Då och nu – sida vid sida

KulturarvI Frövi investerar man för att rusa in i framtiden men behåller också sin historia. DA har besökt museet som rymmer Sveriges äldsta pappersmaskin – fast också ölburkar och konst.

1. Stäng av radion!

Kontrollrummet, denna nymodighet. I mitten av 1970-talet slapp äntligen passaren sitta vid ett bord mellan maskinerna i dån och fukt. Kontrollrummet hade ytterligare en fördel: musik. De yngre ville genast skramla till en radio, de som varit med längre vägrade. Vi måste kunna höra hur maskinerna går! Men en radio blev det.

– När de äldre kom in i hytten stängde vi av, minns Cay Norén, som började på bruket 1974.

Cay Norén står inte här i Frövifors gamla maskinhall, inte på riktigt. I stället får du trycka på en video­skärm för att höra hans berättelse. Han ingår i projektet Arbetarnas minnen. Museichefen Mikael Tiderman har intervjuat människor som jobbade på gamla Frövifors pappersbruk innan det stannade 1980. På skärm efter skärm går det att höra om arbetsförhållandena och följa processen.
Det handlar om att väcka intresse och ­göra industrihistorien begriplig, inte minst för unga. Men också om att bevara berättelserna.

– Det behöver ske nu. En generation framåt finns de inte kvar.

Maskinhallen är museum, unik eftersom den ligger på ett område där bruket är i gång. Det är en av Sveriges bäst bevarade industrimiljöer från början av 1900-talet.

– Det är det som är fascinerande. Det är samma arbetsplats från början av 1900-talet till 1980, säger Tiderman.

Här finns tre pappersmaskiner. Det är PM3 och PM4 från början av 1900-talet, båda encylindriga yankeemaskiner. Det sista papperet fladdrar i tambouren på PM4, som tystnade den 1 september 1980. Den tredje maskinen får du veta mer om senare.

Kliver man ut ur mörkret i maskinhallen, reser sig det nya bruket till höger, i tegel, grått och blått. Ovanför svävar transportörerna som flyttar flis från vedgården till massakokaren. De långsmala låga tegelbyggnaderna som en gång var Frövifors pappersbruk ligger på var sin sida ån, på alla håll omringade av det nya bruket. I ån har värmen skapat ett spännande fågelliv. På asfaltsplanen står en skolklass som just ska åka hem.

2. Neeej!

Det är en femteklass från Storåskolan i närheten som varit på besök. Ett gäng tjejer är säkra: De vill aldrig jobba på pappersbruk. Det verkar jättefarligt!

De har sett en film om pappersarbetaren Ove Nordström som fastnade i en maskin och vred benen åt fel håll 1972. Han fick knäskålar av metall.

Gamla pappersbruket var inte bara bullrigt och varmt. Det var också farligt. Skyddsombud och säkerhetstänk är relativt nya företeelser, och klämskador var vanliga. Lars Karlsson, som är Pappers lokala ordförande på bruket i dag, ser sig om inne i maskinhallen.

– Det var ingen vidare miljö de måste ha jobbat i.

I dag har företaget ett helt annat fokus på säkerhet. Lars brukar säga till nyanställda att ”allt är farligt här”, så att de förstår allvaret. Det handlar om frätande vätskor och enorma krafter. Men trots säkerhetsfokus händer olyckor. I vintras förlorade en man armen i ett transportband.

När grupper kommer till Frövifors bruksmuseum får de gå en guidad visning. Ofta ingår en sväng upp till nya bruket, så de kan se skillnaden. Men för femmorna från Storå­skolan blir det inget med det: Inga barn får komma in. Det är helt enkelt för farligt.

3. Drabbad av järnbruksdöden

Museichefen Mikael Tiderman och Pappersordföranden Lars Karlsson är båda ovanliga, på samma sätt. De är uppvuxna i Frövi, men till skillnad från de flesta har de inte familjemedlemmar som jobbar på bruket.

– När jag började här 1994 var det självklart att man skulle jobba här. I dag är det annorlunda, säger Lars Karlsson.

Samhället Frövi kretsar kring sitt kartongbruk. Än mer var det förr, då var ett helt brukssamhälle uppbyggt runt fabriken.

I dag är de flesta arbetarlängorna ­rivna. Bara en, i dag vandrarhem, är räddad.

