man undvek arbetslöshet. Lehndorf skriver i en bok från fackliga forskningsinstitutet ETUI att det är en ”bitter ironi” att Tyskland prisas som förebild ”av helt fel skäl”.

Idén om den flexible arbetaren har vuxit till en kraftfull sanning runt om i Europa, men det finns också starka invändningar. Utvecklingen är ”mycket problematisk” menar Marianne Thyssen, konservativ belgisk politiker och EU-kommissionär för bland annat sysselsättningsfrågor.

­– Människor med osäkra jobb investerar inte i sin utbildning, och det gör inte arbetsgivaren heller. Ju mer det finns av denna typ av jobb, desto lägre produktivitet, säger Thyssen.

Samma varning kommer från Olivier Blanchard, fram till 2015, chefsekonom på internationella valutafonden IMF, en av världens tyngsta ekonomiska aktörer:

– Alla dessa osäkra former av arbete är extremt dyra både för den som drabbas och för samhället, säger han.

EU-kommissionären Marianne Thyssen anser att utvecklingen är problematisk. Ju mer sårbara förhållanden människor jobbar under, desto mindre produktiv blir ekonomin, säger hon. Foto: TT Nyhetsbyrån.

Marianne Thyssen vill markera avstånd mot den tidigare EU-kommissionen, där finansdirektoratet hade större inflytande, men något uppror är inte att vänta – den tidigare politiken har fortfarande starkt stöd även inom arbetsmarknadspolitiken. Men den nuvarande kommissionen under president Jean-Claude Juncker har lanserat en ”social pelare” för att motverka osäkerhet och fattigdom. Blir den verklighet i medlemsländerna får Marianne Thyssen ett vassare vapen i kampen för ett tryggare arbetsliv.

Den europeiska ekonomin återhämtar sig, men lönerna har stagnerat, och det är något som numera bekymrar även den europeiska centralbanken, ECB. Dess chef Mario Draghi sade tidigare i höst att avregleringen av arbetsmarknaden har ”förändrat lönesättningen i eurozonen”. Han fortsatte:

– De strukturella reformerna har gjort lönerna mer flexibla – men bara nedåt, inte uppåt.

Reportage: Investigate Europa

(Översättning: Hans  Strandberg)

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 4 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

20 september, 2017

Skrivet av

Analys Finanskrisen drog proppen ur världsekonomin och fabrikerna tystnade. Återhämtningen har skakat arbetsmarknaden. Även i Sverige, men inte på samma sätt som i resten av Europa, skriver DA:s Harald Gatu.

Europas ekonomi har kvicknat till igen. Det tog sju svåra år att först komma på fötter och sedan snubbla sig fram i något som liknar en högkonjunktur. Mönstret känns igen från tidigare finanskrascher i historien. Precis som förr har återhämtningen kantats av omtumlande förändringar av arbetsmarknaden.

Fler otrygga jobb, lönesänkningar och färre löntagare som täcks av kollektivavtal – det är idag allt vanligare inslag i de EU-länder där finanskrisen förvandlades till en segdragen skuldkris. Men inte i Sverige.

Visst slog finanskrisen hårt även mot Sverige och dess industri. I ett slag försvann 70 000 industrijobb i Sverige. Men på arbetsmarknaden undkom vi ett systemskifte. På kontinenten är det idag allt färre löntagare som täcks av kollektivavtal. Medan kollektivavtalstäckningen i Tyskland rasat ner till 60 procent arbetar 90 procent av löntagarna i Sverige under villkor som är avtalade mellan fack och arbetsgivare. En siffra som legat stabil i närmare tjugo år.

Men hur blev det med de korta, otrygga jobben? Blev de fler efter krisen? Statistiska centralbyrån, SCB, kartlade för tre år sedan utvecklingen av de tidsbegränsade anställningarna i landet. Det visade sig att det inte var några större skillnader mellan åren före och åren efter finanskrisen.

Visserligen är det fler – cirka 700 000 personer – som idag har tidsbegränsade anställningar på hela arbetsmarknaden. Men andelen är ungefär som förut. Fler är i arbete idag. Fler har fasta jobb. Och fler har tidsbegränsade anställningar. Men proportionerna mellan de fasta och tillfälliga jobben är ungefär som innan krisen.

Men jämför man med hur det var för en 25 år sedan är skillnaden mer markant. Då hade 11 procent av alla arbetsföra tidsbegränsade påhugg, mot 16,5 procent idag.

Någonting har hänt med de otrygga jobben. De har ändrat karaktär. Nu är det mindre av objekts- eller provanställningar och mer av timanställningar eller att man blir inkallad vid behov. De som hänvisas till de otrygga jobben är som förr i första hand kvinnor, unga och utrikes födda. Samtidigt har ökade möjligheter att stapla visstidsanställningar på varandra gjort att många kan gå år efter år på tidsbegränsade jobb hos samma arbetsgivare. Enligt SCB har 12 procent av de visstidsanställda varit hos en och samma arbetsgivare i över fyra år.

Att korta anställningar inte har ökat mer än vad de har gjort kan bero på att arbetsgivarna fixar flexibiliteten med inhyrning istället. Sedan finanskrisen har antalet anställda i bemanningsföretagen ökat från 47 000 till 77 000 personer, en drygt 60-procentig ökning. Det låter dramatiskt – men inte om man tittar på de bemanningsanställdas andel av den totala arbetskraften. Enligt SCB finns knappt 1,6 procent av hela arbetskraften idag i just bemanningsföretag mot 1,3 procent före krisen.

Krisen förde alltså inte med sig några dramatiska förändringar när det gäller anställningsformerna. Däremot skakade krisen om svensk arbetsmarknad på ett annat sätt: innehållet i kollektivavtalen.

Förändringarna har gjorts efter erfarenheterna i industrin under den dramatiska hösten och vintern 2008-2009. Från ett läge med fulla orderböcker gick företagen in i ett akut nödläge. Tiotusentals varslades varje månad och till slut tvingades IF Metall och arbetsgivarna teckna ett krisavtal. Ett slags korttidsavtal där de anställda gick ner på deltid. Ersättningen per timme rördes aldrig, på så vis var det aldrig fråga om ett lönesänkningsavtal även om de drabbade fick mindre i plånboken varje månad.

Arbetsgivarna och IF Metall försökte då få med sig den dåvarande borgerliga regeringen på ett upplägg som liknade det tyska: att staten skulle gå in med pengar. Statssekreteraren i näringsdepartementet Jöran Hägglund uppgavs vara positiv och skissade på ett förslag i flyget på väg till bilmässan i Detroit. Men förslaget hamnade i papperskorgen sedan statsminister Reinfeldt och finansminister Borg gjort tummen ner. Akuthjälpen fick parterna själva ombesörja.

På kontinenten ryckte däremot regeringar ut för att säkra jobben under den svåra övergångsperioden. I Tyskland kunde sysslolösa industriarbetare gå kvar på jobbet tack vare Kurzarbeit-systemet. I Belgien kunde de Volvoanställda på fabriken gå kvar med statliga stödpengar medan tusentals fick gå vid systerfabriken på Torslanda.

Ur detta föddes en dialog mellan facket och arbetsgivarna som med tiden gav kollektivavtalen extra hängslen och livremmar i händelse av ett akut ekonomiskt sammanbrott.

Idag finns två överenskommelser om korttidsarbete, en med statligt stöd och en utan. Korttidsarbete med statligt stöd – som fick Reinfeldtregeringens välsignelse – innebär att staten går in och betalar en del av lönen vid en kort, djup och tillfällig kris. Detta i syfte att lätta på företagens lönekostnader.

Men det krävs en mycket djup kris för hela samhällsekonomin innan det statliga stödet kan aktiveras. Problemet är att vissa enskilda branscher kan drabbas av tillfälliga chocker utan att det för den skull märks i hela samhällsekonomin. Därför kom IF Metall och Teknikföretagen överens om ett system som kan användas innan det statliga systemet kan komma ifråga: korttidsarbete utan statligt stöd.

I stället för att säga upp folk ska man i max nio månader kunna gå ner i arbetstid. Inkomsten får aldrig understiga 88 procent av ordinarie lön. Betydligt mer än tyska Kurzarbeit som ger 67 procent av lönen.

Vid sidan av verkstadsindustrin fick stålindustrin också sitt ”trygghets- och flexibilitetsavtal” med samma syfte att undvika varsel. Inte bara vid tillfälliga och korta kriser utan även vid normala lågkonjunkturer. På så vis satte de dramatiska krisåren sitt avtryck på svensk arbetsmarknad. Kollektivavtalen i de mest konkurrensutsatta branscherna fick nya trygghetsregler. Vad de skrivningarna verkligen är värda vet vi tidigast i nästa djupa ekonomiska sammanbrott.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 5 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Många får jobb hos kundföretaget

12 september, 2017

Ungdomar och utlandsfödda har större chans att få jobb på bemanningsföretag än hos andra arbetsgivare. Många går snabbt vidare till jobb hos kundföretagen.

Var femte anställd inom bemanningsbranschen är född utomlands och 40 procent är yngre än 30 år, uppger organisationen Bemanningsföretagen. Det är högre siffror än på arbetsmarknaden som helhet. Branschen fungerar alltså som en språngbräda för de som har svårt att få ett första jobb, menar Bemanningsföretagen.

Bland forskare finns olika teorier om varför det är så vanligt att utrikes födda jobbar för bemanningsbolag. En anledning kan vara att många saknar sociala nätverk och kontakter till arbetsmarknaden, och att bemanningsföretagen kan fylla den funktionen i stället. Dessa har också bättre möjligheter att utreda och bedöma arbetssökandes kvalifikationer än vad enskilda arbetsgivare har, vilket minskar risken för diskriminering. Andra menar att just diskriminering på arbetsmarknaden tvingar utrikes födda att ta jobb på bemanningsföretag.

Redan under sitt första anställningsår lämnar runt 40 procent av de bemanningsanställda branschen. De flesta går vidare till ett jobb på kundföretaget.
Inom industrin, där bemanningsbranschen är allra störst, är det vanligt att kundföretagen använder bemanningsbolag för att rekrytera och testa personal – först hyrs de in och efter en tid erbjuds vissa anställning.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 6 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Av 110 operatörer är 46 inhyrda”

12 september, 2017

Skrivet av

Dagens Arbete Nr 10 1999.

Catharina Berlin var klubbordförande 1998 på Evox-Rifa i Gränna, det första kända fallet där anställda sades upp ena dagen för att ersättas med inhyrda dagen därpå.

Hur var det?

– Vi kände oss helt överkörda. Företaget ville runda lagen om anställningsskydd och plocka tillbaka dem de helst ville ha, utan att behöva bry sig om någon turordning. Vissa av de uppsagda kom tillbaka som inhyrda.

Vad hände sedan?

– Företaget ville lägga ner oss 2004 i samband med att tillverkningen av de stora kondensatorerna skulle flytta till England. En del produktion blev kvar, de flesta förlorade sina jobb, vi la ner klubben. Sen blev vi uppköpta av amerikanska Kemet Electronics.

Och i dag?

– Full fart faktiskt. Vi går treskift och har ett ständigt helgskift. Ändå blir det en massa övertid.

Har ni inhyrda?

– Av 110 operatörer är 46 inhyrda. Men i regel erbjuds de tillsvidareanställning efter ett tag. Personalomsättningen är rätt hög.

Vad gör du själv?

– Jag är operatör, vid samma maskiner. Vi har ingen klubb men jag är avdelningsombud. Jobbar ständig natt. Det har jag gjort sedan 1998, det trivs jag rätt bra med.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 7 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Det blev för dyrt att hyra in personal”

12 september, 2017

Skrivet av

Dagens Arbete Nr 7 2014. Läs reportaget här.

På Hjältevadshus i Hjältevad var varannan arbetare inhyrd 2014. Dagens Arbete söker upp Benjamin Jangenfält, GS-fackets klubbordförande för att höra hur det är i dag.

–Vi är cirka 190 i produktionen och inte en enda från något bemanningsföretag. Den första maj fick den sista inhyrde tillsvidareanställning.

Hur kommer det sig?

– Vi fick en ny vd och en ny produktionschef som inte gillade inhyrning. Sedan återuppstod fackklubben på företaget i fjol och har tryckt på i frågan.

Vad menar du med att de inte gillade inhyrning?

– Det blev för dyrt helt enkelt och problem med kvaliteten när det hela tiden kom nya personer från bemanningsföretaget.

Hur många inhyrda fanns det som mest?

– Jag tror att rekordet var över 60 procent i produktionen.

Att företaget tillsvidare­anställer måste väl också vara ett tecken på att det går bra?

– Absolut! Sedan jag började här 2014 har produktionen faktiskt fördubblats. Vi gör dubbelt så många hus i dag.

Och företaget kommer inte att täcka arbetstoppen med bemannings­företag?
– Nej, de väljer hellre att provanställa och korttidsanställa.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 8 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Bemanningens baksida

23 mars, 2017

Skrivet av

Det är dubbelt så vanligt med arbetsskador bland inhyrda som bland fast anställda.  Varför?

Dagens Arbete och Handelsnytt går bakom branschens branta tillväxtkurva och hittar ungdomar som slits ut av monotona jobb och inte vågar klaga när det gör för ont.

Granskningen i korthet

1. Inhyrda löper större risk att skadas och bli sjuka av jobbet. Arbetsskador är dubbelt så vanligt bland inhyrda.

2. Arbetet organiseras i dag för att passa bemanningsbranschen. Människor ska lätt kunna bytas ut och då blir jobbet ensidigt och monotont.

3. Bemanningsbranschenväxer. På fyra år har IF Metall fyrdubblat antalet bemanningsanställda medlemmar.

Branschens historia

1935: Privat arbetsförmedling förbjuds.

1980-talet: Monopolet på arbetsförmedling debatteras.  

1991: Förbudet mjukas upp.  

1993: Lagen om privat arbetsförmedling börjar gälla. Det blir tillåtet att hyra ut och förmedla arbetskraft i vinstsyfte. Antalet bemanningsanställda ökar snabbt.  

2000: Anställningsformen sprids över landet. Cirka 42 000 personer jobbar nu för bemanningsföretag. Ett kollektivavtal tecknas mellan LO-förbunden och Bemanningsföretagen.  

2008: Bemanningsdirektivet träder i kraft och öppnar upp för fri rörlighet mellan länderna. EU erkänner bemanningsföretag som arbetsgivare och tvingar alla medlemsländer att följa efter. Sverige tar tid på sig.  

2012: Bemanningsföretagen anmäler regeringen till EU-kommissionen för att det ännu inte finns något lagförslag. Kommissionen hotar med att dra Sverige till EU-domstolen.  

2013: En ny lag om uthyrning av arbetskraft träder i kraft.

2015: Nästan 75 000 är bemanningsanställda i Sverige. Branschen växer från år till år. Allra kraftigast ökar inhyrning inom lager och industri.

I dag: Totalt finns det cirka 600 bemanningsföretag i Sverige. Några få bjässar dominerar branschen, men de små blir större. En tredjedel av landets privata arbetsplatser hyr in personal. Tillverkningsindustrin är den bransch som använder mest bemanning.  Framtiden. I samtliga delar av landet växer bemanningsbranschen. 

Källor: Arbetsmiljöverket, Bemanningsföretagen

Läs också:

”Erik har plockat 10 ton varor om dagen i flera år” | Handelsnytt

Karl är 26 år och har varit bemanningsanställd sedan gymnasiet, först på ett lager, sedan som inhoppare på diverse olika arbetsplatser och nu som montör i industrin. Ingen av hans vänner har sökt jobb via Arbetsförmedlingen. De går direkt till bemanningsbolagen eller blir hänvisade dit av kundföretagen. Själv hittade Karl sitt jobb på Blocket.

