De ska ge Kebnekaise en match

Från pub-träffar till toppbestigning. Lagledaren på Lindbäcks Bygg i Piteå fick en ingivelse som har fått hela arbetslaget på fötter.

– Går det bra?

Fredric Lund ropar så att det ekar över skogsslänten, men han drar inte ner på tempot. Bakom honom trampar nio personer och tre hundar på led. Det går bra, alla är med. Har knappt börjat svettas än, men andhämtningen har kommit i gång rejält.

Det är lördag morgon, i mitten av maj. Snön ligger ännu knädjup på sina håll i skogen utanför Piteå. Två skiftlag från Lindbäcks Bygg är ute på sin första gemensamma träningsrunda. I höst gäller det. Då ska de bestiga Kebnekaise ihop.

Stigen vindlar vidare uppåt, förbi några stenblock och sen är de framme vid första etappmålet – Eliasgrottan. Där ska stortjuven Elias ha gömt sig på 1800-talet och på så vis hållit sig undan polismakten i åratal. När de väl fick nys om hans gömställe försökte han hålla dem ute genom att slänga nykokt palt på dem. De tog så klart slut efter ett tag, och då kunde han gripas.

– Är det någon som vågar krypa ner, undrar Agneta Boman Andersson och Niklas Marklund ålar sig ner genom den trånga öppningen. Där nere öppnar sig en sal med snedtak.

De båda skiftlagen brukar träffas på fritiden flera gånger om året. Oftast blir det på en pub. Någon gång har de varit till lagledaren Fredric Lunds stuga, där han gärna ställer sig och lagar mat till hela gänget.

Men den här gången tänkte han att de borde göra något annat. Han kallade ihop gänget på golvet i fabriken och lanserade idén om Kebnekaise.

– Två personer nappade direkt. Ja, det blir väl trevligt att vi blir tre ändå, tänkte jag. Men sen på bara några dagar så kom den ena efter den andra och ville också hänga med.

Nu är de femton som ska åka. Och de inser att de kommer att behöva en hel del träning innan det är dags.

Grottan är utforskad och Erik Karlssons kaffeabstinens har stillats av uppskattade droppar ur Agneta Boman Anderssons termos. Stigen går brant upp mot bergets topp, över hala stenblock och snubbliga tallrötter.

– Fan vad dålig kondis jag har, utropar Fredric Lund när han når ett backkrön.

– Det är ju för att du går som om det vore sista gången du fick göra det, kommenterar Göran Renlund kollegans höga tempo.

Några klunkar vatten och sen är de i gång igen. En liten stund senare har de nått Mellanbergets topp och kan njuta av utsikten en stund.

– Bara vi har bättre kondis än så här så ska det nog gå bra, säger Bernt Olovsson.

Men de är inte här för att vila. Stigen fortsätter ner för andra sidan berget och in i skogen igen. Lätta snöflingor landar på trädens grenar och minnen av betydligt varmare maj-månader delas mellan vandrarna.

Agneta Boman Andersson har sina hundar runt fötterna. Nikki och Trine är med henne ute i skogen eller på fjället i stort sett varenda helg. De är vana att gå långa sträckor. När gruppen stannar för en kort vätskepaus drar hon upp sin gps.

– Kan ni gissa hur långt vi har gått?

Drygt fyra kilometer visar det sig. På en timme och 45 minuter. Det går upp för alla att det tar betydligt längre tid att färdas genom oländig terräng än att promenera på plan mark.

Fredric Lund kör ett kort pep-talk för gruppen.

– Det här är första steget i vår utmaning. Nu gäller det att hitta en målbild. Tänk er hur vi tar det sista steget upp till toppen.

– Hur ser det ut på toppen? Är den stor och platt eller, undrar Erik Karlsson.

– Nej, tvärtom, svarar Fredric och sen övergår hans pep-talk i en historia som kanske inte är lika uppmuntrande:

– En bekant till mig dog där. Han skulle ta en bild och halkade ner. De hittade honom flera dagar senare. Så man ska vara försiktig.

Verkligen. De tar sig vidare, pustar ut en stund på Rödmyrbergets topp, bestämmer sig för att inte ta omvägen på dryga milen via Kalahatten och slår sig till slut ner vid en kåta intill Vitsjön. Snart brinner en varm eld och stekpannor, palt, korv, sallad, mackor och kaffe åker fram.

– Det är så roligt att så många vill vara med på det här, tycker Fredric Lund.

Och det verkar som att de flesta har fått blodad tand. Innan dagen är slut har de bestämt fler gemensamma träningsträffar.

Fredric tror att deras projekt kommer att svetsa samman arbetslaget ännu mer.

– Nu skojar vi och driver med varandra, men på berget kommer vi att behöva hjälpa, peppa och stötta. Det psykologiska kommer att bli viktigt. Vi kommer att lära oss mycket om varandra och om oss själva.

DA kommer att följa gruppen under deras uppladdning och hela vägen till toppförsöket i september.

Marie Edholm