Räddade blev också de över hundra år gamla tegelbyggnaderna vid ån. När nya bruket byggdes var tanken att de skulle rivas, men informationschefen grep in. Så kom museet till.

Grunden till pappersbruket lades 1891, men Frövifors industrihistoria är längre än så. På medeltiden fanns här verkstäder, och på 1500-talet lät Gustav Vasa anlägga ett järnbruk. Där gamla maskinhallen ligger gjordes stångjärn i mer än tre hundra år.

På 1800-talet tvingades många mindre järnbruk lägga ned. När järnbruksdöden slog till var det papper som blev räddningen.

– Det är samma naturtillgångar, vatten och skog, säger Mikael Tiderman.

4. Ett rum för konst

Det är som i en kyrka. Väggarna är vitkalkade, taket högt. Genom fönstren silas ljuset över trägolvet. På de välnötta tiljorna vittnar färgfläckar om att detta var måleriet på Frövifors pappersbruk. I dag är det en konstlokal. Nu under sommaren visas utställningen Fiber och Färg.
En trappa ner, i den mekaniska verkstan, är maskinerna bortflyttade och verkstadsmörkret bortblåst. Traversen är kvar, under den står kafébord.

Museichefen Mikael Tiderman säger stolt att många som kommer till museet blir förvånade över hur mycket det finns att se.

Och det finns mer. I huset som kallas strykjärnet finns Nordens största ölburksutställning (22 000 stycken), en utställning om förpackningens historia (det äldsta före­målet är från 1200 före Kristus) och en samling förpackningar (vem blir inte nostalgisk över ett paket brylcreme?).

– Man kom för en sak, men fick ut något annat. Det är väldigt kul, säger Mikael Tiderman.

5. Räddad av kartong

Lägg underarmen mot pappersrullen. Reser sig håren för mycket? Då är papperet för torrt. Känsel och lukt var viktiga för att bedöma processen. Vid maskinerna lärde yngre sig yrkesskicklighet och knep från äldre.

Det där har försvunnit mycket, säger Mikael Tiderman. Kanske också en del av yrkesstoltheten. Han berättar om Paavo Björk (se bild), som gick i pension 1969. Men när han kom på besök började han alltid med att hälsa på den som han tillbringat stora delar av sitt femtioåriga yrkesliv med: PM3.
Även Pappersordföranden Lars Karlsson säger att han tror att det var en annan stämning på gamla bruket.

– I dag är allt så allvarligt. Folk jobbar hårdare. Då fanns uppgifter även åt dem som inte klarade allt.

Billerud Korsnäs känner av konkurrensen från Sydostasien och snabbväxande eukalyptus. Men det kunde ha varit värre. Gamla bruket tillverkade kraftpapper, Bullefant var paradmärket. Det hade antagligen inte lönat sig i dag, inte heller tidningspapper. Men mjölkförpackningar och chokladaskar, det behöver folk. 1979 fattades ett vinnande beslut.

– Vi har Assi Domän att tacka för att de gjorde en kartongmaskin, säger Lars Karlsson.
Nu ska den alltså bli världens största.

6. Det handlar bara om en sak

Fylla en träram med massa, pressa, torka. Allt var inte skrämmande när femteklassarna var här, det var kul att göra sitt eget papper. I en del av gamla maskinverkstan har man gjort i ordning en handpapperverkstad.

Nära verkstaden står en raritet, Dyng­tvinnaren, Sveriges äldsta pappersmaskin från 1867. Den flyttades hit när den lades ned på Skoghall 1984, och har aldrig varit i drift här. Nog har de pratat om att försöka starta den, bara för att, men det blir dyrt, väldigt dyrt. På en videoskärm kan man se hur det såg ut när den var i gång. Den gick nog snabbare än barnens handpappertillverkning, men snabbt gick den inte. Det går inte att jämföra med kartongmaskinen uppe på nya bruket, som kan spotta ur sig 90 ton i timmen.

Eller jo, på ett sätt går det att jämföra. För vid en snabb anblick ser dyngtvinnaren ut som vilken pappersmaskin som helst, bara äldre. Samma sak gäller de andra maskinerna på museet, över hundra år gamla. Våtparti, pressparti, torkparti.

Arbetsmiljön, brukssamhället och världsmarknaden är omstöpta, grunden i tillverkningen finns kvar.

– Principen är densamma, bara med helt andra hastigheter, säger Mikael Tiderman. Det handlar om att forma papperet och få ut fukten.