Karl vill inte gå ut med var han jobbar eller i vilken stad han bor. Han och hans bemanningsanställda kollegor har lärt sig vad som händer om de säger emot. Flera arbetskamrater har försvunnit från fabriken efter att ha ifrågasatt villkoren. Häromveckan började en nyanställd på linan bredvid Karl. Han blev bara kvar en vecka för han hann inte med. 50 sekunder har montörerna på sig att skruva ihop detaljerna på de föremål de tillverkar. 50 sekunder, igen och igen, från morgon till kväll.

– Det börjar kännas i handlederna, säger Karl och pekar på senorna på underarmen.

– Och i ländryggen för vi står upp hela dagarna. De fasta har fått rejäla skor. Till oss köpte bemanningsbolaget in de billigaste.

Medan facket centralt uppger sig ha ganska god kontroll över bemanningsbranschen ger de lokala ombudsmännen en annan bild.

”Det är ofta unga killar mellan 18 och 25 år som har ont överallt efter ett år. Det är kanske deras första jobb och de är slut och sönder.”

– Jag får väldigt många telefonsamtal från inhyrda som berättar att de blir satta på de mest monotona och slitiga arbetsuppgifterna, berättar Johan Sandberg på IF Metall i Malmö.

Samtalen från bemanningsanställda brukar låta: ”Ryggen pajade. Sen blev jag uppsagd.”

– Det kan vara att man har en arbetsuppgift som de fasta inte vill göra på arbetsplatsen, som är för monoton och slitsam och som man då tar in bemanning på, säger Johan Sandberg, som jobbar tätt ihop med Suzanne Jensinger på fackförbundet Handels.

Suzanne Jensinger driver ett fall åt en kvinna som inte orkar jobba lika mycket längre.

– Hon har så många olika arbetsställen och så många olika arbetstider där hon hela tiden ska vara så himla flexibel och nu vill arbetsgivaren att hon ska jobba kvällar och nätter också. Det går inte längre. Kroppen säger ifrån.
Fredrik Ståhlberg, ombudsman på Handels avdelning i Stockholm, berättar att kundföretag inte tar emot inhyrda med rehabbehov.

–  Det är ofta unga killar mellan 18 och 25 år som har ont överallt efter ett år. Det är kanske deras första jobb och de är slut och sönder.

Arbetsmiljöverkets statistik visar att arbetsskador är dubbelt så vanligt bland inhyrda. Hösten 2016 drog myndigheten i gång en andra inspektionsrunda av bemanningsbranschen där 150 bemanningsbolag och 260 kundföretag granskats hittills. I slutet av februari 2017 hade inspektörerna hittat 1 050 brister.

– Om man ska raljera lite så handlar det om slit- och slängmentalitet. Företagen marknadsför sig med att de levererar unga och friska människor som är på topp. Får de några besvär är kunderna inte intresserade av att hyra in personerna längre, säger Heli Aarnipuro, nationell samordnare för inspektionsinsatsen.

Forskningen är skral, men de få vetenskapliga studier, 45 relevanta i hela världen, visar på entydiga resultat: Inhyrda mår sämre, är sjukare och skadas oftare på jobbet.

Bemanningsanställda får arbetsuppgifter som ordinarie personal inte vill göra, enkla men också mer riskfyllda. Att inhyrda hoppar runt mellan olika företag gör det också svårt att efteråt säga på vilken arbetsplats belastningsskadan uppstått och det påverkar möjligheterna att få ersättning. Medan arbetsmiljön har förbättrats för fast anställda har de inhyrda tagit över skadorna, visar forskningen.

Vid Lunds universitet har belastningsergonomen Inger Arvidsson och hennes forskarteam i snart 25 år mätt muskelbelastningar i 50 olika yrken.

– Montör är ett klassiskt yrke där man kan komma upp i både höga rörelsehastigheter och ha kraftkrävande moment. Det vet vi är skadligt. Många får ont och blir sjuka, säger Inger Arvidsson.

De tunga lyften och allra mest ansträngande arbetsställningarna har industrin fått bort. Arbetet har också blivit effektivare. Men rationaliseringarna har i sin tur gjort jobben mer ensidiga och monotona för personalen. På många fabriker är arbetsinnehållet litet och produktionen tillbaka vid hur det såg ut förr i tiden.

Under 80-talet var löpande band regel i industrin. Belastningsskadorna ökade kraftigt. Stora resurser satsades på forskning som visade att lätta arbetsuppgifter var skadliga för kroppen just för att de var så ensidiga.

För att minska skadorna ökade man arbetsinnehållet. På Volvo kunde en arbetsgrupp bygga en hel hytt tillsammans. Variationen ökade. Färre blev sjuka. Men kring millennieskiftet kom löpande bandet tillbaka genom lean produktion. Nu skulle industriarbetaren stå på en och samma station och bli expert på just det arbetsmomentet. Varje moment klockades och fick bara ta ett visst antal sekunder för att produktionen skulle löpa och lager undvikas.

Personalen fick återigen ensidiga och monotona arbetsuppgifter trots att forskningen tydligt visar att det är så skadorna uppstår. Den växande bemanningsbranschen och strävan efter flexibilitet är en förklaring, menar ombudsmannen på IF Metall, Tommy Thunberg Bertolone. Han har sett hur medlemmarna slits ut i förtid.

– Värst är det för bemanningsanställda som hyrs in på en eller ett fåtal stationer. Det minskar variationen för alla på fabriken.

Arbetet har med andra ord utformats för att inhyrda ska kunna sättas in snabbt utan upplärning på enkla monteringsjobb.

– Filosofin bakom lean är det inget fel på, men det vi ser är en avmagrad lean där man bara använder sig av verktygen och tappat bort hela biten med att utveckla människan.

–  Arbetet måste organiseras på ett annat sätt, menar Tommy Thunberg Bertolone.

Forskarna i Lund vill gå ett steg längre och införa gränsvärden för belastningsskador precis som för kemikalier. Inger Arvidsson och hennes kollegor har utvecklat metoder för tekniska mätningar av arbetsbelastningen. Nu jobbar de hårt för att få Arbetsmiljöverket med på tåget.

I tre år har Karl jobbat som inhyrd montör på samma fabrik. En eller två gånger i veckan kommer hans chef på bemanningsföretaget till arbetsplatsen, men det brukar gå månader utan att de pratar med varandra. Hade det inte varit för loggan på byxan och de billigare arbetsskorna vore det omöjligt att säga vem som är anställd på fabriken och vem som är inhyrd från bemanningsbolag. Bara ibland blir det tydligt. Som när en chef på kundföretaget kommer in och säger till de inhyrda att nu måste ni gå hem. Det finns inget arbete åt er den här veckan. Karl som är fast på sitt bemanningsbolag har till skillnad från ”timmisarna” garantilön, hundra kronor i timmen, så han klarar sig.

– Ekonomiskt är det inga problem. Det är mer osäkerheten och rädslan.

När fabriken inte har något arbete åt Karl ringer bemanningsbolaget och säger åt honom var han ska jobba i stället. Även om arbetet ligger i en annan stad måste han ta det.

– Annars förlorar jag min garantilön. Det spelar ingen roll att jag inte har körkort och det knappt går några bussar dit.

I fjol gick Karl ur facket.

– Fabrikens lokala klubb kämpar på. De är schyssta. Men de kämpar emot oss 80 procent som är inhyrda. De vill göra sig av med oss och behålla de fasta. Jag förstår att facket måste göra så, men för mig som varit bemanningsanställd hela livet blir det orimligt att vara med.

Karl sitter tyst en stund och säger sedan:
– Ärligt talat känns det som om facket sovit i fem år. De hänger inte med. Vi inhyrda är ju kärnan av arbetskraften i dag. De fasta ett undantag. Facket jobbar för dem som är kvar.


För att komma åt avarter
har LO:s 14 fackförbund delat upp de många bemanningsbolagen mellan sig. IF Metall ansvarar till exempel för stora bjässar som Manpower, Randstad och Lernia.

– Vi måste hela tiden bevaka så att företagen håller sig till avtalen. Efter krisen poppade det upp massor med bemanningsbolag och många anställdes på detta rörliga sätt, säger Anna Gustafsson, som ansvarar för bemanningsbranschen på IF Metalls huvudkontor i Stockholm.

I södra Skåne har facket tagit samverkan ett steg längre och startat en bemanningsavtalsgrupp. Ombudsmännen här arbetar praktiskt ihop med enskilda fall.

– Vi märkte att de försökte spela ut oss LO-förbund mot varandra eftersom så många bemanningsanställda hoppar mellan branscherna. Ena dagen kan man vara i industrin och nästa på ett lager, säger Johan Sandberg.

– Bland yngre är det inte ovanligt med fem sex olika anställningar, fortsätter ombudsmannen.

För fyra år sedan hade IF Metall 2 500 bemanningsanställda medlemmar. I dag är de 10 000. För varje ekonomisk kris har bemanningsbranschen stärkt sin ställning på arbetsmarknaden. När facket bestämde sig för att acceptera lösningen som ett sätt för företagen att överleva toppar och dalar så var det i tron att bemanning var vägen till tryggare anställning hos kunden.

Men på Karls arbetsplats är det precis tvärtom. Bemanning har blivit en permanent lösning. I fabriken där han jobbar har de inhyrda ökat från år till år. Medelåldern är låg. De bemanningsanställda är mellan 20 och 30 år medan de fasta är 30 till 40. Nästan ingen montör är över 40 år. Kroppen håller inte. Genom att göra sig av med äldre utslitna kan kundföretaget ta in yngre bemanningsanställda som jobbar snabbare och är lättare att göra sig av med vid en nedgång. Karl ser ingen annan förklaring för fabriken går med miljardvinst och montörer behövs ju.

– Ännu har vi inte ersatts med robotar eller flyttat utomlands, säger han.

Dagens Arbete och Handelsnytt har varit i kontakt med förtroendevalda på de 40 största arbetsplatserna inom lager och industri. På de 20 lager i landet där Handels har flest medlemmar svarar 13 att de har inhyrda. ”De ska ha samma skydd men tyvärr har de mer tryck på sig att prestera än oss fast anställda”, berättar en facklig representant.

På landets tjugo största industrier svarar 16 huvudskyddsombud på enkäten. Åtta av de som svarade har bemanningsanställda. ”Vi ser problem med att bemanningsanställda inte vill säga till att man har krämpor”, uppger ett av IF Metalls huvudskyddsombud i enkäten.

Vi gick också igenom bemanningsjobb via Arbetsförmedlingen, dammsög Platsbanken på lediga tjänster inom industri och lager. Men skörden blev klen. Så vi gick vidare till bemanningsbolagens egna hemsidor och blev sittande i veckor – för det är här jobben finns. Och det vanligast förekommande ordet i annonserna är: Flexibel.

Flexibel betyder böjlig och anpassningsbar.

Vi söker dig som är flexibel, tillmötesgående och har en positiv inställning.
Ett högt arbetstempo och fysiskt tungt arbete är inget problem för dig.
Som person är du pigg och glad!
Observera att du måste vara studerande eller ha en annan huvudsaklig sysselsättning på minst 50 procent för att kvalificera dig för den här tjänsten.

Hos bemanningsbolagen finns hur många jobb som helst.

– Annonserar man hos Arbetsförmedlingen är risken att man får 200 svar varav 190 söker för att de måste. Då är det en bekvämare väg att gå via bemanningsbolagen. Och funkar det inte kan man göra sig av med personalen snabbt, säger Johan Sandberg på IF Metall.

Bortsett från att kroppen tar stryk finns problemet med formuleringen ”annan huvudsaklig sysselsättning”.
Bemanningsbolagen har hittat ett kryphål i reglerna som gör att de kan anställa utan garantilön om sökanden uppger sig vara studenter.

I den massiva högen med jobbannonser är det påfallande många som söker personal med annan huvudsaklig sysselsättning. I en annons som Arbetsmiljöverket fiskade upp inför sin tillsynskampanj av bemanningsbranschen står det:

Vi ser gärna att du har ett flexibelt schema. Och lite längre ner: Vi förutsätter att du även är flexibel, ansvarsfull och du inte är främmande för att hoppa in med kort varsel. Det är också viktigt att du klarar av att arbeta under hög arbetsbelastning och att du klarar av monotona arbetsuppgifter.

– Att de får folk som söker är helt otroligt, säger Anna Gustafsson, IF Metall, när vi visar henne annonsen.

Johan Sandberg berättar att det finns de mest löjliga varianter:

– Jag har haft fall där uthyrda utan garantilön och utan någon som helst trygghet bara har kunnat visa upp intyg från en gitarrkurs på ABF.

Bemanningsbolagen sätter dit varandra ibland.

– De skvallrar på varandra. Om vi driver ett ärende på ett ställe och det ser likadant ut på ett annat så tycker de såklart att det är viktigt för oss att vara konsekventa, förklarar han.

Anställda som inte studerar mer än på pappret är Suzanne Jensinger på Handels vaksam på.

– De har mer eller mindre blivit tvingade att skaffa ett intyg för att få jobbet. Falska intyg är ett problem, men det är medlemmarna som måste våga komma fram. Det räcker inte att ringa och berätta, säger hon.

Johan Sandberg brukar få omkring tio samtal i veckan från bemanningsanställda som har anställts på felaktiga sätt, men när han frågar om facket ska ta i det så vågar de inte.

– Nä, jag vill ju ha fast anställning, säger de. Det finns en klar rädsla. Samma sak om en tidning skriver om dem. I nio av tio fall åker man ut.

”Vi står upp och monterar hela dagarna och bemanningsföretaget köpte in de billigaste arbetsskorna man kunde hitta”, berättar Karl som jobbat som bemanningsanställd på en och samma fabrik i flera år. Foto: David Lundmark

Karl jobbar än så länge kvar som inhyrd montör på fabriken.

– Visst känner jag av ryggen och handlederna, men än så länge är det okej. Frågan är hur länge kroppen pallar, fem år till, tio? frågar sig Karl som vet flera lite äldre kollegor som fått sluta på grund av belastningsskador.

Egentligen skulle han vilja ställa upp med hela sin identitet i tidningen och berätta om livet som bemanningsanställd, men så länge han jobbar kvar så vågar han inte.

– Då kommer det gå som för min kollega, tvåbarnspappan, som ifrågasatte villkoren och skickades hem.

En kommentar till “Bemanningens baksida

  • Som runthoppad på flera olika bemanningar i många år kan jag bara säga såhär … Känns som viktigare än någonsin att ta Amiensdeklarationen in i 2000-talet och bryta de konstgjorda gränserna mellan yrkesgränserna, decentralisera beslutsfattande till de lokala samorganisationerna, och låta de mest prekära och exploaterade arbetarna få en avgörande röst i det nya gräsrotsfacket

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 9 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Personalen är vår viktigaste resurs”

22 mars, 2017

Skrivet av

Arbetsmiljöverket gör en riktad insats mot bemanningsbranschen för andra gången.

– Jättebra. Det ser ju ut som om branschen skulle vara mer skadetyngd än övriga branscher och det tror jag hänger ihop med att vi inte är en utan många branscher. Vi vill gärna veta hur det ser ut på riktigt. Får vi nu en bra genomlysning så kan vi börja arbeta med de problem som finns, säger Ann-Kari Edenius.

Dubbelt så många inhyrda skadas på jobbet. Vad beror det på?

