Är det okej att fråga om kriget?

När kollegan flyttDu känner säkert någon. En arbetskamrat som tvingats fly från ett helvete för att söka sig till tryggheten i Sverige. Men vad kan man fråga om? Och ska man över huvud taget fråga?

Amr Alshami är 22 år och kommer från Homs, en av Syriens större städer som grundades långt innan Sverige ens krupit in i bronsåldern.

Han minns lägenheten som han och hans familj bodde i, femrummaren uppe på tredje våningen.

– Det var modernt, vi hade allt, allt man kan önska sig. Och Homs var en fin stad då, känd för sina vänliga människor, säger han.

Men så kom kriget. Bomberna, massakern, utrensningarna. Och i detta kaos levde Amr Alshami i tre år.

Om den tiden, liksom om orsakerna till kriget, berättar han gärna och så pedagogiskt han över huvud taget förmår.

– Ibland frågar kollegorna mig om varför det blev krig där, och då försöker jag förklara. Det är helt okej för mig.

Men. Om man frågar honom om det värsta, vad han själv såg, vad han själv upplevde, då blir han genast mer allvarlig och sluten. Tittar bort. Han har nog av mardrömmar.

– Det är för svårt …

Ja, han vill helt enkelt inte bli påmind om hur han tänkte eller agerade sekunderna efter att hans bäste barndomsvän hade blivit ihjälskjuten av en krypskytt – mitt i bröstet, mitt ute på kvarterets fotbollsplan och mitt framför ögonen på honom.

– Efter det sa min mamma: ”Du kan inte stanna här längre, du måste genast fly härifrån.”

”Fråga när du har tid att lyssna”

Jonas Mosskin, leg psykolog och organisationskonsult:
”Grundprincipen är att det är okej att fråga om kriget. Det visar att man bryr sig om den andre. Men det måste göras på ett taktfullt sätt. Har man en minut vid kaffebryggaren kanske det är klokt att spara frågan till när man har mer tid att lyssna. Det är också värt att själv fundera igenom vad man är beredd att höra.

Det är viktigt att komma ihåg att vi människor hanterar svåra upplevelser väldigt olika. Några av oss berättar gärna och mycket, andra gillar inte att prata om smärtsamma minnen och har andra strategier för att må bra och vill hellre tala om annat. Som arbetskamrater och medmänniskor måste vi visa hänsyn och respekt inför detta.”

”Oftast berättar människor själva”

Johanna Bredgaard, bilmontör och kamrat­stödjare på Volvo Cars i Göteborg:

”Man ska ju inte genast kasta sig över en ny kollega och säga: ”Jo, jag har hört att du kommer från kriget …” Sådana där känsliga ämnen brukar komma med tiden, när man lärt känna varandra lite grand. Vi som har linebundet jobb i mont­eringsfabriken får höra mycket, om både roliga och sorgliga saker. Ibland brukar vi skoja om att vi är varandras psykologer och kuratorer.

Vill folk prata om vad de har varit med om så gör de oftast det själva. Som kamratstödjare, som jag är, försöker man inte lösa några problem utan bara lyssna och stötta så gott man kan. Säga: ”Jag finns här för dig, om du vill prata.” Det är inga konstigheter egentligen, bara medmänsklighet.”

”Det var skönt att få prata av sig”

Aleksandar Srndovic, Pappers avdelningsordförande på Holme­n, Hallstavik:

”Lyssna, fråga. Det tyckte jag kändes bra när kriget pågick i mitt hemland Bosnien. Jag hade ständigt en klump i magen, och det var skönt när jag fick prata av mig med mina kollegor. De frågade, var nyfikna. Ja, de gjorde mig en tjänst. Men det blev också jobbigt när så många trodde att de kunde allt om kriget och tyckte att jag skulle stå till svars för allt vad mitt folk beskylldes för.

Krig är ett helvete där 10 procent är skurkar, medan resten är bra människor – oavsett vilken sida man tittar på. Varje gång jag ser, läser eller hör något från Syrien och Irak, påminns jag om kriget och tänker på hur jag satt framför tv:n i Sverige och oroades över att jag skulle se mina föräldrars hus i Sarajevo förstört.”