– Jag har inget konkret svar på det. Vi avvaktar Arbetsmiljöverkets tillsyn. Vi hade velat jämföra montörer som är anställda på ordinarie sätt med montörer som är bemanningsanställda. Nu gick inte det tyvärr, men det hade varit jätteintressant att ta reda på om det är just faktorn bemanningsanställd som avgör.

En inhyrd kan ha tunga monotona arbetsuppgifter på ett kundföretag och sedan jobba med lika belastande moment på andra kundföretag. Hur har ni koll på det?

– Det är ett dubbelt ansvar. Det trycker vi stenhårt på. Inhyraren har ansvar och bemanningsbolaget som arbetsgivare har ansvar. Så egentligen har bemanningsanställda en extra säkerhet. Vår produkt, tjänst, resurs är en och samma sak. Personalen är bemanningsbranschens ENDA tillgång. Vi måste vara den bästa arbetsgivaren. Då går det inte att behandla personalen illa eller utsätta dem för risker i onödan för då förstör vi vår egen verksamhet.

Hur arbetar ni för att förebygga skador?

– Från branschens sida stöttar vi arbetet ute i företagen. Hos Prevent, som är en arbetsmiljösamverkan mellan näringslivet och facket, finns en väldig massa hjälpmedel, checklistor och appar. Vi har också dragit igång ett partsammansatt arbete för att titta på arbetsmiljön. Kanske kommer det att vara ett arbete som bidrar till att minska olyckor och risker på sikt.

En platsannons studsade både vi och Arbetsmiljöverket på. Där står att inhyrda ska vara flexibla, kunna hoppa in med kort varsel, klara av att arbeta under hög arbetsbelastning och göra monotona jobb. Låter lite som om bemanningsbolaget söker en robot.

– Det här är väl en studentanställning? Det är jättesvårt att kommentera. Då finns det förmodligen en robot på plats redan.

Bemanningsanställda vågar inte prata med oss, ens anonyma, av rädsla för att förlora jobbet. Hur ser ni på det?

– Det är inte en bild som vi ser utifrån de medarbetarundersökningar vi gör. De visar att man trivs bra på jobbet och känner sig som en del av gemenskapen när man är ute som konsult. Och man känner inget som helst hinder att komma med kritik eller förslag varken till sin arbetsgivare eller till arbetsplatsen där man är uthyrd.

Vissa inhyrda känner press att jobba snabbare än kundföretagens egna anställda av rädsla för att bli utbytta. Hur ser ni på det?

– Jag känner inte alls igen den bilden. Det rimmar illa med hur branschen har utvecklats. Idag är det långa förtroendefulla samarbeten där man söker längre uppdrag för medarbetarna. Som jag sa tidigare, personalen är ju den viktigaste och enda resursen för att göra ett bra arbete. Så det är extra viktigt att värna om både arbetsmiljö och medarbetarskap.

En kommentar till “Personalen är vår viktigaste resurs

  • Hej Da!

    Jag jobbar själv som bemanningsanställd på ett bemanningsföretag i Växjö.

    Det jag kan säga är att man får tyngre jobb, jobba dubbelt så hårt, vi ska inte prata, vara flexiblare än deras egen personal, i början tittade de när jag var och drack vatten eller gick på toaletten (tog tiden), det går inte att diskutera med chefen om arbetsmiljön för tydligen har jag attityd när jag påpekar att detta jobbet är ett alternerings jobb där man står 2 timmar istället för 8 timmar som nu. Även påpekat att arbetsmiljön ej är rätt.

    Jag kan säga att jag lyfter 8-12 ton paket om dagen och nu efter 8 månader där fått problem med ryggen.

    Att vara bemanningsanställd får man stå ut med glåpord, att de ser ner på en och utnyttjar en tills man går in i väggen.

    Har försökt ha dialog med både bemanningsföretaget och företaget jag är uthyrd på. Har sagt att jag vill byta jobb eftersom jag har andra kompetenser, men svaret blir att de ej kan ta mig ifrån detta företaget till ett annat pågrund av att de ej har några andra jobb att erbjuda.

    Söker andra jobb, men det mesta är bemanningsföretag och det är likadant på de flesta bemanningsföretag. Man utnyttjas som en träl tills kroppen ger upp.

    Jag skulle gärna vilja att alla bojkottar bemanningsföretagen så att vi kan få tillbaka en bra arbetsmiljö där alla får vara på lika villkor.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 10 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Var är debatten, var är kraven?

9 maj, 2017

Skrivet av

KrönikaJag har suttit en del och funderat nu de senaste dagarna, om hela den här soppan som vi befinner oss i, och det slutar mest i att jag blir förbannad.

Om skribenten:

Sara Flink har varit fackligt aktiv inom IF Metall och har jobbat som svetsare på Toyota Material Handling Europe Mjölby.

Går under våren Aftonbladets ledarskribentutbildning och bland annat skrivit för Dagens Arbete och Folkbladet.

Facket och arbetsgivarna befinner sig mitt inne i en ganska intensiv avtalsrörelse, och snart löper även bemanningsavtalet ut. Striden om branschen som huserar en stor del av ungas första anställningar och som lider av oerhörda arbetsmiljöproblem kommer att bli minst sagt problematisk. Mest för att det egentligen inte ens borde få finnas.

Bemanningsavtalet är mer eller mindre ett bevis på att facket har misslyckats med att kontrollera villkoren. Det är mer av en efterkonstruktion för att någonstans kunna rädda ansiktet och kunna säga att ”vi har fortfarande ett finger med i spelet” än något annat.

Det är ett bekvämt sätt att inte behöva ta en större kraftansträngning för att åtgärda den ursprungliga försummelse som skett.

Nu kommer jag att mötas av ”men arbetsmarknaden kräver flexibilitet, då måste vi vara moderna och följa med i utvecklingen”. Nej. Det måste vi faktiskt inte, inte såhär i varje fall. Eller kan du tänka dig att vara ”mer flexibel”? Kan du tänka dig att endast jobba timmar, och behöva fara runt till 4–5 olika arbetsgivare varje vecka och ändå knappt få ihop tillräckligt med pengar till hyra och mat? Att alltid vara den som får de mest tråkiga, smutsiga, tunga och monotona uppgifter som tillslut tvingar dig till sjukskrivning? Det är lätt att säga vad som är okej och inte, när man redan har sitt på det torra.

Det som gör mig mest förbannad med hela situationen är att folk verkar förvånade. ”Nej men oj, är det såhär det ser ut?”. Ja, jo, det blir liksom så när man låter otrygga anställningar löpa amok.

Det är väl klart att arbetsgivarna tar varje möjlighet de kan till att utnyttja arbetskraften till en billigare peng, de har allt att vinna på det. En arbetsmarknad där folk tvingas slåss internt om att få jobba är helt i deras linje. Grunden till fackföreningsrörelsen är liksom att förhindra just det, men ändå har det åter igen blivit vardag. Som att färdas tillbaks till 1800-talet.

Tanken med bemanningsanställningar är egentligen att möta tillfälliga uppgångar och dalar i ordinarie arbete. Men i praktiken är det en växande bransch där människor blir fast i ett ekorrhjul av stress, otrygga villkor och arbetsskador. Det är som om arbetsgivarna sitter och leker ”kast med liten arbetare”. Men var är protesterna? Var är debatten, var är kraven?

Det behövs en rejäl kraftansträngning, då bemanningsavtalet egentligen är viktigare än de andra. Här har man passat på att baka in de vidrigaste villkoren på arbetsmarknaden. Så här finns det även möjlighet att sätta stopp för en stor del av de problemen.

Men det måste ske ganska snart. Får det fortsätta i den här takten har vi snart en situation där vi behöver påpeka för studenterna att de nu faktiskt har en riktig användning av sina mössor: att hålla i hand och be om jobb. Det är en bakåtsträvan som inte är värdig Sveriges framtid.

Den här krönikan är ursprungligen publicerad för Dagens Arbete i vår Facebookgrupp Ung och uthyrd, en mötesplats för dem som jobbar inom bemanningsindustrin. 

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 11 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Utnyttjandet av unga oacceptabelt

22 mars, 2017

Skrivet av

Helle Klein, chefredaktör.

Ledare Låt inte inhyrning bli ett sätt för företagen att strunta i dålig arbetsmiljö.

De är unga och får ofta jobba i de sämsta arbetsmiljöerna. De hyrs in och slits ut.
Bemanningsbranschen har vuxit explosionsartat – särskilt inom industrin. För fyra år sedan hade IF Metall 2500 bemanningsanställda medlemmar. I dag är de tiotusen. På vissa industriföretag är majoriteten inhyrda istället för att vara fast anställda.

Dagens Arbete och Handelsnytt har tillsammans granskat bemanningsbranschen. Det är en skrämmande bild av hur framförallt ungdomar möter ett stenhårt arbetsliv med slavliknande anställningsformer. Rädslan är påtaglig hos dem vi pratat med. I inhyrningsrelationen ligger underförstått att passar det inte så stick. Så skapas en tystnadens kultur på arbetsplatserna.

Belastningsskador såsom utslitna handleder och kroniskt värkande ryggar är dubbelt så vanligt bland inhyrda. Till de värst drabbade yrkena hör montörer och lagerarbetare.

Forskningen visar att inhyrda mår sämre, är sjukare och skadas oftare på jobbet. Det beror på att bemanningsanställda får arbetsuppgifter som fast anställda inte vill ha. Dessutom slimmar företagen sina arbetsorganisationer så att högsta möjliga flexibilitet kan nås. Inhyrda ska kunna sättas in snabbt utan inlärning på enkla jobb vid arbetstoppar. Sen får de söka sig någon annanstans när det inte är lika mycket att göra i fabriken.
– Det börjar kännas i handlederna, säger Karl, 26 år, som jobbat som bemanningsanställd sedan gymnasiet, till Dagens Arbete. Han arbetar nu som inhyrd montör i industrin.

Karl vågar inte framträda med hela sin identitet i tidningen. Han är livrädd för att förlora jobbet. Det är han inte ensam om. De är unga, mellan 20–30 år, och deras kroppar slits ut i förtid. Ändå vågar de inte protestera. Få är med i facket för de känner att facket mest finns till för de fast anställda. Trots att det är just facklig kamp de skulle behöva.

Arbetsgivarna har ett stort ansvar. Bemanningsbranschen och företagen måste ta larmrapporterna om belastningsskador på allvar. Det som var tänkt att lösa tillfälliga arbetstoppar och ge unga människor introduktion till ett industrijobb har visat sig bli en permanent anställningsform som är direkt skadlig för hälsan.

Låt inte inhyrning bli ett sätt att strunta i att bekämpa dålig arbetsmiljö. Ett arbetsliv som sliter ut de unga i förtid är kostsamt för hela samhället.

Facket måste återta idén om det hållbara arbetet, som grundar sig på att ingen människa ska ses som en utbytbar kugge i ett maskineri och behandlas som skit.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 12 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Vi söker en bredare syn”

12 maj, 2015

Veli-Pekka Säikkälä är avtalssekreterare på IF Metall
Veli-Pekka Säikkälä är avtalssekreterare på IF Metall,

Replik, bemanningsdebatten.

Det framgår med all tydlighet av Henrik Bäckströms inlägg att han enbart företräder Bemanningsföretagen och dess intressen. Vi i IF Metall försöker ha en något bredare syn på frågorna och vi är därför beredda att försöka hitta lösningar som både kan tillgodose företagens behov av ökad flexibilitet och de anställdas behov av ökad trygghet – oavsett om de är fast anställda på företagen eller inhyrda via bemanningsföretag.

Veli-Pekka Säikkälä

5 kommentarer till “Vi söker en bredare syn

  • Företagens ”Flexibilitet” är en myt, skapad för att försämra villkoren. Det är tragiskt att fackliga ledare går på denna myten gång på gång. Det är ganska oansvarigt för både kundföretagens medlemmar, och de organiserade i bemanningsbranschen att säga att ni vill hitta lösningar på detta. Resultatet blir fler arbetslösa på kundföretagen, och mer osäkerhet och sämre villkor för inhyrd personal. Alla bevis pekar på detta.

    Det har bara försämrats i bemanningsavtalet sedan det skapades. Men att säga att man vill medverka till detta är totalt oförsvarbart om man är en facklig ledare.
    Frågar man bland de andra förbunden, så har just IF Metall bidragit till försämringar i avtalet. Ni har inte de mest ”flexibla” arbetsplatserna, och verkar totalt oinsatta i hur det funkar i till exempel logistikvärlden. Vi bemanningsanställda är inte ens timanställda längre, vi är minutsanställda. Hur ska du kunna göra oss mer flexibla? Vi har inga liv bokstavligen talat. Vi sitter fast med 10 minuters avstånd från bostaden, med en telefon fastlimmad i handen.

    Jag ska vara helt ärlig, hade vi inte haft bemanningsavtalet, då hade vi inhyrda haft ett väldigt mycket bättre liv rent lagstadgat. Vi hade inte haft 88 timmars arbetsveckor. Vi hade inte kunnat bli schemalagda på så oregelbundna tider att man blir sjuk.

    Att jobba skift är en sak, men att börja en vecka såhär är inget ovanligt. (utan att veta nästkommande starttid i förväg). Måndag kl 15, tisdag kl 11, onsdag kl 6 torsdag kl 12, och fredag kl 8 för att sedan precis få veckovilan till söndagen i bästa fall så man börjar kl 12:00.

    Hur vill ni öka flexibiliteten? Varje morgon kl 06:00 påbörjas den ambulerande tiden igen, då måste vi vara uppe och hålla mobilen i handen igen, oavsett om man slutar kl 00:00 dagen innan. Har man inte blivit bokad, så flyttas dagen då man ska vara tillgänglig till en dag på helgen, och så får du inte betalt för de timmarna du suttit hemma.

    Kan ni ens föreställa er hur våra familjeliv ser ut?

    Mitt förslag är riv upp bemanningsavtalet omgående. Vägra skriv ett avtal som är sämre än vad lagen säger rakt av. Det är inte företagen du ska representera, det är oss medlemmar. Inte kundföretagens medlemmar, utan de bemanningsanställda så länge det gäller våra villkor. Vi skiter fullständigt i vad företagen skriker om. Behöver de personal så får de anställa. Det är knappast ett ekonomisk problem med tanke på att de kan betala 1.7 eller 1.8 gånger lönen för en inhyrd. Då borde det rimligen finnas ekonomiska marginaler till att anställda själva.

    Att förstå att bemanningsbranschen enbart medför en ökad arbetslöshet är det mest grundläggande inom det fackliga. Vad tror ni händer med era egna avtal i längden om detta får fortsätta?

    Det är verkligen hög tid att ni tar ert ansvar. Ni representerar oss bemanningsanställda medlemmar, inte företagen, inte riksdagen, och definitivt inte bemanningsbranschens lobbyklubb.
    Men det tycks fullständigt ha glömts bort.

    Det enda jag kan finna som likhet, är de aristokratiska generalerna under första världskriget som gömde sig 4 mil bakom fronten. Verklighetsuppfattningen är den samma. Man drar bara ner rullgardinen för att slippa se de som går under, och fortsätter bläddra bland sina papper.

  • Veli-pekka!
    Företagens behov av ökad flexibilitet är din början på ditt inlägg här! Skall du inte företräda dina medlemmar?!

  • Bra skrivet Andre. Man måste jobba själv inom bemanningsindustrin för att förstå hur jävligt det är. Många som jag jobbar med är inte ens med i facket längre då det är som det är, och i ärlighetens namn funderar även jag på att lämna.
    Kundföretaget jag är på, så ligger min avdelning på 65 procent bemanning, det var ca 25 procent när jag började.

    Andra avdelningar ligger på närmare 80 procent. Jag har hört siffran att de betalar 1.9 per bemanningsanställd och då alla varit där mer eller mindre 2-6 år så frågar man sig hur det är lönsamt.

    Nä, dags att IF metall tar tag i detta så jag får vara med om mina barns uppväxt, för i dagsläget missar jag det.

  • Hej Jim!

    Jag åker runt i landet och håller föreläsningar om bemanningsbranschen. Jag delar med mig av mina erfarenheter och min historia, och om hur vi bildade klubb på proffice i hbg. Men även om hur det ser ut branschen idag. Jag brukar alltid samtala med bemanningsanställda vart man än kommer i landet.
    Historierna är desamma över allt från dem, oavsett stad eller län. Management by fear, man struntar fullständigt i lag och avtal, och man dumpar lönerna.

    Det ser likadant ut även på kundföretagen. Det börjar med ett par få, och efter nått år så är de bemanningsanställda så pass många att kundföretagen omöjligen skulle klara sig utan bemanning en dag ens.

    Hur i hela fridens namn kan LO gå med på detta? Det tycks att man tappat det fackliga löftets innebörd helt och hållet på förbundsnivå.

  • André har rätt.
    ”Det fackliga löftet”, som facket informerar alla om vid kurser och som är anledningen till att facken bildats från början, verkar inte alls vara högprioriterat på förbundsnivå.
    Ganska underligt men en orsak till medlemstapp.

    Den som påpekar det ”förstår inte” att när de lämnar facket så blir den ännu värre enligt höga fackföreträdare.
    Borde de inte istället fråga sig varför medlemmar lämnar?

    Vilket fack är våra höga företrädare och deras anställda tjänstemän medlemmar i egentligen?
    Har de samma villkor som de medlemmar ”som inte förstår bättre och därför inte går med i eller lämnar facket” i de förbund de leder?

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 13 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Ni saknar förankring i verkligheten”

12 maj, 2015

Skrivet av André Börvall

André Börwall
André Börwall är fd klubbordförande i bemanningsföretaget Proffice.

Henrik Bäckström och Veli-Pekka Säikkälä, om jag får be om lite verklighetsförankring. Det är som att se två visionärer måla varsin tavla föreställande någonting helt annat än vad det egentligen är.

Det är inte ovanligt att man har 3–4 olika arbetsplatser på en vecka som inhyrd. Bemanningsbranschen ”bidrar” till att fler blir arbetslösa, ingenting annat.

1. Henrik Bäckström har rätt i att inlärningstiden är lång. Det är därför bemanningspersonal i stora drag enbart sätts på monotona tunga arbete som är lätta att ersätta, och lära upp. Det är väldigt få av de bemanningsanställda som jobbar inom industrin, och jag måste medge att IF Metall faktiskt medverkar till att det blir brutalt sämre för inhyrda. Det som IF Metall verkar tycka är bra i deras avtalsområde, blir för alla andra avtalsområden en katastrof. Insikten i hur det fungerar på andra avtalsområden är naivt dålig.

Men både Henrik Bäckström och Veli-Pekka Säikkälä tycks sakna en verklighetsbild på hur det faktiskt ser ut. Det är som att se två visionärer måla varsin tavla föreställande någonting helt annat än vad det egentligen är.

Att som facklig försöka luckra upp las via avtal är för mig en gåta. Det bidrar bara till ännu mer osäkerhet.

2. Heltidsarbetare är sedan länge helt och hållet passé i bemanningsbranschen. 40 000 av ca 177 000 är heltidare. resterande är timanställda. Siffrorna ljuger inte, men vad försöker ni själva intala er? Det är som att höra kejsaren utan kläder.

3. Bäckström argumenterar mot Säikkäläs önskan om korta inhopp i bemanningsföretag för att man sedan så fort som möjligt anställas i industriföretaget. Jag håller med om att det försvårar fackligt arbete för de bemanningsanställda, men saken är den att ingen vill arbeta på ett bemanningsföretag, alla vill få ett riktigt arbete. Enda anledningen till att det finns anställda i bemanningsbranschen är för att alla lediga sökbara jobb i stora drag går via just bemanningsföretag.

4. Henrik Bäckström argumenterar att bemanningsföretag erbjuder en tryggare anställning än industriföretaget när svängningarna är stora. ”När bemanningsföretaget tappar ett kunduppdrag är naturligtvis drivkraften att hitta nya kunduppdrag och därmed jobb för sina anställda mycket stor.”

I verkligheten brukar det gå till såhär. Bemanningsföretaget ringer upp den anställde och säger att om hen går med på en arbetsbrist så slipper de karensdagar på a-kassan. De gör precis allt de kan för att göra sig av med personal när de tappar ett kundföretag. Om den anställde inte godtar det kan budet bli plaaceing på väldigt långt pendelavstånd, så den anställde inte har råd att säga emot. Det är väldigt sällan det är tal om omplaceringar.

Självklart finns det lagar som säger att det inte får gå till så. Men det struntar bemanningsföretagen väldigt lätt i. Skulle inget av ovanstående fungera kan bemanningsföretaget strypa ut den anställde genom att låta denne gå hemma på en garantilön som inte går att överleva på. Då kan dessutom bemanningsföretaget kalla in till möten stup i kvarten. Kommer den anställde inte, dras det av på garantilönen.

5. Bäckström raljerar när han frågar som om andra typer av entreprenörer och specialistföretag ska räknas in i kravet på dem som ska direktanställas efter en viss tid i kundföretaget. Det finns en juridisk definition av vad en bemanningsanställd. Jag utgår från att du har koll på ditt område.

Slutligen så undrar jag om hur många jobb det egentligen skapas om man förbjuder bemanningsbranschen. Det som kallas för flexibilitet är bara en maskering för försämrade villkor. Det hade fungerat så mycket bättre i landet och köpkraften hade ökat om företagen tagit sitt samhällsansvar och anställt personal istället för att fokusera enbart på nästa kvartalsrapport.

Vi kan pröva en teori här. Proffice har hyrt ut till Icas lager Helsingborg där jag själv var stationerad.
De inhyrda jag granskat har en årsarbetstid (schemalagd, frånvaro, semester) på ca 2 300 timmar per år. Icas anställda har en årsarbetstid på 1 958 timmar per år. Om vi har ca 200 inhyrda vilket vi har, så hade det resulterat i om de blivit anställda direkt av Ica så hade man fått anställa ca 35 personer till.

35 anställda utöver de ca 200 inhyrda för att komma upp i samma produktivitet som idag. Det hade varit billigare för företagen att göra så. Då bemanningsföretage tar ut en prisfaktor på ca 1.7 till 1.8 gånger lönen. Samtidigt hade 35 personer haft råd att köpa lite mer saker – kanske en ny bil, eller andra saker som industrin producerar.

Det blir en mikroekonomisk satsning, med makroekonomiska uppsving i ekonomin. Dessutom så bidrar det till att arbetslösheten dämpas rejält. Jag rekommenderar Bäckström att läsa Professor Thomas Pikettys bok om vilka
konsekvenser denna osäkra anställningsform medför för ett land. Som förbundsdirektör för Bemanningsföretagen representerar ni både arbetsgivare och arbetstagare. När båda parterna mår som bäst, då går även landet bättre. Däremot är det en ren myt om att lägre löner och sämre villkor skulle gynna företagen.

Vem ska köpa produkterna när ingen har råd?
Hur många företag gynnas av det?

2 kommentarer till “Ni saknar förankring i verkligheten

  • Det är ganska så fegt att inte våga kommentera detta från båda håll. Det går att måla upp sköna bilder om hur det ser ut, men verkligheten tycks ha kommit ikapp nu…

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 14 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Ni utmanar den svenska bemannings­modellen”

8 maj, 2015

Henrik Bäckström. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Henrik Bäckström. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Debatt. Veli-Pekka Säikkälä serverar en intressant analys av industrins behov av fungerande personalförsörjning. Han resonerar kring industriföretags olika strategier för att hantera variationer i efterfrågan med såväl interna lösningar som effektivare nyttjande av arbetstid hos befintlig arbetsstyrka, som externa lösningar som kan innebära anlitande av bemanningsföretag.

De interna flexibilitetslösningarna lämnar jag över till industrin att kommentera. Dock kommenterar jag gärna Säikkäläs fundering kring bemanningsanställda. I synnerhet som förslaget som presenteras skulle utgöra en allvarlig avvikelse från den modell vi kallar den svenska bemanningsmodellen med långa jobbkontrakt och långa affärskontrakt.

När Säikkälä skissar på en strategi för att möta fackens utmaningar i industrin, presenterar han en principidé att bemanningsanställda (i likhet med visstidsanställda i allmänhet) maximalt ska vara inhyrda tolv månader för att sedan erbjudas tillsvidareanställning hos industriföretaget. Denna idé väcker ett antal viktiga frågeställningar:

1. Det går inte att jämföra en tillsvidareanställd bemanningsarbetare med en visstidsanställd person i allmänhet. Den tillsvidareanställda personalen hos bemanningsföretaget är inga löshästar som kan slängas hit och dit. Inlärningstiden hos industriföretaget är oftast lång och oftast är affärsrelationen mellan bemanningsföretaget och industriföretaget långsiktig.

2. Bemanningsbranschens kollektivavtal innehåller, och bygger på, grundprincipen heltidsanställning tillsvidare, eftersom den anställningsformen har framhållits och framhålls som ytterst viktig ur fackligt perspektiv. Lika viktigt är ur arbetsgivarperspektiv långa affärsuppdrag hos kundföretaget. Om IF Metall istället önskar korta puckar, så landar vi i en europeisk bemanningsmodell med korta anställningar. Alltså talar vi då om ett helt annat kollektivavtal avseende anställningsformer- och lönesystem.

3. Då Bemanningsföretagen och förbunden inom LO precis förhandlat klart en ny modell för lokal facklig representation för bemanningsanställda i branschen, ter sig det ännu märkligare att Säikkälä önskar att bemanningsanställda helst ska göra korta inhopp som anställd i bemanningsföretag för att sedan så fort som möjligt anställas i industriföretaget. Då kan resultatet knappast bli kontinuitet i det lokala bemanningsfackliga arbetet.

4. Den centrala utgångspunkten i Veli-Pekkas förslag är att anställning i industriföretag är det eftersträvansvärda målet om den arbetande önskar jobbtrygghet. När industriföretaget drar ner på sin verksamhet är dock jobbmöjligheterna för den anställde ringa. När bemanningsföretaget tappar ett kunduppdrag är naturligtvis drivkraften att hitta nya kunduppdrag och därmed jobb för sina anställda mycket stor.

5. Även i ett lite bredare perspektiv väckerVeli-Pekkas strategi frågor. Idag är många som jobbar på en arbetsplats anställda av andra arbetsgivare – till exempel olika typer av entreprenörer och specialistföretag. Är det även tänkt att dylik personal ska övergå i anställning hos kundföretaget?

Enligt internationella och nationella undersökningar är företags alternativ när anlitande av bemanningsföretag inte står till buds följande: 54 procent väljer intern flexibilitetslösning (till exempel övertid), 12 procent väljer annan extern flexibilitetslösning (outsourcing, offshoring), 8 procent väljer att inte göra jobbet. Sålunda i 74 procent av företagen är nya, egna tillsvidareanställningar inte ett alternativ.

Mitt förslag är vi jobbar vidare med den svenska bemanningsmodellen. Den representerar den bästa kända kombinationen av trygghet och flexibilitet för konkurrenskraftig industri och goda jobb.

Ingen kommer att tjäna på en facklig reglering där bemanningsanställda med automatik ska övergå i anställning hos kundföretaget. Inte före detta bemanningsanställda som kommer att stå utan anställning vid nästa bristande orderingång. Och allra minst industriföretaget som med vetskap om att de måste fastanställa bemanningspersonal inom ett år kommer att se sig om efter andra, mindre trygga flexibilitetslösningar. Min bedömning sammantaget blir att IF-Metalls förslag på sikt kommer att minska tryggheten på arbetsmarknaden.

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen

En kommentar till “Ni utmanar den svenska bemannings­modellen

  • Det stämmer att arbetsgivarna idag har ett smörgåsbord av åtgärder att sätta in när det det behövs flexibel arbetskraft. Att så har skett i ett land med världens starkaste fackföreningsrörelse är bara att beklaga. Styrkan satt uppenbarligen inte ovan axelhöjd. Att 74 % av företagen väljer andra vägar än att erbjuda trygga anställningar vid ökat arbetskraftsbehov beror inte på att det är omöjligt, utan för att de kan. Henrik Bäckström måste förlika sig med att de fackliga strävanden kommer alltid att vara att de otrygga anställningarna ska vara så få som möjligt och så korta som möjligt, och så snabbt som möjligt övergå till en trygg anställning. De anställda ska ha ett inflytande över sin arbetssituation och sin arbetsplats, vilket de bara kan få hos en arbetsgivare de är anställd hos. Det är den svenska modellen. Bemanningsföretag är dysfunktionell företeelse på arbetsmarknaden och kan aldrig bli en del av den svenska modellen.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 15 av 24 på temat Det nya arbetslivet

IF Metall: Så kan flexibiliteten bli tryggare

6 maj, 2015

Veli-Pekka Säikkälä är avtalssekreterare på IF Metall
Veli-Pekka Säikkälä är avtalssekreterare på IF Metall,

Debatt. Det pågår en intensiv debatt om bemanningsbranschen som jag följer med stort intresse. För att försöka sortera alla uppfattningar, och en och annan missuppfattning i frågan om inhyrning, tror jag att man måste ta avstamp i företagens krav på hög flexibilitet.

Ökad flexibilitet, det vill säga hanteringen av upp- och nedgångar i produktionen av varor eller tjänster, sker i huvudsak enligt följande:

  •  Övertid och uppsägningar.
  • Konjunkturanpassad arbetstid.
  • Variationer av visstidsanställda.
  • Genom bemanningsföretag.

Vår erfarenhet är att om någon av dessa ”flexibilitetskranar” stängs av ökar flödet i den eller de som är kvar. Till exempel blir trycket på variationer i arbetstid allt hårdare om antalet osäkra anställningar blir färre och om antalet visstidsanställda minskas ökar i stället antalet inhyrda.

Hur kan vi då från fackligt håll möta dessa utmaningar? Vi skulle vilja se en strategi som vilar på flera ben.

1. Lokala arbetstidsavtal med flexibla arbetstider. Syftet med dessa är att om arbetstidens längd varierar från en period till en annan ska ändå lönen för den enskilde vara ungefär densamma. Genom att spara tid vid extra arbete när det är mycket att göra kan dessa timmar tas ut när det är mindre att göra. Företagen kan hantera upp- och nedgångar utan vare sig varsel eller i form av ökat antal osäkra anställningar.

Sådana avtal finns i dag på flera arbetsplatser och i det centrala kollektivavtalet på Stål- och metallavtalets område. Denna del tror jag kan utvecklas både i andra centrala och lokala avtal. Då vinner företagen ökad flexibilitet samtidigt som de anställda får ökad trygghet.

2. Vi anser att de visstidsanställda ska ha samma rättigheter som de fast anställda och att varje visstidsanställning ska kunna vara minst en månad och som längst 12 månader. Därefter ska fast anställning erbjudas.

3. För bemanningsanställda bör ungefär samma regler kunna användas, det vill säga att den maximala sammanlagda tiden för att vara inhyrd på ett och samma företag ska maximeras till 12 månader. Därefter ska den bemanningsanställde få erbjudande om fast anställning i företaget som denne är uthyrd till.

På detta vis kan vi från fackligt håll möta företagens krav på flexibilitet med ökad anställningstrygghet för våra medlemmar. För att detta ska bli möjligt krävs dock ett aktivt arbete av alla tre berörda parter.

De fackliga organisationerna behöver bli bättre på att organisera visstidsanställda och anställda i bemanningsföretagen för att kunna utgöra en trovärdig motpart. Dessutom behöver de fackliga organisationerna i större utsträckning involvera bemanningsanställda och visstidsanställda i den ordinarie fackliga verksamheten.

Företagen som hyr in personal eller visstidsanställer vet att det gäller under en kortare period och planerar sin verksamhet efter det. Vid inhyrning tillämpas Bemanningsavtalet. Dessutom ska alla anställda – oavsett anställningsform – få del av de fastanställdas förmåner.

Bemanningsföretagen tillämpar Bemanningsavtalet och använder nästintill uteslutande tillsvidareanställning som anställningsform i bemanningsbolaget.

Inget pekar på att kravet på flexibilitet kommer att minska. Därför gäller det att hitta en balans som gör att otryggheten för de anställda minskar. Med våra förslag är detta möjligt!

Veli-Pekka Säikkälä,
avtalssekreterare på IF Metall,

12 kommentarer till “IF Metall: Så kan flexibiliteten bli tryggare

  • Hej Veli-Pekka!
    40 000 ca är heltidare i bemanningsbranschen. 177 000 jobbade i branschen ca 2014. Det betyder kortfattat att på varje heltidsanställd går det ca 3 timanställda till (Bilden du har av branschen är tyvärr helt fel). Flertalet av företagen missbrukar timanställningarna brutalt och hänsynslöst. Det krävs inte mycket för att kontrollera. Gå in på Ams.se, eller på bemanningsföretagen själva. Det är nästan uteslutande studenter som söks. Men dessa tvingas sedan att jobba i stort sett heltid. Annars slutar telefonen ringa, ungefär som när de ställer krav på schysta villkor.
    Student consulting t.ex. ett företag som totalt sett lever på detta. Men även Proffice, och Manpower…Som är IF Metalls område centralt.
    Att använda sig av bemanning i den mening som du beskriver är mer en utopi. Det är omöjligt att genomföra. Det enda som kommer hända är att bemanningsföretagen antingen cirkulerar personalen mellan sig, med 12 månader mellanrum, eller helt enkelt blir omplacerade till andra företag. Det är lite som att stoppa huvudet i sanden för dagens problem, och säga nu har vi löst det. Nä tvärt om det förvärrar det avsevärt ännu mer för de inhyrda bara.

    Jag vill även påpeka att det bland fackförbunden nappats på näringslivets, och arbetsgivarnas myter om ökad flexibilitet. Herregud, hur gjorde man på 80- och 90-talets början? Inte ens när Las stod sig som starkast så fanns inte bemanningsföretag, och de kunde möta både konjunkturer och internationell konkurrens. (ekonomiska läget i landet får man räkna bort, då möjligheten att producera hela tiden funnits) Flexibilitet är en försämring för de som står längst ner, allt annat är bara trams. Vill företagen ha anställda närvarande hela tiden, då kan de även anställa dessa. Att ha en inhyrd att göra 3 mans jobb är totalt orimligt, och leder just till högre arbetslöshet. För arbetslösheten är även vad vi arbetstagare tillåter den att vara. Hade någon satt ned foten och sagt att det är orimligt att vi har 88 timmars arbetsveckor i bemanningsbranschen. Ja då hade vi även fått anställa en massa människor. Än bättre om branschen inte funnits.
    Att själva inom fackförbunden göra skillnad på människor är totalt fel väg att gå. Det är ett a och b lag, och kommer så bli så länge medlemmarna tillåter sig själva segregeras i sönder. Det är inte förenligt med det fackliga löftet att bygga ett avtal som försämrar ett annat avtal. Det sistnämnda borde hela LO fundera på ordentligt.

    Det som även är ganska så märkligt är att det är de stora företagen som kunde anställt flera hundra personer som gnäller som mest om detta. Titta på Volvo, Ica, DHL. Företag som gör flera miljarder i vinst. De har flera hundra inhyrda i sin verksamhet dagligen, som skulle kunna vara direktanställda istället. Sen klagar både näringslivet, och Almega på att det måste bli billigare att anställa framför allt unga??
    Mig veterligen kostar det ca 1.7 ggr så mycket att hyra in? Det är både dyrare i längden, och med sämre resultat oftast, än om man direktanställt personal. Men märkligt nog är snittåldern på bemanningsanställda väldigt låg. Ett tag på Proffice i Helsingborg så hade vi enbart 15% ca som var över 30 år gamla. ( Det ser ungefär likadant ut i hela landet) Så myten om kostnaden är både framlagd och besvarad av de som trycker på om den… och fastslagen som myt.

    Därför så undrar jag om facken inte ska ta tag i frågan. Ska vi ständigt gå på arbetsgivarnas myter, eller ska vi ställa krav på en schyst tillvaro? Fackledningarnas jobb är att säkra arbetstillfällen och villkor, inte att sälja ut arbete till sämre villkor.
    Jag hörde någon förvirrad människa säga att om man förbjudit bemanningsbranschen så skulle människor bli av med jobben. Visst stämmer det att man skulle bli av med jobbet som inhyrd, men vem ska tillverka Volvos bilar? Vem ska packa Icas varor? Vem ska köra posten? Vem ska göra jobben på lagercentralerna?.. Jo just det. Rovdriften på arbetskraft finns kvar, och den kommer tvinga företagen att anställa. Ica skulle tvärstanna på 2 dygn utan bemanning. Volvo lär behöva gå ner på 1 skift, och så skulle de se ut i de flesta stora bolagen.

    Så man borde på allvar ta sig en funderare på vad konsekvenserna av bemanningsbranschen blivit på svenska arbetsmarknaden. Det hade varit kul om någon kunde göra en analys av detta, och för att se hur pass låg arbetslösheten blivit.

  • Hur i hela fridens namn tänker du nu?
    Ska du vinna matchen genom att gå av planen?
    Nej, man gör så genom att man engagerar sig. Man diskuterar, fördjupar och bildar opposition i frågan, så att frågan kan tas upp på allvar. Att gå ur facken är det dummaste du kan göra i denna branschen. Utan dem så är du verkligen körd på alla sätt och vis.

    Däremot är det viktigt att man informerar uppåt hur läget verkligen är på golvet, lika så till kamraterna i andra branscher. För endast med kunskap, solidaritet och sammanhållning kan man få bättre villkor. Därtill är det faktiskt så att det är medlemmarna som röstar fram vem som ska sitta i ledningarna i de olika förbunden.

  • ”Jag hörde någon förvirrad människa säga att om man förbjudit bemanningsbranschen så skulle människor bli av med jobben. ”

    Det är samma människor som hävdar att om man förbjuder vinster i vård, skola och omsorg så måste privata lägga ner och då förlorar en massa folk jobbet. Som att det arbete de gör helt plötsligt inte behöver göras mer och inte istället då kan ske i det offentligas regi.
    Men egentligen säger dom att det jobb vi gör i det privata är onödigt och behöver inte göras….eftersom om dom lägger ner så kan inte personalen jobba någon annanstans.

  • Klart man ska gå ur facket om man är missnöjd. Jag sitter inte och betalar för något som jag inte håller med om. Detta med bemanningsföretag har varit en het potatis oerhört länge och det blir inte nämnvärt bättre. Att sitta och läsa denna goja från Veli-Pekka Säikkälä är helt ofattbart för mig. Jag har vänt på steken och har gått ur facket. Man ska inte vara med i facket bara för att, man ska vara med för att dom gör någon nytta. Tyvärr har fackets makt försvunnit med tiden och det finns ingen anledning att vara medlem, gillar du inte jobbet så byter man.

  • André Börvalls åsikter och tankar vittnar om att han har betydligt större erfarenheter av bemanningsföretagen och klart bättre verklighetsuppfattning än Veli-Pekka har.
    Jag har också sett mycket av det André skriver om och det har säkert de allra flesta gjort, oavsett bransch.

  • StevO, då har du ingen nytta av kollektivavtalet som ger dig lönehöjning varje år? Ju färre som är med i facket desto svårare blir det att få igenom våra krav och hålla emot arbetsgivarnas. För det är fack och arbetsgivare som förhandlar om lönerna.

  • StevO!
    Kan hålla med om att facken gör mindre och mindre för den enskilde!. Dröjer väl inte länge innan bemanningsanställda har tagit över deras arbete också.

  • Fakta är att det finns ingen i denna branschen som vill vara anställd i ett bemanningsföretag. Anledningen till att människor är anställda i ett bemanningsföretag är p.g.a att de måste ha mat på bordet, då alla lediga arbete i stora drag är via bemanningsföretag. Det är rovdriften på arbete som styr idag. Vi som arbetar i branschen är självhatande. Vi vill inte arbeta här, vi vill ha riktiga arbete. Anledningen till denna galenskap kan fortsätta är för att facken tillåter det.

    Hur kan man göra ett avtal som dumpar alla andra avtal och lagar? Kan Veil-Pekka förklara hur det är förenligt med det fackliga löftet? Att självmant ställa de där ”10 som är villiga att ta arbetet till lägre villkor” utanför dörren.

    Jag tycker man ska titta ut genom fönstret och se om det är en bemanningsbransch eller vår tids största legitima avtalsdumpning som sker. Jag har inte hittat ett bemanningsföretag som följer avtalet, eller lag. Jag har ändå träffat ett par tusen bemanningsanställda från nästan alla bemanningsföretag. Det är likadant överallt, stad eller län. Samma soppa, samma usla recept, och samma sorts galna kockar.

    Hur många nya jobb tror man att det kommer att skapas, när en ”flexibel” person som måste jobba 88 timmar i veckan ersätter kundföretagens egna, dessutom utan övertidsersättning, för den förhandlade faktiskt LO bort för bemanningsanställda 2013.

    Ett bra exempel är lagerbranschen, där det hela tiden ökar med andelen inhyrda, och kundföretagens egen personalkår ständigt minskar i procent. Jo men det är inte ”våra” avtalsområden. Vänta nått år så får du se resultatet. Jag hörde att Volvo har mer eller ett helt skiftlag med inhyrda. Scania har över 700 stycken.

    De stackars få som vågar säga ifrån och kräver att lag och avtals följs i bemanningsbranschen blir ganska så kortlivade på företagen. Hur hade facken tänkt att man ska kunna kontrollera branschen om ingen vågar säga ifrån och informera facken om missförhållande?

    Personligen blev jag sparkad från Proffice, för mitt fackliga engagemang (Handels stämmer Proffice i AD). Detta när man ställt krav på att lag och avtal ska följas.

    Lite märkligt är att det tydligen bland annat skulle vara illojalt mot arbetsgivaren att man kontaktade arbetsmiljöverket som skyddsombud. Vi har 25 procent i sjukfrånvaro i Helsingborg på Proffice. Ja du läste rätt ca 25 procent konstant året om. Samma dag som Arbetsmiljöverket skulle göra inspektion var 40 procent av personalstyrkan i Helsingborg i behov av rehab. Detta är inte på ett år, utan enbart samma dag.

    Man kan ställa sig frågan vad man får med detta kollektivavtal. Eftersom allt som kommer bli kvar är kostnaden för en stor del arbetsskadade människor. Samt en ekonomisk kris skapad på grund av att arbetarna tvingats konkurrera ner villkoren så pass att det slår på köpkraften hos svenska folket.
    1. Vem ska då köpa allt vad industrin producerar?
    2. Kallar man detta för samhällsansvar?
    3. Är det värt det i slutändan?

  • Andre Börvall!
    Du har mitt fulla stöd i ditt arbete och belysa verkligheten på svensk arbetsmarknad.
    Kenneth Sjödin
    GS-medlem

  • Undrar när detta skulle kunna bli verklighet? Jag är inhyrd till ett företag och varit så i 5 år nu.. Trött på falskt hopp när det gäller anställning från personalchefer som ger blanka f-n i oss inhyrda som oftast behandlas som b-människor i jämförelse med de fastsanställda arbetarna, även om vi får jobba hårdare och får mindre upplärningstider mm, för att få vara kvar överhuvudtaget.

  • Veli-Pekka ett par av de kranarna har du själv varit med och skapat. Vi behöver inte de sakerna. Du måste lära dig att arbetsgivarna är vår motpart!

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 16 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”LO-facken skjuter sig själva i foten”

4 maj, 2015

André Börwall
André Börwall är f.d. klubbordförande Proffice Helsingborg

Det är inte bara facket som måste få bättre möjlighet att organisera bemanningsanställda. LO-förbunden måste börja behandla inhyrda likvärdigt och förbättra samarbetet för att kunna erbjuda facklig hjälp.

Jag delar därmed inte Johan Sandbergs åsikt helt och hållet, även om mycket av det han skriver också stämmer. Det finns exempelvis fler organiserade i bemanningsbranschen än vad Johan Sandbergs artikel ger intryck av. Det vanligt att bemanningsanställda tillhör andra fackförbund än det inhyrande företag har avtal med.

Till exempel: jag var med i Livs när jag började på Proffice, precis som andra av mina kolleger som var med i transport, och Handels. Vad vi gjorde i Helsingborg var att samla alla under ett tak, och vi värvade medlemmar ute på arbetsplatserna. Helt plötsligt hade vi 100 procent av heltidarna och ca en tredjedel av de timanställda.

Den vanligaste orsaken till att folk inte organiserar sig är för att facken inte syns eller hörs av om man är inhyrd. Det finns inga info-möten, eller närvarande fysiska personer. Facken skapar medvetet ett a och b lag på arbetsplatserna. Inhyrda får oftast bara tunga monotona arbetsuppgifter, och när de frågar de lokala fackliga om hjälp på arbetsplatserna, så får de inte allt för sällan ett väldigt dåligt bemötande.

Det låter hårt, men det är sanningen. Jag åker just nu riket runt och föreläser om bemanningsbranschen och pratar med inhyrda. Historierna om felaktiga anställningsformer, dumpade löner och villkor är desamma oavsett stad eller län. Dåligt bemötande från chefer och management by fear är vardag över allt.

Inte heller facken tar sig den tid som det krävs för att lösa enskilda fall, eller för att stämma företagen för lag- och avtalsbrott. Till exempel kan det i fallet ”Sandra” i Johan Sanbergs artikeln vara en fråga som rör lagen om uthyrning om arbetskraft § 6, lika villkorsbehandlingen, där kundföretaget riskerar få betala en stämning. Detta har knappt drivits rättsligt en enda gång. Precis som jag kan nog facket lugnt konstatera att fall som går att driva knappast är en bristvara, men ändå drivs det aldrig frågor.

Det finns även en rent livsfarlig sak som händer idag, som enbart är fackens fel. Det är när ombudsmännen på de olika avdelningarna säger att ”de har lite viktigare saker att göra än att sätta sig med bemanningsavtalet, jag har inte tid med dig och ditt fall” (trots att ombudsmannen i fråga är ansvarig för företaget och branschen).

Som före detta klubbordförande på Proffice räknade jag ut vad en vän till mig som är organiserad i IF Metall saknade i garantilön efter ca två års tid som felaktigt anställd. Vi kan skriftligen visa att hen har påpekat den felaktiga anställningsformen under en lång tid för företaget. Hen hade fått ut ca 389000 kr för lite i lön och ersättning.

Efter att IF Metall förhandlat ska min vän bara få 33000 kr. Är detta ett skämt?

Ombudsmannen hade då försökt rättfärdiga den usla förhandlingen med att man bara kan gå sex månader bak i tiden och kräva ut lön. Skitsnack, två år gäller juridiskt.

Man börjar tänka. Vad hjälper det om vi organiserar allihop när facken säljer ut löner och avtal? Den som tror att den här personen kommer att fortsätta vara medlem kan tänka om. Och jag ser liknande fall allt för ofta.

Facken skjuter sig själva i foten genom att inte driva frågorna. Med detta naiva beteende kommer organisationsgraden att sjunka snabbare än någon någonsin kan ana. Folk sparar hellre flera hundra kr i månaden i fackavgift, än förvägras bli hjälpta.

Många inhyrda får jobb direkt hos kundföretaget. Med de dåliga erfarenheterna från kundföretagens lokala fack, och det segregerade bemötande från ombudsmännen leder då bara till att de aldrig kommer någonsin gå med i ett fackförbund igen.

Men om man nu vänder på det hela. Vad händer på de arbetsplatser där ombudsmännen verkligen arbetar fackligt, för de inhyrdas villkor och löner? Jo du får en väldigt positiv effekt där organisationsgraden skjuter i höjden. Samtidigt så vågar de anställda vända sig till facken, och lön och
avtalsdumpningar på kundföretagen kan förhindras.

Problemet är när det inte sker. Då kan avtalsdumpningarna fortsätta som planerat, och kundföretagens avtal urholkas ytterligare. Min text må vara hård och kanske låta lite barsk. Men de villkor vi inhyrda lever under idag, är desamma som övriga branscher hade på 1800-taltet.

 

André Börvall,
f.d. klubbordförande Proffice Helsingborg

5 kommentarer till “LO-facken skjuter sig själva i foten

  • Facket skjuter sig själva i foten varje dag så länge de samverkar med S i sin förtalskampanj av SD.

    Jag tror inte alls att inhyrda är fackets problem då medlemmarna minskar betydligt.
    Istället är det fackets symbios med S där de tillsammans gör och länge gjort allt för att motverka Sveriges idag tredje största och växande riksdagsparti.
    Det retar så många arbetare att de medvetet väljer att stå utanför facket trots att de egentligen vet att de behöver det skyddet om något otrevligt skulle hända på jobbet.

    En annan sak är att medlemmarna känner att de inte företräds av några arbetare på de högre posterna inom S och inom LO.
    De har inte ”arbetat” på mycket länge och har helt andra löner och anställningsförmåner än medlemmarna har.

  • Hej Micke!
    Sverigedemokraterna för en arbetstagarfientlig politik, som dessutom vill krossa fackförbunden. Man vill t.ex registrera offentligt vilka som är med i ett fackförbund eller inte. Man vill avskaffa trygghetslagar på arbetsmarknaden, vilket gör att även ditt jobb är i fara. Detta hör inte ett modernt samhälle till att så göra.

    Fakta är att det stora medlemsavhoppet skedde när borgarna höjde a-kassan. Det har ingenting med SD att göra.
    SD vill krossa fackförbunden, vart på det faller i sin natur att fackförbunden inte delar åsikter med SD.

    Den svenska modellen bygger på att arbetsgivare och arbetstagare gör upp om villkoren i förhandlingar. Därav sluts det kollektivavtal om vilka regler som gäller. Det SD vill är ytterst osvenskt genom att ta bort den modellen, som dessutom är världsledande inom sitt slag.
    Vi kan aldrig stödja ett parti som SD som är ett arbetsgivarpati. Vad SD säger, och vad SD röstar för kanske du borde kika lite närmare på. De ville inte höja a-kassan t.ex. i riksdagen. Men ”säger” sig vilja det.
    Dessutom så har de ingenting i sitt partiprogram om arbetsmarknadspolitik, då de hel tiden refererar till att det kommer vi lösa senare. Men när man tittar på hur de agerar så blir man ganska så mörkrädd. De vill absolut inte arbetstagarna väl, vart på Facken omöjligen kan stödja dem i en enda fråga.
    SD hade ett eget fackförbund innan. Men eftersom de hade så få medlemmar så fick de lägga ner det fackförbundet (vad hände med alla medlemsavgifterna?) så det har funnits fackförbund för SD anhängare. Men de hade knappast någon större förhandlingsrätt på arbetsplatserna eftersom ingen var knuten i kollektivavtal med dem. Så myten om att det är för att facken inte delar åsikt med SD är nu avslöjad som en myt.

  • Hej
    Den här diskussionen handlar om inhyrning och vad parterna och politikerna kan eller bör göra i frågan. Diskussionen om eventuella glapp mellan S och väljarna och hur det förhåller sig till SD är en annan diskussion. Därför publiceras inte de kommentarerna till detta inlägg.
    Med vänlig hälsning
    Janna Ayres
    Webb- och tf debattredaktör
    Dagens Arbete

  • Hur är det ställt med folk som inte fattar att LO och S hör ihop. Det var i princip LO som bildade S, det man inte kunde få igenom som organiserad fick man igenom när man grundade ett parti och dessutom såg till att alla fick rösträtt. Att komma dragandes med SD i samma mening som man pratar om facket, då i ordalag att arbetarrörelsen måste ”börja att samarbeta”. Hur i hela friden kan man vara så dåligt informerad över saken? Hur kan man förresten som vanlig arbetare och LO ansluten gå och rösta på SD, det är för mig en gåta och ett svar på hur korkad människan blivit.
    En sak bör man veta. Med SD i maktposition avhandlas invandringen först och ganska snart också arbetarrörelsen. De LO anslutna ses som paria av våra Foliehattar till Sverigevänner

  • Vad hände sen? Ingen skillnad att vara inhyrd nu. Samma rädslor samma kassa bemötande ingen information. Förlängd månad för månad och man får jobba mer och hårdare än de kundanställda plus att man går miste om bonusar retroaktiva lönehöjningar och andra fördelar som kundföretagen get sina egna anställda. Istället för att skriva massa få tummen ur och gör nått!!

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 17 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Utan organisering blir det julafton året runt”

27 april, 2015

Johan Sandberg, ombudsman för IF Metall i Sydvästra Skåne.
Johan Sandberg, ombudsman för IF Metall i Sydvästra Skåne.

Debatt.

För ett par veckor sedan blev jag upprings av Sandra. Hon är 21 år gammal och har precis flyttat hemifrån. För 2 månader sedan fick hon en 6 månaders visstidsanställning på ett bemanningsföretag.

Till anställningsintervjun blev hon tillsagd att ha med sig ett utdrag ur belastningsregistret så de kan se om hon är straffad för något.

Konsultchefen upplyser henne också om att de tänker genomföra en kreditupplysning på henne. Sandra tar mod till sig och frågar varför de behöver en sådan.
Svaret blir att människor med betalningsanmärkningar har mer frånvaro.
Det känns obehagligt men hon behöver jobbet.

Konsultchefen förklarar för henne att som uthyrd är man företagets ambassadör.
Ambassadör visar sig betyda att man ska jobba mycket hårdare än de anställda på arbetsplatsen.

Efter några veckors anställning är Sandra lite orolig i magen och gör ett snabbt toalettbesök. När hon kommer ut från toaletten står arbetsledaren utanför och väntar. Han upplyser henne om att det inte är ok att gå på toaletten under arbetstid. När hon svarar att de andra på arbetsplatsen gör ju likadant säger han: Vi kan alltid byta ut dig.

Nästa dag blir Sandra uppkallad till bemanningsföretaget. Hon får veta att företaget hon är uthyrd till inte är nöjda med henne och vill ha någon annan. De säger upp hennes anställning med 14 dagars varsel. Sandra är inte med i facket så vi kan inte hjälpa henne.

Varje vecka ringer det någon till mig med en liknande historia.

När man läser ovanstående kan man lätt dra följande slutsats: det här är ju jättetråkigt men det kommer alltid att finnas ett par företag som behandlar sina anställda dåligt.
Jag är ansvarig ombudsman för ca 20 bemanningsföretag. 15 av de här företagen tar upp halva min arbetstid. På en majoritet av dem handlar det så gott som alltid om samma saker:

Felaktiga anställningsformer, felaktig lön, påstådd misskötsamhet, personlig arbetsbrist, inte inskickade anställningsintyg osv.

Det är med andra ord inte bara ett par företag som behandlar sina anställda dåligt utan en större helhet.

Det naturliga blir ju då att ställa sig frågan: Varför gör de på detta viset?
Efter otaliga sittningar med företrädare från vanliga företag och bemanningsföretag har min personliga åsikt landat i att det handlar om en kombination av två saker.

1. De stora krav inhyrande företag ställer på bemanningsföretag.
När det är dags att ta in bemanning verkar det ofta som om företagsledningen anser att det blivit julafton hela året. Vad ska julklappen innehålla? Rätt kompetens, exakt det antal timmar de behöver, fullständig rätt att byta ut arbetstagare man är missnöjd med, utdrag ur belastningsregistret och en kreditupplysning kanske, affären ska självklart också ha en låg prislapp.

2. Bemanningsbranschens låga organisationsgrad.
Nu blandar vi in lite fotboll i pedagogiken. Tänk dig följande scenario: En arbetsgivare vill bryta mot kollektivavtalet. Det enda han behöver lyckas med är att sparka en fotboll i mål och facket är målvakt.

  • Målbur 1: Den här buren representerar ett vardagligt företag. Ca 80 % är med i facket och har således 8 st målvakter uppställda.
  • Målbur 2: Den här buren representerar ett bemanningsföretag. I bästa fall är 30 % med i facket och det finns således 3 st målvakter. Om de i huvudsak anställer studenter på korta återkommande visstidsanställningar (så kallade timanställningar) är målvakterna långt färre.

Vilken bur tror du han väljer?

När bemanningsföretag blir ställda mot varandra för att företaget som hyr in ska få det bästa priset går deras vinstmarginal ner.

I det läget kan det nog för en del bli rätt frestande att bryta mot avtalet. Om bara tre av tio är med i facket är ju chansen att bli avslöjad rätt liten. Jag kan nog sparka bollen förbi de där tre målvakterna.

Med risk för att sticka ut hakan hävdar jag att vi har ett hyfsat starkt bemanningsavtal, särskilt i jämförelse med andra länders. Jag grundar det delvis på att vi årligen förhandlar fram miljoner i felaktiga löner, skadestånd och uppgörelser till medlemmar som blivit illa behandlade. Det spelar dock ingen roll hur starkt avtal vi har om vi inte har en hög organisationsgrad. När det på sin höjd står tre personer och vaktar målet kommer de bemanningsföretag som vill begå avtalsbrott ha en relativt stor chans att lyckas göra det utan upptäckt.

Varför har vi då som fackförening så svårt att organisera bemanningsanställda? Det finns självklart naturliga förklaringar i form av att många bara jobbar där en kort period. Den stora utmaningen anser jag dock är att faktiskt få träffa dem. På våra arbetsplatser får vi ofta genom våra förtroendevalda till en facklig introduktion med nyanställda. Vi får träffa dem personligen under arbetstid och har då goda möjligheter att förklara medlemskapets värde.

När man försöker få till samma personliga möte med bemanningsföretag får man nästan alltid följande svar: Självklart ska vi ordna ett möte men det är frivilligt och får bli efter arbetstid i våra lokaler.

Ofta dyker det bara upp ett par stycken eftersom man av naturliga skäl inte är så intresserad av att åka in till bemanningsföretagets lokaler efter arbetstid.

Om bemanningsavtalet ska ha bärighet i längden förutsätter det att både Bemanningsföretagen och arbetstagarsidan har en hög organisationsgrad. Bemanningsföretagen har det redan eftersom de inte kommer in på våra arbetsplatser annars. I avtalets partsavsikt kan man läsa följande text:

Parterna anser att det är positivt med en hög organisationsgrad både bland företag och anställda.

Skulle man kunna tolka den avtalstexten som att även bemanningsföretaget har ett ansvar att hjälpa till för att öka vår organisationsgrad?

Vi hade verkligen uppskattat att kunna träffa nyanställda på arbetstid och förhoppningsvis kunna bidra till bemanningsavtalets framtida bäring.

 

(Sandra heter egentligen något annat)

Johan Sandberg
ombudsman IF Metall Sydvästra Skåne

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 18 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Dags för nytt avtal för inhyrda

9 mars, 2015

Skrivet av

Från laglöst till 70 000 årsanställda

Under ett år arbetar ungefär 135 000 personer på bemanningsföretag i Sverige.

Omräknat till helårsanställda är det 70 000 personer.

60 procent är tjänstemän och 40 procent är arbetare.

Av de cirka 28 000 arbetarna är drygt 10 000 medlemmar i något LO-förbund.

Flest medlemmar under LO-förbundens bemanningsavtal har IF Metall med 7 000 medlemmar. Sedan följer Kommunal och Transport med runt 1 200 medlemmar vardera och därefter Handels med cirka 250 medlemmar.

Uthyrning av personal var olagligt i Sverige fram till 1993.

Bemanningsavtalet är ett kollektivavtal som slöts år 2000 mellan LO-förbunden och Bemanningsföretagen. Avtalet reglerar villkoren för den arbetskraft som hyrs ut inom de yrken där något av LO-förbunden har avtalsrätten.

Bemanningsfrågan är en av industrins mest eldfängda frågor. Om några veckor möts parterna för att förhandla om ett nytt avtal, det nuvarande går ut den sista april.

Än så länge vill parterna inte avslöja vilka frågor som kommer upp i årets förhandlingar. Alla LO-förbund har lagt fram sina prioriteringar, listan har betats ner och förra veckan enades förbundens avtalssekreterare om ett fåtal krav som LO-förbunden gemensamt ska driva. Den 30 mars har facken och motparterna i Almega och Bemanningsföretagen ett första möte då de växlar yrkanden med varandra. Sen kan förhandlingarna börja.

Avtalet ligger ensamt på förhandlingsbordet i år. Den stora stormen på arbetsmarknaden kommer först nästa år då de flesta kollektivavtal ska omförhandlas samtidigt i den så kallade avtalsrörelsen.

Att bemanningsavtalet ligger för sig självt beror på att LO-förbunden för tre år sedan fick igenom en förändring av hur garantilönen ska beräknas. Då fick de också ge efter för arbetsgivarnas krav om en lång avtalsperiod, och avtalet hamnade i otakt med de flesta andra.

Förhandlingarna om bemanningsavtalet kommer att röra allt annat än löneutrymme och löneökningar. Avtalet innehåller inga såna bestämmelser, eftersom bemanningsanställda ska ha en lön som motsvarar snittlönen för jämförbara anställda hos kundföretaget. Det kallas för det genomsnittliga förtjänstläget, eller GFL. Lönerna följer helt enkelt utvecklingen på arbetsplatserna.

Även om parterna är tystlåtna om vilka frågor som kommer att tas upp har vissa saker varit aktuella under de tre år som har gått sedan avtalet förhandlades om senast. LO:s senaste kongress beslutade till exempel att LO ska jobba för att bemanning enbart ska användas under tillfälliga toppar i stället för att vara en permanent lösning som det ofta är i dag.

Att ständigt vara tillgänglig kan upplevas som ett problem av de som inte har långa och fasta uppdrag. De ska vara anträffbara hela dagen och beredda att snabbt infinna sig på jobb om telefonen ringer. Att vara tillgänglig en hel dag utan att få jobba, eller kanske ringas in till jobb först till kvällen, skapar svårigheter att planera vardagen och livet.

Företrädesrätten är också aktuell, då företaget Element Six i Robertsfors har sagt upp alla anställda och hyr in dem via ett bemanningsföretag fram till nedläggningen i sommar. Så var inte avtalet menat, anser IF Metall, men menar då ett annat kollektivavtal – teknikavtalet – där den bestämmelsen finns.

Bemanningsavtalet är ett ungt avtal med bara 15 år på nacken. Tvister om avtalet i Arbetsdomstolen (AD) är ovanliga. Parterna har en avtalsnämnd som alla tvister måste passera innan de går vidare till domstol. Dit kommer 10-15 ärenden om året och de flesta rör tolkningar av hur det genomsnittliga förstjänstläget (GLF) ska beräknas.

Hittills har Byggnads haft två ärenden i AD om just GFL. En pågående tvist mellan IF Metall och Bemanningsföretagen handlar också om detta – ska bonus som betalas ut en gång om året till de fast anställda också ingå i GFL?

7 kommentarer till “Dags för nytt avtal för inhyrda

  • ”Bemanningsavtalet är ett kollektivavtal som slöts år 2000 mellan LO och Bemanningsföretagen”. En av svårigheterna är att många, inkl DA, beskriver avtalet som ett avtal mellan LO och arbetsgivarna. Det är FEL. Konsekvensen blir att förbunden lokalt inte tar samma ansvar för att hävda avtalet – det är ju ett LO-avtal!! Det är ett av IF Metalls centrala avtal liksom till ex Teknikavtalet. Pinsamt och okunnigt DA.

  • Hej och tack för din kommentar Ingemar. Vi har gjort en rättelse i faktaruta och text, eftersom det helt riktigt är LO-förbunden som har tecknat avtalet.
    Vi får hoppas att förbunden själva är så pass kunniga att de vet om att de har tecknat ett avtal och inte skyller på faktafel i media om de inte tar ansvar för avtalet.

  • Varför lyssnar inte alla förbunden på sina medlemmar? Det är de organiserade medlemmarna som är facket, inte förbundsledningarna ensamma. Vi i Sveriges i särklass starkaste fackklubb inom bemanningsbranschen fick inte en chans att påverka avtalet ett dugg. Vi bemanningsanställda på Proffice Helsingborg är djupt oroade för demokratin inom LO. Varför är det sådant hyssh hyssh om vår avtalsrörelse?

    Med fakta i om den förra avtalsröelsen så kan jag bara påpeka att den slutade i ett enda stort fiasko! Sänkt semesterersättning, avsevärt försämrade villkor, och 1095 kr i lönesänkning. Detta är totalt oacceptabelt bland oss medlemmar. Dessutom så lämnades posten om garantilön oss öppna för att bli tvungna att arbeta 7 dagar i veckan en total katastrof. Varför i hela fridens namn gör ni allt för att driva tillbaka oss till 1800 talets villkor? Ger inte arbetsgivarna vika så strejka. Det finns gott om lagercentraler idag som drivs av inhyrda i stora drag som skulle tvärstanna. Lika så skulle fordons produktionen drabbas otroligt hårt.

    Stå upp för de bemanningsanställdas villkor. För kan de dumpa våra villkor, så kommer DITT avtalsområde drabbas av avtalsdumpning. Eftersom arbetsgivarna vill peta in flexibilitet över allt.
    På Proffice i Helsingborg ligger sjukfrånvaron på ca 25 procent. Andelen som har en pågående rehab är ca 40 procent (inte på ett år, utan idag enbart räknat)
    Avtalet driver friska vältränade 20-åringar rakt in i väggen. Hur gynnar det medlemmarna? Och hur berikar detta Sverige?

    Skärp er!
    MVH
    André Börvall F.d. klubbordförande Proffice Hbg.
    (sparkad p.g.a fackligt engagemang)

  • André B har helt rätt i det han säger. Inhyrning är en farsot som inom kort (om inte redan) leder ligan för ”branscher” med mest sjukskrivna. Vi är helt och hållet tillbaka till att arbetaren är utbytbar och företagen kan dumpa villkor och besvärliga anställda (läs: sjuka, fackligt aktiva, personer med särskilda behov, kravställare och ifrågasättare).
    Här har IF Metall en resa att göra för att rusta upp Inhyrningsavtalet. Skulle det bli en konfliktsituation blir det inga problem med att motivera medlemmarna till strejk då inhyrning generellt är ett förbundsöverskridande problem där samsynen är näst intill absolut.

  • Som arbetslös har jag sett hur avtalet med bemmaningsföretagen om att de inte får anställa arbetslösa på timmar är en av de största orsakerna till att folk fastnar i arbetslöshet och blir långtidsarbetslösa. Jag vill inte försvara bemanningsföretagen. Egentligen anser jag att de ska förbjudas, vi behöver inga onödiga grossister som handlar med människor. Men om det nu inte går att stoppa dem ska inte facken ingå avtal som gör det omöjligt för arbetslösa att få jobb.

  • Hejsan
    Har nu vart anställd två år på samma bemanningsföretag och uthyrd till samma kundföretag sen jag började.
    Har jobbat måndag – fredag, många lördagar och vissa söndagar – för jag är bemanning och då mer eller mindre måste man ställa upp.
    Har inte vart sjuk en dag sen jag började för jag har inte råd att vara sjuk. Kan man inte förhandla fram komptimmar till oss på bemanningen också?
    Alla fast anställda är ju lediga hit å dit medans vi bemanningsanställda får gå som robotar och aldrig vara sjuka eller lediga i rädsla för att bli utbytt om man är för ”besvärlig”. Ska denna skit finnas kvar så ska man kunna få ha komptimmar precis som en vanlig anställd så som det så fint heter på företagen man är på.
    Samma gäller semestern, de fast anställda går före medans vi ska maka på oss och ta semester när det passar företagen.
    Jag säger välkommen tillbaka till 1800-talet, vi som jobbar inom bemanning har väl också familjer och barn? Lika rätt ska det vara för oss som det är för dom fastanställlda.

  • Det här med semester skulle jag också vilja veta. Har jobbat på samma ställe i 4 år som fastanställd, jag har alltså jobbat in min semesterrätt, men nu när jag fått en ny arbetsplats av bemanningsföretaget så ska jag ”sommarjobba” på ett ställe hela sommaren.. Jag har ju mina 25 dagars semester! Hur funkar detta?

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 19 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Här är LO-fackens krav

30 mars, 2015

Skrivet av

Höjd garantilön, stopp för vikariat samt lön för all tid som den anställde är tillgänglig. Så ser LO-fackens krav ut.

I förmiddags växlade LO-förbunden och Bemanningsföretagen krav med varandra. På fackens lista står bland annat frågan om betald tillgänglighet.

Enligt nuvarande avtal kan bemanningsföretag kräva att anställda ska vara tillgängliga under upp till nio sammanhängande timmar per dygn när de inte är utbokade på jobb. Skulle den anställde bli kontaktad och utbokad på jobb först till kvällen betalas ingen ersättning alls för den tid som personen varit tillgänglig. Detta är ohållbart menar Kent Ackholt, ombudsman på LO:

– Att vara nåbar och beredd att jobba hela dagen och sen efter det dessutom åka ut på åtta timmars jobb – våra medlemmar kan inte ha det på det sättet.

Därför vill LO-förbunden införa garantilön för de timmar som en anställd ska vara tillgänglig.

Facken vill också stryka möjligheten till vikariatsanställningar, praktikarbete och feriearbete i bemanningsavtalet. Anställning tills vidare eller visstidsanställning upp till 6 månader är de enda anställningsformer som facken vill ha kvar i avtalet.

Vidare kräver facken att garantilönen och andra ersättningar i avtalet höjs med 4 kronor eller minst 2,8 procent. De vill också stryka garantilönen för ”övriga ” och ha en och samma garantilön för alla anställda – i dag 108 kronor per timme.

De vill också att det fackförbund som har kollektivavtal lokalt på kundföretaget ska företräda medlemmarna i förhandlingar eller tvister, i stället för det förbund som centralt har ansvar för bemanningsföretaget.

Bemanningsföretagen å sin sida vill först och främst införa tre nya anställningsformer i avtalet för grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

• Yrkesintroduktion för unga.
• Matchningsanställningar för långtidsarbetslösa
• Instegsjobb för nyanlända.

Bemanningsföretagen vill också få större möjligheter att anställa på deltid.

Parterna vill inte kommentera varandras krav i dag. De möts igen efter påskhelgen, då förhandlingarna inleds på allvar.

6 kommentarer till “Här är LO-fackens krav

  • Ni skriver att ni kräver att alla anställda ska ha samma garantilön. Jag har varit anställd sedan 2007 och har därför en personlig lön som idag ligger på 127 kr/tim, menar ni att facket kräver att den ska sänkas?
    Jag trodde att det inte var tillåtet med lönesänkningar och absolut inte att facket ska kräva det

    • Hej Mikael,
      LO-förbunden vill ändra i avtalet så att det bara finns en garantilön. I dag finns två nivåer – en på 108 kronor per timme för kvalificerade yrkesarbetare, och en på 100 kronor för övriga. Facken vill stryka garantilönen för övriga och ha en och samma garantilön för samtliga. Garantilönen gäller endast då man inte är utbokad på jobb.
      När du är utbokad på jobb gäller snittlönen för jämförbara anställda hos kundföretaget (GFL). För anställda på bemanningsföretag som hade en personlig lön innan 30 april 2013 kan GFL inte vara lägre än så.
      Hoppas att det svarar på din fråga.
      Marie Edholm, reporter Dagens Arbete.

  • Efter att ha varit anställd i 8 år så är jag väl medveten om vad gfl är. Min ligger förnärvarande på 140,22.Min personliga lön är 127 kr. Min fråga är om det är den personliga lönen ni menar när ni säger att det bara ska finnas ett garantibelopp istället för två och om i så fall min personliga lön är bland det ni kallar ”övriga”. Om så är fallet så blir det en ordentlig lönesänkning vid helglön samt vid ej utbokad tid.

    • Hej,
      garantilönen i bemanningsavtalet finns redan. Den är 108 kronor för kvalificerad arbetskraft och 100 för övriga, men är precis som i alla andra avtal den lägsta nivån. Ett golv. Ingenting hindrar att man har en högre garantilön i sitt anställningskontrakt.
      Fackens krav att slopa den lägre nivån på garantilönen förändrar alltså ingenting för dig. De vill helt enkelt höja det lägsta golvet.
      Din personliga lön gäller som golv för dig när du är utbokad på uppdrag. Skulle GFL på den arbetsplatsen ligga lägre än din personliga lön så ska du ha din personliga lön.
      När du inte är utbokad har du enligt avtalet garantilön. Den kan aldrig vara lägre än 100/108 kronor, men har du en högre garantilön enligt ditt anställningskontrakt är det den som gäller. Dina personliga villkor ändras inte av LO-förbundens krav på att slopa den lägre nivån på garantilönen i bemanningsavtalet.
      Enligt nuvarande avtal är det din personliga lön som gäller vid helglön. Facken har inte krävt någon förändring av det.
      Marie Edholm, reporter Dagens Arbete

  • Helst skulle jag vilja ha ett totalförbud mot bemanningsföretag men om vi nu måste dras med skiten måste förbudet för bemanningsföretag att anställa arbetslösa på timanställningar och kortare vik bort. Den passusen i bemanningsavtalen är en av de största orsakerna till att folk hamnar i långtidsarbetslöshet näst 75dagarsregeln. Det är absurt att facken ligger bakom ett avtal som är till sådan nackdel för de arbetslösa medlemmarna och att vi i stället blir hänvisade till att jobba gratis i arbetsmarknadspolitiska program med fackets goda minne.

  • Matchningsanställning för långtidsarbetslösa, är det lika dåliga villkor som extratjänst då man bara får betalt 75 procent och ska söka arbeta, studera övriga 25 procent utan ersättning, det gör ju att jag får sämre ersättning än jag har idag på Fas 3, hälsningar Jonny

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 20 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Bäckström verkar tondöv”

22 april, 2015

Skrivet av

Helle Klein, chefredaktör.
Helle Klein, chefredaktör.

Bemanningsföretagens VD, Henrik Bäckström, har reagerat på min ledare i DA och anser att jag står för både historierevisionism och vantolkar bemanningsavtalet. Hårda omdömen borde kunna beläggas med fakta.

Men icke. Bäckströms debattinlägg består av många ord men litet innehåll. Att påstå att Dagens Arbete skulle hävda att bemanningsföretagen är ”något helt nytt och avtalslöst” är direkt lögnaktigt. Var har du läst det? DA har i många år skrivit om inhyrningstrenden inom industrin och vet självklart att LO-förbunden för 15 år sedan slöt ett av tal med Bemanningsföretagen för att skapa drägliga arbetsvillkor för de inhyrda (här kan du läsa det i DA exempelvis).

Det är detta avtal som nu ska omförhandlas, därav den heta debatten.

Bäckström anser att jag genom att hävda att bemanning bara ska vara korta puckar i själva verket går emot avtalets intentioner att skapa långsiktigt goda förhållanden. Det är ett skickligt sätt att bland bort korten.

Att fackföreningsrörelsen förordat tillsvidareanställningar inom bemanningsföretagen är något helt annat än det faktum att facken kritiserar att industriföretag (eller andra arbetsgivare) hyr in personal under långa perioder istället för att fastanställa. Det är bra om anställningsformerna inom uthyrningsföretagen är långsiktiga – tyvärr ser vi att alltfler visstidsanställningar förekommer där med. Det finns arbetstagare som tycker om att växla mellan olika arbetsplatser och då är en anställning på ett bemanningsföretag förstås utmärkt.

Ståndpunkten att inhyrning av arbetskraft inte ska användas för att lösa ett permanent behov av arbetskraft är ett självklart fackligt krav. Det om något är väl grundat i historiska erfarenheter av daglönearbetets otrygghet.

En annan konfliktpunkt handlar om att bemanningsanställda inte ska kunna tas in när det finns tidigare anställda som har företrädesrätt vid återanställning. Om detta handlar exemplet Fiskeby bruk, där det visade sig att det avtal som Pappers hade slutit med arbetsgivarna inte var tillräckligt starkt.

Dagens Arbete har mött många både fackligt förtroendevalda och industriarbetare som med oro ser på det myckna användandet av bemanningsanställda i dag. Att vara inhyrd är självklart inte ett lika säkert jobb som att vara fastanställd och risken är att tystnadens kultur sprider sig på arbetsplatserna.

Arbetsmiljöverket har dessutom visat i sina rapporter att de inhyrda ofta får sämst arbetsmiljö och bland dessa sker alltför ofta arbetsplatsolyckor.

Att säkra arbetsmiljön och de fackliga rättigheterna för bemanningsanställda borde vara lika intressant för Bäckström som för de fackliga organisationerna.

En annan stridsfråga är huruvida jourtiden också ska ge lön. Det är omänskligt att låta människor vara tillgängliga för jobb i nio timmar och om de skulle få jobb i åttonde timmen får de ingen lön för alla de timmar de suttit och väntat på att bli inringda för jobb. Det om något är ett modernt slaverisystem.

Meningen med att tillåta inhyrd personal är ju att skapa flexibilitet, något som inte minst är viktigt i en konjunkturberoende industri. Bemanningsjobben ska kunna fylla arbetstoppar eller tillfällig kompetensbrist men har aldrig varit tänkta att permanent ersätta de fasta jobben. Att påstå något annat är historierevisionism, Bäckström.

Det är märkligt att Bemanningsföretagens VD inte går dem till mötes som faktiskt försvarar idén med bemanningsmodellen men som vill utveckla den och värna den mot missbruk.

För övrigt vet alla som följde debatten om pilotstrejken att stridsfrågan till stor del handlade om bemanningsjobbens intåg i flygbranschen. Det är en fråga som rör hela arbetsmarknaden. Vår tids stora konfliktfråga på arbetsmarknaden rör de otrygga jobben.

Bäckström kallar mig historielös men själv verkar han tondöv inför den berättigade kritik som finns i dag mot missbruket av bemanningsmodellen. Vi som inte vill att man genom lagstiftning ska styra arbetsmarknaden utan tror på avtalsmodellen hoppas att Bemanningsföretagen lyssnar på kritiken och tillsammans med facket omförhandlar avtalet till det bättre.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 21 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Arbetsgivarna håller sig till avtalet”

21 april, 2015

Henrik Bäckström. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Henrik Bäckström. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Helle Klein nytolkar bemanningsbranschens LO-avtal och dess betydelse för arbetsmarknadens utveckling de senaste 15 åren i en ledarartikel. Vi som var med och skrev och sedan har tillämpat det måste nu nyansera Kleins historierevision.

De andra artiklarna i DA om bemanningsbranschen andas också historielöshet och annat skevande från verkligheten som utgår från att bemanningsföretag är något helt nytt och avtalslöst. Jag ska försöka täppa igen några kunskapsluckor, och har några punkter jag särskilt vill betona:

1. Historieförfalskningen
Bemanningsbranschens avtal med 14 fack inom LO är unikt i hela världen med sina långa anställningar på heltid. Parternas inställning för 15 år sedan var att bemanningsjobb ska vara riktiga jobb med minst (!) likvärdig lön och villkor som hos kund. I resten av världen är korta uppdragsanställningar normen via kravet att bemanning bara är för arbetstoppar. I Sverige har facken genom avtalet drivit branschen mot långa och omfattande uppdrag. Nu vill man skriva om historien genom att hävda att bemanning bara ska vara korta puckar, tvärtemot vad LO ville ha då det innebär större osäkerhet för den bemanningsanställde.

Den svenska bemanningsbranschens avtal är det enda i hela världen med garantilön. Det går inte nu att komma och säga ”Vi vill ha internationell bemanningsmodell med korta inhoppsuppdrag till svenska villkor och kostnader”. Uppdragens längd hänger ihop med möjligheten till långa anställningar.

2. Påhuggsjobbens plötsliga lov
Menar Helle Klein och DA på allvar att korta påhuggsjobb är bättre än fasta bemanningsjobb? Att svenska företag ska vara effektivt bemannade oavsett säsong, årstid eller andra opåverkbara omständigheter har sedan tidernas begynnelse inneburit korta, osäkra jobb inom lantbruk, varvs- och textilindustrin, chokladtillverkning och så vidare. Det nya är att dessa osäkra påhuggsjobbjobb ersatts av trygga bemanningsjobb. Varför läser jag nu på flera ställen i DA att ”timjobb hos kunden alltid är bättre”?

Fack i alla branscher har under närmare 100 år varit relativt tysta kring de påhuggsjobb som frodats eftersom man vetat att växlande bemanning behövts. Det märkliga är att när bemanningsavtalet säkrat höga löner och villkor och ger bättre jobb, vill de framhålla att det är sämre för den anställde.

3. De enklare jobben återfinns sällan inom bemanning
I Sverige är endast 5 procent av jobben så kallade enkla jobb. Lägst förekomst i EU. För det mesta kräver svenska industrijobb flera månaders upplärning, oavsett anställningsform. Bemanningsavtalets höga löneläge har medfört att till exempel städjobb tillsammans med många andra jobb inte återfinns i svenska bemanningsföretag. Notera: löneläge. Utbetalning till den anställde. Detta medför också att branschen inte uteslutande kan ha verksamhet eller uppdrag som är av enkel och kort art.

4. Pappersbranschens förändring
Nya förutsättningar betyder inte att man behöver uppfinna hjulet på nytt. Att till exempel pappersindustrin nu står inför samma utmaningar för att effektivisera personalförsörjningen som verkstadsindustrin gjorde för 15 år sedan betyder inte det att alla andra måste börja från början. Samtliga 14 områden inom LO har exakt samma avtal, och samstämdheten är dessutom en förutsättning för avtalet.

5. Äpplen och päron i salig blandning
Klein hänvisar i sin ledare till tåg- och flygbranscherna. Någon måtta får det vara. Bara för att ordet ”bemanning” skrivs ut i transportkontexten är det inte bemanningsbranschen, lika lite som granatäpple är ett vapen.

I en passage skriver Klein att bemanning enbart ska användas för korta behov, och vid en annan att det är fel att använda bemanning vid korta behov i exemplet Fiskeby (sjukfrånvaro) och i Robertsfors (vid nedläggning). Den motsägelsen tyder på ett motstånd som verkar ha mindre med arbetstagarna och mer med ideologi att göra.

Slutligen, Helle Klein. Du uppmanar arbetsgivarna att värna avtalet ”som det var tänkt”. Det är du som önskar att avvika från det, inte arbetsgivarna.

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen

En kommentar till “Arbetsgivarna håller sig till avtalet

  • Hej Henrik!
    Du verkat ha en helt annorlunda världsbild än oss jobbar ute på golvet. I denna branschen så får vi bemanningsanställda oftast de tyngst monoton arbetsuppgifterna, utan möjlighet till arbetsrotation oftast ute på kundföretagen. Vi ska ha så lätta arbetsuppgifter att det ska gå att ersätta oss på mindre än en dag. Truckförare, och andra simpla uppdrag är det som går åt mest. Att du sedan säger att bemanningsföretagen följer kollektivavtalet är stort skämt. På flera företag går det till såhär att man plockar in flera bemanningsföretag samtidigt till att utföra precis samma arbetsuppgifter. Märkligt nog så har de bemanningsanställda oftast olika löner, vilket ska vara omöjligt enligt bemanningsavtalet. På ett kundföretag så hade bemanningsföretag 1. ca 124 kr/h bemanningsföretag 2. 135 kr/h och slutligen bemanningsföretag 3. 130 kr/h. obs detta är bland de 7 största bolagen. De bemanningsföretag som betalade högst GFL lön, vägrade sedan betala ut skiftformstillägg. GFL lönen fastslogs att vara högre än vad det företag med högst GFL lön betalade dessutom. Efter någon vecka så gick kundföretaget ut och sa, om någon månad så kommer vi bara ha 2 bemanningsföretag kvar här. Vilket då pressar bemanningsföretagen ytterligare att kapa kostnader för att överleva. Vart tror ni det pengarna tas ifrån? vissa anställda uppmanades till och med att inte ta raster. Vissa anställda kräktes av utmattning för att tempot de måste arbeta i är inhumant. De som vänder sig till facket blir i bästa fall bortplacerade, i andra fall leder det till avsked.

    Just nu åker jag land och rike runt och organiserar bemanningsanställda. Vart jag än kommer i landet är det precis samma visa, samma argument från bemanningsföretagen och precis samma tillvägagångssätt.
    Bemanningsföretag över lag följer VERKLIGEN inte bemanningsavtalet. Som ett par bra exempel kan vi rada upp 3 företag som du kan googla fram konflikter på om avtalsrundning. Saba/student, Proffice/Ica Manpower/Mcneal bara i Helsingborg. Men det är precis samma saker vart man än sätter ner fingret i hela landet. Det luktar surt vart man än petar. Anställda behandlas som slavar/boskap. Löner och villkor efterlevs definitivt inte.

    Så detta med att bemanningsföretagen sköter sig och följer avtalet, är för mig lika roligt att höra som när guiden på kreta berättade om de grekiska myterna. Men i Sverige så börja hela berättelsen med det var en gång en arbetsmiljölag, eller det fanns en gång en anställningstrygghet.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 22 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Stoppa det moderna slaveriet”

20 april, 2015

Skrivet av

  1. Inhyrning. Många industriarbetare upplever att bemanningsavtalet nu luckras upp av arbetsgivare som försöker runda lagen om anställningstrygghet. Vi ser tyvärr alltför många avarter på arbetsmarknaden.
Helle Klein, chefredaktör.
Helle Klein, chefredaktör.

Vid IF Metalls kongress förra våren var bemanningsfrågan en av de hetaste frågorna. Otrygga anställningar, korttidsjobb och inhyrning har ökat markant på hela arbetsmarknaden. Inom industrin är trenden tydlig. Förra året ökade antalet bemanningsanställda med över 30 procent jämfört med året före.

Dagens Arbete skrev i höstas om Andreas vars arbetsdag kan bli 17 timmar lång fast han bara får betalt för 8 timmar. Han är inhyrd och ingen vill ersätta hans jourtid.

På Fiskeby bruk använder arbetsgivaren bemanningsföretag vid korttidsfrånvaro i stället för att ta in folk från företrädeslistan. Helt i strid med det avtal som Pappers strejkat sig till en gång.

Ett annat exempel är Element Six i Robertsfors som har sagt upp alla anställda för att sen hyra in dem man vill ha för att säkerställa produktionen fram till nedläggningen. Därmed kan arbetsgivaren handplocka en arbetsstyrka med 14 dagars uppsägningstid. Så var avtalet som IF Metall slöt med Teknikföretagen om ”kollektiv förstärkt företrädesrätt” aldrig tänkt.

Allt är förstås inte dåligt med bemanningsjobb.

I konjunkturkänsliga verksamheter finns behov av flexibilitet för att klara toppar och dalar i produktionen. Därför har facket gått med på bemanningsmodellen. Arbetsgivarna borde vara måna om att värna avtalet som det var tänkt.

Tyvärr ser vi det motsatta. Bemanningstrenden leder till en uppluckring av anställningstryggheten. Företagen slimmar sina organisationer och minskar drastiskt antalet fast anställda. Bemanningsjobb ersätter jobb som borde ingå i grundbemanningen.

Osäkra anställningar leder också till sämre arbetsmiljö. Att det vid flera dödsolyckor varit inhyrda som drabbats är inte förvånande. Med alltfler tillfälligarbetare försvåras också det fackliga arbetet på arbetsplatserna.

Bemanningsavtalet som slöts år 2000 mellan LO-förbunden och Bemanningsföretagen går ut nu sista april. Arbetsgivarnas schackrande med anställningstryggheten har lett till en utbredd misstro mot bemanningsmodellen.

Förra vårens tågstrejk och denna vinterns pilotstrejk är exempel från andra branscher där just frågan om osäkra anställningar stått i centrum.

Det är hög tid att sätta stopp för detta moderna slaveri. Osäkra jobb och ökad press skapar inget långsiktigt hållbart arbetsliv. Bemanningsmodellen ska underlätta flexibilitet men inte leda till permanent osäkerhet.

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 23 av 24 på temat Det nya arbetslivet

Bemannings­branschen vill fortsätta att öka

9 mars, 2015

Henrik Bäckström. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Henrik Bäckström. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Inhyrningen i Sverige har stått och stampat de senaste åren. På sikt har dock branschen höga ambitioner.

– Jag tror att det är rimligt att fördubbla omsättningen, säger Henrik Bäckström, vd för Bemanningsföretagen.

Inhyrningen i Sverige har stått och stampat de senaste åren. På sikt har dock branschen höga ambitioner.

– Jag tror att det är rimligt att fördubbla omsättningen, säger Henrik Bäckström, vd för Bemanningsföretagen.

De svenska bemanningsföretagen omsätter cirka 23 miljarder årligen. Den siffran har med små variationer legat på samma nivå de senaste åren.

– Faktureringen gick ned år 2008, men har sedan kommit tillbaka. Mellan tummen och pekfingret steg omsättningen med 3 procent i fjol.

I den senaste så kallade Bemanningsindikatorn säger 55 procent av de tillfrågade att de tror att efterfrågan stiger under första kvartalet 2015, vartannat företag räknar med att nyanställa.

Totalt sysselsätter den 172 000 personer, varav 135 000 i bemanning – resten är direkt rekrytering och omställningsprogram. 35 av 500 medlemsföretag svarar för cirka 85 procent av faktureringen.

Hur stor kan bemanningsindustrin bli i Sverige?

– Det är rimligt att fördubbla den. I Sverige finns 1,5 procent av de anställda inom bemanning, i Holland är siffran tre procent. Men där har branschen agerat sedan slutet av 1960-talet, vi har bara hållit på i 15 år.

 

Lämna ett svar till Arne Johansson Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 24 av 24 på temat Det nya arbetslivet

”Jag kan ju inte neka till att jobba”

14 september, 2014

Skrivet av

Jobba när kunden vill. Det är affärsidén för bemanningsföretagen. Andreas (påhittat namn) berättar hur det är att aldrig vara riktigt ledig.

Ibland kan jag ha 17 timmars arbetsdag. Först jourtid då man ska vara tillgänglig, beredd att inom en halvtimme rycka ut och snabbt bege sig dit man ska jobba. 
Jag kan sitta från sju på morron till fyra på eftermiddagen och bara vänta på att mobilen ska ringa.

Hör jag inget före klockan fyra kan jag vara ledig resten av dagen. Men jag kan lika gärna få ett samtal kvart i fyra som säger att jag ska jobba hela kvällen.
Alltså först nio timmars beredskap, sedan åtta timmars jobb. Men jag får inte betalt för jourtiden om jag får ett jobb. Nio timmar gratis.

Och då har jag ändå inte räknat med restiden. Jag bor lite avigt till utanför stan, så det är inte helt enkelt. I går var jag på ett sågverk, tolv mil fram och tillbaka med bil. Reskostnaden får jag stå för själv.

För inte så länge sedan åkte jag femton mil fram och tillbaka. Först buss i tre timmar. Sedan, när jag var framme skulle jag bara jobba i tre timmar. Sedan buss hem i tre timmar. De andra sa: ’Du går ju med förlust när du åker hit och jobbar så kort tid.’ Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte neka till att jobba.
Visserligen är jag fast anställd på bemanningsföretaget men jag skulle hellre vilja ta en tidsbegränsad anställning någonstans. Jag och tjejen har talat om att åka på någon weekendresa. Men det är bara att glömma. Jag vet ju aldrig om jag måste jobba fredag kväll.

Familj? Jag är över tretti nu och vi har förstås talat om barn, men med mitt jobb känns allt så osäkert. Jag vill att allt ska ordna upp sig först. Livet måste kunna vara lättare att planera, förutse.

Jag har jobbat sedan jag var nitton i industrin och trivs verkligen med det. Är rätt duktig på logistik, kan köra truck och vet hur man snabbt lastar om. Gillar industrin. Vill fortsätta där. Men inte på det här viset.
Jag jobbade en massa år på Volvo personvagnar. Fast anställning. Trygghet. Bra villkor, ordning och reda. Facket såg till att vi hade det bra. Kändes till och med som om cheferna var på vår sida.

Men i dag. Alltså det som var självklart på Volvo kan man bli varnad för när man är uthyrd. Som att ta rast. Har jag kört truck oavbrutet i fyra timmar vill jag kunna ta en kort rast. Men sånt kan man få repressalier för när man är ute på kundföretag. Jag jobbade åtta timmar utan rast och när jag klagade ansågs jag vara obekväm och fick en skriftlig varning.

Man är liksom ingen. Hör inte till arbetsplatsen. Räknas inte.”

Berättat för Harald Gatu